Så djäkla bussigt

I morse ringde en biståndshandläggare fån Härryda kommun. Jag var inte vaken så det tog en liten stund att försöka sopa bort dimslöjorna så att jag kunde prata och tänka normalt.
Kvinnan som ringde visste ingenting om mig. Den som tog emot mitt samtal första gången hade inte skrivit någonting om mig, bara att jag ville ha ledsagning.
Jag fick dra alltihop från början. Det var ju inte så mycket annat än att jag behöver ledsagning till hårfrisörskan – och ut till tvättstugan när det är vinterväglag.
Ja, att hemtjänsten skulle köra mig i sina egna bilar till hårfrisörskan var nog inte möjligt. Hade jag inte färdtjänst? Jo, men man kan aldrig lita på att de kommer i tid.
Hon skulle höra sig för och återkomma.
Sedan var det då hjälp att ta sig ut till tvättstugan när det är snö och halka. Det visste hon inte heller om det skulle gå. Hon fick höra sig för om det också. Och återkomma.
Hon undrade hur vi klarat oss hittills. ”Sonen har skött det mesta.”
”Ja, anhöriga FÅR ju gärna hjälpa till.”
Så djäkla bussigt, tänkte jag, men sade:
”Men han bor inte hemma längre och han kan inte passa in sina arbetstider efter hur vi behöver hjälp.”
”Nej, det kan jag förstå.”
Bussigt igen.
Ja, så där står det nu. Ny väntan på besked. Hur många månader det kommer att dröja vet ingen människa. Förhoppningsvis blir det inte så mycket mer snö i år – och håret får väl växa tills James – och hårfrisörskan – kan passa in det i sitt schema.