Nu har jag varit i Ljungskile (rehabcenter) i en och en halv vecka. Tiden går fort. Jag har haft morgongympa i stort sett varje dag. Sjukgymnastik. Självträning. Rullstolsträning. Bågskytte. Cyklat på trehjuling. Varit på restaurang. Tipspromenader. Gått utomhus med rullatorn. Handgrupp. Spelat ballongvolleyboll. (Skitkul!) Friluftsdag med tipspromenad. Bowlat i Uddevalla. Till och med hantverk (läderarbete) som ju inte är min grej precis.
Tiden här har gjort att jag känner mig mer tillfreds med mig själv. Man kan göra en massa saker även om man sitter i rullstol. Fast det har jag ju inte tänkt göra i all evighet. Träningen känns så himla skön och det känns fantastiskt för varje ny grej som jag bemästrar.
Plötsligt känns det som om jag lever – inte bara existerar! Jag måste få med mig en del av rutinerna hem.
Det här är absolut den bästa rehab man kan få. Korta pass med olika sorters träning. Man hinner inte bli trött på de olika träningsmomenten. Social samvaro. Stärkt självkänsla.
Tolvan var jättebra när man var nyopererad. Borås rehab var bra när man blivit litet starkare – men det här är toppen!
.JPG)
Så många granna solnedgångar jag fotograferat från balkongen utanför mitt rum – nästan som på Utsjön i Jämtland!
Men vad pengar all den här rehabiliteringen kostar!
Tänk om jag undersökts och blivit opererad i januari/februari i stället för i mitten av maj. Hur mycket rehabilitering hade jag behövt då? Inte lika mycket naturligtvis. Hade kanske inte behövt hamna i rullstol. Samhället hade nog kunnat spara minst 100 000 kronor i rehabiliteringskostnader. Plus att jag inte behövt vara sjukskriven så länge heller.
