Härlig tajming!

Igår ringde min gamle arbetsterapeut från Sahlgrenska för att bestämma tid för ett sammanträffande. Vi ska titta på det här med att jag ska kunna lyfta i och ur rullstolen själv i bilen. Veckan innan ringde de från rehab i kommunen i samma ärende. (Man får ha sina tentakler ute litet varstans och hoppas på napp NÅGONSTANS). Och så ringer båda två –
efter flera veckors (sju – åtta närmare bestämt) tystnad – just nu när bilen står kvaddad på verkstad. Härlig tajming!
Idag ringde han igen. Jag skulle kunna få träffa AT den 9 juni – men då har jag ändå ett möte på jobbet jag måste gå på och vet inte heller om bilen är klar tills dess. Hejåhå.
Ringde versktaden som verkligen inte kunde ge några besked om när bilen kunde tänkas bli färdig. Nu skulle de lacka den och sedan visste hon inte hur mycket längre tid det skulle ta...Jag kunde kanske ringa på onsdag i nästa vecka och kolla...men i nästa vecka blir den säkert inte klar i alla fall.
Klara besked gillar jag!

James kom hem - safe and sound – i onsdags kväll och vi hämtade honom på Landvetter flygplats. Han hade haft en skön kortsemester i Manchester och hunnit med en sväng till The Lake District, förutom att kolla på fotboll. Några hektiska dagar well spent!

Otillgänglig vallokal

Idag är det exakt tre år sedan jag vaknade upp ur narkosen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag låg kopplad till respirator de första timmarna efter uppvaknandet. Diskbråcket i nacken var fixat efter en drygt fem timmar lång operation under natten. Vid tvåtiden på dagen körde de upp mig till Neurokirurgen – min gamla avdelning där jag låg efter hjärntumöroperationen 1979.
Sakta började återhämtningen. Den håller fortfarande på, tre år senare! Om jag jämför hur jag mådde när jag kom in till Sahlgrenskas akut med ambulans den 12 maj med hur jag mår idag är det en milsvid skillnad – till det bättre. När jag kom in var det inte mycket som funkade i kroppen; tarm och blåsa fungerade inte, jag kunde inte sitta utan stöd, kunde inte stå på benen alls, hade våldsamma kramper/spasticitet i kroppen, i stort sett förlamad från bröstkorgen och ner. Nu kan jag stappla några steg utan stöd alls! Förlamningen har i stort sett släppt men känseln är inte normal. Med hjälp av medicin hålls spasticiteten i någorlunda shack, även om den är jobbig på nätterna. Livet fungerar ganska bra – trots en hel del begränsningar som följer av handikappet. Begränsningar som till stor del skulle kunna försvinna om byggherrar/kvinnor tänkte in Tillgänglighet redan från början. Eller om enkelt avhjälpta hinder avhjälptes!

Nu har jag varit och röstat. Ytterligare ett bevis på att enkelt avhjälpta hinder ännu inte är avhjälpta. Trots att det är lag på att de skulle ha genomförts 2010. Visst det finns automatisk dörröppnare – och en liten durkplåt framför dörren till vallokalen/biblioteket, men det var ingen lätt match att ta sig in där eftersom det trots detta är en tröskel på några cm. Dörren stänger sig för snabbt.
Det är skitsvårt att gå upp i balansläge med rullstolen på en väldigt kort durkplåt. Det blev tvärstopp. Försökte dra mig in genom dörren med hjälp av dörrkarmen, men det skulle jag inte gjort för jag fick fruktansvärt ont i axeln! Ska det vara så i en vallokal där det hålls allmänna val??? Allmänna val innebär väl att det måste vara tillgängligt för alla – eller? Det får bli samtal till valnämnden i morgon!

Äntligen litet engagemang...

Igår tog Uppdrag Granskning upp Fas3-problematiken i ett fantastiskt bra tv-program. Det är värre än till och med jag, som är inne i projektet, hade väntat mig. Ansvarig generaldirektör blev ganska svettig under intervjun. Bäst var när hon kommenterade sina egna revisorers rapport med: ”Jag delar inte din uppfattning i frågan...” riktat till journalisten som intervjuade henne! Hur inkompetent får man bli?

Igår hörde också AF av sig för första gången på sex månader! Ringde idag tillbaka till den som sökt mig igår. Hon tyckte att vi kanske skulle ha en uppföljning av hur det går för mig på min praktikplats! En händelse som ser ut som en tanke. Jag tror inte de hört av sig nu heller om det inte varit för att Uppdrag Granskning tagit upp det här med Fas3. Konstigt att inget någonsin händer om inte media lägger sig i och belyser problematiken! Nu skulle handläggaren kontakta min anordnare så att vi kan träffas och prata om hur det går för mig.
Kul att de engagerar sig – äntligen.

Sköna maj välkommen...

Igår var det Valborgsmässoafton. Det känns konstigt med Valborg kloss intill påsken –det är inte särskilt vanligt, men det händer trots allt i bland.
Igår upptäckte jag att björkarna plötsligt slagit ut. Det gör björkarna i och för sig varje år. Fast i år var det plötsligare än vanligt känns det som. Körde James till Bollebygd för att hämta Saaben från verkstaden. Det lilla besöket kostade 4 854 kronor. Inte billigt att ha bil. Det var då jag upptäckte de utslagna björkarna utefter Rävlandavägen.
Efter det försenade födelsedagsbesöket av syster och svåger sorterade Mike och jag tvätt och litet annat bröte i sovrummet. Nu är där nästan beboligt igen. Det känns bra.




Så här ser Volvon ut numera...


På kvällen åkte James en vända till Landvetter – eller det var dit han var på väg när han krockade med en älg! Med min bil. Så nu har jag ingen bil längre. Ungen klarade sig som tur var utan skador. Bilar är en världslig sak! Litet bökigt blir det ju utan bilen, eftersom Saaben måste besiktigas innan man får köra med den. Besiktningstid: 12 maj! Och så kostar det förstås självrisk att fixa Volvon. Hoppas bara de lagar den och inte skrotar den! Har ingen lust att börja ny biljakt.

Idag är det Första Maj och demonstrationsdag för den som känner för det. Sedan James lade ner allt fackligt arbete (och att vara fanbärare på Första Maj) har jag inte varit och titta på någon dylik demonstration. Första gången jag såg en Första Maj-demonstration var 2005 tror jag, trots mitt mångåriga förflutna på gamla, avsomnade sossetidningen Västgöta-Demokraten i Borås. Litet pampigt var det. Med flygande fanor och klingande spel...och sonen som fanbärare för Hotell o Restaurangfacket i Göteborg. Två år på raken var vi och kollade. Första året talade Wanja Lundby Wedin och året efter Jan Eliasson. Det var packat med folk 2006. Valår. Och se så det gick! Men Första Maj är ändå Första Maj. Sköna Maj välkommen...