Kvitterpippi...

Idag rinner tårarna igen. Många tårar blir det. Fast idag är det GLÄDJETÅRAR. Har gått utan stöd idag för första gången på nästan ett och ett havlt år! Det känns fantastiskt. Korta vaggande pingvinsteg – men ändå. Det känns som om jag vunnit på lotteri. Fast jag vet inte hur DET känns förstås. Har varit övertygad de senaste månaderna om att jag blir sämre i stället för bättre. Det här visar motsatsen! Jag ställde rullstolen en bit från matbordet – en meter kanske – och reste mig upp och gick (stapplade snarare) några korta steg. Och då kom känslorna – och tårarna – och sköljde över mig som en flodvåg. Jag gjorde om bedriften ett antal gånger, så det var ingen engångsföreteelse. Sedan åkte jag in i sovrummet och visade upp mina färdigheter för Mike som låg och vilade sig. Han blev vederbörligen imponerad!
Efter lunch var jag tvungen att försöka igen och det funkade då också. Idag är jag ingen Dysterkvist – snarare en Kvitterpippi.

Fröken Dysterkvist...

Ytterligare en av alla dystra dagar den här månaden. I fredags blev vi bjudna på dop nästa lördag. Jag blev jätteglad först. Systersonen Olas yngste son, Albin, ska döpas. Albin har jag inte ens sett ännu. Han är snart fyra månader gammal. Dopet är ett gyllene tillfälle att få se det senaste tillskottet i släkten – och träffa alla älskade syskon/syskonbarn/syskonbarnbarn. Och så pang drabbades jag av tvivel. Hur fasen ska jag klara av att ta mig dit? James är ledig och kör, men ska jag ta rullstolen? Det behöver jag egentligen, men det blir väldigt bökigt, både för mig och alla andra. (Tycker jag). Men jag klarar inte av att gå med betastödet lika bra som jag gjorde sist jag var hos Ola. Och så sjönk jag ner i ett svart hål av dysterhet. Ett hål där ingenting är möjligt och allt är omöjligt. Det tar sin lilla tid att försöka kravla sig tillbaka upp från det där hålet. Jag har inte hunnit halvvägs ännu. Och då och då halkar jag ner en bit igen. Tårarna och näsan rinner och jag tycker DJÄVLIGT synd om mig själv. Den förbannade vintern gör inte saken bättre! Men DEN går väl över någon gång. Nyss ringde systersonen Dag och vi pratade en stund och då mådde jag bättre, men det dröjde inte länge förrän jag halkade tillbaka ner i mitt svarta hål. Fröken Dysterkvist – det är jag det!

Gammal man...

Födelsedagsfoto på Mike...gammal man...

Idag fyller Mike 65 år! Inte klokt att han blir pensionär ”på riktigt” nu. Tiden går fort när man har roligt! Idag kom födelsedagskort från Eva och Valter och från Ingrid och Claes. Hur kan de komma ihåg sådant?

Nu har jag bakat i dagarna två. Idag blev det maränger (hallon) av överblivna äggvitor. Igår var det knäckflarn till tårtbottnar och kladdkaka bland annat. Det låter som om det skall bli storkalas, men det blir det inte. James jobbar till halv sex och sedan äter vi middag när han kommer hem. Pyttan och Elmer är i Jämtland så de kommer inte, som de brukar göra.

Hemtjänsten kom i förmiddags och hjälpte Mike att träna. Det är meningen att de ska gå med honom på promenad på fredagar – men vem vill ge sig ut och promenera nu? Inte vi i alla fall. Det är rena hockeyrinken utanför vår dörr – inget för Mike att ge sig ut och slira runt på. Det räcker som det är. Inga fler brutna fötter/armar i släkten och ingen mer konvalescens för Mike. Det har han haft mer än nog av. Roll on springtime och barmark, när man kan gå ut igen utan att riskera att halka omkull. Eller kana iväg åt ett helt oplanerat håll med rullstolen.

Sinne för humor...

Häromdagen kom ett brev från The UK State Pension Service i Storbritannien. Enligt dem har jag skjutit upp min brittiska pension. (Jasså – det hade jag ingen aaaning om!) Kvinnor går i pension vid 60 års ålder i Storbritannien. Det är alltså fyra års innestående pension! Nu kan jag välja att få två pund extra i veckan eller en klumpsumma. Jag väljer klumpsumman på 1000 pund – 800 efter skatt! (Ungefär 8000 kronor). Då kan jag serva min bil och få köpt glasögon. Det är bara sex år sedan jag bytte glasögon sist, så det är ju på tiden! Vad underbart det är när det trillar in helt oväntade pengar – speciellt när ekonomin är så kass som vår.

Idag har jag suttit ute på altanen och njutit av solljus, takdropp och fågelkvitter. Det var verkligen njutbart!
På eftermiddagen tränade vi, både Mike och jag. Vi avslutade med att promenera inomhus. Mike stapplade omkring med sin rullator och jag med mitt betastöd mellan sovrummet och köket och så möttes vi i hallen. Där fick vi hålla så långt till höger vi kunde för att kunna mötas. Efter en liten stund kom jag i så hysteriskt skratt att jag var tvungen att sätta mig och skratta färdigt. Under det senaste året har vi genomlevt många hysteriska situationer som skulle kunna bli stor komik i TV/på film. Tur att man har sinne för humor!

Minns man sånt?

Idag har vi farit runt. Mike till Sahlgrenska för att göra en isotopröntgen på sin hals (struman/sköldkörteln). James och jag for till Borås i rasande fart för att lämna in min bil till anpassningsföretaget som ska montera defroster med fjärrkontroll samt flytta bak stolsskenorna på förarstolen, så att det ska bli lättare att lyfta i rullstolen vid sidan av mig i bilen. Som vanligt var vi ute i sista minuten. Ska man någonstans med James är man ALLTID ute i sista minuten. I stället för att åka halv ett kom vi iväg ungefär tio i ett. James skulle börja jobba på Landvetter klockan två. Som tur var ligger bilföretaget i Ramnaslätt industriområde. I utkanten av Borås. Mot Göteborgshållet. Så vi behövde inte in och böka i stan. Kvart i två slängde han ur mig och rullstolen ur bilen utanför dörren hemma och for iväg till jobbet. Jag tror han hann. Själv rullade jag in och kunde börja andas normalt igen.

Jag har ägnat några dagar åt att fylla i blanketter för min UK State Pension. Fick besked att jag skulle få £5 i veckan, baserat på mina egna inbetalningar. Någon vecka efter det beskedet kom en ny bibba blanketter och ett brev som talade om att jag kanske hade rätt till ytterligare litet pension, grundat på Mikes inbetalningar. Det tackar man inte nej till. Men hejåhå sicka djäkla blanketter. Kommer ni ihåg alla semesterresor ni någonsin gjort. År-månad-datum?
De vill veta vid vilka tillfällen man vistats i Storbritannien, inklusive semestrar, – år-månad-datum! Har ingen aning. Minns inte ens datum för de längre vistelserna. Pluggade engelska i Folkestone 1976 och bodde och arbetade i Wales 1988-1990. Men exakt vilket datum jag anlände och reste därifrån vet jag inte. Kan någon minnas sådant?

Glädjebrev

Sicken strålande dag detta blev! Först var vi iväg och tränade duktigt hos sjukgymnasten, Mike och jag och när vi kom hem låg det ett glädjebrev innanför dörren. Ett brev från den Brittiska Pensionsmyndigheten som talade om vad Mike skall få i UK state pension. Nästan 2 500 kronor mer per månad än vi räknat med. Gud är god. De 3 000 kronorna mindre i månaden, efter skatt, som vi får i Sverige krympte plötsligt till en femhundring! Vi firade loss på varsitt halvt glas rött till middagen.
Det finns folk som säger att pengar inte är allt. De har inte en susning. Eller så är det bara folk med gott om pengar som säger så. Pengar betyder ALLT. Jag har gått med bultande huvud (som rejäl baksmälla som aldrig går över) sedan vi fick beskedet om Mikes skrattretande låga pension i Sverige. Och nu kan jag plötsligt tänka klart. Nåja, allt är relativt. Men huvudet känns ganska normalt igen. Allt på grund av litet extra pengar!

Idag åkte vi för första gången vanlig sjukresetaxi till sjukgymnastiken. Igår hämtade rehab tillbaka Mikes rullstol, så nu måste han gå antingen han vill eller inte. Det funkade bra att åka vanlig bil. Och så mycket enklare allting blir när vi inte måste åka specialfordon. Det var en milstolpe.