Plötsligt var jag "normal"...

I går var jag på Dalheimers hus i Göteborg för första gången någonsin. En hearing om ryggmärgsskadesjukvården i Västra Götaland stod på programmet. Claes Hultling, läkare och ryggmärgsskadad sedan 30 år tillbaka, föreläste. Christian Wass, berättade om när han dök på huvudet rakt ner i sandbotten vid Getskärs badplats i Stora Höga för 20 år sedan och fick en ryggmärgsskada. Tårarna rann på mig. Det var inte bara jag som berördes av hans berättelse. Det var helt knäpptyst i salen när han berättade.
Politiker var med och diskuterade framtida ryggmärgsskadesjukvård och gruppen som dragit i gång det hela berättade om sin dröm om hur vården ska se ut framöver.
En fantastiskt givande eftermiddag. Det var säkert ett trettiotal rullstolsburna i olika åldrar som var där och lyssnade. Och plötsligt var jag ”normal”. Inte den som står ut.
Det var en väldigt märklig känsla.
Som grädde på moset träffade jag min gamle arbetsterapeut från Sahlgrenska och fick en liten pratstund med honom. Mannen som betydde så oerhört mycket för min rehabilitering. Som fick mig att våga testa mina gränser och inse att jag klarade mycket mer än jag själv trodde. Kul!
Idag var det åter dags för besök på vårdentralen i Landvetter för omläggning av mitt oprationssår på ryggen, som envist vägrar att läka. Hoppas det läker snart. Träffade bästa Jeanette Thyeslius på Ica Kvantum. Alltid lika kul att se henne.

På spaning efter den tid som flytt...

Häromdagen kom det en liten bok till mig med posten. Titel: ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan”.
”Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt”. Omslaget utformat som en löpsedel. Gult med svart text.
En liten bok där 22 av oss, som var de första eleverna på den nystartade, tvååriga, Journalisthögskolan i Göteborg, medverkade i. Vi var 60 elever som antogs 1967. Förvänatansfulla och ”hungriga”, beredda att förändra journalistiken – och världen.
I år är det 45 år sedan vi gick ut. Ett jubileum som firades i Stockholm den 17 maj. Omöjligt för mig att delta i, men alla som ville fick skriva om något som hänt under skoltiden, eller efter. Texterna skulle samlas i en bok. De som skrev fick boken gratis.
Själv berättade jag om när jag sökte – och fick – jobb som redigerare i Wales. Berättelserna var fantastiskt roliga att läsa. Många väl gömda, och nästan glömda, minnen poppade upp när jag läste boken. Riktigt, riktigt kul! Meganostalgitripp.

Idag var det vårmarknad i Hindås. Blev litet snopen måste jag säga. Trodde det skulle vara något i stil med julmarknaden, men det var inte i närheten. Ändå kul att ge sig ut ”på byn” och träffa litet folk att tjöta med en stund. Köpte hembakad, mjuk, pepparkaka och sedan gick vi hem och fikade. Härligt väder, så det blev fika på altanen.

Never a dull moment...

I går var jag till Landvetter vårdcentral och fick mitt operationssår omlagt. James skulle få agrafferna, ”stygnen” efter blindtarmsoperationen, borttagna. När vi kom ut till bilen hade jag fått 800 kr i böter! Härligt! Trots att Parkeringstillståndet satt i framrutan. Väl synligt tyckte jag, men det hade inte parkeringsvakten tyckt. En affärsinnehavare intill talade om att han dessutom informerat vakten om att jag var rörelsehindrad. Han hade sett mig när jag flyttade över från bilen till rullstolen. Det har ju egentligen ingen betydelse. Man måste ha parkeringstillstånd för att stå på handikapparkering. Det hade jag ju också. Synligt i framrutan. Inte tillräckligt synligt för P-vakten dock.
James kollade tillståndet, men sade att datum inte inte syntes för att parkeringstillståndet glidit ner litet. Det kostade 800 spänn. Ska överklaga så klart, men tror inte på att jag får någon rättelse för det. Det brukar vara tufft.
Den här operationen har kostat mig en djäkla massa pengar. Än är det inte över. Nu har jag samlat ihop till frikort hos sjukvården, men resorna fram och tillbaka två gånger i veckan är inte gratis så klart. Det blir ett par tusenlappar sammanlagt innan det hela är färdigt. Huvudsaken är förstås att det läker.
Sedan åkte vi ner till Östra sjukhuset. James fick gå till kirurgmottagningen för att visa upp sina parkeringsböter innan han kunde få ett intyg att han legat inne på sjukhuset och inte kunnat flytta sin bil, eller betala parkeringsavgiften.
Mycket parkeringsböter blir det.

Innan vi vände hemåt käkade vi lunch och handlade litet. Jag köpte tre par handskar på Jula, som jag ska använda när jag kör rullstolen. Vi köpte också en hyfsat billig gräsklippare och en barnspade med långt skaft till mig.
När vi kom hem satte James ihop gräsklipparen och klippte gräset på framsidan, medan Mike rensade litet i rabatten och välte ner med rullstolen bland buskar och blommor. Eftersom James inte vågade lyfta, när stygnen precis tagits, fick vi larma Hemtjänsten som kom och fick upp Mike från marken…
Hejåhå. Never a dull moment in this family.

Tröttsamt värre

Känner mig litet trött idag. På allt. Framför allt på mitt operationssår som inte vill läka. Igår började det rinna ganska hysteriskt ur såret när vi satt och åt middag. Jag kände hur t-shirten blev blöt. Mike fick agera sjuksköterska och kolla. Såret var gult och geggigt. Han tvättade rent så gott han kunde. James tyckte att jag skulle åka in till akuten. Så hela familjen lastade in sig i bilen. James körde. Mike lastade i och ur rullstol och rullator och jag var passagerare.
Vi åkte till primärvårdsakuten på Mölndals sjukhus. Läkaren där tyckte inte såret såg så farligt ut, men slängde in en brasklapp när han skickade hem mig efter såromläggning; ”Får du jättehög feber får du åka till den vanliga akuten!”
Hejåhå. Sedan for vi hem igen. Inte ett dugg lugnare än när vi åkte in till sjukhuset.
I morgon ska jag till Borås sjukhus för att få stygnen borttagna – om de nu kan ta bort dem den här gången. Frågan är också hur länge det ska hålla på att rinna sårvätska utefter ryggen. Kläderna blir läskigt kladdiga och måste bytas ofta.
Tur jag inte visste innan operationen hur det skulle bli, då hade jag aldrig brytt mig att låta ta bort lipomet.

Dyr sjukhusvistelse

Det har varit en händelserik vecka. På onsdagen åkte James till Landvetter vårdcentral. Då hade han haft ont i magen på måndag och tisdag. Läkaren kunde inte avgöra vad som var fel så han skrev en remiss till kirurgaktuen på Östra Sjukhuset. James kom in där vid 5-tiden på eftermiddagen. Efter ett otal blodprov, undersökningar och röntgen kom de fram till att det nog var en inflammerad blindtarm. Han blev inlagd över natten för eventuell operation dagen efter.
På torsdagen fick han ligga och vänta ända fram till strax före åtta på kvällen då det var dags för operation.
Själv åkte jag till Landvetter vårdcentral för att få stygnen på ryggen borttagna. Det visade sig att såret inte läkt och att det var infekterat. Jippie! Sköterskan ringde Borås sjukhus och fick bokat en tid till mig där på fredagen. De frågade om jag hade feber, vilket jag sade att jag inte hade.
Hemkommen kollade jag tempen som visade sig ligga på 38 grader vilket är ganska högt för mig som har låg normaltemp. Blev litet orolig och ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte jag skulle få en läkare att titta på det för eventuellt insättande av antibiotika i förebyggande syfte. Åkte ner till Primärvårdsakuten i Mölndal. Där kollade de CPR (snabbsänka) och temp. Sänkan låg en bit över 100 och doktorn bestämde sig för att skriva ut antibiotika, som jag precis hann hämta ut på sjukhusapoteket innan de stängde klockan 20.00.
På fredagen var det dags att åka till Borås, där en sköterska kollade såret och drog ut 2 dl sårvätska ur en ”bulle” vid sidan av såret, tvättade rent och satte på ett litet omslag.
Hon passade på att tala om för mig att jag borde ha suttit mer rak i rullstolen, inte lutat mig framåt eller sträckt ut armarna framför mig. Litet trixigt att undevika när man kör rullstol. Det var därför såret glidit isär, påstod hon. Alltså inte för att operatören inte sytt ordentligt! Mitt fel alltså.
På eftermiddagen åkte vi och hämtade James på Östra. Bästa Freddy åkte med så att han skulle kunna köra James bil hem. James kunde inte köra själv.
Som grädde på moset, för den nyopererade unge mannen, hade han fått böter på sammanlagt 800 spänn under sin sjukhusvistelse!

Krånglig passansökan

Häromdagen när vi var på väg hem från affären träffade vi på Anton som kom cyklandes på väg hem. (Anton är sju år och bor på vår gård. En ung man med mycket livlig fantasi och en snacksalighet utan like.) Med sig hade han en innebandyklubba, som han försökte transportera hem på cykeln. Vi hejade som vi brukar och jag sade: ”Är det inte svårt att cykla med en bandyklubba?”
Anton tittade smått förnärmad på mig och sade: ”Det är faktiskt ett gevär!”
Och det kunde ju vem som helst, utom en gammal tant i rullstol, se.
”Jag måste ha gevär, för jag vaktar Ica”.
Till saken hör att Icaaffären rånades för ett par veckor sedan av en efterlyst vettvilling. Något som hela byn självklart förfasade sig över och diskuterade ingående. Och små grytor har också öron! Så Anton han vaktade Ica med sitt gevär.
Vi hade sällskap en bit och rätt som det var sade Anton: ”Vet du att jag jobbar på Ica?”
Smart som jag är hakade jag självklart på och sade: ”Som vakt då eller?”
”Nej. Jag jobbar litet i kassan och så där…” blev Antons, något överraskande svar.
Ridå.

Igår var församlingens diakon hemma hos oss. Vi bad henne intyga att Mike är Mike. Han behöver nytt pass och det gamla är inte bara utgånget utan också utfluget, eller nåt. Borta är det i alla fall. Numera ansöker man om brittisks pass online så klart. Inte på ambassaden i Stockholm. Och krångligt är det så klart. När man ansökt online måste man skaffa en countersingatory som ska läsa igenom det man skrivit i sin ansökan, intyga att det är rätt, intyga att det är Mike på fotona, skriva sitt eget passnummer och om man inte har brittiskt eller irländskt pass, skicka med en fotokopia på första sidan i sitt pass, där fotot finns. Och alltihop måste vara ifyllt med svart bläck! Och den som intygar att Mike är Mike måste ha känt honom ett visst antal år. Det går inte att anlita släktingar, ej heller en sketen snickare eller affärsanställd utan det måste vara en professional person. Typ; läkare, präst, ingenjör, lärare, kommunal tjänsteman eller liknande. Hoppas diakon duger.
Idag skickade vi iväg handlingarna till Her Majesty’s Passport Office i Liverpool, UK. Inte vilket passport office som helst, utan Her Majesty’s så klart. Det är ju Storbritannien.
Nu är det bara att hoppas att allt funkar så att han får sitt nya pass.

Idag masade vi oss i väg till Öppet Hus i församlingshemmet för en våffelfika. Trots ösregnet blev det en liten trevlig utflykt. Självklart körde jag bil dit. Köra rullstol dit klarar vi inte.