Dyrbar rehab

Nu har jag varit i Ljungskile (rehabcenter) i en och en halv vecka. Tiden går fort. Jag har haft morgongympa i stort sett varje dag. Sjukgymnastik. Självträning. Rullstolsträning. Bågskytte. Cyklat på trehjuling. Varit på restaurang. Tipspromenader. Gått utomhus med rullatorn. Handgrupp. Spelat ballongvolleyboll. (Skitkul!) Friluftsdag med tipspromenad. Bowlat i Uddevalla. Till och med hantverk (läderarbete) som ju inte är min grej precis.
Tiden här har gjort att jag känner mig mer tillfreds med mig själv. Man kan göra en massa saker även om man sitter i rullstol. Fast det har jag ju inte tänkt göra i all evighet. Träningen känns så himla skön och det känns fantastiskt för varje ny grej som jag bemästrar.
Plötsligt känns det som om jag lever – inte bara existerar! Jag måste få med mig en del av rutinerna hem.

Det här är absolut den bästa rehab man kan få. Korta pass med olika sorters träning. Man hinner inte bli trött på de olika träningsmomenten. Social samvaro. Stärkt självkänsla.
Tolvan var jättebra när man var nyopererad. Borås rehab var bra när man blivit litet starkare – men det här är toppen!


Så många granna solnedgångar jag fotograferat från balkongen utanför mitt rum – nästan som på Utsjön i Jämtland!
Men vad pengar all den här rehabiliteringen kostar!

Tänk om jag undersökts och blivit opererad i januari/februari i stället för i mitten av maj. Hur mycket rehabilitering hade jag behövt då? Inte lika mycket naturligtvis. Hade kanske inte behövt hamna i rullstol. Samhället hade nog kunnat spara minst 100 000 kronor i rehabiliteringskostnader. Plus att jag inte behövt vara sjukskriven så länge heller.

Rehabcenter Ljungskile

Till Treklöverhemmet, Rehabcenter Ljungskile. James och Mike körde mig. Det blir några spännande veckor framöver. Får se hur den här rehabliteringen funkar.
Fick ett fantastiskt rum med utsikt över vattnet. Installerade mig – och min dator. Sedan var det en massa information. När det var dags för lunch åkte Mike och James hem.
Hade träff med arbetsterapeut och sjukgymnast i mitt rum och vi diskuterade vad jag skulle vilja vara med på. Utbudet är enormt. Rullstolsträning, morgongympa, styrketräning, balansträning, gåträning, vattenträning, bågskytte, madrassträning, avslappning. Listan är lång och inkluderar boccia – som jag vägrar vara med på!
Resten köper jag utan vidare. Man kan också ägna sig åt hantverk – om man vill, men det är inte riktigt min grej.

På eftermiddagen bekantar jag mig med de andra människorna som är här. Många MS-patienter verkar det vara. Några ryggmärgsskadade – som jag. Verkar vara en trevlig gäng.
Lade mig ganska tidigt på kvällen eftersom jag var trött efter en lång dag.

Ledighet

Sista dagen på Borås dagrehab. Det har varit mycket träning under de här veckorna. Trappträning bland annat. Så nu kan jag faktiskt gå i trappa. Så länge det finns ledstång att hålla sig i. Det har varit en kämpig tid, men mina förmågor har ökat betydligt sedan jag kom hit. Jag känner mig mycket starkare och mitt gångrekord är på 90 meter. Med rullator förstås. Och på slätt golv i gympasalen. Vi har gått utomhus också, men inte så långt.

Det ska bli skönt att vara ledig ett tag nu. Sedan får jag ta upp träningen på den vanliga sjukgymnastiken. Men först litet lata sommardagar och bara vara.

Inget bocciaspel!

Till Borås dagrehab. Mike körde mig. Inskrivning eller vad det kallas för. Pratade med sköterska, sjukgymnast, läkare och arbetsterapeut. Vilka resurser de har här. Träningssalen är tre gånger så stor som den på Tolvan på Sahlgrenska. Och utrustad med alla möjliga – och omöjliga – maskiner. Här finns möjlighet att ägna sig åt trädgårdsskötsel, hantverk, matlagning och en massa annat för att träna upp sina färdigheter. Men boccia vägrar jag att spela! Det finns datorer, en träningsbil där man kan träna på att ta sig i och ur och ta isär och lasta in rullstolen bredvid sig i framsätet. Och att ta ut den och sätta ihop den igen.
I trädgården växer det bär och frukt och blommor. En underbar oas.
Här finns alla möjligheter till träning så det blir säkert jättebra.

Jag kommer att vara med i trädgårdsgruppen och på sjukgymnastik. Men inte spela boccia!
Och inget hantverk! Någon måtta får det vara på vad man sig tager före...

Bye, bye Tolvan...

Mycket grejer blir det att packa ihop. Min sista dag här på Tolvan på Sahlgrenska. Det känns väldigt sorgligt, samtidigt som det blir skönt att komma hem. Har ändå varit på Sahlgrenska sedan 12 maj.
När jag skulle ner och klippa mig åkte jag ner i så god tid att jag hann med en sväng i kulvertarna. Är jag klok eller? Man skulle kunna tycka att jag fått nog av träning där – men inte då. Litet störd har man väl blivit efter alla träningspass där nere. AT skulle varit stolt över mig! Jag börjar bli lika galen som han.

Fick vänta ganska länge på James. Han jobbade över litet grand (surprise, surprise) så klockan hann bli nästan sju innan han kom. Allt är precis som vanligt med andra ord.
Det var både skönt – och litet läskigt – att komma hem.

Terrängkörning med rullstol...

Härligt väder. Strålande solsken och AT och jag gav oss ut i terrängen med rullstolarna. Gissa om han är galen den mannen! Vi körde på sönderregnade skogsstigar bakom Sahlgrenska ner mot Botaniska. Upp och ner för löjligt branta backar. Över stock (grenar åtminstone) och sten. Och det gick bra. På några ställen fick jag ha litet hjälp, men man klarar mer än vad man ger sig själv credit för. Förvånande. Det här var liksom examensprovet kan man säga. Del två. Del ett var Djävulsbacken och det provet klarade jag med väl godkänt. Själv vill jag nog ge mig VG i andra delen av examensprovet också. Det här var en rejäl utmaning.

När jag var på min första permission från sjukhuset och var iväg på Lindas och Jonas bröllop så var jag skiträdd att rullstolen skulle välta så fort det blev litet knöligt underlag. Knöligt underlag är bara förnamnet på stigarna vi körde idag. Rullstolsträningen med AT har gjort underverk för min förmåga att våga. Även om jag ibland tyckt att han varit väl galen har jag ändå inte gett mig utan testat. Och det har gått bra. Tack för att Du fick mig att våga AT!

Jag klarade den djäkla backen!

Idag körde vi ett ordentligt pass i kulvertarna. Och jag fixade Djävulsbacken! Fan vad jag är duktig. Det tyckte AT också. Han blev rätt impad tror jag över att jag klarade det. Det blev jag själv också. Och jag förstår precis varför den här backen kallas Djävulsbacken. Den är rent djävulsk. Brant, lång, seg som tusan – och svårbemästrad. Men vem fixade att rulla upp där? Just det JAG!

Nu är jag inne på min sista vecka här. Det känns konstigt. Någon gång under veckan ska sjukgymnasten göra en ny undersökning av mina förmågor – och oförmågor. Den här gången har jag många fler förmågor, det är jag övertygad om. Har gåtränat en hel del med rullatorn, men gillar inte att med gå med den. Det känns som om den ska rulla ifrån mig. Förmodligen sitter alla fall jag hade innan diskbråckoperationen fastetsade i hjärnan och spökar och gör att jag är rädd för att ramla.

Rulla vidare...

Nu är det klart. Den 7 juli börjar jag på Borås dagrehab. Hur länge jag ska vara där vet jag inte. Får väl se hur det går. Det känns inte så kul. Tolvan har ju varit ”hemma” i en och en halv månad. Här har skrattats – och gråtits. Jag har tränat och varit duktig. Och blivit vän med rullstolen – och med andra patienter och personalen. Personalen här är fantastisk. Det känns som att behöva flytta iväg från gamla vänner. Inget man gör med lätt hjärta precis – men jag måste trots allt gå vidare. Måste ut i verkligheten igen. Lära mig leva med min funktionsnedsättning. Jag har inget val...Det är bara att bita ihop och rulla vidare...

Flyttdags - igen!

Idag är det Fias födelsedag. De har börjat prata här om att skicka hem mig – eller till något annat rehabställe. Sommaren är här. Det är för många patienter på avdelningen för sommartid. Och då får jag åka därifrån. Inte bara jag. Det är fler som ska portioneras ut till andra ställen.
De har undersökt möjligheten att skicka mig till ett rehabcenter i Ljungskile. Eller kanske till rehab i Borås. Får väl se hur det blir. Det känns i alla fall inte så himla kul att bli utslängd härifrån.

Grillfest och tårar...

Hemma på permission över helgen. Det var grillfest hos Fia och Uffe. En stor del av familjen var där. Nenne med familj. Och alla de tre vuxna barnen. Pyttan och Elmer, Ola och Tobias, Tusse, James, Mike och jag samt så klart Kalle och Lisa med respektive. Och mitt i alltihop överrumplas jag av ett känslosvall som sätter igång tårflödet. Så fånigt. Där sitter jag och njuter av god mat, familj, fint väder och så plötsligt rinner tårarna i strida floder utmed kinderna. Sonen, som är mycket perceptiv, uppfattar snabbt situationen och hämtar papper att torka tårarna med. Han förstår precis hur jag känner det.

Väldigt trevlig tillställning men vid niotiden börjar det bli väl mycket mygg ute och de flesta går in, men jag känner att det nog får vara bra för min del nu, så Mike och jag går hem

Djävulsbacken - en utmaning!

Idag testade vi Djävulsbacken. Men vi körde bara halvvägs upp och det var jobbigt som sjutton. AT tycker att jag är ganska tuff, som klarade att köra upp för halva backen. Jag har trots allt en hel del vikt som ska förflyttas framåt/uppåt med hjälp av rullstolen och mina armar. Som tur är har jag hyfsat starka armar. Men det tog sannerligen på krafterna att rulla upp för den branta backen. Det gick betydligt enklare att rulla ner. Vilken fartvind! Det gick nästan litet väl fort, men var samtidigt ganska härligt. Fast man måste ha koll så det inte kommer en truck eller någon på sparkcykel som man kan krocka med. Vi är många som delar på utrymmet i kulvertarna. Här nere regnar det åtminstone inte – vi kan träna vilket väder det än är. Fast känner jag AT rätt är regn ingen ursäkt för att hålla sig inomhus.

Slalomåkning i kulvertarna...

I förra veckan körde vi rullstol utomhus. Jag blir bättre och bättre på det här. Arbetsterapeuten (AT) lär mig att testa mina gränser. Annars tränar vi mest i kulverterna på Sahlgrenska.
Har fått en ny rullstol som är lättare att köra. Börjar träna på att få upp rullstoeln i balansläge för att kunna ta mig över smärre hinder. Det går så där.

Idag har vi tränat slalomkörning i kulverterna. Hejåhå vad det rullar på i nedförsbackarna! Har aldrig kunnat åka slalom tidigare – och nu kan jag det. Häftigt eller hur?
Vi tränar också mycket balansläge-träning och hinderbana. Ibland går det riktigt bra och så efter fem bra hindertagningar brakar jag rätt in i hindret igen så jag håller på att flyga ur rullstolen. Men skam den som ger sig. Vi har testat en hel del branta backar i kulverterna, men Djävulsbacken får vänta ett tag till tycker AT (Arbetsterapeuten). Jag kan bara föreställa mig vad Djävulsbacken har i beredskap åt mig. Tuff är den nog i alla fall. I slutet av veckan kanske vi testar den.

Bröllop...

Var på Lindas och Jonas bröllop vid en gammal kvarn utanför Vara. James skulle föra fram sin syssling Linda till brudgummen. Ett fantastiskt utomhusbröllop i strålande sommarväder. Borgerlig vigsel som var väldigt fin. Bruden vacker som en dag. Stilig brudgum och gulliga ungar. Efteråt var det mottagning i en gammal gård. Det funkade bra – trots rullstolen. Men innan vi hunnit fram till efterrätten (det tog ett tag) var jag helt slut och kände att jag nog ville åka hem. Det var väldigt känslomässigt också. För drygt tre veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna vara med på älskade Lindas bröllop och nu satt jag där mitt i smeten och var delaktig. Det kändes stort.

James körde Mike och mig hem och for sedan tillbaka för att vara med på resten av festligheterna. Den killen är en pärla – en diamant!

Hembesök

Arbetsterpeuten, sjukgymnasten och jag åkte på hembesök för att kolla vad som behöver fixas hemma för att jag ska kunna komma hem. Första gången jag var hemma på tre veckor. Senast jag gjorde den här resan var i motsatt riktning i 160-170 knyck i en ambulans.

Jag testade om jag kunde ta mig i och ur sängen, ner och upp från toaletten, ner i och upp från soffan, ut på altanen och in igen osv. Det var ett djäkla gymnastiserande, men allt fungerade bra. Så nu kan jag få åka hem på permission!

När vi åkte tillbaka till Sahlgrenska fick vi åka med en väldigt tillbucklad taxi. Chauffören talade om att han bara kört taxi i ett par veckor.
”Är det därför bilen är så bucklig?” frågade sjukgymnasten snabbt. Men jag tror inte han uppfattade skämtet. Han hade fullt upp med att inte köra på trottoarkanten vid vändplatsen.

Jag kan kissa själv!

Idag drogs katetern. Efter ett par timmar kunde jag kissa själv! Det kändes fantastiskt. Glädjestrålande rullade jag ut i korridoren. Min sjuksköterska kom emot mig och jag berättade vad som hänt. Hon delade min glädje fullständigt och det kändes underbart. När jag berättade utbrast hon: Nejhe – är det sant?! Och så ett jättesmil över hela ansiktet. Man blir alldeles varm inombords. Varje liten framgång applåderas av personalen, som finns där för att dela både små glädje-och sorgestunder. För sorgestunder har man. Inte bara jag.

På Tolvan har patienterna något slags ryggmärgsskada, beroende på olika saker, fallolyckor, trafikolyckor, tumöroperationer, diskbråck (som jag). Det finns alla sorter, men vi har alla det gemensamt att vi ska rehabiliteras till ett så gott liv och så stor självständighet som möjligt. Sjukgymnastiken börjar redan när patienterna fortfarande är sängliggande. Man tränar det som går att träna. Efter ett par morgontimmar med sjukgymnastik är man färdig för en stunds vila innan lunch – om man hinner. På eftermiddagen har man också träningspass. Själv tränar jag också rullstolskörning. Fast jag hade inte tänkt att jag ska behöva rullstol så länge – men vi får väl se.

Mätning av mina förmågor...

Idag händer litet mer. En sjukgymnast kommer och gör en grundlig undersökning av mina förmågor – och oförmågor. Mest oförmågor. Det är inte så mycket jag klarar av. Känseln är det litet si och så med. Kan inte avgöra om hon petar på mig med något vasst eller trubbigt, kan inte lyfta benen från underlaget, kan inte böja benen mer än litet grand, kan ingenting nästan! Allt är jättejobbigt – jag som trodde att jag skulle bli bra nu. Skit också!

Eget rum...

Flytt till Tolvan idag. Hoppades att de skulle ha glömt av alltihop, men så väl är det inte. Får eget rum och det är så klart skönt. Men tråkigt att lämna Neurokirurgen. Vilken underbar personal det är där. Det blir säkert bra här också när jag vant mig.
Arbetsterapeuten kommer och pratar med mig. Vi bestämmer att hämta hit min rullstol hemifrån.
För övrigt händer det inte särskilt mycket idag.

Flyttdags...

Två läkare från avdelning 12 (Ryggmärgsskadeenheten) kommer upp och pratar med mig. Jag kommer att flyttas ner till Tolvan – fast det har jag ingen lust med. Men som neurokirurgen som opererade mig sade: ”Du har inget val!” Så är det så klart. Det är bara att hänga med och se glad ut. Fast de kan ju inte tvinga mig att se glad ut. Där har jag ett val i alla fall. Förmodligen flyttas jag redan i morgon. Tråkigt.

Nationaldagsfirande...

Norges nationaldag. Hur ska jag fira den? Den firade jag med att gå på toaletten och uträtta mina behov, efter litet hjälp av microlax. Och med stöd av två skötare. Gick med hjälp av gåbord – och skötarna – tillbaka från toaletten till min säng. Inget Göteborgsvarv precis, men ändå en rejäl prestation känns det som. Jag är duktig tycker jag. Det tycker personalen också. De peppar mig till att uträtta stordåd – trots att jag inte är någon Herkules Jonsson!

James kom och hälsade på efter jobbet. Mike litet putt tydligen för att han inte kunde följa med.

Enfaldig förhoppning...

Hejåhå. Det här blir inte så lätt som jag trodde. I min heliga enfald trodde jag att så fort disken som tryckte på ryggmärgen avlägsnats skulle jag resa mig upp och gå, (ta din säng och gå...) men det fungerar inte riktigt så. Hur pass permanent ryggmärgsskadan är tycks ingen veta. Har i alla fall stått upp bredvid sängen idag, med hjälp av två skötare och ett gåbord. Det gick ju bra.
Suttit på sängkanten och ätit mina måltider. Jag tippar i alla fall inte omkull längre när jag sitter och det är ju positivt! Men jag blir fort trött och behöver lägga mig ner. Har fortfarande kateter som de satte dit innan operation, så kissandet behöver jag inte tänka på i alla fall.

Slumrar av och till under dagen. Mike och James kommer och hälsar på en sväng, annars händer inte mycket. Ringer min bror och min lillasyster för att tala om vad som hänt. Storasyster är ju redan informerad om sakernas tillstånd.

Natten blir lika jobbig som gårdagsnatten. Riktigt läskigt. Sover korta stunder. Mikrostunder känns det som.

Vaknar upp - i respirator

Vid sextiden på morgonen vaknar jag för första gången till på IVA. Operationen är över. Jag lever! Tack gode Gud! Vad jag inte vet då är att jag ligger i respirator. Vid halv niotiden på morgonen ringer Mike och får veta att jag är opererad och ligger i respirator. Kan inte ens föreställa mig hur han reagerade på det beskedet. Men det var inget allvarligt. Eftersom de rotade i halsen så var de väl tvungna att lägga mig i respirator. Antar att det var svullet vid luftvägarna och jag behövde litet hjälp att andas. Men Mike berättade för min kära syster som berättade för en av sina söner som trodde att ”det var kört” med mig. Respirator låter ju ganska allvarligt. Fan vad man ställer till det!

Mike och James kom och hälsade på medan jag fortfarande låg på IVA, men då var jag redan bortkopplad från respiratorn. De skulle komma och hälsa på igen senare på dagen.

Strax efter lunch kördes jag upp till Neurokirurgen, min gamla avdelning där jag låg efter hjärntumöroperationen 1979.

Väntade hela eftermiddagen och kvällen på att Mike och James skulle komma, men när klockan var sju insåg jag att de inte skulle komma. Det visade sig att de åkt hem, ätit en sen lunch, lagt sig en stund och somnat, fullkomligt utslagna båda två. De vaknade inte förrän strax före sju och då var det ju inte någon idé att åka ner till Sahlgrenska.

Sov inget vidare på natten. Så fort jag höll på att somna kändes det som om något täppte till i halsen. Skitjobbigt

Inget val...

På eftermiddagen flyttades jag till Neurologen. Det var inte kul. En sänggranne tyckte jag tog upp för mycket plats tydligen, så hon knuffade sitt sängbord rakt in i min säng. Fönstret måste vara stängt fast det var som en bakugn i rummet. Jag grät stilla och tyckte djävligt synd om mig själv. Neurologläkaren sprang förbi och sade att ”de har hittat ett diskbråck i nacken på dig – det var ju bra för det går, till skillnad från alternativet, att göra något åt.” Alternativet”, visade sig senare vara ALS. Det var det neurologen som skrev in mig trodde att jag hade.

Neurokirurgen kommer in och pratar med mig. Förklarar att jag har ett stort diskbråck i nacken, som trängt in mot ryggmärgen och det är det som gjort att benen –och bålen – blivit mer och mer förlamade. Det måste opereras. ”Antingen i kväll eller i morgon”. Doktorn ställer en fråga som han själv besvarar i nästa andetag:
”Finns det risker med operationen? Ja, det gör det. Det finns risker med alla operationer.”
”Man brukar säga att man alltid har ett val – men du har inget val!”.
Det var raka besked från neurokirurgen. Inget snack inlindat i bomull så att säga. Take it or leave it. Eller snarare: Take it!
”Hur lång tid tar operationen?” undrar jag.
”Den tar så lång tid som den tar, tre – fyra timmar kanske.”
Doktorn förklarar också att de går in framifrån halsen, på höger sida. Mer behöver jag tydligen inte veta. Samtalet är över.

Så småningom bestäms att det blir operation på kvällen. Jag ringer inte hem och talar om det. De kan behöva en natts lugn och ro.
Personal kommer in och hämtar mig och kör mig till duschrummet. Tvättar mig i descutan. Egentligen borde jag duschas två gånger men det finns inte tid till det.
Vid tiotiden på kvällen kör de ner mig till operation. Jag ber till Gud att allt ska gå bra.
Förberedelserna för operation tar vid. Vid halv elva på kvällen hör jag läkaren fråga, över högtalaren, om patienten är klar. En kort stund senare körs jag in på operation. Sövs. Oblivion.

Sicken pärs...

Inte mycket händer idag heller, men sent på eftermiddagen görs i alla fall en magnetkameraundersökning. Det var en djävulsk undersökning för en som lider av cellskräck. ”Tuben” kändes som om den tog i överallt. Jag är ju inte precis byggd för en dylik ”tub” med all min övervikt. Taket var fem cm från näsan och paniken höll på att ta överhanden. Fick lugnande innan undersökningen började annars hade jag aldrig klarat det. Det tog minst 45 minuter och på slutet hade väl medicinen slutat verka för då var det för djävligt rent ut sagt. Men jag klarade det.
Tacksam när jag var tillbaka på Lungmedicin igen.

Ambulansfärd i parra-fart...

När Mike och James hjälpt mig i säng på kvällen börjar jag skaka i hela nederdelen av kroppen. Jag blir jätterädd! Känner att nu går det inte längre. Har inte kunnat stå på benen alls idag. Ringer 112 som lovar att skicka en ambulans. Det dröjer, jag ringer igen. Vi är hysteriskt nervösa alla tre. James går som en osalig ande fram och tillbaka i lägenheten. Han flyttar ut den tunga kistan från hallen så att de ska kunna komma in med båren. Så småningom kommer ambulansen. Äntligen! Flyttar över från sängen till båren och de kör ut mig och lastar in mig i ambulansen. Mike åker med i ambulansen, James följer efter i bilen. Det går i ett rasande tempo ner till Göteborg. 160 – 170 knyck och James hänger på. Jag blir körd till Sahlgrenska, som jag bett om därför att jag är under utredning där.

Kommer in på akuten tidigt på morgonen. Blir bedömd av en sköterska och lagd på en brits. Sedan börjar en lång väntan. Vi kommer in ungefär klockan 2 på morgonen. James ska börja jobba klockan 8. Vid halv 8 åker han till jobbet. Då har en neurolog varit och tittat på mig och det bestäms att jag ska läggas in. De letar en sängplats. Vid 8-tiden kommer de och talar om att jag får en säng på Lungmedcin – enda stället de hittade en ledig säng. Har kissat en gång sedan jag kom in, vid 6-tiden. Varken tarm eller blåsa har ju fungerat särskilt bra de tre senaste månaderna. Även när jag varit kissnödig har det varit jättesvårt att kissa.
Jag körs till Lungmedicin och James kommer och hämtar Mike som får åka med till hans jobb och vänta på att ta bussen hem.

Efter några timmar är jag jättekissenödig, men det funkar inte. Först när neurologen kommit och undersökt mig bestäms att de ska tappa mig på urin – då har det gått cirka 8 timmar sedan jag kissade senast! Oj, vad skönt det var när de äntligen tappade mig. Puh!
Inte mycket händer under dagen. Äter, sover och oroar mig! Blir tappad var sjätte timma ungefär.

Äntligen händer det något!

Har vairt på neurologen på Sahlgrenska och träffat doktor LP. (Jag hade ramlat igen. Det var ett helvete att försöka ta sig upp. Det gick till slut. Funderade ett tag på att ringa 112 för att få hjälp att komma upp. Ramlade i badrummet. Försökte kasa på rumpan ut i hallen för att kunna ta mig upp på kistan som står där. Mike hjälpte till och drog mig i benen. Kom inte upp där utan vi försökte med gemensamma krafter kasa/släpa mig in i vardagsrummet till soffan. Välte över på mage och försökte komma upp på knä. Fick upp det ena benet under mig så att jag skulle kunna ställa mig upp, men jag orkade inte resa mig och fick inte upp det andra benet. Mike hjälpte mig att få upp det andra benet. Med en viljestyrka som inte var av denna världen, lyckades jag till slut, efter flera fruktlösa försök, häva mig upp i soffan. Illröd i näbbet, genomsvett och fullkomligt utpumpad sjönk jag ihop i soffan och storgrät. Benen funkar nästan inte alls längre. Mycket kramper i benen och bålen. Kan inte ens sitta utan stöd längre, då välter jag omkull. Fan vad jobbigt detta är.)

Vi pratar en stund och doktorn bestämmer att det behöver göras en magnetkameraundersökning – helrygg. Så fort som möjligt. Äntligen! Han ringer själv till röntgen och ber att få en tid så fort som möjligt. Får tid till 19 maj. Inte alltför länge att vänta i alla fall – jag har ju bara väntat på att något ska göras sedan i januari/februari. Skönt att något äntligen händer.
Har fått en tid till Neurofysiologen också. Ska vara där den 20 maj.

Också ett födelsedagsfirande!

Har varit på besök hos en ortoped hos Kungsportsläkarna. Bestämde mig till slut, efter inrådan av sjukgymnasten, att inte vänta längre på att få en tid på Mölndals sjukhus. James körde Mike och mig dit. Nu har jag ju hyrt rullstol, så det gick ganska bra att klara av besöket. Doktorn undersökte mig och sade sedan precis det jag fruktat: ”Det här är inte bara något ortopediskt, jag tror att det är något neurologiskt, MS eller något sådant...” Något sådant måste väl vara ALS, som jag fruktat allra mest??? Det blev en fin födelsedag för Mike! Jag mådde bara hur fruktansvärt dåligt som helst. Doktorn lovade skriva en remiss till doktor LP, min gamle epilepsiläkare som han kände, på Sahlgrenska.
Sedan åkte vi hem för att fira födelsedag!

Sjukskriven på heltid

Från idag är jag helt sjukskriven. Har gjort färdigt församlingsbladet och lämnat ifrån mig det. Nu kan jag ägna mig åt att vara sjuk. Och jag känner mig verkligen urkass. Det blir svårare och svårare att gå, benen vill inte bära mig. Kramper i benen och kroppen. Inte ens med rullatorn går det särskilt bra att gå. Det kan knappast bara vara höften som är kass.