Framtidens paroll!

Nu är jag ilsken – igen! Har precis talat med en handläggare på Härryda kommun angående rampen in till vår lägenhet. Förra veckan skulle hon ha ringt mig på tisdagen. Det gjorde hon så klart inte. När jag ringde på fredagen för att höra varför hon inte ringt, bad hon om ursäkt fyra gånger och talade om att hon inte kunnat prata med chefen, som kommit tillbaka till jobbet på måndagen. Ringt kunde hon ju gjort ändå. Det var det hon bad om ursäkt för.
Hon skulle höra av sig denna vecka. Nej, det har hon inte gjort. Så jag ringde igen och fick veta att det nog blir avslag på min ansökan om en mer lättkörd ramp. Hon hade fått ett muntligt besked från sin chef Bertil Widén. Det är sådana här ramper kommunen använder sig av.
I Boverkets författningssamling står följande: Rampen bör ha en jämn och halkfri yta. Dörrmattor och skrapgaller, som är tunga att passera eller medför snubbelrisk, bör bytas ut eller åtgärdas på annat sätt.
Hela vår ramp är ett enda stort skrapgaller! Men sådant skiter Härryda kommun i. Boverkets författningssamling gäller bara alla andra. Tydligen.
Eftersom jag får fruktansvärd värk i mina händer bland annat av att försöka köra upp för min gallerramp hemma, kommer jag snart inte att kunna ta mig ut och in själv.
Mike, som har svårt att gå, riskerar hela tiden att snubbla på den förbannade rampen. Men det skiter Härryda kommun i.
Kanske tycker de, som stadsarkitekten i Göteborg, att bygga tillgängligt är rena talibanfasoner.
Det var mycket enklare – och billigare – förr när folk med olika sorters funktionsnedsättning gömdes undan på institutioner. Man slapp se oss och inte behövde saker och ting göras tillgängliga heller. Sådant trams som att enkelt avhjälpta hinder skulle vara avhjälpta före utgången av 2010 (vilket de inte var så klart) var inte att tänka på då.
Tillbaka till dåtiden är framtidens paroll!

Man måste tuffa till sig...

I dag fick jag äntligen tag på människan som koordinerar köerna till NPH-utredning på Sahlsgrenska (utredning av personer som misstänks ha vattenskalle). Har pratat med henne tidigare och då sade hon att Mike är inplanerad i vecka 40 – början av oktober.
Efter att jag ringt idag och undrat om han kan komma tidigare, återkom hon efter en timma ungefär och talade om att hon bokat in honom i vecka 37 i stället! Nu behöver han bara vänta två veckor till i stället för fem. Jippie!
Hon skulle skicka en kallelse. Jag talade så klart om att han inte mår så bra. Och då vips får han en ny tid.
Samtidigt som det är djäkligt skönt att processen påskyndas, blir jag vansinnigt förbannad. Att man ska behöva ringa och tjata för att inte alltid hamna längst bak i alla sjukhusköer. Det är verkligen inte ok. Vad händer med alla dem som inte har förmågan att pusha på? Så som jag alltid varit tidigare. Vänta snällt på sin tur. Inordna sig i ledet.
Mike skulle aldrig själv ringa och tjata. Tur att åtminstone jag blivit litet tuffare på äldre dar. Man måste tydligen tuffa till sig för att få någon hjälp.
Efter väl förrättat värv gick jag ut på gården en stund och satt i solen och njöt. Man får ta vara på de sista självande minuterna av sommaren (som regnade bort).

Skärpning Göteborg!

Idag var Mike på Sahlgrenska för att träffa läkare angående sin struma. Nu har läkaren äntligen bestämt sig för att Mike inte ska opereras. De ska sänka mängden Levaxsin (medicin mot struma/ för hög sköldkörtelproduktion). Förhoppningsvis ska det fungera, blir Mike sämre får han kontakta sjukvården igen…
Själv åkte jag på eftermiddagen till Göteborg med James. Han skulle undersöka sina ögon för att kolla om han kan få gjort laserbehandling för att slippa glasögon. Det skulle funka. Bara pengarna som fattas!

När James var klar åkte vi till Götaplatsen för att jag skulle få tagit id-foto till mitt handikapparkeringstillstånd. Det gamla tillståndet har gått ut och jag måste ha nytt foto (hur mycket förändras man på två år i den här åldern?) och nytt läkaintyg.
Fick skickat iväg handlingarna när vi kom hem från stan. Åkte på parkeingsböter i fredags för att vi parkerat på handikapparkering med utgånget tillstånd.
När jag var färdigfotad behövde jag gå på toaletten. Tänkte att på Stadsbiblioteket måste det finnas en handikapptoalett. Det gör det säkert också, men biblioteket var stängt för ombyggnad! Fan vad mycket trasiga stenplattor det är utanför biblioteket. Hoppas verkligen att de byts ut när de nu renoverar byggnaden. Vi körde ner i hålor hela tiden och det blev tvärstopp med rullstolen. Vid ett tillfälle for länkhjulets gummi av till hälften. Som tur var kunde James fixa det med mig kvar i rullstolen.
Vi gick till Stadsteatern för att leta toalett. Fanns ingen handikappanpassad i foajén. På väg ut stötte vi på kusin E som lotsade in oss bakvägen på teatern och där fick jag äntligen gå på toaletten! Sedan tjötade vi en bra stund med henne – så klart. Alltid trevligt att träffa släkten.

Men. Det är en prövning som heter duga att köra rullstol i centrala Göteborg. Skärpning!

Shit happens...

Idag var James och jag i stan och kollade in Kulturkalaset. Milde tid vad mycket knagglig gatsten det finns i centrala Gölteborg. Stora och små, med stora och små mellanrum. Helt hopplöst att köra rullstol på. Gustav Adolfs Torg, där det var marknad, var en pina. Hade inte James kört mig i rullstolen hade det inte funkat. Tråkigt.
Efter en vända på Torget gick vi till Kungstorget. Som sagt. Himla tur att James körde mig.
Vid Kungstorget köpte vi Fish n’chips.
Såg oss omkring litet grand och återvände till Gustav Adolfs Torg för inköp av engelsk ost – och fudge. Kändes skönt att komma ut ett litet tag. Litet mer än 300 meter från lägenheten. Det har jag inte gjort sedan jag slutade jobba i slutet på februari.
Det var en väldigt trevlig utflykt. Tills vi kom tillbaka till bilen och såg att vi hade fått parkeringsböter! Shit happens.

Vilken djäkla sketdag!

Vilken djäkla sketdag det här blev då. Först var taxin försenad en halvtimma. När jag väl kom till vårdcentralen skulle jag ha varit där 13.30 och inte 14.30 som jag skrivit i min almanacka.
Det innebar att jag inte kunde få mitt intyg som kommunen vill ha för att utfärda handikapparkeringstillstånd. Någon annan läkare fanns så klart inte tillgänglig för ett femminutersbesök!
Fast egentligen var det lika bra att jag missade läkartiden. Jag skulle gå till den läkare på Landvetter vårdcentral som jag verkligen inte gillar. Så det kunde änna kvitta. Nu väntar jag tills min ordinarie läkare kommer tillbaka från semestern i slutet på nästa vecka. Hon kan säkert skriva intyg utan att träffa mig, eftersom hon känner mig så väl. Kan ändå inte få fixat nytt foto förrän vår bil blir lagad och James kan köra mig för att få det gjort.
På apoteket fanns ingen av de mediciner jag skulle ha förutom alvedon. Så det var en helt onödig resa egentligen. Men jag fick ju åka färdtjänst och blev åter påmind om hur undrebart det är att vara pensionär och inte vara tvungen att åka färdtjänst tre – fyra gånger per vecka!

Det hjälper att tjata...

I går ringde jag, på inrådan av gode vännen Christer i Borås, för att tjata på kirurgmottagningen på Sahlgrenska. Mike skulle ha fått en återbesökstid där i januari och väntar fortfarande på den. Ringde för ett par veckor sedan också och då sade de att de var ungefär ett år försenade! I går tänkte jag bara påminna dem om att Mike väntar och väntar och väntar… att han kan komma när som helst…
Idag kom ett brev med en tid till kirurgmottagningen för undersökning av Mikes struma. Den 21 augusti ska han dit!
Ska det vara nödvändigt att man ringer och tjatar för att man ska komma i fråga för en läkartid på Sahlgrenska?

Nu får vi fortsätta tjatandet och sätta igång att tracka neuromottagningen också så kanske Mike inte behöver vänta till i oktober på inläggning för utredning om eventuell hydrocefalus (vattenskalle). Eftersom han inte mår något vidare vore det skönt att få utredningen överstökad.

Äntligen hemma...

I dag har Mike och jag varit och slängt sopor igen – och handlat. Så att James inte skulle behöva göra det det första han gör när han kommer hem från fem dagar i Stockholm.
Vi har klarat oss över förväntan själva, faktiskt. Vi har tvättat, städat, slängt sopor och handlat...
Vi klarar mer än vi tror. Städa burkar vi göra, men inte allt det andra. Vi är litet lata, tror jag. Det är så mycket enklare att be James om hjälp. Vi får nog ta och skärpa till oss. Inte utnyttja sonens snällhet.
Med benäget bistånd av hemtjänsten, som bar ut tvätten till tvättstugan och snälla grannen Kerstin, som hjälpte oss bära in tvätten, funkade det bra att tvätta själva.
Handling är inte heller några problem så länge vi inte handlar mer än vad som får plats i ryggsäcken. Och så länge det inte är snö. Det är det ganska sällan på de här breddgraderna i augsti!
Så skärpning nu!
Skönt att sonen äntligen är hemma igen i alla fall. Någon som bråkar litet och retas med oss - och bestämmer att det plötsligt är OS också på vår tv i stället för en engelsk deckare…

Åhhh vad vi är duktiga...

Nu har två tredjedelar av sommaren gått och jag väntar fortfarande på att sommaren skall komma! Visst, i förra veckan hade vi fyra fina sommardagar, men sedan tyckte väl den som bestämmer över vädret att vi fått nog av finväder och satte in en stöt av det gamla vanliga regnvädret.

Idag har Mike och jag varit så himla duktiga. Klapp, klapp på axeln. Först röjde vi i sovrummet och hängde upp kläder som blivit liggande i en stor och bra fåtölj. Där låg en massa annat också som vi sorterade upp och placerade på ett bättre ställe. Nu ser man att där står en stol och inte bara ligger en hög med lakan, plädar, kläder, kuddar, plastpåsar… Ser riktigt trevligt ut i sovrummet nu. Inte nog med detta. Sedan tränade vi en dryg halvtimma innan lunch och efter lucnh gav vi oss ut på promenad (i våra rullstolar).
Vi körde ner till soptunnorna för att slänga en skräppåse och sedan körde vi runt Icas parkering och backen upp vid Ica. Den är seg den backen, så där fick vi backa för att ta oss upp. Då kan man hjälpa till med benen och sparka sig upp.

I morgon ska vi tvätta. James är i Stockholm resten av veckan och då får vi både slänga skräp och tvätta själva.

Det verkar som om min orkidé (älskade Kerstins orkidé) ska till att blomma om igen! Det känns stort. Har aldrig någonsin tidigare lyckats få en orkidé att överleva mer än max ett par månader och nu blommar den här om för andra gången. Måste vara Kerstin som håller ett vakande öga på den från sin himmel…