Så djäkla bussigt

I morse ringde en biståndshandläggare fån Härryda kommun. Jag var inte vaken så det tog en liten stund att försöka sopa bort dimslöjorna så att jag kunde prata och tänka normalt.
Kvinnan som ringde visste ingenting om mig. Den som tog emot mitt samtal första gången hade inte skrivit någonting om mig, bara att jag ville ha ledsagning.
Jag fick dra alltihop från början. Det var ju inte så mycket annat än att jag behöver ledsagning till hårfrisörskan – och ut till tvättstugan när det är vinterväglag.
Ja, att hemtjänsten skulle köra mig i sina egna bilar till hårfrisörskan var nog inte möjligt. Hade jag inte färdtjänst? Jo, men man kan aldrig lita på att de kommer i tid.
Hon skulle höra sig för och återkomma.
Sedan var det då hjälp att ta sig ut till tvättstugan när det är snö och halka. Det visste hon inte heller om det skulle gå. Hon fick höra sig för om det också. Och återkomma.
Hon undrade hur vi klarat oss hittills. ”Sonen har skött det mesta.”
”Ja, anhöriga FÅR ju gärna hjälpa till.”
Så djäkla bussigt, tänkte jag, men sade:
”Men han bor inte hemma längre och han kan inte passa in sina arbetstider efter hur vi behöver hjälp.”
”Nej, det kan jag förstå.”
Bussigt igen.
Ja, så där står det nu. Ny väntan på besked. Hur många månader det kommer att dröja vet ingen människa. Förhoppningsvis blir det inte så mycket mer snö i år – och håret får väl växa tills James – och hårfrisörskan – kan passa in det i sitt schema.

I väntans tider...

Nu har jag väntat i en och en halv månad på att en biståndshandläggare i Härryda kommun ska ringa upp mig för att diskutera hjälp med ledsagning för mig. Ringde dem strax efter trettonhelgen. Sedan dess har jag rint två gånger till. Sist jag ringde sade en kille att någon kanske ringer i slutet av den här månaden. Katastrof! Ska man behöv vänta så länge för att få besked om man kan få hjälp eller inte.
Jag behöver ledsagning för att ta mig till hårfrisörskan, om James inte är ledig och kan köra. Ett par gånger har käre svåger kört mig. Färdtjänsten går inte att lita på, annars kunde jag tagit färdtjänst dit. Tyvärr finns inga som helst garantier för att de ska komma i tid. Oftast kommer de mellan 10 och 20 minuter försent. Eller som igår. Då det inga bilar skulle gå över huvud taget förrän idag!
Vi behöver också ledsagning av hemtjänsten för att ta oss ut i tvättstugan på gården. Det behövs bara när det är snö, då det är i det närmaste omöjligt att ta sig dit själv med rullstol. Nu är snön borta, tack och lov, så nu klarar vi att ta oss dit själva igen. Men har vi tur kanske vi hinner få ett beslut till nästa vinter!
Tycker nog att det är ganska dåligt att behöva vänta nästan två månader på att kommunen ska höra av sig. Vi har inte hur mycket kläder som helst, så vi behöver tvätta då och då… sist vi tvättade var James ledig som tur var, men det känns inte så kul att han ska behöva ta sina få lediga dagar till att hjälpa oss med tvätten!
Det är ju tur att det inte var något mer akut än frisörbesök och ledsagning till tvättstugan vi behövde hjälp med. Men då hade vi kanske fått förtur och bara behövt vänta en månad!

Färdtjänstresa med förhinder

Idag har jag varit på vårdcentralen i Landvetter för att undersöka min rygg bland annat. Besöket hos doktorn gick bra. Fick remiss till röntgen och litet nya värktabletter. So far so good.
Sedan skulle jag beställa färdtjänstresa hem. När jag kom fram, efter drygt fem minuters väntan, fick jag en smärre chock. Följande konversation utspann sig över mobilen:
”Hej, jag heter Elisabet Hörle, jag vill beställa en bil”
”Till när då? Idag?”
”Ja, så fort som möjligt.”
”Det går inte. Det går inga bilar förrän i morgon eftermiddag!”
”Skojar du med mig?”
”Nej, vi har tekniska problem, det går inga bilar förrän i morgon eftermiddag.”
”Men Herregud! Hur ska jag komma hem?”
Måste säga att paniken slog till med full kraft. James slutar inte förrän klockan elva, vad i jösse namn ska jag göra i Landvetter till klockan elva. Det går ju inte. Jag måste hem… tankarna for runt i huvudet som kläder i en torktumlare.
”Du får ringa 650 000 (Taxi Göteborg) och skicka räkningen till Färdtjänst.”
Ringde Taxi Göteborg, som var på plats efter mindre än fem minuter. Jag hann inte ens handla som jag tänkt. Sådant är man inte van vid. Resan hem kostade 378 spänn. Tur jag hade de pengarna. Nu gäller det bara att lyckas få ut dem från Färdtjänst. Skulle inte förvåna mig om jag får blomstercheckar i stället. Det brukar man få som kompensation om man haft en riktigt dålig resa… har haft några sådana. Många blomstercheckar blir det.

Vår Herres trogna tjänare...

I går var vi och uppvaktade vår favvopräst Ola som fyllde 60 år. Efter flera månader på Sahlgrenska och Borås sjukhus har han nu flyttat till Bollegården i Bollebygd. Det var en enorm glädje att se hur mycket bättre han var nu än när vi var och hälsade på honom på Borås sjukhus i julas.
Det var mycket folk, vi var säkert ett 30-tal personer där vid tretiden på eftermiddagen. Och Ola var med hela tiden. Mycket sång och musik blev det. Framför allt sånger/psalmer som Ola själv tycker mycket om. Han talade om att han faktiskt kunnat stå vid kortändan av sängen igår, fast han höll sig i sänggaveln. Vilket framsteg!
Först vid femtiden bestämde Ola sig för att lägga sig och vila en stund. Mer uppvaktning väntades längre fram på eftermiddagen
Mike och jag var verkligen glada att vi båda två kunde vara med och fira Ola.
I morse när vi tittade ut genom fönstret insåg vi vilken tur vi haft igår. Det var rätt mycket snö kan man säga. Hade snön kommit igår hade vi inte kunnat ta oss till bilen för att köra till Bollebygd. Vår Herre ville väl att vi skulle vara med och fira en av hans trogna tjänare antar jag…




Nu har vi haft nattfrämmande i två nätter. Morris har varit här och förgyllt vår (och Tussies) tillvaro. Vet inte om Tussie håller med. Hon tycker nog snarare att han är A pain in the neck.
Det har ändå gått över förväntan bra tycker jag. Morris vill gärna leka och bråka litet, Tussie är mindre road kan man väl säga.
Morris gillar att ligga på en stol i köket och klappa till Tussies svans när hon kommer i närheten. Hon tycker inte det är lika kul. Inte alls kan man väl säga. Men det har inte blivit slagsmål i alla fall. Äldre damer ägnar sig väl inte åt sådant kanske…