Återbesök på Borås rehab

Återbesök på Borås rehab. Ett år sedan sist. James körde mig och sedan åkte han för att käka lunch medan jag var på sjukhsuet. Läkaren var försenad så de bjöd på kaffe. Trevligt initiativ. Mer sådant i sjukvården! Fick vänta nästan en timma över avtalad tid. Men jag har inte bråttom.
När det blev min tur frågade doktorn hur det var och jag svarade: SKIT! Och så drog jag hela historien med Mikes knä och alla turer kring det. Hon tog sig för pannan och sade: Hjälp vad trött jag blir bara av att höra om det! Hon förstod att mitt mentala tillstånd inte var på topp så att säga. Och så pratade vi min egen rehab och jag sade att jag tror att höften måste fixas om jag ska kunna lära mig att gå bättre.
Och, som hon sade, hur kul är det att tänka sig efter allt din man gått igenom med sin knäprotesoperation! Precis.

Själv hade hon sedan vi träffades sist gått igenom en likadan operation som jag. Efter diskbråck i nacken med ryggmärgspåverkan. Men hon hade ”bara” drabbats av ensidig förlamning och var i stort sett återställd efter sex månaders sjukskrivning/rehab.
”Jag tar det som en del i min utbildning”, som hon uttryckte saken. Så kan man också se det. Nu vet hon, mera påtagligt, hur det är för hennes patienter.

Nya lampor och litet till...

Mike ringde vid halv tolv. Hans läkare hade varit med på ronden. Tydligen har de satt skenan, som ska hålla benet på plats, fel. Det är för många grader böj på benet. Doktorn hade sagt att det måste rätas ut annars blir värken outhärdlig. Sjukgymnaster skulle komma och titta på det, men de var där redan igår och gjorde inte ett skit åt det. Han har ju en djävla otur – eller också är de fullständigt inkompetenta i Kungälv. Man börjar ju undra! Det känns riktigt jobbigt att veta att han har så ont och att det dessutom till viss del beror på felbehandling. Skit också.

På vägen hem igår stannade James och jag till på Ikea för att köpa lampor till köket. De andra lamporna, som fanns på plats när jag flyttade in för 31 år sedan, hade gjort sitt tyckte sonen. Det kan jag väl i och för sig hålla med honom om. Men. Det blev inte bara två lampor, det blev nya dricksglas + vinglas och nya skärbrädor. Så nu har vi sorterat ut och slängt alla konstiga, udda glas samt de gamla äckliga skärbrädorna. Förmiddagen har jag ägnat åt att diska glas och skärbrädor. Lamporna kom inte upp i går kväll. Det var litet mer komplicerat att sätta upp dem än sonen räknat med. Det behövdes andra, längre skruvar bland annat så det får han inhandla idag.

Reportage om tillgänglighet

Mike ringde vid 10-tiden. Skönt att höra ifrån honom, även om han lät litet groggy. Han hade fått en del morfin i natt. Till slut hade läkaren lagt en ryggbedövning på honom för att han skulle slippa ha så ont och för att de inte kunde hålla på och ge honom hur mycket morfin som helst. Bedövningen hade hjälpt i alla fall.
James och jag åkte upp till Kungälv för att hälsa på Mike på kvällen. Han var blek och hade väldigt ont i sitt ben – men det är ju inte så konstigt när de varit och rotat runt så som de har gjort. Han fick morfinsprutor medan vi var där, men det hade inte hjälpt särskilt mycket när vi åkte, men det blev förhoppningsvis litet bättre sedan.

Fick ett mail från Härryda-Posten, som ville göra ett rep om tillgänglighet i stället för att ta in insändaren och de undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp. Självklart! Komma i tinninga ä la kul. Nej, men kan det på något vis hjälpa till att belysa problemen med tillgänglighet för folk med funktionsnedsättning så är det ju bra. Jag klarar mig ändå ganska hyfsat, men det finns de som har det värre. Den nonchalanta attityden från AF retar mig till vansinne!

Hjälpsamma herrn på AF

Idag opereras Mike. Det är oroligt.

Har varit i kontakt med Arbetsförmedlingen Härryda angående påskrift om intyg, men i fortsättningen måste jag komma dit och få intyget påskrivet. Trots att det är ett helt företag att försöka bryta sig in där med rullstol. Och någon ändring för att underlätta för en rullstolsburen är inte planerad.
Så här svarade de när jag frågade om anpassning av lokalerna så att även en rullstolsburen person kan klara av att ta sig in på AF och själv få tag i en nummerlapp:

”När det gäller den övriga anpassningen av lokalerna så har vi tittat på att sänka hållaren för nummerlapparna och anpassningen av entréerna mm. Vad gäller hållaren så blir det allt för stor åvärkan på väggen och det är tänkt att den kommer att tas bort helt och hållet om ett tag och detta gör att vi inte kommer flytta ner den i dagsläget.
Vad gäller våra entréer så har man tillsammans med fastighetsägaren tittat på detta vid ett flertal tillfällen, men det vi kan erbjuda dig i dagsläget är att ringa vår jourtelefon ( 101-487 13 23) när du kommer hit, så kommer vi ner och hjälper till så att du kommer in. Likaså så försöker vi alltid att möta våra kunder när de kommer till Arbetsförmedlingen för att höra kring vad vi kan hjälpa till med, och allra helst då om/när vi ser att någon med tex rullstol kommer och kan vara i behov av hjälp.
Det är helt riktigt som du säger att vi tidigare haft en ringklocka där nere vid entrén, men då ringde alla på den och vi fick springa en hel del å öppna dörrar som de sökande kunde öppna själva. Så den togs bort.”

Som sagt någon anpassning för att underlätta för folk med funktionsnedsättning är inte att tänka på år 2010 (då enkelt avhjälpta hinder SKA vara avhjälpta) på AF Härryda! Och hur ska de kunna ”möta våra kunder när de kommer till Arbetsförmedlingen...” om man inte ens kan komma in? Håller de utkik genom något fönster för att kolla om det kanske kommer någon med rullstol? Det jobbet skulle jag kunna sköta i så fall.
Enda hjälpen som går att få är ett telefonnummer som jag kan ringa när jag kommer. Jag måste alltså ha en mobiltelefon för att kunna ta mig in på AF!!!
Skickar en insändare om ”de hele” till Härryda-Posten. Jag känner att jag börjar bli lätt irriterad på en massa skitsaker som jag aldrig skulle lagt energi på att irritera mig på förr.

Förtroende=0

Mike ringer vid halv tio. De ska göra ett ultraljud på benet vid lunchtid. Han får inte äta eller dricka utan har fått ett dropp inkopplat?!? Visste inte att man skall vara fastande när det ska göras ultraljud på benet. Vid 20 över 11 ringer han igen. Då har en läkare varit och tittat på honom. Han var inte särskilt orolig över att det skulle vara en propp i benet, men ett ultraljud skall ändå göras. En medicinstuderande ska ta blodprov. Sticker Mike fem gånger utan att få något blod. Han hämtar en sköterska som sticker ett par gånger och hittar blod. Alla andra brukar klara det på ett eller högst två stick, men inte här.
Efter ett tag kommer det in någon och kopplar bort droppet och talar om att han får äta! Det verkar vara kalabaliken i Bender på sjukhuset. Rena snurren.
James och jag åker upp till Kungälv sent på eftermiddagen för att hälsa på Mike. Köper med oss coca cola. När Mike är på toaletten, tjuvlyssnar vi på en gubbe som pratar högt i telefon i ett angränsande rum. Han pratar på om det ena och det andra och säger sedan: De säger att jag ska vara kvar här i morgon – men det kan man inte lita på! Vi börjar gapskratta. Den var klockren! Gubben litade inte heller på beskeden han får. Det är inte bara vi som tappat förtroendet för det här sjukhuset.

Vi försöker få reda på var Mike ska vara efter han är färdigbehandlad på sjukhuset, men ingen vet något och ingen vet var man tar reda på det heller. Så småningom kommer en förvirrad sköterska in och försöker förklara att hon ska ta kontakt med hemkommunen för att få reda på om det finns något korttidsboende där Mike kan vara när han skrivs ut från sjukhuset. Fortsättning följer.

Kungälv - here I come again...

Dags igen för Mike att åka till akuten på Kungälv! Jätteont i benet, svullet, domningar i foten och allmänt skitkass. Han åkte in strax efter tio på kvällen. Det lär väl dröja ett antal timmar innan vi hör något från honom. Den här väntan och oron gör mig galen. Varje gång han får jätteont och benet svullnar upp känner man att: Nu orkar jag inte oroa mig mer, nu får det vara slut, nu måste de göra något. NU!
Det har varit ett par skittuffa år för oss. Det vore väldigt skönt om det kunde vända någon gång så att Mikes knä blir bra, så att jag får höften fixad så att jag kanske kan lära mig gå litet bättre. Bättre ekonomi vore inte heller fel så man slipper oroa ihjäl sig varje månad för hur man ska kunna betala alla räkningar. Det vore en nåd att stilla bedja om...

Klockan är halv ett på natten när Mike ringer och talar om att de behåller honom på sjukhuset. De ska bland annat ta ett ultraljud för att kolla så att han inte fått en blodpropp – det kan man nämligen få om benet svullnar upp! Hans förtroende för Kungälvs sjukhus sjunker som en sten. Sköterskor som har svårt att ta blodprov på honom som normalt är väldigt lättstucken, som sätter en nål som läcker och skvätter blod över hela britsen...hejåhå.
Vid tvåtiden ringer Mike igen. Han är uppe på avdelning 3, ligger i korridoren eftersom det är så fullt.

Bakterier i knät!!!

Mike har fått veta att de hittat bakterier i knät i det senaste vävnadsprovet. Nu blir det stor operation. Ta ut knäprotesen, antibiotikabehandling direkt i knät, och i dropp/sprutor, inte kunna stödja på benet, sitta i rullstol i två månader. Sedan sätta in en ny knäprotes. Det blir några tuffa månader för honom framöver. Men. Det har inte varit någon dans på rosor när knät har varit som det har varit heller. Ingen som gör något, bara vänta. Vänta. In till akuten när benet/knät svullnat upp som en ballong. Vävnadsprover. Oro. Vänta, vänta. Hög sänka. Trött, trött. Vänta, vänta. Nästa vecka blir det operation, den 24 mars. Först en vecka på sjukhuset, sedan på något rehab eftersom jag inte kan sköta om honom hemma. Han kommer hem från sjukhuset i morgon – i VÄNTAN på operation.

Åter till Kungälvs sjukhus

Igår åkte Mike till Kungälv – igen! Knät svullet och ömt. Han åkte sjukresa dit. Efter ganska många timmar, fyra minst, fick han träffa en läkare. De bestämde sig för att behålla honom på sjukhuset. Han hamnade på medicinavdelning. De tror han har en infektion i knät. Oooops! Det har vi ju sagt hela tiden att något är fel.

Efter ett dygn på medicin har Mike fått flytta till sin gamla ortopedavdelning. James och jag åkte upp på eftermiddagen för att hälsa på honom. Vi hyrde tv så att han skulle kunna glo på något på rummet. Inte för att det är mycket att titta på, men det kan väl skingra tankarna något i alla fall.

Takdropp och fågelkvitter

Solen skiner, snön sjunker ihop och vi kan sitta på altanen och njuta av solsken, takdropp och fågelkvitter. Underbart! Vintern har varit evighetslång och man tar sig inte särskilt långt i rullstol när det är snö och is överallt. Backar, som i vanliga fall kan vara litet jobbiga att klara av, blir omöjliga att övervinna när det är snö. Tänk bilkörning uppför en brant, isig backe med fullständigt blankslitna sommardäck. Inte så lätt. Och så ska man med handkraft försöka förflytta sig och rullstolen uppför backen. Det är litet att bita i. Men nu verkar det som om snön sakta, och motvilligt, drar sig tilbaka centimeter för centimeter.