Fy sjutton för vinter...

Igår var jag på jobbet! Åkte vanlig Färdtjänst dit. (Fast det kanske inte är tillåtet? Skit samma.) Hade bokat även hemresan dagen innan. Hem skulle jag åka 14.25 – enligt bokningsdamen. Fick hjälp av den gode Yngve att ta mig ut genom ytterdörren och upp för backen till parkeringen. Backen är något isig/snöig och omöjlig för mig att forcera med rullstol. Det var ganska soligt – men svinkallt. Cirka 8 minus och litet blåsigt. Tio minuter efter utsatt tid hade ingen färdtjänstbil kommit. Surprise, surprise. Ringde. Telefonkö. Framme. Damen som svarade skulle ringa chauffören och fråga vad som hänt. Det skulle ta ungefär tre minuter till, återkom hon och sade. Härligt! En kvart efter utsatt tid kom bilen. Gissa om jag frös då. Det är underbart med vinter och underbart med Färdtjänst. Tur att bilen inte var en timma försenad (vilket inte är helt ovanligt) då hade jag väl aldrig blivit varm igen.
På kvällen hade Mike ont i sitt opererade ben och det var svullet. Idag på morgonen var det också väldigt ömt och svullet. Hoppas det inte blir något långvarigt bakslag nu när det börjat gå så bra för honom. Skit också!
När Hemtjänsten kom på eftermiddagen tyckte hon att Mike skulle kontakta sjukvården. Han ringde till Kungälv där hans läkare råkade ha jour. Ortopedmottagningen pratade med henne och hon tyckte att Mike skulle åka in till sjukhuset. Halv fyra kom sjukresetaxin och hämtade honom. Strax före klockan sex ringde han hem då hade han precis kommit in till Kungälvs sjukhus. När bilen hämtat Mike här hemma körde de en sväng till Bollebygd och hämtade en dam som skulle till Töllsjö. Varför i jösse namn de inte körde tanten först och sedan hämtade Mike vet bara gudarna. Sedan fastnade de i trafikkaos vid Tingstadstunneln. En resa som normalt tar cirka 40 minuter tog alltså nästan två och en halv timme! Han var som ett isblock när han kom fram. Värmen är inte något vidare i de här sjukresebussarna.
Fortsättning följer.

Flashigt värre...

Första advent. Nytt kyrkoår. Hade tänkt gå till kyrkan, men bestämde mig för att sitta hemma i värmen (nåja allting är relativt – men det är varmare än utomhus) och titta på en Adventsgudstjänst på TV. Behövde inte klä på mig handskar och ytterjacka för att ta mig till kyrkan i alla fall.
James visade upp sina nya juldekorationer och allt jag tänkte på var elräkningen i januari/februari. Det var ju inte så kul. Så var den stämningen förstörd. Bra jobbat Bumsi!
På eftermiddagen började James sätta ut/upp alla dekorationer utomhus. Det blev ganska ljust ute och vintermörkret vek hädan i ett nafs! Modest är väl inte det första ordet som dyker upp i skallen i det här sammanhanget. Men James är inte hälften walesare för inte – ju flashigare desto bättre, som vi säger hemma i Wales...och flashigt är det hemma hos oss just nu.

Jag HATAR vinterväglag!!!

James och jag åkte till apoteket i Landvetter idag. När jag skulle ta mig från lägenehten till parkeringen insåg jag varför jag hatar vinter/vinterväglag så mycket. Att köra rullstol i dylikt väglag är näst intill omöjligt så fort det är ett litet motlut. Och nu när kommunen byggt om Stationsvägen i Hindås har någon bussig människa byggt en trottarkant upp till vår parkering, där det tidigare var en slät asfaltväg. Där blev det så klart tvärstopp! Och hur jag än bar mig åt kasade jag bara mer och mer ut i vägen, tills en vänlig kvinna stannade sin bil och knuffade ut sin man som hjälpte mig upp på rätt köl över trottoarkanten. James hade gått i förväg för att slänga sopor och ta ut bilen ur garaget. När jag äntligen satt i bilen blev jag så djävla arg och ledsen att tårarna bara strömmade nerför kinderna. År 2010 ska enkelt avhjälpta hinder vara bortbyggda men i Härryda kommun måste man ha missuppfattat det hela. De bygger nya hinder i stället. Bra jobbat Härryda kommun!
Jag insåg också att jag inte kommer att kunna åka till jobb/jobbpraktik i församlingen ens när jag får hem min bil. Inte så länge det är vinterväglag, eftersom jag inte kan riskera att fastna i snön på väg till eller från parkeringen. Det är ju inte alltid det finns någon vänlig själ till hands som kan hjälpa mig. Och att sitta fast där ute och frysa känner jag inte någon större längtan efter. Det får bli fortsatt hemarbete så länge och kanske en färdtjänstresa eller två i veckan till jobbet.

Elefant i porslinsbutik - typ...

Idag har jag varit duktig idiot i kvadrat! När jag skulle knuffa ut mig själv från matbordet/arbetsbordet i vardagsrummet för att skynda mig ut i hallen och svara i telefon, lyckades jag med konststycket att knuffa omkull överdelen på hörnskåpet. Överdelen står löst ovanpå den undre delen av skåpet. Ett skåp specialdesignat för mina porslinsterriner. Gissa om det blev ett fasligt kras av allt porslin som stod där till allmän beskådan och som plötsligt föll handlöst ner i parkettgolvet. Mina fina terriner, som jag köpt i Wales för nästan 30 år sedan, blev totaldemolerade. Det blev ganska långa svordomsramsor och eftersom mitt ordförråd inte är så jättestort på just det området (normalstort – men det räckte liksom inte till), körde jag samma ramsor om och om igen som en grammofonskiva som hakat upp sig. Tills jag lugnat ner mig litet. Och försökte övertala mig själv, med Karlsson På Takets ord: ”Det är en världslig sak...” Man kan väl säga att det tog ett tag innan jag lät mig övertalas.
Det värsta var att det bara var en sketen försäljare i telefon så det var inte så himla bråttom med att svara – men sådant vet man ju inte när telefonsignalen ljuder. Jag tror inte att jag var övertrevlig precis när jag förklarade att jag inte var det minsta intresserad!



Kvar på den lutande skåpsdelen sitter min älskade lilla kinesgubbe av lera och ser lika förnöjd ut som vanligt. Inte en min har han rört fast allt rasat omkring honom. Att han sitter kvar hel och fin i allt damm måste vara ett gott omen! Eller?

När jag lyckats välta ner allt mitt porslin på golvet var det dags för Mike och mig att åka till sjukgymnasten och träna – det gick så där.

Utflykt i vinterväglag

Varit nere vid stationen i Hindås på julmarknad. Var tveksam till om jag skulle våga mig ut eftersom det snöat en del under natten. James skulle på brandövning på flyget så där var ingen hjälp att få. Det funkade även om det var riktigt, riktigt tungkört med rullstolen i packad snö/snömodd. Framhjulen gräver gärna ner sig och ibland fick jag nästan litet panik, men det fanns gott om folk som skulle kunna bistå med hjälp om det riktigt skulle skita sig. Det var inte så lätt att ta sig över Stationsvägen heller. Vid övergångsstället hade de skottat upp en ganska hög (10-12 cm) snökant så jag var tvungen att rulla ner från övergångsstället, ut i gatan och över det lilla gatstensklädda diket för att ta mig över på andra sidan. Bra jobbat den som tänkt ut detta! Allt för framkomligheten för alla.
Spände en del pengar på fudge, hemstöpta ljus och ett litet silversmycke i form av en ängel. Litet livsviktigheter alltså.
Tog mig in på stationen och hade turen att träffa på goda vänner som var vänliga nog att hämta fika åt mig. Trevlig pratstund och fika avslutade min lilla utflykt. Hemvägen var lika bökig som ditvägen – så klart. Men när jag kommit över övegångsstället och vänt mig om för att rulla/sparka mig upp för backen mot affären kom en vänlig kvinna och undrade om hon kunde hjälpa mig. Normalt sett brukar jag fixa backen, men idag var det litet halt och armarna ganska trötta, så jag tog tacksamt emot hjälpen. Man måste inte vara så himla redig jämt!

Bilköp med förhinder

Igår var Mike ute och promenerade på gården för första gången. Idag har han också varit ute och gått. För första gången sedan i mars månad hade han på sig vanliga skor och inte sandaler! Men de var litet som Askungens elaka styvsystrar. Det var ett knökande och ett bökande innan han fick på skon på den, fortfarande, något svullna högerfoten. Men det gick! Hemtjänstpersonalen ska numera komma och träna honom ungefär 40 minuter varje dag. Och hjälpa honom att komma tillbaka och klara av vardagssysslorna. Som att klä av och på sig själv till exempel. Det är litet bökigt eftersom högerbenet fortfarande inte är helt böjbart – men det går om han ger sig fasen på det. Och han klarar mycket mer än han inbillar sig. Hemrehab var här med ett helt batteri människor bestående av sjukgymnast, arbetsterapeut och hemstjänstpersonal och hade planeringsmöte med Mike i onsdags. De satte upp mål och delmål och fick med Mike på noterna - även om han såg smått förskräckt ut när jag kom hem från sjukgymnasten. Det var mycket att ta in och många krav på att han ska göra så mycket han kan själv och träna regelbundet. Både hemma och hos sjukgymnasten i Mölnlycke.

Själv håller jag på och bökar med Kvarndammen – som jag köpt bilen hos – och Försäkringskassan – som ska betala en del av bilköpet. Försäkringskassan vill ha ett undertecknat kontrakt. Sådana har inte Kvarndammen. Och jag väntar. Moment 22 för sjuhundrafemtielfte gången sedan jag hamnade i rullstol. Att allt ska vara så förskräckligt tungrott! Tänk om någon myndighetsperson plötsligt sade: ”Jag fixar det!” Då skulle jag väl trilla ur rullstolen av pur överraskning. Och det är ju inte heller bra!

Litet hejsansvejsan...

Idag är det rimfrostigt ute. Och halt. Var på vårdcentralen i Landvetter och kollade blodtryck och fick blodprov taget. Trycket var jättebra. Skönt. Precis som jag skulle åka hemifrån ringde de från Hjälpmedelscentralen och undrade när jag kunde komma dit. Det kunde jag igår! Trots att jag ringde tidigt på morgonen igår blev jag inte uppringd förrän idag. Igår hade James kunnat köra mig dit, men idag slutar han senare och även resten av veckan.
Det är den högra fotplattan på rullstolen som lagt av nu. Den stannar inte i uppfällt läge och det är ett meklande för att ta sig i och ur rullstolen med ena fotplattan nerfälld. Den är något i vägen kan man väl lungt påstå.
I morse band jag upp den med ett snöre för att jag skulle kunna ta mig i och ur utan problem. Problemet är bara att jag sitter på trekvart eftersom jag måste ha båda fötterna på den vänstra fotplattan. Himmel vilka bekymmer man har!
Var på apoteket när jag ändå var i Landvetter. Och handlade på Ica Kvantum. Det blev en ryggsäck full.
I morgon är det sjukgymnastiken som gäller plus Hjälpmedelscentralen först på förmiddagen. Det blir skönt att få rullstolen fixad.
Hoppas att Försäkringskassan snart betalar ut mina pengar så att jag kan hämta bilen jag köpt. Är litet nyfiken på hur det kommer att gå att lasta i och ur rullstolen i framsätet bredvid mig – om det alls går. Sådant borde man kollat upp innan! Men jag är som jag är. Livet går litet på vinst och förlust. Litet hejsansvejsan. Och hoppas på det bästa. Det funkar också. För det mesta!

Tuta och kör...Volvo!

Hejåhå. Idag har jag köpt en bil på Kvarndammen – och jag ångrar redan köpet. Bra jobbat Bumsi! Det blev en Volvo V50. 2006 års modell som gått litet drygt 9 000 mil. Litet dyrare än de pengar jag får i bilstöd – en del skavanker är det på den också, men det kanske blir bra i slutändan ändå. Hoppas. Hoppas. Hade hellre velat ha den Saab 93, som jag också lagt bud på. Tack och lov så slutade budgivningen där på över 90 000 kr (20 000 mer än vi ska betala för Volvon), vilket jag inte haft pengar till ändå. Det kändes litet bättre med volvoköpet när den andra bilen rusade iväg i pris. Så fort allt är fixat med Försäkringskassan (och där kan det med lätthet strula till sig) kan jag hämta min nya bil och sedan börja jobba på min praktikplats igen. Men. Litet nervöst känns det. Hade jag haft is i magen kanske jag hittat en Saab till rätt pris en annan vecka – eller inte. Varför spekulera? Det ändrar inte dagens redan inträffade händelser. Så det är bara att tuta och köra...Volvo!

Avslag - igen!

Nu har jag arbetat hemifrån en hel vecka redan. Det har väl funkat hyfsat tycker jag, men visst är det knäppt att jag inte längre får åka till min praktiksplats, eftersom AF inte vill betala resorna längre. Lade näst sista handen vid församlingsbladet i fredags. Nu återstår bara att kolla provtrycket när det är klart.

Fick i måndags avslag på min begäran om prövningstillstånd i Kammarrätten angående rampen till lägenheten. Tänkte genast överklaga till Regeringsrätten, men vet inte om jag orkar sammanställa alla papper och skriva en ny inlaga. Inser ju att utslaget förmodligen blir avslag igen och det känns som onödigt jobb. De har gett sig den på att jag ska slita ut armar och axlar när jag kör upp för den ramp jag har idag. VARFÖR? Undrar jag. Principfråga!

I onsdags var Mike och jag hos sjukgymnasten. Första gången för Mike sedan han kom hem från sjukhuset. Det gick bra. Han kunde nästan böja benet i 90 graders vinkel – vilket är max vad han kommer att kunna böja det när benet är helt läkt. Så det verkar åtminstone lovande.