Depparedag!

Annandag jul. Depparedag. Inget känns roligt. Trött på att sitta inomhus och glo ut på all snö. Inte ens ett trevligt samtal från en av mina fantastiska systersöner piggade upp mig tillräckligt för att ta mig över tycka-synd-om-mig-själv-tröskeln. (Det är inte så särskilt ofta jag tycker synd om mig själv – men det händer. Idag till exempel). Jo, just då funkade det utmärkt. Pigg och glad blev jag. Men det räckte med att komma ut i köket för att äta frukost och titta ut så försvann glädjen ut genom det stängda fönstret.
Efter en stund vid datorn insåg jag att det var bättre att tycka synd om mig på sängen. Så jag lade mig och tyckte synd om mig. Väldigt synd om. Efter ett par timmar var det dags för lunch. Ut i köket och till min oerhörda glädje hade det börjat snöa! ”FAN vad trött jag blir på detta." Från vardagsrummet hörs Mike: ”Vänta så kommer jag ut och piggar upp dig!” Detta från mannen som vid frukostbordet varit ännu mer deppig än jag över vår situation!
Jag började skratta så tårarna rann. Så på sätt och vis lyckades han ju! Som tur var hade jag en nyöppnad hushållsrulle på köksbordet som jag kunde torka näsa och ögon med. Mycket tårar blev det och näsan rann som en kran, men att skratta är aldrig fel. Framförallt inte när man är deppig.

Ingen kattvinter...

Juldagen börjar vi ganska sent. Gick inte upp förrän halv elva! Det blev sent i natt. James kom hem vid halv tolv och sedan satt vi uppe till klockan ett innan jag övermannades av trötthet och gick till sängs.
Jag vet inte hur den pojken bär sig åt. Han är en ovanlig karl. Han minns vad man önskar sig – och köper det i present! Sådant är i alla fall inte jag bortskämd med.
I höstas hade en keramiker, som jag skrev om i församlingsbladet, utställning i Hindås. Jag ville så gärna köpa en mugg, men kom aldrig iväg till utställningen. Trots att den ligger vägg i vägg med oss nästan. Men det är omöjligt att ta sig in där utan assistans när man sitter i rullstol. James hade köpt två underbara muggar som jag fick i julklapp! Och då kom tårarna förstås. Hemskt vad blödig jag är nu för tiden.




När vi äntligen kommit upp i förmiddags skuttade katten glad i hågen iväg till ytterdörren. Stretchade litet innan jag hann fram för att öppna dörren och jag såg hur belåten hon var över att komma ut och leka litet. Tills det isande vinddraget från den öppna ytterdörren träffade henne som en smäll på käften. Hon vände sig besviket om och glodde på mig, precis som om jag beställt det här vintervädret! Det finns trots allt en stor fördel med den här vintern. Katten vill inte gå ut 3-4 gånger på natten och då behöver jag inte stappla upp med mitt betastöd för att släppa ut och in henne. Inget ont som inte har något gott med sig!

Uppskattat julbesök

GOD JUL!!
Jul, jul strålande jul...James jobbar från 8 på morgonen till 10 på kvällen, så Mike och jag får fira julafton själva. I morgon firar vi en julafton till. Då jobbar James från 4 på morgonen till 12 på dagen och sedan är han ledig till Annandagen. Är det tänkt. Men det hinner ändra sig igen. Idag skulle han egentligen ha jobbat till klockan 6 i kväll, men så blev det ju inte.
Igår ringde både Lasse och Dan för att önska god jul. Sådant är trevligt. Alltid lika roligt att prata med de gamla kompisarna.
Igår var vi läskigt duktiga – igen! Städade (jag tvättade allt kaklet i köket bland annat. Bara det ett stort projekt). Klippte Mikes hår och skägg, gjorde brynkål. Städningen tar litet längre tid och är definitivt jobbigare från rullstol, men det går. Om man ger sig fan på det. Fast rätt mycket svordomar blir det. Det får Vår Herre ha överseende med en sådan dag. Det tror jag han har också. Hoppas i alla fall. James jobbade till 10 igår kväll. Sedan åkte han till Ica Kvantum i Landvetter och handlade. Klockan hann bli 2 på morgonen innan jag kom i säng.

Idag på förmiddagen kom Jan (en av mina fantastiska systersöner) med underbara dottern Kajsa och hälsade på med en julblomma. Han kommer varje julafton. Det har han gjort de senaste 20 åren – om han är hemma i Hindås. Jag älskar honom för det. Hans julbesök betyder jättemycket för mig.
Han fick en julklapp. Den enda jag köpt i år, förutom litet kläder (kalsonger och andra nödvändigheter) till Mike och James. Det var en cd-skiva. Karlsson på taket. När Jan var fem år gammal var vi i stan och tittade på Karlsson på taket på bio. Förutom Jan, hans mamma, pappa, storebror, storasyster och jag. Lillebror var för liten och fick stanna hemma hos mormor. Hela vägen från bion sjöng Jan: ”Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson...” Det var ungefär vad som fastnat av texten och den upprepade han som en trasig grammfonskiva. Jag kan höra honom än i dag sjungades Karlsson med ett belåtet smil och när jag råkade rulla förbi en disk med cd-skivor där Karlsson låg kunde jag inte låta bli att köpa den till honom. När han var liten hade han den på LP-skiva (vet någon idag vad det är?) Den brukade gå varm hemma hos familjen Thyselius. Kanske hade han den redan som cd – men det är ju tanken som räknas. Eller?

Härligt med jul (förberedelser)!

Idag har vi varit så rediga så vi nästan spräckt livstycket. Det började med sjukgymnastik och slutade med kakbak. Eller dagen är inte riktigt slut än – men det är vi.
Vi fick en charmerande chaufför som kom 25 minuter för tidigt och som var väldigt irriterad över att vi inte var färdiga. Visst 10 minuter, en kvart, fine. Men 25 minuter för tidigt, då har vi inte hunnit halvvägs i förberedelserna. Dessutom blev han arg för att vi var två som skulle åka. Det var bara bokat för en. Fick ringa Västtrafik, som inte hade någon bokning för två. Trots att jag bokat för både Mike och mig redan igår eftermiddag. Jag fick tillåtelse att åka med ändå och så skulle hon ändra hemresan så att vi kunde åka båda. Hon skulle återkomma på min mobil. Det gjorde hon så klart inte. När jag skulle betala chauffören och bad att få två kvitton (ett var så att vi kan skicka in till sjukresekontoret och så småningom få frikort på sjukresor) svarade han: ”Av mig får du bara ett kvitto!” Hur blir det då? Undrade jag. ”Du betalar bara 60 kronor för det står så här.” Jag har hållt på och åkt Färdtjänst/sjukresor i snart tre år och aldrig råkat ut för en så otrevlig chaufför förut. Jag hoppas att han bara hade en dålig dag, så att han inte är sådan här för jämnan.
När vi, i god tid, kom fram till sjukgymnasten ringde jag Västtrafik igen. Återresan var bokad för två. Sedan tränade vi duktigt i en dryg halvtimma och väntade nästan en timma på återresan.
När vi kom hem var det dags för mig att försöka köra rullstol till affären – där fiskbilen stannar. Det var ett äventyr i snön. Rätt som det är gräver framhjulen på rullstolen ner sig och det blir tvärstopp. Drivringarna blir hala av snö och hela ekipaget bara slirar och kommer varken fram eller tillbaka. Djäkligt blöt och kall om händer och armar blir man också. Men. Eftersom jag är så himla redig lyckades jag ta mig till fiksbilen – och tillbaka – ändå. Fick handlat min senapssill som är ett måste på julbordet! Eftersom sonen jobbar till klockan 6 och fiskbilen åker hem halv 6 var jag så illa tvungen att göra ett försök. Att köra till fiskbilen och tillbaka blev träningspass nummer två idag.
Sedan blev det kakbak. Minityrkladdkakor och knäckflarn. Och efter det är vi som sagt rätt så slut. I morgon står städning på schemat. Visst är det härligt med jul!?!

Behöver de ens fråga?

Idag är jag väldigt nöjd med mig själv. Har arbetat hårt hela förmiddagen med att ringa/skriva till olika myndigheter. Har överklagat ett beslut från Patientskadeförsäkringen, där de inte vill ersätta mina besöksresor till Mike när han låg på Kungälvs sjukhus.
Var också i kontakt med Försäkringskassan, denna underbara följetongsgrundande institution.
Ville veta om de fått in pappren för Mikes ansökan om pension. Jo, de hade fått dem. Och hans ansökan om sin brittiska pension. Men den hade de inte skickat iväg till Storbritannien ännu! Eftersom han får ganska låg svensk pension är det ju bra om han kan få sin brittiska pension i tid så att säga. Damen undrade om vi ville att hon skulle skriva in i hans journal att vi vill att de ska skicka iväg pappren till Storbritannien så fort som möjligt!?! Behöver de ens fråga?
Vidare har jag ringt Härryda kommun i ett antal ärenden. Bland annat angående de käcka trottoarkanter de byggt upp till vår parkering. Vi hade ett långt samtal, damen på kommunen och jag. Hon vill gärna träffa mig ute i naturen så att hon själv kan se hur det fungerar. Visst det går la bra – när vädret tillåter så att jag kan ta mig ut!

Och vintern tänker inte ge med sig en millimeter. När man tror att det inte kan bli mycket värre, blir det plötsligt 20 minusgrader i stället för ”bara” -16. Det är inte särskilt svårt att hålla sig för skratt numera.

Sorgebud

Kerstin på 90-årsdagen.

Sorgebud. Älskade Kerstin har gått bort – 93 och ett halvt år gammal. Bästa vännen Pia ringde i morse och talade om att hennes mamma dött. Kerstin var en länk till min egen mamma, som dog för många år sedan. De var bästa vänner, precis som deras döttrar är bästa vänner. Så fint kan det vara ordnat ibland. Vi har barndomen gemensam, Pia och jag, och känner varandra och våra gemensamma mammor väl. Hennes mamma var min mamma och min mamma var också Pias mamma. Nu har vi inga mammor kvar. Jag kommer sakna Kerstin och hennes glada skratt och rättframma sätt. Ibland litet väl rättframma kanske. Hon hymlade inte. Och var aldrig rädd för att säga vad hon tyckte och tänkte. Hon var full i sjutton som få, nyfiken på allt, full av liv och med ögon som glittrade som skogstjärnar när hon var på det humöret.

Kerstin hade ett hejdundrande kalas när hon fyllde 90 och dansade till glad dragspelsmusik. Det var släktingar och vänner från Sverige, Italien och USA som samlats för att fira henne då. En fantastisk fest helt i Kerstins anda.
Ibland, när hon hade problem med datorn, ringde hon James för att få litet hjälp med problemlösning. Han var hemma hos henne flera gånger för att visa henne hur hon skulle göra. Alltid uppskattade besök.
Senast i förra veckan pratade jag med henne. Hon skulle egentligen ringa till Bertil, men hade råkat slå mitt nummer. Vi pratade och skrattade en lång stund och hade ett väldigt trevligt samtal. Jag är glad att vi hade det där samtalet så nyss. Ytterligare ett glatt minne av Kerstin. Gud vad jag kommer att sakna henne!

Fel på elementen - så klart...

Idag hörde de av sig från Förbo angående värmen i lägenheten. Äntligen! Sedan kom de två stycken. Av någon outgrundlig anledning jagar de alltid i par, Förbovärdarna. Det verkar nästan som om de är rädda att träffa hyresgästerna om de är ensamma.
Vi fick en lektion i att gardiner som hänger framför elementen (även väldigt tunna gardiner) hindrar värmen att cirkulera i rummet. Problemet är bara att det inte finns någon värme på elementen, som kan cirkulera! Efter genomgång av elementen kom de fram till att det trots allt var något som var fel (!!!). (Det måste så klart finnas en anledning till att det bara är 18 grader i lägenheten på morgonen när vi går upp). De skulle kontakta en rörmokare, som förhoppningsvis kan fixa det hela. Vi tyckte så klart att det var vansinnigt roligt att det faktiskt var fel på elementen och att vi inte inbillar oss att det är kallt i lägenheten. Förbovärdarna såg något snopna ut får man väl säga. De var proppfulla med argument om att det inte var något fel på elementen när de kom – och så var det fel. Hurra!

På kvällen kom min fantastiska hårfrisörska hem och klippte mig. Det kallar jag service! Nu är jag nyklippt och fin inför julhelgen. Skönt.

Dyrköpt värk...

Ringde tandläkaren i morse – och fick tid direkt. Har en tand som varit till besvär ett längre tag. Nu är den inte till besvär längre! Efter 50 minuter i tandläkarstolen är jag en tand och 1785 kronor fattigare.
Han fick jobba hårt för sina pengar tandläkaren. Det tog säkert minst 40-45 minuter av hårt slit för att dra ut en hysteriskt ovillig tand. Den klamrade sig fast allt vad den orkade och var definitivt ingen push-over. När tandläkaren äntligen lyckats dra ut tanden fick han förklaringen till varför den var så svår att dra ut. Det var en liten klump nederst på roten som gjorde den svårbemästrad. Men nu är den borta och jag har en djäkla värk i käken, som inte är att leka med. Men det går väl över tills i morgon – hoppas jag.
Det var inget billigt tandläkarbesök precis. Men det räknades som akutbesök (sååå akut var det inte, jag hade kunnat vänta några dagar till) och så togs röntgen och så tog det extra lång tid. Men jag fick 150 kronor rabatt! Man kan få 150 kronor per år i tandvårdsbidrag för att sänka sina tandvårdskostnader, förklarade tandläkaren. Han var fullkomligt allvarlig när han vidarebefordare denna information. Det är nästan lika roligt som det besked jag får varje år om vad jag kommer att få i pension från AMF, eller vad det är. 74 kronor per år!

Som tur var var James hemma i morse och kunde hjälpa mig ner till tandläkaren – och hem igen. Snöröjning betyder något helt annat i min bok än i deras som sköter denna uppgift. Mycket snömodd är det och fullständigt omöjligt att själv ta sig fram med rullstol. Roll on springtime!

Besiktigad och klar att köra!

Idag var det bara 18 grader plus när vi gick upp. Det är inte särskilt varmt tycker jag. James åkte iväg vid 10-tiden för att slänga skräp och få den nya bilen besiktigad. Han ringde hem när besiktningen var klar. Ett påpekande om en framlykta som var litet lågt inställd annars var allt ok. Killen som besiktigade bilen var förvånad att vi inte gett mer än 71000 kronor för den. Han trodde att vi gett minst 120000 för bilen. Det känns skönt att allt var ok. Visst, det finns en del småskavanker som behöver fixas till, men det var inga allvarliga fel i alla fall.
Mike och jag blev så inspirerade av att bilen var ok att vi bestämde oss för att städa – och så hjälper det ju till att hålla värmen uppe. Så nu är lägenheten ren och vi hyfsat varma. Tillfälligtvis i alla fall.

På eftermiddagen lade vi oss en stund för att vila. Efter en timma var vi genomfrusna - trots att vi låg under varsin filt! Det var bara att pallra sig upp och sätta på elelementet för att få upp värmen åtminstone i vardagsrummet. Nu har det krupit upp till 22 grader där och det börjar bli uthärdligt.

Nya bilen - äntligen!

Idag var det 18,5 grader varmt i lägenheten när jag gick upp vid halv 9. Helst vill man ligga kvar i den goa sängvärmen, men det går inte alltid. Skulle till Landvetter vårdcentral för att få litet blodprover tagna bland annat. Det skulle vara fasteprover vilket innebär att man inte får äta eller dricka efter klockan 8 kvällen innan.
Det smakade bra med kaffe och en macka när jag kom hem igen vid halv tolv.
Kvart i tre på eftermiddagen kom James hem och hämtade mig och han, Freddy och jag åkte till Kvarndammen i Kungälv för att hämta min nya bil. Den ser fin ut, det man kunde se i mörkret. Skön att sitta i, men förstås mindre än Saab 95:an. Får se om det går att få in rullstolen vid sidan av mig i framsätet. Annars får man hitta på något annat sätt att få med mina hjul när jag ska ut och köra bil. Freddy körde vår Saab hem och James och jag åkte i nya bilen.
Mike satt hemma och tittade ut genom köksfönstret och väntade spänt som en barnunge som väntar på tomten på julafton. Han sken som en sol när han öppnade ytterdörren för oss och fick en första glimt av bilen. James hjälpte honom att komma ut så att han kunde titta litet närmare på underverket. I morgon ska James låta besiktiga bilen i Mölndal. Hoppas allt är OK.

Hejdå Telia!

Nu har vi gjort slut med Telia! Vårt långvariga förhållande är över. Eller nästan i alla fall. Vi har dock fortsatt gemensam vårdnad om ett mobilt bredband till september 2012 och mobiltelefonabonnemang. Idag, den 1 december, stängde Telia/Felia av vårt bredband och digitaltv:n. Hejåhå.Vad snabba de var och så fel det blev. James hade tagit över bredband och digitaltv och fått bekräftelse på det och då även förlängt abonnemanget ett år. Men tydligen, hade förlängningen inte registrerats hos Telia, som klippte av alltihop i ett nafs. Så efter ett ganska ilsket samtal med Telia har vi nu minimal kontakt med detta bolag. Skönt. Under dagen bytte vi också leverantör av den fasta telefonin. Sedan åkte vi till församlingshemmet och käkade god gulaschsoppa, som värmde gott i kylan. Trevligt lunchsällskap. En god kopp kaffe avslutade en alltigenom njutbar lunch.
Mike kommer hem från Kungälvs sjukhus idag. De kunde inte hitta något fel på honom. Det är ju i och för sig bra – men man undrar litet över varför knät var så svullet och varmt. De har gjort ultraljud på benet och röntgat lungorna, men hittade inga proppar. Tack och lov! Ortopedläkaren har tittat på hans ben och tyckte inte det var så farligt svullet – men det tyckte hon ju inte under det ett och ett halvt år som han for in och ut på Kungälvs sjukhus efter första knäprotesoperationen heller. Han ska på vanligt återbesök till ortopeden nästa torsdag så vi hoppas att hon då har kommit på vad som kanske var fel!

Fy sjutton för vinter...

Igår var jag på jobbet! Åkte vanlig Färdtjänst dit. (Fast det kanske inte är tillåtet? Skit samma.) Hade bokat även hemresan dagen innan. Hem skulle jag åka 14.25 – enligt bokningsdamen. Fick hjälp av den gode Yngve att ta mig ut genom ytterdörren och upp för backen till parkeringen. Backen är något isig/snöig och omöjlig för mig att forcera med rullstol. Det var ganska soligt – men svinkallt. Cirka 8 minus och litet blåsigt. Tio minuter efter utsatt tid hade ingen färdtjänstbil kommit. Surprise, surprise. Ringde. Telefonkö. Framme. Damen som svarade skulle ringa chauffören och fråga vad som hänt. Det skulle ta ungefär tre minuter till, återkom hon och sade. Härligt! En kvart efter utsatt tid kom bilen. Gissa om jag frös då. Det är underbart med vinter och underbart med Färdtjänst. Tur att bilen inte var en timma försenad (vilket inte är helt ovanligt) då hade jag väl aldrig blivit varm igen.
På kvällen hade Mike ont i sitt opererade ben och det var svullet. Idag på morgonen var det också väldigt ömt och svullet. Hoppas det inte blir något långvarigt bakslag nu när det börjat gå så bra för honom. Skit också!
När Hemtjänsten kom på eftermiddagen tyckte hon att Mike skulle kontakta sjukvården. Han ringde till Kungälv där hans läkare råkade ha jour. Ortopedmottagningen pratade med henne och hon tyckte att Mike skulle åka in till sjukhuset. Halv fyra kom sjukresetaxin och hämtade honom. Strax före klockan sex ringde han hem då hade han precis kommit in till Kungälvs sjukhus. När bilen hämtat Mike här hemma körde de en sväng till Bollebygd och hämtade en dam som skulle till Töllsjö. Varför i jösse namn de inte körde tanten först och sedan hämtade Mike vet bara gudarna. Sedan fastnade de i trafikkaos vid Tingstadstunneln. En resa som normalt tar cirka 40 minuter tog alltså nästan två och en halv timme! Han var som ett isblock när han kom fram. Värmen är inte något vidare i de här sjukresebussarna.
Fortsättning följer.

Flashigt värre...

Första advent. Nytt kyrkoår. Hade tänkt gå till kyrkan, men bestämde mig för att sitta hemma i värmen (nåja allting är relativt – men det är varmare än utomhus) och titta på en Adventsgudstjänst på TV. Behövde inte klä på mig handskar och ytterjacka för att ta mig till kyrkan i alla fall.
James visade upp sina nya juldekorationer och allt jag tänkte på var elräkningen i januari/februari. Det var ju inte så kul. Så var den stämningen förstörd. Bra jobbat Bumsi!
På eftermiddagen började James sätta ut/upp alla dekorationer utomhus. Det blev ganska ljust ute och vintermörkret vek hädan i ett nafs! Modest är väl inte det första ordet som dyker upp i skallen i det här sammanhanget. Men James är inte hälften walesare för inte – ju flashigare desto bättre, som vi säger hemma i Wales...och flashigt är det hemma hos oss just nu.

Jag HATAR vinterväglag!!!

James och jag åkte till apoteket i Landvetter idag. När jag skulle ta mig från lägenehten till parkeringen insåg jag varför jag hatar vinter/vinterväglag så mycket. Att köra rullstol i dylikt väglag är näst intill omöjligt så fort det är ett litet motlut. Och nu när kommunen byggt om Stationsvägen i Hindås har någon bussig människa byggt en trottarkant upp till vår parkering, där det tidigare var en slät asfaltväg. Där blev det så klart tvärstopp! Och hur jag än bar mig åt kasade jag bara mer och mer ut i vägen, tills en vänlig kvinna stannade sin bil och knuffade ut sin man som hjälpte mig upp på rätt köl över trottoarkanten. James hade gått i förväg för att slänga sopor och ta ut bilen ur garaget. När jag äntligen satt i bilen blev jag så djävla arg och ledsen att tårarna bara strömmade nerför kinderna. År 2010 ska enkelt avhjälpta hinder vara bortbyggda men i Härryda kommun måste man ha missuppfattat det hela. De bygger nya hinder i stället. Bra jobbat Härryda kommun!
Jag insåg också att jag inte kommer att kunna åka till jobb/jobbpraktik i församlingen ens när jag får hem min bil. Inte så länge det är vinterväglag, eftersom jag inte kan riskera att fastna i snön på väg till eller från parkeringen. Det är ju inte alltid det finns någon vänlig själ till hands som kan hjälpa mig. Och att sitta fast där ute och frysa känner jag inte någon större längtan efter. Det får bli fortsatt hemarbete så länge och kanske en färdtjänstresa eller två i veckan till jobbet.

Elefant i porslinsbutik - typ...

Idag har jag varit duktig idiot i kvadrat! När jag skulle knuffa ut mig själv från matbordet/arbetsbordet i vardagsrummet för att skynda mig ut i hallen och svara i telefon, lyckades jag med konststycket att knuffa omkull överdelen på hörnskåpet. Överdelen står löst ovanpå den undre delen av skåpet. Ett skåp specialdesignat för mina porslinsterriner. Gissa om det blev ett fasligt kras av allt porslin som stod där till allmän beskådan och som plötsligt föll handlöst ner i parkettgolvet. Mina fina terriner, som jag köpt i Wales för nästan 30 år sedan, blev totaldemolerade. Det blev ganska långa svordomsramsor och eftersom mitt ordförråd inte är så jättestort på just det området (normalstort – men det räckte liksom inte till), körde jag samma ramsor om och om igen som en grammofonskiva som hakat upp sig. Tills jag lugnat ner mig litet. Och försökte övertala mig själv, med Karlsson På Takets ord: ”Det är en världslig sak...” Man kan väl säga att det tog ett tag innan jag lät mig övertalas.
Det värsta var att det bara var en sketen försäljare i telefon så det var inte så himla bråttom med att svara – men sådant vet man ju inte när telefonsignalen ljuder. Jag tror inte att jag var övertrevlig precis när jag förklarade att jag inte var det minsta intresserad!



Kvar på den lutande skåpsdelen sitter min älskade lilla kinesgubbe av lera och ser lika förnöjd ut som vanligt. Inte en min har han rört fast allt rasat omkring honom. Att han sitter kvar hel och fin i allt damm måste vara ett gott omen! Eller?

När jag lyckats välta ner allt mitt porslin på golvet var det dags för Mike och mig att åka till sjukgymnasten och träna – det gick så där.

Utflykt i vinterväglag

Varit nere vid stationen i Hindås på julmarknad. Var tveksam till om jag skulle våga mig ut eftersom det snöat en del under natten. James skulle på brandövning på flyget så där var ingen hjälp att få. Det funkade även om det var riktigt, riktigt tungkört med rullstolen i packad snö/snömodd. Framhjulen gräver gärna ner sig och ibland fick jag nästan litet panik, men det fanns gott om folk som skulle kunna bistå med hjälp om det riktigt skulle skita sig. Det var inte så lätt att ta sig över Stationsvägen heller. Vid övergångsstället hade de skottat upp en ganska hög (10-12 cm) snökant så jag var tvungen att rulla ner från övergångsstället, ut i gatan och över det lilla gatstensklädda diket för att ta mig över på andra sidan. Bra jobbat den som tänkt ut detta! Allt för framkomligheten för alla.
Spände en del pengar på fudge, hemstöpta ljus och ett litet silversmycke i form av en ängel. Litet livsviktigheter alltså.
Tog mig in på stationen och hade turen att träffa på goda vänner som var vänliga nog att hämta fika åt mig. Trevlig pratstund och fika avslutade min lilla utflykt. Hemvägen var lika bökig som ditvägen – så klart. Men när jag kommit över övegångsstället och vänt mig om för att rulla/sparka mig upp för backen mot affären kom en vänlig kvinna och undrade om hon kunde hjälpa mig. Normalt sett brukar jag fixa backen, men idag var det litet halt och armarna ganska trötta, så jag tog tacksamt emot hjälpen. Man måste inte vara så himla redig jämt!

Bilköp med förhinder

Igår var Mike ute och promenerade på gården för första gången. Idag har han också varit ute och gått. För första gången sedan i mars månad hade han på sig vanliga skor och inte sandaler! Men de var litet som Askungens elaka styvsystrar. Det var ett knökande och ett bökande innan han fick på skon på den, fortfarande, något svullna högerfoten. Men det gick! Hemtjänstpersonalen ska numera komma och träna honom ungefär 40 minuter varje dag. Och hjälpa honom att komma tillbaka och klara av vardagssysslorna. Som att klä av och på sig själv till exempel. Det är litet bökigt eftersom högerbenet fortfarande inte är helt böjbart – men det går om han ger sig fasen på det. Och han klarar mycket mer än han inbillar sig. Hemrehab var här med ett helt batteri människor bestående av sjukgymnast, arbetsterapeut och hemstjänstpersonal och hade planeringsmöte med Mike i onsdags. De satte upp mål och delmål och fick med Mike på noterna - även om han såg smått förskräckt ut när jag kom hem från sjukgymnasten. Det var mycket att ta in och många krav på att han ska göra så mycket han kan själv och träna regelbundet. Både hemma och hos sjukgymnasten i Mölnlycke.

Själv håller jag på och bökar med Kvarndammen – som jag köpt bilen hos – och Försäkringskassan – som ska betala en del av bilköpet. Försäkringskassan vill ha ett undertecknat kontrakt. Sådana har inte Kvarndammen. Och jag väntar. Moment 22 för sjuhundrafemtielfte gången sedan jag hamnade i rullstol. Att allt ska vara så förskräckligt tungrott! Tänk om någon myndighetsperson plötsligt sade: ”Jag fixar det!” Då skulle jag väl trilla ur rullstolen av pur överraskning. Och det är ju inte heller bra!

Litet hejsansvejsan...

Idag är det rimfrostigt ute. Och halt. Var på vårdcentralen i Landvetter och kollade blodtryck och fick blodprov taget. Trycket var jättebra. Skönt. Precis som jag skulle åka hemifrån ringde de från Hjälpmedelscentralen och undrade när jag kunde komma dit. Det kunde jag igår! Trots att jag ringde tidigt på morgonen igår blev jag inte uppringd förrän idag. Igår hade James kunnat köra mig dit, men idag slutar han senare och även resten av veckan.
Det är den högra fotplattan på rullstolen som lagt av nu. Den stannar inte i uppfällt läge och det är ett meklande för att ta sig i och ur rullstolen med ena fotplattan nerfälld. Den är något i vägen kan man väl lungt påstå.
I morse band jag upp den med ett snöre för att jag skulle kunna ta mig i och ur utan problem. Problemet är bara att jag sitter på trekvart eftersom jag måste ha båda fötterna på den vänstra fotplattan. Himmel vilka bekymmer man har!
Var på apoteket när jag ändå var i Landvetter. Och handlade på Ica Kvantum. Det blev en ryggsäck full.
I morgon är det sjukgymnastiken som gäller plus Hjälpmedelscentralen först på förmiddagen. Det blir skönt att få rullstolen fixad.
Hoppas att Försäkringskassan snart betalar ut mina pengar så att jag kan hämta bilen jag köpt. Är litet nyfiken på hur det kommer att gå att lasta i och ur rullstolen i framsätet bredvid mig – om det alls går. Sådant borde man kollat upp innan! Men jag är som jag är. Livet går litet på vinst och förlust. Litet hejsansvejsan. Och hoppas på det bästa. Det funkar också. För det mesta!

Tuta och kör...Volvo!

Hejåhå. Idag har jag köpt en bil på Kvarndammen – och jag ångrar redan köpet. Bra jobbat Bumsi! Det blev en Volvo V50. 2006 års modell som gått litet drygt 9 000 mil. Litet dyrare än de pengar jag får i bilstöd – en del skavanker är det på den också, men det kanske blir bra i slutändan ändå. Hoppas. Hoppas. Hade hellre velat ha den Saab 93, som jag också lagt bud på. Tack och lov så slutade budgivningen där på över 90 000 kr (20 000 mer än vi ska betala för Volvon), vilket jag inte haft pengar till ändå. Det kändes litet bättre med volvoköpet när den andra bilen rusade iväg i pris. Så fort allt är fixat med Försäkringskassan (och där kan det med lätthet strula till sig) kan jag hämta min nya bil och sedan börja jobba på min praktikplats igen. Men. Litet nervöst känns det. Hade jag haft is i magen kanske jag hittat en Saab till rätt pris en annan vecka – eller inte. Varför spekulera? Det ändrar inte dagens redan inträffade händelser. Så det är bara att tuta och köra...Volvo!

Avslag - igen!

Nu har jag arbetat hemifrån en hel vecka redan. Det har väl funkat hyfsat tycker jag, men visst är det knäppt att jag inte längre får åka till min praktiksplats, eftersom AF inte vill betala resorna längre. Lade näst sista handen vid församlingsbladet i fredags. Nu återstår bara att kolla provtrycket när det är klart.

Fick i måndags avslag på min begäran om prövningstillstånd i Kammarrätten angående rampen till lägenheten. Tänkte genast överklaga till Regeringsrätten, men vet inte om jag orkar sammanställa alla papper och skriva en ny inlaga. Inser ju att utslaget förmodligen blir avslag igen och det känns som onödigt jobb. De har gett sig den på att jag ska slita ut armar och axlar när jag kör upp för den ramp jag har idag. VARFÖR? Undrar jag. Principfråga!

I onsdags var Mike och jag hos sjukgymnasten. Första gången för Mike sedan han kom hem från sjukhuset. Det gick bra. Han kunde nästan böja benet i 90 graders vinkel – vilket är max vad han kommer att kunna böja det när benet är helt läkt. Så det verkar åtminstone lovande.

Moment 22...

Hjälp vad trött jag blir på all "red tape" - byråkrati! Eftersom Arbetsförmedlingen inte längre kan betala mina (taxi)resor till min praktikplats från 1 november, måste jag antingen arbeta hemifrån (om det går) eller sluta på praktikplatsen. Men. Jag måste vara i Jobb-och utvecklingsgarantin för att få mitt aktivitetsstöd! Hur går det ihop? Vart jag än ska åka på praktikplats är det förenat med en kostnad. Någon, som har hand om dessa frågor, tänkte inte riktigt färdigt innan beslut togs verkar det som.
Kommunen kan inte betala för färdtjänstresor. Det kan den bara göra om det är resor till ett arbete eller resor till studier som är CSN (studielåns)-berättigade.
Moment 22 - i verkligheten. Eftersom jag sitter i rullstol kan jag inte åka med kollektivtrafiken. Där jag bor funkar det i alla fall inte. Vad som ska hända efter 1 november tycks ingen veta. Eller bry sig om. AF tvår sina händer - så klart. Detta är inte deras bord. Vems bord är det då? Jag kan inte rulla med rullstol två mil per dag. Inte ens om jag haft en el-rullstol hade jag fixat det. Speciellt inte på vintern.

Fick besked från Kammarrätten igår att jag inte får prövningstillstånd angående rampen hemma. Regeringsrätten nästa! Detta är också tröttande. Varför ska det vara så svårt för tjänstemän i olika instanser att inse att folk i Sverige, med eller utan funktionsnedsättning, inte är till för dem utan tvärtom. Tjänstemännen beslutar. Punkt. Om det är bra för personen med funktionsnedsättning har ingen som helst betydelse. Tjänstemännen är experter. Ja visst, fast inte på MIN funktionsnedsättning och hur den påverkar MITT dagliga liv!

Käpphästarna Kungälv och Färdtjänst...

Våra två käpphästar, FÄRDTJÄNST och KUNGÄLVS sjukhus – igen...
Tisdag. Skulle varit hos doktorn, men missade min läkartid eftersom FÄRDTJÄNSTEN inte kom och hämtade mig i tid. Jag blir så himla trött. De skulle hämta mig fem över elva och jag skulle vara hos doktorn i Landvetter klockan halv tolv. Tio över elva hade ingen bil kommit. Ringde. Bilen måste vara tio minuter försenad innan de får ringa chauffören. Ringde igen kvart över. Chauffören skulle ringa upp mig. Tjugo över hade han inte ringt. Ringde ledningscentralen igen och bad dem ställa in resan eftersom jag inte skulle komma i tid i alla fall.
Onsdag. Var hos sjukgymnasten och kämpade. Det kändes bra idag. Frågade om KUNGÄLVS sjukhus skickat papper angående Mike. ”Nej, vi har inte hört ett ljud...” Tror ni jag är förvånad? Fel. Jag är inte det minsta förvånad – däremot förbannad. Nu måste Mike ringa Kungälv och fråga var informationen om honom, som sjukgymnasten i Mölnlycke skulle ha, tagit vägen. Det känns som att trampa omkring i sirap. Segt. I morgon är det en vecka sedan han kom hem och fortfarande inga papper till sjukgymnastiken!

Favvosjukhuset Kungälv - igen...

Mike kom hem från Kungälvs sjukhus igår. Efter en resa på cirka två timmar från Kungälv till Hindås! Ja, ja, såja. Visst låter det som onödigt lång tid för en resa på dryga fem mil. Men för att riktigt roa Mike, efter 14 dagar instängd på sjukhuset, åkte de och lämnade av en person i Stenungsund först. I stället för att hämta Mike på tillbakavägen fick han sitta och skumpa med till Stenungsund - i en svinkall bil där det drog som sjutton. Han var både genomfrusen, kissnödig och hungrig när han äntligen kom hem.
Innan han åkte hem frågade han läkaren som skrev ut honom, varför knät är så varmt och rött. Det hade hon ingen aaaaning om! "Det kan bli så..." Vilket tillfredsställande svar. Det var så det blev vid första protesoperationen - och det var ju inte särskilt lyckat!
På sjukhuset var de litet putt på personalen på AK-mottagningen, Mölndal, (som sköter medicineringen av Waran för hjärtflimret Mike har), som mer eller mindre läxat upp dem när det gällde PK-prov (Waran-koncentration i blodet) som de lämnat och som inte dög.
Och idag ringde de från vårt favvosjukhus (Kungälv) och talade om att Mikes fru eller son måste åka till apoteket och hämta sprutor, som han borde fått med sig hem igår!
Farsen Kungälv tar aldrig slut. Och om nu Mikes fru eller son, som jobbar respektive pluggar, inte kan/hinner åka till apoteket då?
Ja, då får han höra av sig så får de kontakta hemsjukvården. Allt rullar på precis som vanligt...

Rullstolsvurpa!

Var på snabbvisit hos Mike i Kungälv. Hade med en del mediciner som ett sjukhus som Kungälv inte kan skaka fram! Plus sockar och kalsonger för när han ska åka hem – när det nu blir. Han såg mycket bättre ut idag än i tisdags.
När vi skulle hem lyckades jag med konststycket att välta med rullstolen utanför entrén. Det var en gatsten som var trasig och jag körde ner med ena framhjulet i hålet och vips lätt som en plätt välte hela ekipaget och jag for i gatan med en smäll. Det första som for genom huvudet var: SKADESTÅND!!! Jag börjar nog bli litet miljöskadad eller nåt. Sedan började jag känna efter om jag var hel. James, som gått litet i förväg, kom rusande tillbaka och frågade hur det gick. Försökte ta mig upp i rullstolen men det gick inte så bra. I stället för att lyssna på mig, bestämde James sig för att försöka lyfta upp mig. Det lyckades han med och snart satt jag i rullstolen. Men. Efter ett par timmar hemma har han nu fruktansvärt ont i ryggen. Ryggskott låter inte helt otroligt. Som han sade när vi höll på att försöka trixa upp mig i rullstolen igen: När de inte lyckas ta livet av folk inne på Kungälvs sjukhus, så fortsätter de utomhus! Det blir till att ringa och höra om de har någon säkerhetsansvarig på sjukhuset och sedan framföra ett ilsket klagomål över bristande säkerhet. Skönt att det hela tiden finns saker att reta sig på och bli ilsken över. Litet krydda i livet!

Berg- och dalbanefärd

Det har varit en tuff vecka. Like a rollercoaster ride. Upp och ner. Mike har varit skitdålig av och till. I går kom de äntligen fram till att han har en urinvägsinfektion som spridit sig i blodbanan, eller hur det nu var. Han får antibiotika intravenöst och förhoppningsvis ska han bli bättre nu. Febern borta, pulsen mer normal liksom blodtrycket. Men det har varit tufft. Både för honom och för oss här hemma.

Själv fick jag ett intressant erbjudande från Bonnier Publications till min emailadress. Jag kunde få köpa en bok om att bli en bättre löpare, för endast 159:50. Vilket föranledde mig att skicka följande email till dem: Ni har ett fantastiskt erbjudande om att bli en bättre löpare med hjälp av en bok för 159:50. Skicka en genast! Jag har en ryggmärgsskada och sitter sedan två år tillbaka i rullstol, men om boken kan hjälpa mig att bli en bättre löpare så är det definitivt värt de pengar boken kostar! Det står i mailet att jag anmält min emailadress till er för att få email från er. Mig veterligen har jag aldrig anmält mitt intresse så ni kankse kan plocka bort min emailadress?

Vänliga hälsningar
Elisabet Hörle
Ska bli intressant att se om det blir någon respons på mailet!

Rapport från en sjuksäng...

Stannade hemma idag eftersom jag var så orolig för Mike som mådde skit igår. Hade inte kunnat utföra någt vettigt arbete ändå. James och jag skulle åka till Kungälv så fort han kunde gå ifrån skolan. Mike mådde inte så väldigt bra igår kväll. Hög feber, hög puls, mådde illa och knät varmt och rött! Panik direkt så klart. Dessutom hade en överintelligent läkare sagt att om det var infektion i knät, måste de göra om operationen igen. Ännu mer panik, ännu mer hjärtflimmer, ännu svårare att andas! Idag röntgade de Mikes lungor för att se så att han inte hade någon propp i lungorna. All clear. Tack och lov!
De började också ge honom antibiotika i går kväll. Han var väldigt låg och grät först när vi kom och paniken låg på lur. Men efter ett tag lugnade han ner sig litet. Han sade att han tappat all gnista igår när läkaren pratat om ytterligare en operation – och det kan man ju förstå. Sköterskorna kom och kollade temp, puls och blodtryck. Tempen nästan normal, puls och blodtryck litet högt.

Igår kom killen från Hjälpmedelscentralen och fixade rullstolen. Hade precis hunnit hem från Rävlanda när han knackade på. Fixandet tog bara en halv minut eller så. Skönt att veta att tippskydden funkar nu i alla fall.
I morgon ska jag till sjukgymnasten. Nu har jag inte varit där på två veckor igen och det kommer kanske märkas. Men det är bara att bita ihop.

Hjälpmedelscentralen var god dröj...

Tre dagar sedan Mikes knäoperation. Han har varit uppe några gånger och gått med gåbord, men blir väldigt fort anfådd. Inte så konstigt kanske med tanke på att han inte kunnat gå ett steg på 6 månader. Operationen tog lång tid. Fem timmar! Efter det blev han liggande på intensiven i ytterligare ett dygn, eftersom hjärtat rusade på honom. Han hade inte fått sin hjärtmedicin på operationsdagens morgon. På fredagen vid lunchtid kom han upp till avdelningen och på eftermiddagen hade sjukgymnasterna honom uppe för att träna att stå och gå med hjälp av gåbordet. Det har varit några oroliga dagar i samband med operationen och efteråt när hjärtat inte ville slå i normal rytm. Men nu hoppas vi att det värsta är över. Det är tuffa tider som väntar dock... Rehab kommer att ta sin lilla (långa) tid.

Själv åkte jag hem tidigare från jobbet i fredags för att de skulle komma från Hjälpmedelscentralen i Mölndal och fixa min rullstol. De skulle komma vid tretiden. Kvart över fyra ringde jag till Hjälpmedelscentralen. Hon hade ingen aaaning. Men ”har de lovat att de ska komma kommer de nog...de är nog bara försenade.” De har fortfarande inte kommit. Idag är det söndag. Snacka om försening!
Tur att det inte är något allvarligt fel på rullstolen. Det är ”bara” tippskydden som inte fungerar. Det fattas en ”plupp” på det ena tippskyddet, vilket innebär att man inte kan låsa fast det på lagom höjd. Och det där med ”baklängesvolt med rullstol” har jag testat förut – det är ingen höjdare. Man får sådan himla huvudvärk när man klappar huvudet i golvet. Så visst är det bra om tippskydden fungerar!

Refuserad som tandläkarpatient...

Varit på Odontologen i Göteborg. Hade hoppats få bli patient där – eftersom det är billigare än hos den vanliga tandvården på grund av att det är tandläkarelever som utför jobbet. Tyvärr accepterade de mig inte som patient – på grund av min nackskada. Behandlingstiderna är mycket längre än hos en vanlig tandläkare och de trodde att jag kanske inte skulle klara av att sitta två – tre timmar åt gången. (Vilket JAG tror att jag visst skulle klara av men det är inte upp till mig att bestämma.) Så nu får jag överväga att gå till den vanliga folktandvården. Får göra de absolut nödvändigaste jobben bara. Om jag nu kan lösa det ekonomiskt.
Har skickat iväg mitt överklagande angående RAMPEN till Kammarrätten. Får se hur det går den här gången. Men det skiter sig väl också. Man kan inte få allt! Hur skulle det se ut.
Ola-Conny i Ullared gav den ultimata förklaringen i Ullaredsprogrammet till vad en Hallandslänga är för något.
Reportern: Vad är en Hallandslänga?
Ola-Conny: De ligger i Halland och är långa! Bättre kan det inte bli.

Färdtjänsten - igen!

Mike kom upp till Öppet Hus i församlingshemmet för att käka soppa. God soppa. Trevligt folk. Och så Färdtjänsten då. Inte så trevligt! Mike hade beställt en bil som skulle hämta honom och köra hem honom klockan 14.30. 14.45 hade ingen bil kommit. Ringde. Nej, de visste inte vart chauffören tagit vägen. De skulle återkomma när de visste. Efter ytterligare 20 minuter ringde jag igen. Det visade sig att chauffören inte hittat adressen, han hade en körning till och då sket han i att leta efter den adress där Mike satt och väntade! Så kan man också sköta sitt jobb. Beställningscentralen lovade skicka en annan bil som skulle komma om cirka 20 minuter. Ungefär 20 minuter i fyra kom bilen – bara en timma och tio minuter efter avtalad tid! Färdtjänsten blir bättre och bättre – på att komma försent. Man kan inte lita på att man kommer dit man ska eller vid rätt tidpunkt. Det är som ett lotteri. Idag kom du till rätt plats – men inte på utsatt tid. Det får ändå räknas som vinst. Nästa gång kommer du inte till rätt plats – men i rätt tid. Det är också en vinst. För ibland kommer man varken till rätt plats eller på rätt tid. Det är ingen vinst!
Färdtjänsten skulle man utan vidare kunna skriva en tegelstensroman om, med nya hysteriska incidenter i varje kapitel. Men vem skulle vilja läsa den?

Lång dags färd mot natt...

Igår tillbringade Mike i stort sett hela dagen och kvällen på akutmottagningen på Mölndals sjukhus. Han åkte hemifrån vid kvart över ett och kom hem ungefär halv elva på kvällen! Lång dags färd mot natt... Han hade känt att det var litet tungt att andas på morgonen. Det satt i några timmar och då bestämde han sig för att åka till akuten. Tur att att det inte var mer akut än det var! Med tanke på hur länge han fick vänta. De gjorde i alla fall en ordentlig undersökning av lungor och hjärta. Kollade syresättning av blodet och tog blodprover, men hittade inget fel. Läkaren trodde att det kunde vara nerverna som spökade. Litet panikångest kanske.

När Mike äntligen kom hem var det för sent för hemtjänsten att komma och vi fick larma för att han skulle få hjälp att komma i säng. Det tog bara en och en halv timma innan det kom personal och hjälpte honom att lägga sig. Med påföljd att jag inte heller kom i säng förrän klockan var en bra bit över ett på natten. Gissa om jag är trötter i dag!

Idag ska min handläggare på AF återvända från sin semester - men jag får till svar på mitt mejl att han återkommer från semester den 27 september! Är inte det idag?
Behöver få förlängt kontraktet med taxi så att jag kan åka till jobbet, eftersom jag fortfarande inte fått köpt någon bil. Det tar sin lilla tid att hitta någon bra, inte för gamma bil, för den summa pengar jag har till mitt förfogande. Trollerikonstnär skulle man varit!

Skam den som ger sig!

I måndags kom beskedet från Förvaltningsrätten (Länsrätten) i Göteborg angående mitt överklagande av kommunens beslut att inte ge mig en ny, mer lättkörd, ramp. Fick avslag så klart! Vad trött jag blir... Men skam den som ger sig. Idag har jag skrivit ett brev till Kammarrätten med överklagan av Förvaltningsrättens domslut. Rättshaverist – javisst!
Har varit i kontakt med arbetsterpeuten på Rehab för att få ett nytt, mer utförligt intyg, om att jag behöver en mer lättkörd ramp. Ska också skicka med läkarutlåtande från Ryggmärgsskadeenheten på Sahlgrenska som de skrev 2008. Det kanske kan hjälpa.
På dom bara. Hugg! Att det ska vara så svårt att se brukaren (lilla jag) i det hela. Det är JAG som får ont i armar och axlar av att köra upp för rampen vi har idag. Lita på att JAG vet vad som funkar bäst för MIG. Hur svårt kan det vara? Det är väl en kostnadsfråga kanske. Fast ännu mer en PRINCIP-fråga. Kommunen brukar köpa sådana här ramper. Basta. Rampen jag har idag kan återanvändas av någon annan brukare. Någon som kanske har elrullstol eller som blir knuffad upp och inte behöver använda hand/armkraft för att ta sig upp.

Var på sjukgymnastiken igår. Det är svettigt värre – men härligt. Det känns underbart att ha kommit igång igen och känna att det kanske går att komma tillbaka. Sjukgymnasten är fantastitskt bra! Det känns tryggt.

Mike på Kungälvs sjukhus idag på inskrivning inför knäprotesoperationen den 7 oktober.
Provtagningar, samtal med narkosläkare/läkare, information och så vidare. Han åkte hemifrån vid kvart över nio på morgonen och kom hem strax före fem. En lång dag.

Poltisk baksmälla

Jaha. Sicken baksmälla! Det sket sig totalt - valet alltså. Hur kan man välja in ett parti som SD i riksdagen? Och jag kan inte påstå att mitt så kallade utanförskap minskat de fyra senaste åren med Alliansregeringen. Snarare tvärtom. Och nu kommer det väl att öka ännu mer. Som arbetande arbetssökande kommer mina ekonomiska ramar att minska ytterligare. Vad då? Ja just det, arbetande arbetssökande. Gratisarbetande arbetssökande. För mig blir ingenting, absolut ingenting bättre i Alliansens Sverige. Jag får fortsätta arbeta gratis på min praktikplats. Eller gratis - jag får ju Aktivitetsstöd på 343 kronor per dag, fem dagar i veckan - medan arbetsgivaren får 225 kronor per dag för att jag är där och arbetar gratis för dem. Missförstå mig rätt - jag gillar mitt jobb/praktikplats, men tycker kanske att jag kunde få någon krona extra per månad när jag arbetar 75 procent. Men så fungerar det inte i Alliansens Sverige. Där ska lata arbetssökande/sjukskrivna sättas åt och arbetsgivarna måste få hjälp så att de kan göra plats för litet gratisarbetare! Så kan man också se på människor.
Även arbetssökande är människor. Hör och häpna! Även arbetssökande behöver pengar till mat, kläder, mediciner, läkarbesök, telefon, TV-licens, (en del av oss lata arbetssökande är så korkade att vi, till skillnad från ett antal ministrar/tidigare ministrar i Alliansregeringen, betalar vår TV-licens), försäkringar, A-kassa, resor till sina praktik/utbildningsplatser och så vidare. Vem kunde anat det? Tänk vad litet politikerna vet - eller så skiter de helt enkelt i folk som inte har vett på att skaffa sig ett jobb antingen de varit arbetssökande under en längre tid, är för gamla för arbetsgivarna eller sjuka/sjukskrivna. De får väl för fan hålla sig friska! Det gör vi politiker och det funkar ju bra. Eller hur.

Glädjestund!

Idag har vi haft storfrämmande. Eller småfrämmande mer korrekt uttryckt. Teo, snart två och ett halvt och Stina snart ett halvår, med föräldrar. Gissa om vi blev på gott humör. Vem kan låta bli efter att ha sett Teo in action, när han driver med sin mamma. Två år och så full i sjutton att man häpnar. Jenny försöker få honom att tala om vad han heter mer än Teo. ”Vad heter du?” ” Teo. ”Ja men vad heter du mer, Inge...” ” Teo.” Han drar på smilbanden och ögonen glittra som två skogstjärnar i solsken. Jenny försöker igen: ”Vad heter du mer, Ingema...” ”Teo,” svarar Teo och skrattar högt nu, ett kluckande, smittande skratt. Vi var glada hela dagen, efter besöket.
Gick och röstade och gjorde min medborgerliga plikt. Inte så väldigt tillgängligt. Röstbåsen var inte gjorda för folk i rullstol precis. Försök att namnkryssa en valsedel när ”skrivbordet” är i ögonhöjd. Tröskeln in i lokalen var också litet trixig att ta sig över, men det gick.
En kvinna utanför röstlokalen undrade varför det var två röstställen. ”Får det fina folket rösta i skolan och vi andra, som bor i utkanten av samhället, här”? Kunde inte hålla tyst förstås utan sade: ”Jag är jättefin och jag bor i lägenheterna här i centrum – och jag får också rösta här”! Så det så.

Ryggan som pumpgömsle...

Igår ringde Mike mig på jobbet, glädjestrålande, och talade om att han fixat att byta byxor själv när han kommit hem från Öppet Hus i församlingshemmet. Jag förstår att det kändes bra. Det är sådana små framsteg som gör livet litet roligare. Det behövs inga bergsbestigningar för att man ska känna sig duktig!
Idag har jag varit ute och åkt. Var iväg till Hjälpmedelscentralen för att få hjälp med rullstolen. Ena fotplattan hade tappat en fjäder som gjorde att fotplattan inte stannade i uppfällt läge. Det i sin tur gjorde att den slog mig på benet så fort jag skulle resa mig ur eller sätta mig i rullstolen. Och hur kul är det? När jag ändå var där tittade de också på min sittdyna som behövde pumpas. Gav dem min pump. De kom tillbaka efter 20 minuter, med en väldigt hårdpumpad dyna. Fötterna nådde inte ner till marken när jag satt mig. Fick försöka släppa ut litet luft.
Åkte från Hjälpmedelscentralen i Mölndal till sjukgymnastiken i Mölnlycke, där jag hårdtränade i 40 minuter. Sedan åkte jag sjukresa hem. Väl hemma upptäckte jag att jag inte fått med mig pumpen hem. Trodde jag i alla fall. Genomsökte ryggan minst tre gånger. Ingen pump. Ringde hjälpmedelscentralen. Killen var säker på att han lagt pumpen i rullstolen och jag var lika säker på att jag inte sett pumpen – eller satt mig på den. Han lovade skicka en ny pump. Vid fjärde genomgången av ryggsäcken hittade jag den förbaskade pumpen, som gömt sig i ett skrymsle. Behöver någon en pump till en rullstolsdyna? Det går bra att låna min – ena!

Kort-kort kusinträff...

Kusinträff i Göteborg. Var med på Rosenkaféet i Trädgårdsföreningen. En liten miss i planeringen. Det var dukat till oss på övervåningen – vilken är svår att ta sig till med rullstol. (Läs omöjlig att ta sig till). Några kusiner och jag satt där nere, resten där uppe. Det innebar att jag bara träffade dem och sade hej och sedan hejdå, men det var trevligt att i alla fall se dem. De skulle sedan vidare och åka Paddan, vilket också hade varit en omöjlighet för mig, och senare skulle de ut och äta.
Själv köpte jag med mig varsin morotskakebit till Mike och mig till ett fullkomligt hutlöst pris. Hade jag vetat hur mycket de kostade hade jag struntat i att köpa dem. Men de var goda.
Satt bara cirka tio minuter i regnet och väntade på Fädtjänsten. Jag bad chauffören hålla morotskakan medan jag satte mig i bilen. Han tittade litet suget på kakbitarna och sade att han kunde äta upp dem också. Sedan åkte vi en liten sväng till Öjersjö, med en tant som satt i baksätet när jag lastades in i bilen.
Vid femtiden var jag hemma igen. Resan kostade 160 kronor fram och tillbaka, 20 kronor i inträde till Trädgårdsföreningen och fikat på Rosenkaféet 50 kronor plus den hutlöst dyra morotskakan då – 72 spänn. 302 kronor sammanlagt! Tur att man inte är ute och slår runt så ofta.

Sjukgymnastiken revisited

Ledig idag. Hemtjänsten ringde och väckte oss halv 8 för att fråga om Mike var hemma! De hade hört att han åkt in till sjukhuset i går kväll. De kom som vanligt vid halv 10 för att hjälpa Mike med veckoduschen och klä på honom. Frukost och sedan satte jag mig litet vid datorn Och glömde totalt bort tiden. Klockan tolv kom jag på att jag ju skulle vara på sjukgymnastiken i Mölnlycke klockan ett. Beställde sjukresa som tidigast kunde komma 12.35 – men jag hann ändå.
Fick en bra sjukgymnast. Min underbara Anna Maria är ju inte kvar längre, men den här tjejen är också jättebra. Det känns tryggt.
Det var skönt att komma igång igen – men visst känns det att jag slarvat med träning de sista 8 – 9 månaderna. Men nu blir det andra bullar.
Fick åka med en av mina gamla favvochaufförer hem. Riktigt kul att träffa honom igen. Och han var glad att se mig också. Som vanligt tjattrade vi som uppspelta apor under hela resan och han var nyfiken på vad jag gjort sedan han körde mig till Samhall några gånger i våras.
Satt ute en stund när solen sken.
James och jag gick till affären och handlade – det blev litet shopping även i fiskbilen på hemvägen.

Sicken sketdag!

Sicken sketdag! Strul hela dagen med att anmäla ett fel på jobbdatorn. Minneskortläsaren funkar inte. På en helt ny dator. Blev skickad fram och tillbaka mellan Advance och HP. Fick inte uträttat något vettigt. Satt i telefonsamtal i stort sett hela arbetsdagen. Till slut gav jag upp. Huvudet kändes som om det skulle sprängas i bitar. Får ta tag i det på fredag igen.
Skulle på möte i Handikappkommittén i Mölnlycke. Och gissa hur bra det gick? Inte alls. FÄRDTJÄNST kom inte 15.25 som utlovat. När jag ringde sade de att chauffören kört till fel kommun! De skulle skicka en ny bil som skulle komma efter 25 minuter. Efter 35 minuter hade den inte kommit och jag ringde igen. Chauffören hade fastnat i trafiken! Och skulle dröja en kvart till. Då bad jag dem strunta i alltihop. Mötet i Mölnlycke började klockan fyra och jag skulle tidigast kunna vara där klockan 5 – snart dags att åka hem igen med FÄRDTJÄNST – och det vet ingen människa hur länge jag skulle få vänta då. Åkte hem i stället. Uppjagad och ilsken som ett bi.

Mike hade mer ont i sidan idag (där han haft ont några dagar efter att ha lutat sig litet hårt mot armstödet på rullstolen i lördags) och vid halv 8 på kvällen bestämde han sig för att åka till akuten på Mölndals sjukhus. Strax efter tio ringde han. Då hade han varit på primärvården och redan varit hos läkaren. Det visade sig vara ett spräckt revben!
Sicken sketdag!

Det är inte synd om mig!

Igår var James och jag och tittade på bil. Volkswagen Golf. Den såg jättebra ut. Men när jag skulle testa att lyfta i rullstolen bredvid mig till passagerarsätet funkade det inte så bra. Vågade inte trixa för mycket heller av rädsla att skrapa bilen. Så vi struntade i det. Får testa att lyfta i rullstolen i Saaben – funkar det där så funkar det kanske i Golfen också Det behövs kanske litet träning för att få den rätta knixen...

Häromdagen träffade jag på en äldre kvinna. Vi har träffats en del tidigare men nu var det ett tag sedan sist jag såg henne. Hon böjde sig ner och nästan väste i örat på mig: ”Är du rullstolsbunden hela tiden nu?” Jag sade att jag för längre sträckor får förlita mig på rullstolen, även om jag kan gå litet grand med betastöd. ”Staaa-ckaaars dig!” Jag höll på att trilla ur rullstolen. Det är första gången någon uttryckt ett sådant oförblommerat medlidande med mig och det kändes väldigt läskigt. Jag förstår att det var väl menat – men det gjorde mig obehaglig till mods. Jag kände mig fullkomligt tillplattad och reducerad till ett ingenting i rullstol. Visst, ibland har jag ett stort medlidande med mig själv och tycker ruskigt synd om mig. Men inte precis för att jag sitter i rullstol. Visst är det krångligt att dammsuga från rullstolen. Visst händer att jag gråter en skvätt när allting djälvas med mig. Visst behövs det mer planerande innan man ger sig ut någonstans så att man har koll på tillgängligheten (som ofta inte är så mycket att hurra över). Visst svär jag ibland över färdtjänsten – eller Härryda kommun, som vägrar att byta ut min ramp så jag inte behöver anstränga mig så förskräckligt och få så ont i axlar och armar när jag kör upp för den, men på det stora hela fungerar livet ungefär som vanligt. Ungefär. Och det är inte synd om mig!

Solen skiner idag och Mike och jag har suttit ute och njutit av solens värmande strålar. Riktigt skönt, även om det inte är någon sommarvärme så här på höstkanten.

Skattefri inkomst...

September. Höst. Inte bara vädermässigt. Sommaren är slut.
Igår var Mike på Kungälvs sjukhus. Infektionsprovet var litet högre än förra gången 11-12 i stället för 6. Men operationstid är inplanerad till 4 eller 7 oktober. OM inget tillstöter. Det känns skönt med en bortre parantes. (Uttryck lånat från politikerna när det gäller a-kassa och sjukskrivningar. Användbart.)

På möte i vår lilla hanikappprojektgrupp. Vi höll till på Hindås campings cafeteria, som fungerade alldeles utmärkt – trots att jag valde fel toalett och pressade mig in på den vanliga fastän det fanns, visade det sig senare, en handikappanpassad toalett! Som den som inte behöver en anpassad toalett använde. Så galet det kan bli. Men dörrarna var inte märkta.
När jag skulle hem fick jag vänta nästan en timma över avtalad tid på färdtjänst. Trafikledningen skickade chauffören till Boråsvägen 3 – i Rävlanda! Trots att jag sagt att jag ville ha en bil till Hindås camping i Hindås, Boråsvägen 3. Jag ringde tre gånger för att fråga vart chauffören tagit vägen. Till slut kom han äntligen. Superstressad, genomsvett och full av ursäkter. Han hade blivit dirigerad till Rävlanda två gånger! Samma sak när jag skulle åka till mötet. Jag sade att jag skulle till Hindås camping, Boråsvägen i Hindås. Lik förbannat hade de bokat resa till Boråsvägen i Rävlanda. Hallå eller. Jag slapp i alla fall betala hemresan som kompensation för en timmas försening! Där tjänade jag mig 40 kr i timman. Skattefritt. Eller?

Hur länge sedan är nyss?

Tog en ledig dag idag. Har ägnat förmiddagen åt att ringa VG-regionen för att få kvitton på allt vi betalat för Mikes läkarbesök/sjukhusvård under 2009 och 2010. Dessutom ringde jag kommunen i samma ärende – kvitto på korttidsboendet och hemtjänst. (Det är sådant som patientskadeförsäkringen delvis hjälper till att betala. Om man har kvitton!). Har gjort ett snabböverslag och räknat ut att hitills i år har vi betalat cirka 18 000 kronor! Över 2 000 spänn i månaden utöver alla de gamla vanliga räkningarna. Inte konstigt att pengarna inte räckt till.

När jag ändå var i slag ringde jag länsrätten i Göteborg för att höra hur det går med mitt överklagande om rampen in till lägenheten som kommunen vägrade byta ut till en mer körvänlig sådan. Jag fick till svar att de nyss fått in ärendet. Nyss fick plötsligt en helt ny betydelse för mig. Det var i början på juli – alltså två månader sedan ungefär som de fick in ärendet. Man undrar hur länge ”ett tag sedan” är då. Damen på länsrätten trodde att det kanske kunde komma ett beslut om en månad – eller två. Nyss då alltså! Skönt att veta att det rör på sig...

Positivt tänkande

Mike har blivit beviljad ersättning från patientskadeförsäkringen! Nu kan vi betala alla räkningar för sjukhusvård och korttidsboende – och hemtjänsten. Det känns helt fantastiskt. Jag får bilstöd och Mike ersättning för sin patientskada. Det känns som om vi vunnit högsta vinsten. Dessutom har jag fått min fantastiska praktikplats i församlingen. (Den har jag ju haft ett par månader nu – men ändå) Bättre kan det knappast bli. Nu väntar vi bara på nästa käftsmäll. Det är sådant som kallas positivt tänkande!

Läskigt präktiga...

I torsdags var jag i Hindås och jobbade. Handläggaren på AF ringde. Han har lyckats förlänga kontraktet med Taxi Göteborg en månad. Under tiden hoppas jag hitta och få köpt en bil så att jag kan köra själv.
Sonen kom hem från sin semester. Den hade varit bra trots en del smärre missöden (förlorat visakort, tappad telefon, sunkigt hotell i Cardiff, helknäppa släktingar).

Idag har vi varit så där läskigt präktiga igen. Mike och jag har städat! Till och med dammade gjorde vi. Vad duktig man känner sig när det är klart. Det är litet bökigt med städandet när vi sitter i rullstol båda två - men det går. (Även om ingen av oss når upp att damma de två översta hyllorna i bokyllorna. Ett jobb för sonen när han kommer hem från jobbet - eller någon annan dag när han är hemma). Jag har dessutom städat bland mina papper (räkningar och sådant skräp...väldigt mycket räkningar var det. Betalda och obetalda). Så nu börjar man kunna skönja delar av matbordet i vardagsrummet. Det känns i alla fall bra.

100 spänn för ett plåster...

Hejåhå – det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk! Idag kom de upp från vårdcentralen för att titta på ett litet skavsår på Mikes ben. Ett plåster och litet tubgasbinda till benet kostade 100 spänn! Igår kostade det 100 kr för att få ett waranprov taget. Och vårdräkningarna samlas på hög.

Själv var jag på ortopeden i Mölndal igår. Läkaren pratade mest komplikationer. Det var blodproppar hit och infektioner dit och däremellan hur lätt det är att ledkulan hoppar ur led efter en höftoperation. Ännu värre om man sitter i rullstol då förstås! Man blir inte direkt sugen på en höftoperation, men det kanske är det som är meningen – med tanke på de långa operationsköerna! Vi bestämde att doktorn ska kalla mig om cirka tre månader och så får jag fundera under tiden hur jag vill göra. Det lutar åt hårdträning just nu. Trodde det skulle vara bäst att fixa höften först, för att träningen skulle funka bättre, men det får bli träning först så att eventuell höftoperation ska funka bättre. Omvända världen!

Fick SMS från sonen idag. Nu har han varit i Wales i fem dagar och det märks redan på syntaxen när han skriver. ”Ever so lovely people, the owners” i stället för: ”The owners are very lovely”. Underbart!

Mike och jag till affären för att handla. Första gången Mike var i affären sedan i mars månad. Jag blev rätt så impad av att han körde framåt hela vägen, ända in i affären. Det är ett ganska jobbigt uppförslut (knappt märkbart för en gående om jag minns rätt) och svårt att ta sig in i själva affären också - men han fixade det. Well done, old man!

Nån måtta får det vara...

Idag ringde biståndshandläggare Bahar till Mike och talade om att han inte längre får sitt ben tvättat 2 gånger per vecka. Det gällde bara när det var så varmt – och det är det inte nu längre, så då behöver det inte tvättas så ofta. Men. Han får fortfarande duscha en gång i veckan!
Oh, jag ber, allra ödmjukast, tackar, tackar Härryda kommun. Bock, bock och skrap med foten. Visst är det fantastiskt att han fortfarande får duscha en gång i veckan –trots att det inte är så varmt längre. Det kanske kunde räcka med en gång i månaden nu. Det var också biståndshandläggare Bahar som tyckte att han kunde ta sig ner till vårdcentralen själv – eftersom han bor så nära. Hon vet hur man sparar pengar åt kommunen. Heder åt en sådan kvinna. Skämma bort handikappade – baha! Sådant sysslar vi inte med i den här i kommunen. Nån måtta får det vara på hur mycket hjälp de får.

I morgon ska jag till ortopeden i Mölndal för att undersöka höften. Först ska jag röntgas klockan 7.40 på morgonen. Det blir till att gå upp i ottan för det vet ingen människa hur långt i förväg sjukresetaxin vill komma och hämta mig. Det blir säkert en kul utflykt.

Äntligen litet flyt...

För en gångs skull har jag litet flyt. Fick besked från Försäkringskassan idag att jag får bilstöd! Dra mig på en liten vagn. Det innebär att jag får hjälp att köpa en - inte alltför dyr - bil och den får inte vara för gammal. En ekvation som inte går riktigt ihop. Får väl se hur det går. En trafikinspektör ska komma hem och prata detaljer om vilken sorts bil och vilka förändringar som behöver göras för att den ska funka för mig. Möte den 30 augusti - hemma hos mig! Det kallar jag service.
Mike har kollat bilar på nätet ända sedan jag ansökte om bilstöd. Han tror att han får inflytande över köpet. Hej vad han bedrar sig. Det blir bara min bil! JAG får bestämma allt - med trafikinspektörens och Försäkringskassans, godkännande förstås.

Nu sitter Mike och jag uppkopplade med varsin dator (jobbdatorn fick följa med hem). Jag sabbade litet grejer på hemsidan idag. Skulle lägga upp det nya församlingsbladet. Och det misslyckades totalt. Jag lyckades bara radera alla de gamla numren. Duktig idiot!
Försöker med hjälp av tidigare hemsidesansvarig rädda vad som räddas kan. De gamla numren finns så klart inte på min nya jobbdator - eftersom den är helt ny. De få nummer jag har kvar på min egen dator fick jag mejla över till min jobbmail.
Struligt är bara förnamnet.

Om stenläggning tycker jag inte...

Idag kom, äntligen, min nya bärbara jobbdator. Besvikelse. Glossyskärm som man speglar sitt trinda ansikte i om ljuset faller ”fel”. Och det gör det nästan hur man än sitter. Photoshop programmet hade de inte med sig, men nya InDesign CS5 installerades på plats. Märkte ingen större skillnad på det och ”fyran” men jag har inte haft tid att sitta så mycket med det. Finns bara en bredbandskabel vid min arbetsplats vilket innebär att jag inte kan ha den bärbara och stationära datorn igång samtidigt med internet. Dumt. Hade varit bra med trådlöst – eller mobilt bredband.
När jag kom hem fick jag postat mitt intyg till Försäkringskassan som skulle skickats in den 12 egentligen. Hejåhå nu blir det inga pengar förrän i början av september!
Körde ner till stationen för att kolla hur det går med vägarbetena på Stationsvägen. Det verkar bli rätt mycket stenläggning på vägen, övergångsställen osv. Skitkul att köra rullstol på. Och då har ändå handikapporganisationer varit inblandade i planeringen! Pratade med Rune på telefon (DHR) för han hade varit med och tittat på förslaget på plats i Hindås. Men enligt honom innebar förslaget inte stenläggning där man ska gå eller måste köra rullstol. Jag tror de blivit blåsta. Väldigt mycket stenläggning blir det. Om det tycker jag inte!

Baha...

Idag kom ytterligare en räkning från kommunen – eller två snarare. En för trygghetslarmet och en annan för hemsjukvård plus tvätt. Tvätt som sonen skött i över ett år. Inte nog med att han måste tvätta åt oss – vi måste dessutom betala kommunen för det! Något orimligt tycker jag. Nu har jag i och för sig ringt (igår) för att be om hjälp med tvätt när sonen är på semester – men så snabba att skriva ut tvätträkning är inte ens kommunen, eftersom räkningen skrivits ut en dag innan jag ringde för att be om hjälp.
Ringde ekonomiassistenten, som är en väldigt trevlig och vänlig person. Hon talade om att det låg ett beslut på att vi hade tvätthjälp och att nästa månad kommer en räkning på 146 kronor på tvätt! Hon skulle försöka fixa till det hele.

Ringde biståndshandläggaren, som hette Bahar, och ville be om hjälp för Mike att ta sig till vårdcentralen nästa vecka, eftersom ett nytt PK-prov (Warankoncentration) måste tas då.
Han blev beviljad hjälp dit ner vecka 31 och vecka 33 när han skulle ta andra prover också.
Jag talade om vem jag var och innan jag hann säga något om varför jag ringde fick jag ett grinigt: ” Du ringde ju igår om tvätten!” i örat. ”Ja, men det är inte därför jag ringer idag!”
Jag förklarade mitt ärende. ”Men waranprov ska han väl ta under en längre tid?” ”Ja.”
”Vad var det för prover han tog förra gången då?” ”Jag har inte en aning, jag är inte medicinskt utbildad!” ”Kan han inte ta sig ner till vårdcentralen själv? Han bor ju ganska nära?”
”Nej, det finns inte en chans i helvete. Utanför vårdcentralen ligger en massa makadam, inte ens med hemtjänstpersonal kunde han ta sig dit utan extra assistans av personalen på vårdcentralen. Det är en brant backe som han måste ta sig ner och upp för dit – det klarar han inte sjävl!” ”Ja, jag får väl titta på det då!”

Ja var så snäll.

Tur att jag är ledig idag och kan ägna mig åt kontakt med myndighetssverige! Det tar sin lilla tid – många telefonsamtal blir det.

Bitchig ska man vara II...

I torsdags ringde jag kommunen angående oframkomligheten vid vårdcentralen i Hindås. Eftersom Mike ska dit igen nästa vecka ville jag påpeka att man knappt kan ta sig in där med rullstol eftersom trottoaren utanför är uppgrävd och ersatt av ett underlag av makadam och grus, som inte är rullstolsvänligt. Eller rullatorvänligt heller för den delen. Arbetet har stått helt stilla i två veckor! Jag ringde strax efter tio på förmiddagen. De skulle återkomma. När jag satt ute och väntade på taxin som skulle köra hem mig från jobbet (kvart över 4 på eftermiddagen) ringde de från kommunen. Mannen jag pratade med hade fått tag i någon som skulle fixa till det värsta på fredagen och sedan skulle ordinarie entreprenör ta över på måndag. Det lät ju bra. Bitchig ska man vara för att något ska hända.
På fredag eftermiddag syntes en knappt märkbar förändring vid vårdcentralen. De hade lagt litet sand, tillplattad, precis utanför dörren till vårdcentralen. Men hur man skall ta sig fram genom makadamet vet jag inte. Hemtjänsten får väl begära assistans från vårdcentralpersonalen igen. Då blir de glada! Tänk så mycket enklare det varit om distriktssköterskan hade kommit hem och tagit proverna på Mike. För alla parter. Men det hade ju inte varit någon sport förstås!

Härligt väder idag och för första gången på länge gåtränade jag ute på altanen. Det gick förvånansvärt bra med tanke på hur dåligt jag gåtränat den sista tiden. Satt ute på framsidan och fikade. Härligt.

Ingen slump

Ingenting händer av en slump. Idag, två dagar efter att jag ringt till ortopeden på Mölndals sjukhus för att höra hur jag låg till i kön, dimper ett brev ner med tid för besök hos ortopedläkare den 24 augusti! Tror ni att det var en slump? Det gör inte jag! Men det är ju bra att något äntligen händer.
Syster Pyttan på besök en sväng. Trevligt. Hon fick med sig litet av Pias böcker hem.

James skulle försöka staga upp en av bokhyllorna i sovrummet som lutade värre än tornet i Pisa. Det gick så där. Den rasade ihop delvis och alla grammofonskivor (ett par hundra LP-skivor) åkte ut på golvet. Tog ett tag innan jag kunde ta mig ut från sovrummet.
På eftermiddagen åkte James och jag till Ikea och köpte en ny bokhylla och han skaffade nytt pass hos polisen i Mölndal. När vi kom hem sorterade vi skivor och böcker och James satte ihop den nya bokhyllan och slängde resterna av den gamla. A job well done!

Semestertider på ortopeden...

Ringde ortopeden på Mölndals sjukhus idag. Det tog sin lilla tid. Fick plats tretton i telefonkön. 20 minuter senare hade jag avancerat till plats ett! Ja! – framme vid målsnöret. Trodde jag. Men det verkade som om de flyttade fram målsnöret ett par hundra meter. På plats ett blev jag kvar i över fem minuter. Till slut kom jag ända fram. Och fick veta att det är semestertider nu. Tänka sig. Och då händer inget på sjukhusets ortopediavdelning tydligen.
Efter vecka 34 kan man räkna med att man får en kallelse att komma på besök inom tre månader – om man har en himla tur då förstås. Annars dröjer det längre. Får hoppas på turen så att jag inom ett år kan få fixat min höft, som jag får mer och mer ont i.

Hemtjänsten, som skulle komma klockan 9.15 idag för att få upp Mike och köra ner honom till vårdcentralen där han hade en tid klockan tio, kom inte förrän strax före tio. Då var Mike så klart sönderstressad! Nu kommer han att må dåligt hela dagen. Vad trött jag blir!
Inte nog med att de kom sent från hemtjänsten, utanför vårdcentralen körde de fast med Mikes rullstol i sand och löst grus så att hemtjänstdamen fick gå in på vårdcentralen för att få hjälp att få loss Mike och rullstolen. En toppendag för Mike! Men proverna blev tagna till slut och hem kom han också utan större missöden.

Bokfadder

I går fick vi besök. Pia, bästa vän sedan 60 år tillbaka, och Kerstin (hennes mamma). Det var underbart att se dem och det piggade upp oss oerhört mycket. Man kan inte annat än känna sig uppiggad av Kerstin (93) som har ett ungt sinne och bestämda åsikter om det mesta. Inget gnäll och gnissel där inte, trots en tuff period efter en höftledsfraktur i våras.
På mitt vardagsrumsbord ligger nu högar av böcker, från Pia, som jag blivit fadder åt. Jag får nog utfaddra en del till min kära syster. Mina bokhyllor är rätt proppfulla som de är, om man säger. Men matbordet är stort och oftast belamrat med en massa grejer ändå, så några extra bokhögar gör väl inget.

Idag har vi åter en regnig dag och vi sitter inne och glor ut på gården, där inte mycket händer.
Hade tänkt åka till affären och handla bröd, men sonen lovade att köpa det ikväll när han kommer hem från jobbet, så då slipper jag ge mig ut i ösregnet. Det tackar man för. Drivringarna på rullstolen blir så himla hala när de blir blöta och gör det extra jobbigt att köra. Och lat e man ju!

Senare på dagen blev vädret bättre, men har man blivit lovad att slippa en extra rullstolsresa till affären så har man.

Icke "körbar" chaufför...

Tandvärken som började göra sig påmind i går kväll hade lättat litet idag – och genast gick ”beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över” (Shakespeare) och jag ringde inte till tandläkaren som jag bestämde mig i går kväll för att göra! Får se hur det går under dagen. Man kan ju alltid ringa i morgon! Och då är jag dessutom ledig. Men i Hindås är det semesterstängt till den 11 augusti, så det får bli Mölnlycke i så fall.
Det blev ingen ”hemsides-utbildning” idag. Alexander hade fått förhinder. Vi får gå en match på torsdag i stället. Fick litet instruktioner/lathund per mail som jag började studera. Uppbyggnaden verkar onödigt komplicerad för en sida med så ”enkelt” utseende. Den skulle behöva få en uppfräschning med framförallt bilder, men också innehåll. Särskilt rolig eller läsarvänlig är den inte! Det finns många trevliga hemsidor att hämta inspiration från så det tycker jag att vi ska göra.
När jag skulle hem idag hade min taxibokning inte bokats! I stället för att åka hem 16.15 fick jag vänta till 16.45 innan det kom en bil. Och en galen chaufför. Antingen var han väldigt trött, sjuk eller påverkad av droger. Dimmig blick. Körde ena stunden ända ute på vägrenen och nästa över mittlinjen. Det gick tack och lov inte så fort – men väldigt vingligt. Jag var livrädd att vi skulle hamna i diket eller krocka med mötande trafik. I Hindås höll han på att grensla en mittstolpe och sedan var han på väg, trots att jag i god tid sagt till honom att svänga höger upp mot parkeringen, att braka rakt in i avspärrningen utanför stationshuset. Jag var glad när jag äntligen kunde kliva ur taxin hemma! Ringde faktiskt till Taxi Göteborg och anmälde den här vansinnesfärden. Man vill ju inte att någon ska skadas allvarligt på grund av en icke ”körbar” chaufför!

Städning och en hittad telefon...

Idag städade vi. Ordentligt. Bökigt var det och det blev några djävlahelvetefanskit innan det var klart. Framförallt när jag plockat upp paket med papperslakan, påsar med kläder, böcker och annat trevligt från golvet och lagt på Mikes säng, tillsammans med hans betastöd, griptång, mitt täcke och litet handdukar och grejerna började rasa ner på golvet. När man sedan ska plocka upp igen och kör över grejerna med rullstolen när man ska försöka plocka upp blir det en del svordomar. Och när man står med rullstolen på sakerna är det svårt att plocka upp dem och man får köra litet fram – eller tillbaka – innan man får upp grejerna.
Att dammsuga sittandes i rullstol är heller ingen barnlek. Man blir lätt ilsken när slang, sladd och dammsugare gör gemensam sak och samtidigt trasslar in sig både bakom och framför rullstolen.
Men jag hittade i alla fall den andra bärbara telefonen, som lyckats hålla sig undan i närmare fyra veckor! Den hade lagt sig tillrätta mellan de två nattduksborden som står som två packade sillar bakom huvudändan på min säng. Där har den legat och hållit tyst hela tiden som vi, mer eller mindre oengagerat, letat efter den. Med hjälp av litet djävlaranamma och en griptång lyckads jag lirka fram telefonen och placera den på plats på laddning. Så nu har vi åter två telefoner. Bra va!
Liselotte kom och hälsade på en stund på eftermiddagen – det var evigheter sedan vi träffade henne. Och sedan ringde Kerstin och vi hade en trevlig pratstund. Födelsedagen hade gått så fort så hon bestämde sig för att ringa mig på helgen i stället. Inte hade hon glömt att hon skulle ringa inte. Glömmer det är sådant jag sysslar med!

Tekniskt strul

Mitt e-mailkonto på jobbet strulade idag. Det innebar supportsamtal på förmiddagen – vilket aldrig är kul, framförallt inte när man är tekniskt obegåvad. Det kan bli en del förvecklingar om man säger...problemet gick att lösa till slut. Tack och lov!
Ringde Kerstin för att gratulera henne på födelsedagen. 93 idag. Om man nu får tala om en dams ålder. Eva var där för att gratta henne. De höll på att äta fruktbord och ha det bra, sade Kerstin, så hon skulle ringa upp mig senare.

Regnet öste ner på morgonen så det blev regnjacka på då. När jag skulle hem var det strålande solsken och varmt, så då fick jag transportera regnjackan på annat vis (sittandes på den), men det gick också bra.
I affären och handlade och träffade på lillasyster och svåger som ska till Danmark och campa i morgon. Kollade en engelsk serie på TV. Annorlunda men bra!

Sorry kids!

Igår var jag och lyssnade på Musik vid Helgsmål i Björketorps kyrka. En verkligt fin stund.
Ingrid och Claes spelade. Kunde gå tack vare Ingalill som var snäll och körde mig dit och hem. Passade på att testa tillgängligheten. Rampen jättebra, toaletten perfekt. Tio av tio möjliga – men det är inte lätt att köra rullstol i vasst stengrus. Tur att man har kompakta däck. Känns som om man lätt skulle kunna få punka annars.

Dagen blev lugn och stillsam. Som om de brukar gå vilt till hemma hos oss annars! James började demontera rampen på kvällen. Tog bort staketen och tänkte ta bort viloplanet – tills jag insåg att dörren nog inte skulle gå att öppna då eftersom rampen med avkörningsskydd inte är lika bred som dörren! Så vi får vänta tills vi får tag i en annan ramp. Men som sagt staketen är i alla fall borta – och barnens klätterställning. Skönt att slippa sitta med hjärtat i halsen och vänta på att någon unge ska ramla ner på gallerrampen med huvudet först! Staketen har varit väldigt roliga att klättra på, men nu är det slut med det. Sorry kids!

Tyken säljare från Telia...

Min lediga dag. Härlig dag att vara ledig på. Hemtjänsten var minst en halvtimma sen. Innan de duschat och hjälpt Mike på med kläderna hade klockan hunnit bli över
11. De lämnade badrummet i en enda röra, plaskblött på golvet (vatten jag höll på att halka i när jag skulle resa mig från toaletten), Mikes toastol var inte låst och bunke och tvättlappar låg i handfatet och på golvet. Mysigt att ta hand om. Fick köra omkring med rullstolen i badrummet och torka golvet med en handduk. Men det var ju bra att jag var hemma så att Mike inte försökte sätta sig på toastolen när den var olåst!
Satt ute en stund på dagen. Underbart väder. James tvättade.

En tyken försäljare från Telia ringde. James svarade och han sade att jag inte var intresserad av några erbjudanden – men killen påstod att det inte gällde något erbjudande. Sedan ville han erbjuda mig något nytt digital-tv paket. James var litet tyken i telefonen och det gillade inte försäljaren. Han sade ironiskt till mig att min son var trevlig. ”Ja, det brukar han vara”, svarade jag. ”Du borde lära honom litet hyfs”, sade försäljaren. Är det ny säljteknik Telias säljare fått lära sig??? På mig funkar den inte! Hade jag inte varit tvungen att ha fast abonnemang skulle jag sagt upp allt jag har hos Telia. Vi har sagt upp det mesta redan. Det finns ju andra aktörer att vända sig till. Det här var lågvattenmärke, Telia! Säljaren ringer upp och trakasserar oss för att sälja ett digital-tv-abonnemang – därför att vi sagt upp det gamla. Och då ska man stå till svars varför man sagt upp det. Jag trodde vi levde i ett fritt land. Dessutom talar han om för mig att jag ska lära min son hyfs –för att han bestämt sade ifrån att jag inte var intresserad av något erbjudande och sade till mig när han lämnade över telefonen att du får prata med en tyken mupp från Telia! Sluta ring till oss Telia, vi är inte intresserade av era erbjuanden. Definitivt inte efter idag!

Så kan man också transportera köttbullar...

Årets varmaste dag. +32 grader. Och vad gör vi då? Väljer att städa! Mike sopade golven och jag torkade och sedan skurade jag toaletten och handfatet i badrummet. Sedan var vi genomsvett och helt slut båda två. James, som skulle till jobbet, tyckte vi var galna och sade att han kunde dammsuga i morgon. Men jag ville ha städat NU!
Då får ni skylla er själva tyckte sonen – och det hade han ju rätt i.
Till affären och handlade och det blev änna mycket i ryggsäcken. Ett paket med färdiga köttbullar fick åka på fotstödet, mellan mina fötter, hem. Det gick också bra. Man lär sig nya tricks varenda dag. Härligt!

Första jobbveckan avklarad...

Fredag! Skönt med helg – men den här veckan har varit helt OK på jobbet. Jobbat litet med församlingsbladet och gjort en liten infoaffisch om Musik vid Helgsmål. Börjat maila litet bilder från min dator till jobbdatorn. Loggor och liknande till församlingsbladet, men det går långsamt över det mobila bredbandet. Vecka 29 ska jag börja lära mig att jobba med hemsidan – den ska också ingå i mina arbetsuppgifter. KUL! Det här blir bättre och bättre.
Ändå var det bra redan från början. Nu väntar jag bara på bakslaget – det är sådant som kallas positivt tänkande!
Nu har en av ytterdörrarna fixats så att jag lättare kan ta mig in och ut. Här dröjer det inte tre veckor innan man kommer fram till att saker inte går att ordna, som på Samhall, här fixas det på stört! Min nya dator är också beställd. Nice.
Idag var jag siste man (kvinna) på jobbet och fick larma på och snacka in meddelande på telefonsvararen. Det funkade bra. Tänk vad en gammal tant kan lära sig!

En skyhög djäkla taxi igen. Jag avskyr volkswagen taxi där sätet är så högt att jag måste utöva akrobatkonster för att ta mig in i bilen. När jag ska ut dinglar fötterna 25-30 cm över marken när jag med fara för livet (nej nu tog jag allt i) ska ta mig ur bilen igen.

Till Ica och handlade när jag kom hem från jobbet. Mike och jag satt ute en bra stund – underbart väder.
När vi kom in hade datorn lagt av. Fast det var strömmen som gått i vardagsrummet och delar av köket. Käre svåger fick rycka ut och komma ner och byta propp. Sedan funkade allt igen. Tack Elmer!

Skrotad av misstag...

Idag tog det tid innan vi kom upp. Sköterskan kom kvart över nio för att ge Mike sprutan. Hemtjänsten kom tjugo i tio. De skulle duscha honom idag – och det var en väldigt omständlig procedur. Två pers som hjälptes åt. Till slut var han dock renduschad och fin – och då var det dags för sköterskan att komma tillbaka och ta en massa blodprover. PK-prov (waran-koncentration) antibiotikaprov, sänka bland annat. Hans blodådror ville inte samarbeta, han som annars brukar vara lättstucken. Men till slut fick sköterskan det blod hon behövde.
Bad hemtjänsten kontakta rehab om Mikes rullstol. Benstödet kärvar när han ska ta loss det och han kan inte flytta över från rullstolen utan att ta loss stödet. Rullstolen behöver också ekerskydd. Senare på dagen ringde jag själv rehab, som så smånigom ringde upp.
De ska komma och titta på Mikes rullstol på fredag och ställa in den åt honom och kolla benstödet. Jag påpekade att hans egen rullstol slarvats bort och då fick jag till svar att arbetsterapeuten trodde att den skrotats av misstag! Och vad kostar en rullstol? Som man bara skrotar hejsansvejsan fast den bara behöver fixas litet?

Borttappad rullstol...

Hihihihihi. Jag måste ha satt skräck i AF Härryda när jag drog dit Härryda Posten för att skriva om otillgängligheten. Idag när jag kom dit upptäckte jag att ingenting var gjort med entréerna – och blev inte förvånad. Förvånad blev jag dock när jag kom in och såg att nummerlappshållaren var nerflyttad!
Fick mitt intyg påskrivet. I besöksrummet fanns också en nybörjare som satt med för att lära sig. Han talade om att hans chef talat med fastighetsägaren om entréerna för två månader sedan och att ingenting hänt. För en vecka sedan hade chefen varit på fastighetsägaren igen, som lovat att fixa till det hele. När jag skulle gå sprang han före och öppnade dörrar ända ut på gården. Slår vad om att chefen sagt till sina anställda att ”om den där lilla feta kärringen i rullstol kommer hit så ska ni vara väldigt tillmötesgående för hon är lika med trubbel...”
Litet roligt var det. Och jag hade min Otillgänglighet-är-diskriminering-tshirt på mig. Kan den ha påverkat?
När jag kom hem berättade Mike att de ringt från rehab Ekdalagården och talat om att de slarvat bort hans rullstol som skulle fixas på Hjälpmedelscentralen. OK att man kan slarva bort en liten hopfällbar spatserkäpp – men en rullstol!!! Hoppas inte vi blir ersättningsskyldiga för en borttappad rullstol. Vi har nog med ekonomiska problem som det är. Lånerullstolen, som Mike har för närvarande, är inte inställd för att passa honom och det finns inga ekerskydd på den – och inte sjutton vågar man lämna ifrån sig den för att få den fixad då försvinner väl den också...Mike har råkat ut för en massa galenskaper som man inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna hitta på. Farsen fortsätter!

I hemmahamn...

Första dagen på min nya praktikplats i Björketorps församling. Halleluja! Det kändes som att segla in i hemmahamn efter en lång och jobbig resa. Lungt och tryggt. Tack Gud! Tack Bengt! Tack kyrkorådet! Jag har dator och telefon och så småningom kommer det en alldeles egen bärbar dator till mig som jag kan ha både i Rävlanda och Hindås. Handikapptoa finns. Så förutsättningarna är det inget fel på. Ytterdörrarna är dock litet svårforcerade, men det kanske löser sig så småningom.
Beskedet till anordnaren om att jag ska komma och praktisera kom till dem idag. Raskt jobbat AF! Beskedet och jag kom samtidigt. Ska det vara så?
Det var inte så många som jobbade idag. Flera är på semester. Tre personer utöver de tre vaktmästarna så det var inte så många vid förmiddagsfikat som det brukar vara.
Allt kändes dock väldigt bra – även om inte mitt e-mailkonto funkade som det ska. Det löser vi i morgon!

Vart tog åren vägen...?

För 29 år sedan vid den här tiden (15.00) var vi väldigt nervösa Mike och jag och på väg in i Hindås kyrka för att gifta oss. Och vart försvann de 29 åren så himla fort då? Det kan man undra över. Nyss stod vi där med darrande knän och stämma och kyrkan fylld av släkt och vänner och nu är vi här, 29 år senare, i varsin rullstol, inte så där himla fracka. Men vi kan ju trots allt titta på TV! Sicken himla tur.
Firade vår bröllopsdag med ett glas kallt vitt – medan Mike firade loss på en halv lättöl. Vågar inte ge honom något vin med tanke på alla mediciner, inklusive morfintabletter, som han käkar. Det vet ingen människa hur det skulle gå. Han kanske skulle bli fullständigt trettongalen. Eller bara full. Och galen.
Körde ett varv runt gården vid lunchtid – men vädret var inte så där jättebäst. Litet småkallt – om man jämför med i går i alla fall. Men det hämtade upp sig så småningom. På eftermiddagen var det 25+ och faktiskt började solen skina litet också. Helt OK för en bröllopsdag.

Sovmorgon...

Idag hade jag sovmorgon. Orkade inte masa mig upp när klockan ringde. Vaknade när sköterskan som kom för att ge Mike sprutan, ringde på dörren vid niotiden. Mike öppnade med kontrollen så jag behövde inte stappla upp.

Vilket underbart väder! 29 grader varmt. Satt ute i solen en stund. Promenerade på gården med mitt betastöd (gåbock). Det går så där. Förra året vid den här tiden gick jag mycket bättre, men då hade jag hårdtränat hela våren – och hade inte lika ont i höften. Det känns litet jobbigt att det är svårare att gå igen. Men när höften blir fixad hoppas jag komma tillbaka!
Mike ute på äventyr idag. Han körde ett varv runt gården i rullstolen. Det tog nästan lika lång tid för honom som det gjorde för mig att gå runt förra året. Mer träning behövs för honom också.

James åkte på road trip till Gränna med Freddy och Camilla. Skönt för honom att komma ifrån ett tag och få koppla av från jobb, extrajobb och handikappade föräldrar som behöver hjälp med en massa saker. Det var bara över dagen, men ändå. Man får vara tacksam för det lilla!

Stessigt värre...

Härligt att vara ledig idag. Fast uppvaknandet blev litet abrupt. Hade precis vaknat när telefonen ringde. Försökte stappla ut i hallen så fort som möjligt, men innan jag hunnit ut slutade telefonen ringa och Mikes mobil ringde i stället. Tillbaka in i sovrummet. Hittade så klart inte telefonen. Gick till toaletten och när jag var där inne plingade det på dörren. Det var sköterskan som kom för att ge Mike sprutan. De brukar oftast komma vid kvart i nio – nio. Den här kom halv nio! Jag hojtade så högt jag kunde att jag skulle komma snart, men hon ryckte i dörren och plingade igen – nästan som Tusse brukar göra. Det blev änna stessigt!
När hon gett Mike sprutan och gått blev det en stunds andrum så jag kunde klä på mig innan hemtjänsten kom vid kvart i tio. Puh.
Satt ute en hel del i det fina vädret. Var på Ica och handlade litet.
Ringde AF vid halv tre. Handläggaren skulle återkomma vid fyra. Ringde igen och fick prata med honom. Men han hade fortfarande inte fixat beslutet, visste inte var han hade mina papper och hade fortfarande inte fått svar på hur jag ska ta mig till och från praktikplatsen. Jag ska börja på måndag är det meningen!

Små, små detaljer...

Sista dagen på Samhall! Dagen gick ganska fort. Hade glömt ta med mina mackor i morse så idag har jag levt på kaffe och en nektarin som jag stal från Ulla. Trots att ”jobbet” varit så där så är det litet tråkigt att lämna alla trevliga människor –för det har funnits ganska många sådana. Men nu rullar jag vidare mot andra mål. Fick åka med min favvotaxichaufför, från Iran, hem. Det var trevligt för de sista två dagarna har jag åkt med andra chaufförer och det hade känts litet tråkigt att inte få säga hejdå till honom.
Ganska hungrig när jag kom hem vid halv fyra så det blev TVÅ kokta ägg och ett par mackor. Och en mugg ordentligt – ickeautomat – kaffe.
Satt ute en stund, men det var ganska kallt och blåsigt.
I morgon får jag jaga AF-handläggaren med blåslampa för att se om han ordnat till något beslut om min nästa praktikplats – och resorna dit. Ingenting är lätt fixat när det gäller den mannen! Och det börjar bli litet bråttom – om jag ska börja jobba/praktisera på måndag. Det hade varit skönt om alla praktiska detaljer varit lösta vid det här laget kan man tycka. Och det gör jag. Tycker.

Trevlig midsommar!

Midsommarafton. Vilket underbart ord det är. Midsommar – afton. Och till och med vädret har varit underbart en stor del av dagen.
James och jag städade på förmiddagen innan han åkte till jobbet klockan ett. Han dammsög och jag torkade golv. Bra teamwork. Sedan åkte jag och handlade litet grejer på Ica. Glass bland annat. Viktigt näringsämne – särskilt på sommaren.
Bakade en jordgubbskaka. Grannen Benjamin, fyra år, tyckte jag skulle baka glutenfritt eftersom han bara kan äta om det är glutenfritt. Jag sade att tyvärr hade jag inget glutenfritt mjöl. ”Köpte du inte det när du var i affären?” Nej, tyvärr Benji, det gjorde jag inte. Tänkte inte på det!
De frysta jordgubbarna som jag lagt på ett fat till tining var ju dock helt glutenfria och dem spetsade Benji in sig på. Först en. Sedan en till och så en tredje väldigt frusen jordgubbe slank ner i magen på vår unge gäst. Han fick inte det minsta ont i magen!
Mike och jag käkade sill och potatis utomhus. Litet bökigt var det att transportera ut grejerna – men det gick bra när vi samarbetade.
På kvällen kom Doris och bjöd på kaffe och jordgubbstårta och en dos danskt gemyt på vår uteplats på framsidan. Trevlig midsommar!

Skönt att det är helg...

Torsdag. Sista arbetsdagen den här veckan. Skönt att det är helg! Härligt väder. Satt ute en stund i solskenet när jag kom hem. Tre dagar kvar på Samhall bara. Jippie!
Ringde AF. De TROR att jag får hjälp att resa fram och tillbaka till min nya praktikplats i församlingen. Det hoppas jag verkligen – för annars kan jag ju inte jobba! Ska jag rulla 9 km i rullstol till jobbet och 9 km hem igen efter jobbet? Inte troligt.
Mike litet kass i magen idag – annars har han klarat sig bra hela veckan själv, med bistånd av hemtjänst ett par gånger per dag. Skönt att det funkat så bra som det gjort.
James och jag handlade litet i Bollebygd mellan James två trädgårdspass.

Moment 22...

Tiden gick jättefort på Samhall idag. Kollat jobbsajter och annat och rätt som det var var klockan kvart över två och jag hade inte ens beställt bil för att åka hem kvart i tre.

Igår fick jag kontakt med min handläggare på AF och talade om vad jag tyckte om hans sätt att dröja så himla länge innan jag får svar på mina mail. Men han gnällde som en barnunge och tyckte jag var orättvis – han brukade svara på mina mail med vändande post, som han uttryckte saken! Den uppfattningen delar jag definitivt inte. Han svarade äntligen på min fråga om hur jag ska ta mig till min praktikplats i församlingen. ”Det är kollektivtrafik som gäller”.
Aha. Det blir säkert jättebra. Och hur ska jag ta mig till bussen – och framförallt upp på bussen? Det är sådant man undrar över eftersom bussarna här ute inte är handikappanpassade.
Han trodde inte att AF skulle ta kostnaden för mina resor. Han skulle undersöka saken. Jag får nog fixa det själv på något vis. Färdtjänst kanske, men då kan jag bara arbeta 15 dagar i månaden eftersom jag bara har 15 tur och returresor per månad! Och då kan jag inte åka några andra resor någonstans. Moment 22 i verkligheten. I min verklighet. Livet rullar på i gamla hopplösa hjulspår...

Ringde och grattade lillasyster på hennes födelsedag.

Det gick ju bra...

Till mitt jättekuliga jobb på Samhall! Mike ensam hemma hela dagen. Det kändes litet oroligt att lämna honom åt sitt öde, men vad ska man göra.
Min handledare på Samhall var inte där idag, så nu satt jag vid datorn hela tiden och kollade jobbsajter. Och hur kul var då det? Inte ett dugg.
Åkte med samma taxichaufför både till Samhall och hem. Har åkt med honom ett par gånger förut. Han kommer från Iran och är förtjusande trevlig. Vi har så roligt så det är nästan värt att åka till Samhall bara för pratstunderna med honom.
Var hemma strax efter tre. Mike hade klarat sig bra själv. Sköterskan var så klart där och gav honom spruta på morgonen och hemtjänst hjälpte honom att få på sig kläderna. Han hade själv fixat både frukost- och lunchkaffe.
Vi satt ute en stund i solskenet när jag kom hem. Riktigt skönt.

Har fortfarande inte fått svar på mitt mail till handläggaren på AF angående min praktikplats i Björketorps församling och hur jag ska ta mig dit. Det är rent bedrövligt. Skickade mailet den 16 juni. Man kan tycka att han borde hunnit svara nu på eftermiddagen den 21 – men neej, inte då. Det börjar bli riktigt patetiskt det hela.

Bröllop - kungligt...

Har varit på kungligt bröllop hela eftermiddagen. Trevlig tillställning. Fattar inte hur folk orkar gnälla över för mycket tv-rapportering. Stäng av tv:n om ni inte vill titta! Vi har väl alla en avstängningsknapp på våra tv-apparater. Och republikaner som måste ordna alternativfester. Ni har ju annars 364 andra dagar på året att festa. Men det är klart då blir de ingen medieuppmärksamhet eller intervjuer i tv.

James var och hämtade vår nyinköpta dammsugare idag – så nu kan vi dammsuga igen. Eller inte vi utan James. Det är ju han som sköter den uppgiften för närvarande.
Idag kom det två sköterskor för att ge Mike spruta. De är inte knussliga vad de kostar på honom!