Avväpnande svar...

I går kväll tvättade Mike och jag själva! Delvis i alla fall. Ut till tvättstugan i varsin rullstol. Mike med tvättkorgen i knät. Hur han bar sig åt vet inte jag, fast han har ju långa armar, men han lyckades låsa upp och öppna dörren till tvättstugan, sittandes i sin rullstol. Med gemensamma krafter fyllde vi tvättmaskinerna och fick i tvättpulvret. Sedan körde vi hem igen. James skulle tvättat, som han alltid gör, men hade tagit ett extrapass på jobbet och vi behövde rena kläder alla tre. Mike och jag lyckades också ta hand om tvätten när den var färdigtvättad. In i torktumlare och upp i torkskåp…
Strax före tio kom James hem och tog över ansvaret för resterande tvätt och för intransport. Det kändes skönt. Och det kändes skönt att trots allt ha fixat det vi gjorde.

Idag när jag satt vid min dator i vardagsrummet hörde jag ett klampande utanför, på altanen. Jag öppnade bakdörren och fick syn på en liten kille som gick (klampade) omkring där ute. Jag kände en lätt irritation. Pojken är rätt så nyinflyttad i området och verkar vara litet av ett frö…
De har hela gården och lekplatsen att vara på och behöver inte nödvändigtvis leka på min altan. Tyckte jag. (Sände en tanke till älskade Kerstin i sin himmel. Hon tyckte jag var grinig när jag sade till ungarna att inte cykla över min ramp på framsidan och nästan välta omkull henne när hon var på besök hos mig). Jag sade till honom att han inte fick vara på min altan och leka. Att de fick leka på lekplatsen.
”Men här är litet fint”, blev det avväpnande svaret. Ooops! Vad säger man?

En rullstol till...

I förrgår eftermiddag fick Mike sin rullstol. Igår kom arbetsterapeuten för att justera inställningen på den. Det här gick ju fort. Från fredag till måndag eftermiddag och så var rullstolen på plats. Skönt att något funkar. Nu håller Mike på att bli vän med rullstolen. Det är mycket bang och skrap mot skåp, dörrar och dörrkarmar. Men det blir väl snart bättre.
Vi har lyckats få till ett system för två rullstolar igen i sovrummet. Det funkar ganska bra.
Just nu sitter Mike ute på gården i sin rullstol och tjatar med alla som går förbi, lägger sig i litet av varje och mår rätt gott åt att vara litet delaktig igen. Skönt.
Själv har jag tränat litet inne. Det går också bra.
Idag ska James sätta panel i köket. Kanske blir det äntligen gjort. Eller inte. Just nu är det tv som gäller och sedan är det säkert något annat program som han måste se. Jag tar det hela med ro. Det blir när det blir. Fast visst vore det skönt att få bort paketen med panel som ligger på vardagsrumsgolvet…

Bästaste doktorn...

I tisdags åkte Mike in till sjukhuset igen. Han var så yr att han inte kunde gå med rullatorn ens. Ambulanspersonalen kollade blodtrycket på honom. 100/60! Det lät väldigt lågt tyckte jag, men på Mölndals sjukhus tyckte de inte det var så märkvärdigt. Tyckte inte det var något som behövde utredas vidare. Han står ju på väntelista för utredning angående vattenskalle – och då behövs inga andra utredningar. Tydligen. Han skulle kunna dö i något helt annat utan att sjukvården bryr sig eftersom han väntar på utredning för hydrocefalus. Ambulanspersonalen kunde knappt få över honom från arbetsstolen till båren när de hämtade honom. Några timmar senarte skickades han hem igen – utan ens sin rullator som stöd!
Man blir så frutkansvärt trött av detta.

Onsdagen ägnade jag åt att ringa runt till arbetsterpeut/rehab och sedan vårdcentralen för att få ett intyg att Mike behöver en rullstol. Läkaren var sjuk (!) så hon kunde inte ordna ett intyg då, men sköterskan hoppades att doktorn skulle kunna fixa det på torsdagen.
På torsdagen ringde jag till vårdcentralen igen för jag ville ha ett samtal med vår bästaste doktor. Hon ringde på fredagen och vi pratade om Mike. Hon tyckte vi skulle beställa tid för blodtryckscheck. Medcinerna han äter kan påverka blodtrycket och då kan de behöva justeras.
Det kändes skönt med någon som lyssnade! Och som brydde sig. Hon är fantastisk vår bästaste doktor.

Världens bästa sjukvård?

I fredags kväll ramlade Mike i köket. Han slog huvudet i köksbordet när han föll. Larmade Hemtjänsten, som rycker ut med EN (!) person för att hjälpa honom upp. Inte ens om Mike varit normalviktig hade hon själv klarat att hjälpa honom upp. Hur tänker de som planerar/politikerna?

Mike kände att han ville åka till sjukhuset eftersom han slagit i huvudet så jag larmade ambulans, som kom så småningom. Goa killar, som med rejäl ansträngning lyckades få upp Mike på båren. De lovade att ta väl hand om Mike och tyckte jag skulle ta ett glas rött…

De for i väg med honom till Sahlgrenska där han blev liggande på en brits i åtta timmar. Först i korridoren, sedan i ett rum med en larmklocka som inte var inpluggad. Efter åtta timmar kom en läkare och tittade på honom, konstaterade att det var samma symptom som det brukade vara och tyckte att han kunde åka hem igen! Att Mike slagit i huvudet när han föll var inget som läkaren tog särskilt allvarligt på. Det är smällar man får ta!

Vid sjutiden på lördag morgon kom Mike hem, helt slut efter en natt på sjukhuset.
Hejåhå. Världens bästa sjukvård?