Snaps och jordgubbskaka

I går var jag duktig och tränade ordentligt ute på altanen, i det fina vädret. Var ute ganska länge och sedan var vi ute när James höll på att greja i trädgården.
En underbar dag. Och mitt körsbärsträd, som legat och sett mer och mer ledset och orkeslöst ut, fick äntligen komma ner i jorden. Efter två – tre veckor. Vet inte om det överlever, det återstår att se.
Dessutom började James gräva upp en bit av gräsmattan framför rabatterna. Vi har planterat litet fler bärbuskar och för att jag enkelt ska kunna nå dem med rullstolen och slippa köra på gräset, ska han lägga fler stenplattor.

Midsommaraftonen avlöpte lugnt och sansat. Inga slagsmål. Eller bråk. Vi uppförde oss väl.
Snapsen var god. Sillen smakade utmärkt och jordgubbskakan gick inte av för hackor. Sjöng gjorde vi inte och vi dansade inte som små grodor heller, men det går bra att fira midsommar utan Små grodorna… faktiskt. Det blev en bra midsommarfton trots att det regnade och regnade och regnade.

Midsommardagen var kanonfin. Det var altanen som gällde hela dagen i stort sett. Tränade litet och bara göttade mig och söp in solljus och frisk luft. Mmmm.

Mental blockering

Varit med Mike på Mölndal idag. Det blev vi inte mycket klokare av varken han eller jag. Nu har han inte längre haft några tia-attacker, som de påstod i januari och april. Nu beror det på mental blockering (Den inbillade sjuke, typ...) Han framkallar attackerna själv när han blir stressad, enligt doktorn. Hm. Konstigt att detta aldrig inträffat före 2011 när han var inne allra första gången på Mölndal. Det sade jag också till doktorn, men varför det var så hade hon ingen förklaring på. Hon hade inga förklaringar på någonting egentligen. Alla hans prover var bra. Kolesterolet låg på 2,7, vilket är superbra.
Kunde inte låta bli att fråga varför han ska äta de stattiner (mot höga blodfetter) som hon skrivit ut till honom, om han inte haft några proppar och kolesterolet ligger så bra.
”Mycket bra fråga”, svarade hon. ”Jag tycker nog inte han behöver äta den medicinen längre.”
Jag frågade också om det fanns någon alternativ behandling, akupunktur eller massage. Akupunktur trodde hon inte att man gjorde på patienter som äter waran (blodförtunnande) men massage är säkert jättebra.

Vi förklarade också att ortopedläkaren inte vill operera hans knä om han inte får veta varför Mike är försvagad i vänster kroppshalva.
Enda svaret på det var att ortopedläkaren får höra av sig till medicinavdelningen.
Fast det lär väl inte hjälpa för ingen vet ju vad allt detta beror på. Förutom den nya teorin då att det beror på mental blockering.
Vad JAG undrar är vem som har en mental blockering!

Nog med komplikationer

Idag var det besök på Ortopeden på Mölndals sjukhus. Mikes sjukresetaxi kom 20 minuter för tidigt. Mike var inte klar så klart. Den skulle hämta honom fem i sju och kom fem över halv sju. Å andra sidan kom min Färdtjänstbil 23 minuter för sent, så det jämnade änna ut sig. Och jag sparade in egenavgiften på 80 spänn. Är bilen mer än 20 minuter försenad stryker de egenavgiften. Om man säger igrån. Och det gör Man. Alltid.
Vi kom i alla fall i god tid till Mikes sjukbesök. Tror att vi båda blev litet överraskade över att doktorn pratade knäoperation. Det var inte riktigt det vi trodde det hela skulle handla om.
Mike skulle få en ny besökstid i september och då skall de röntga knät igen. Och sedan blir det kanske operation. Men först ville doktorn få reda på varför Mike är försvagad i vänster sida av kroppen. Det vill vi gärna veta också! Det har vi velat veta sedan september 2011.
I morgon ska vi till medcinmottagningen för läkarbesök angående alla attacker av huvudvärk, nacksmärta, domningar i vänstersidan, yrsel som Mike haft.
Vi får försöka övertala läkaren att gnugga geniknölarna och försöka komma på vad det är som är fel. Ortopeden operar inte förrän han vet vad försvagningen beror på. Han vill inte riksera att det blir några onödiga komplikationer. Det låter åtminstone tryggt.
Komplikationer har Mike haft alldeles nog av.

En rullstol för mycket

Idag gick Mike och jag ut till bilen för att se om han kunde få in sin rullstol i baksätet. Eftersom vi ska åka till Mölndals sjukhus på tisdag och onsdag ville vi kolla om det skulle funka att vi tar vår egen bil. Min rullstol tar ju upp hela bagaget så hans måste ligga i baksätet. Vi antog att det skulle vara lättast att få in den i baksätet eftersom den är hopfällbar. Inte ens med hjulen av gick det särskilt lätt att få in den i baksätet. Till slut lyckades Mike knöka in den, men då var han helt slut och hade jätteont i ryggen.
Och så skulle den ju ut också. Det var lika jobbigt det. Innan han fått ut rullstolen igen och vi lyckats få på hjulen, så han kunde sätta sig, var vi båda rätt uppgivna.
Det får bli Färdtjänst och Sjukresa på tisdag och onsdag. Skit också vad knöligt allting blir. Vi får åka i varsin bil eftersom vi bara får in en rullstol i taxin. Och Mike åker Sjukresa och jag får åka Färdtjänst eftersom jag inte ska på sjukbesök själv. Snacka om komplicerat. Hoppas vi kommer till Mölndal något så när samtidigt i alla fall.
Förut, när Mike klarade sig hyfsat med rullatorn, gick det ganska smidigt att ta vår egen bil. Då lade han min rullstol i bagaget och rullatorn i baksätet. Inte lika lätt med två rullstolar. Det är en rullstol för mycket.

Ragatan ska med

Det har varit en tuff månad för Mike. För närvarande mår han skit igen. Värk i nacken, ökat tryck i huvudet, domningar i arm och ben. Detta är tredje gången på en månad. 3 maj blev han dålig. Den 6 åkte han in till Mölndal. Hem igen den 8. Fortfarande vet ingen vad som är fel.
21 maj kom en ny attack som varade i ungefär 3 dygn. Han brydde sig inte om att åka in.
2 juni var det dags igen. Han har inte åkt till sjukhuset den här gången heller. Han ligger i stort sett hela dagarna eftersom han mår så fruktansvärt dåligt.
Det börjar ta på krafterna det här. Både på honom och mig.
Den 10 juni ska han på återbesök till Medicin på Mölndal. Då ska ragatan med! Får se om jag kan få något vettigt ur läkaren. När attackerna kom med tre – fyra månaders mellanrum var det hanterbart. Med mindre än två veckors uppehåll mellan attackerna blir det outhärdligt!

Den 9 ska Mike på återbesök till Ortopeden på Mölndal, eftersom knät han gjorde illa när han ramlade i februari inte har blivit bättre. Då ska ragatan också med! Enda chansen att få veta vad som händer. Mike ifrågasätter aldrig något. Frågar ingenting. Och får heller ingenting veta. Medgörlig och lätthanterlig patient! Men hans käring är litet svårare att tas med. Hon har övat upp sig i konsten att vara jobbig, a pain in the arse, som vi säger ”hemma i Wales”.

Mölndals sjukhus, whatch out! Here I come.