Humor inger hopp

Idag mådde Mike hyfsat bra så att vi äntligen kunde åka till Borås och hälsa på vår favvopräst Ola på SÄS/Borås sjukhus.
Det kändes gott i själen att äntligen få träffa Ola. Han har ju varit på sjukhus ganska länge nu. Först Sahlgrenska och sedan Borås.
När vi kom låg han, men fick hjälp att komma upp i rullstolen och ut i matsalen för att fika.
Vi pratar om litet allt möjligt. Berättar bland annat att James fått nytt jobb. I Jönköping. Ola lyssnar intresserat och vi får anstränga oss för att höra vad han säger, eftersom hans röst är ganska svag.
Plötsligt frågar Ola om vi går i kyrkan nu.
”Nej, det har inte blivit så mycket med det”, svarar vi.
”Jag vet att det inte ska ha någon betydelse vilken präst det är, men för mig har det betydelse”, säger jag.
Ola: ”Det är viktigt med predikan. Jag brukar också titta vilken präst som ska predika.”
Och så plötsligt, med den där vanliga glittrande glimten i ögonen: ”Och är det jag, kommer jag gärna.”
”Tyvärr är det inte du, Ola”
”Nej, jag börjar bli väldigt sällsynt”, säger han med både skratt och vemod i ögonen.
Det är en underbart befriande känsla att höra honom skoja precis som vanligt. Trots en fruktansvärt jobbig situation är hans humor intakt. Det inger hopp.

Tredje gången gillt

I dag var det tredje gången gillt när vi hämtade bilen på verkstaden i Borås. För samma fel! Efter mitt lilla missöde när jag smekte litet för nära trappräcket på gården och skrapade sönder både bilen och räcket, dröjde det ett par månader innan vi lämnade in bilen på verkstad. 14 november lämnade vi in den på Borås bil, som skulle fixa till den. Efter 14 dagar var den klar och glada i hågen åkte vi iväg för att hämta den.
Väl ute på motorvägen märkte Mike ett väldigt högt och störande vindtjut vid passagerardörren.
Ett par dagar senare åkte jag med James och då hörde jag också missljudet. Några dagar senare tog James bilen tillbaka till verkstaden, som gav oss en ny tid.
Vi lämnade bilen ett par dagar senare. Efter två dagar var den klar. Glada i hågen och så vidare…
Ute på motorvägen hördes samma tjutande. Blir man trött eller?
Dagen därpå ringde jag verkstadschefen och var rätt så upprörd. Han sade att vi fick komma in med bilen igen så att verkmästaren kunde åka med och lyssna.
I måndags lämnade vi in bilen – igen.
I går ringde de och talade om att den var klar och att de tankat upp bilen för 500 spänn. Det var ju schysst efter alla våra resor fram och tillbaka till Borås.
När vi hämtade bilen såg James att de dessutom städat ur bilen, plockat ihop skräpet och lagt i en plastpåse, dammsugit både inne i bilen och i bagaget, torkat av instrumentbrädan…
Med andra ord de hade verkligen ansträngt sig för att jag skulle bli nöjd. Och dessutom var felet äntligen avhjälpt! Inget mer vindtjut. Det var något slags täcklist inuti dörren som var kass och som fick bytas ut. Nu är det en glädje att köra och åka i bilen igen. Härligt. Tack Borås bil för att ni ansträngde er så och dessutom gav mig kompensation i form av en fulltankad bil. Sånt gillar vi.

Rena snurren

I måndags var det dags igen. Mike åkte in till akuten på Sahlgrenska, eftersom han var så fruktansvärt yr.
Det blev en lång väntan för honom på en brits i korridoren. Han kom in vid fem på eftermiddagen. Först strax efter sju på morgonen fick han träffa en läkare. Hurra för svensk sjukvård! Läkaren tyckte att han skulle läggas in. Då kom nästa problem. Att hitta en sängplats. Halv nio hade de hittat en plats på en akutmedicinavdelning. Femton och en halv timma efter han kom in till sjukhuset!
En ny datortomografi gjordes, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Mike fick träffa en läkare som meddelade att de inte hittat något alarmerande. Så nu kunde han åka hem!
Läkaren skulle skicka remiss till neurologen – igen (för eventuell ny utredning om vattenskalle) och till öron-näsa-hals. Sedan kom en annan läkare och undersökte Mike. Han trodde inte problemen kom från hjärnan utan från öronen, så han skulle skicka remiss dit! Eller han ska skriva till Mikes husläkare så får hon följa upp med undersökning hos öronläkare… Undrar om någon av dem vet vad de sysslar med? Rena snurren.
Strax efter fem på tisdag eftermiddag kom han hem. 25 timmar efter han åkt in till sjukhuset. Inte ett dugg klokare och fortfarande rätt så yr i knoppen.

Nej, se det snöar...

Natten till fredag kom vintern – och det första strömavbrottet för säsongen. Det blåste rejält och snöade. Vid kvart i tio på kvällen försvann strömmen, men redan halv elva var den tillbaka. Vi var väl förberedda. Vid halv niotiden hade jag kokat vatten och hällt på en termos.
När tv:n slocknade kunde vi alltså gå ut i köket, tända litet ljus och dricka kaffe.

Jag hade väldigt svårt att somna på natten. Vindskyddet som vi har på vår uteplats är fastskruvat i väggen. Vinden slet och rev i det och det brötade och väsnades precis där jag vilar huvudet på nätterna. Inte så bra. Först efter halv fem på morgonen lyckades jag äntligen somna och sedan skulle vi upp halv nio. Fyra timmars sömn funkar inte för mig...

Det har snöat rätt rejält idag...

I går tvättade vi. Som tur var hade vägen till tvättstugan plogats ganska bra. Litet isfläckar här och där, men det fixade vi.
När vi var klara med tvätten åkte James och jag till Landvetter och handlade litet. Vid nio åt vi en väldigt sen middag.
Jag är glad att vi hann tvätta igår. Idag tar vi oss inte ut till tvättstugan. Det har snöat en stor del av förmiddagen.Det har säkert kommit tio till femton cm snö under dagen. Någon plogning på gården har vi inte sett till och om eller när det händer vet ingen människa. Tur vi fick handlat och bunkrat upp en del igår också.

Fick telefonsamtal från en mycket god gammal vän idag. I veckan som kommer ska han in på sjukhus och opereras för tjocktarmscancer. Tråkigt. Vi hade, trots allt, ett långt och stundtals uppsluppet samtal, precis som våra samtal brukar vara…

Ut med de gamla...

I onsdags var Mike och jag på Sahlgrenska och fick glädjebeskedet att lymfkörteln de opererat bort i armhålan var helt frisk och det fanns inga tumörceller i den bit de tagit bort ur hans arm. Doktorns glädje visste inga gränser. Hon var fullständigt euforisk. Har aldrig sett en så glad doktor förut tror jag.
Efteråt firade vi med en fika på caféet vid huvudentrén.

Ja sedan sist har vi också fått parkeringsfrågan löst på bästa sätt. Den parkeringsplats vi helst ville ha har vi fått. Det behövdes bara att handläggaren på kommunen tog kontakt med förbovärdarna så gick det plötsligt att fixa. Konstigt. Men väldigt trrevligt.
Problemet är bara att de inte har fått fram numren som ska sitta vid parkeringsplatserna. Det innebär att vår parkering även utnyttjas av andra om vi inte står där. Det händer att det står någon annan på vår plats när vi kommer hem. Inte så bra.

Igår var James och jag i engelska affären i Göteborg och handlade litet grand. Han gick in för att köpa mintsås, men kom, som vanligt, ut med en hel kasse med litet allt möjligt i.
Det blir alltid dyrare än man tänkt sig innan man går in i affären.
Sedan handlade vi litet grejor på Jula och Rusta i Kållered. På Jula blev det handskar, med bra rullstolsgrepp, både till Mike och mig. Det var verkligen behövligt. Mike hade inga handskar alls och på mina var det ett stort hål på högertummen. Precis där man skaver mot drivringarna när man kör rullstolen. Det är för att undvika skavsår man har handskar från första början. Då är det inte mycket mening med att ha handskar med hål i. När vi kom hem åkte de gamla ut i soppåsen. Hejdå med dem!

Besiktning

Den 20 september var Mike på återbesök på Sahlgrenska för att träffa en sjuksköterska på kirurgmottagningen. Hon tyckte att operationssåret på armen såg rött och irriterat ut. Gick för att hämta en doktor, men ett par minuter senare kom hon tillbaka. Hon hade inte hittat någon doktor! Så Mike fick åka hem utan att läkaren tittat på hans arm. Om han får feber får han höra av sig, det kan nämligen vara en infektion i såret!
Ingenting förvånar mig.
På tisdagen skulle han åka till vårdcentralen och ta bort stygnen. ”Då kan de undersöka armen ordentligt”, enligt sjuksköterskan på Sahlgrenska. Hejåhå!
Som tur var, var det ingen infektion, enligt doktorn som undersökte Mike på vårdcentralen.

I tisdags var jag på besiktning. Inte bilen. Jag. Alla prover var bra och jag fick mina recept förnyade. Det känns bra att få kollat statusen en gång om året i alla fall.
Innan dess hade vi kört James till Borås, där han skulle hämta sin bil.
James mötte upp oss i Landvetter och så fick Mike åka med honom hem i den nya bilen. Glädje!

Sjukvården - igen!

11 september 2013
Idag fyller bästa svågern 70 år. Grattis till honom. Och till systersonen Kalle, som fyller 29.

Mike kom hem från Sahlgrenska vid tretiden på eftermiddagen, efter två dagar på sjukhuset. Operationen hade gått bra, men vi får inte veta hur det står till förrän om ytterligare cirka fyra veckor. Det är skit med väntandet. Han har ett stort plåster på armen där de opererat honom. Dessutom måste han tvinga sig själv att använda vänsterarmen när han kör rullstolen, vilket han inte gjort förut. Eftersom han har väldigt ont i vänster axel har han i stort sett slutat använda vänster arm. Det är ju inte så smart för nu är han så illa tvungen att använda den. Åtminstone några dagar, tills operationssåret läkt något så när.
Skönt att han är hemma igen.

20 september 2013
Mike har varit på återbesök på Sahlgrenska för att träffa en sjuksköterska på kirurgmottagningen idag. Hon tyckte att operationssåret såg rött och irriterat ut. Gick för att hämta en doktor, men ett par minuter senare kom hon tillbaka. Hon hade inte hittat någon doktor! Så Mike fick åka hem utan att läkaren tittat på hans arm. Om han får feber får han höra av sig, det kan nämligen vara en infektion i såret!
Ingenting förvånar mig.
På tisdag ska han till vårdcentralen och ta bort stygnen. ”Då kan de undersöka armen ordentligt”, enligt sjuksköterskan på Sahlgrenska. Hejåhå!

Bränna pengar...

I onsdags var James och jag i Göteborg på Kulturkalaset. Det är fan inte lätt att köra rullstol på Gustav Adolfs torg inte. Ens med assistans. Mycket kullersten är det. En upp och en i minne. Huller om buller kullersten. Större och mindre mellanrum mellan stenarna. Varannan meter blir det tvärstopp för att de små framhjulen på rullstolen fastnar i någon glipa mellan stenarna.
Vi fick i alla fall uträttat det vi kom dit för. Bränna pengar. Nåja, det var ju inte huvudsyftet men det var så det blev.
Förra året köpte jag porslinsmuggar i det engelska ståndet. Snabbt som ögat gjorde vi sönder två av dem. I år tänkte jag komplettera. Det var inte så lätt. De muggar jag köpte förra året fanns så klart inte i år. Så det blev likadan modell som förra året, men med vita rosor. Väldigt fina, tyckte jag. Nu slog jag på stort och köpte dussinet fullt. Så vi har litet att göra sönder.
Sedan blev det förstås English cheddar cheese och fudge. Och så var alla pengarna slut. Hejhopp!

Se det var ett riktigt äventyr det…

Idag har Mike och jag varit på äventyr. Och sicket äventyr sen! Först körde vi James till flyget och sedan skulle jag köra Mike till Sahlgrenska. Hade bestämt i förväg att parkera bakom centralkomplexet, där det brukar finnas ledig handikapplats. Och entré, mitt emot huvudentrén.
Ledig parkering fanns. Hurra. Sedan blev det tuffare. Någon entré fanns inte, där var det byggarbetsplats!
En vänlig kvinna hjälpte mig att knuffa på litet i en uppförsbacke och upp på trottoaren (över kantstenen) och gick och frågade byggjobbarna hur man skulle ta sig fram.
Över till andra sidan gatan. En trång passage där rullstolen knappt fick plats. Kravallstaket, nätstaket överallt. Små uppgrävda gatbitar. Upp- och nedförsbackar i parti och minut. Mike kämpade på med sin rullator och jag med rullstolen. Planen var att ta sig runt huset och komma in på kortsidan. Det var en dålig plan. På ett ställe, i en ganska brant backe, tappade rullstolen fotfästet bredsladdade nedför backen och gjorde en piruett rakt in i ett staket. Som tur var kom ingen/inget till skada. Men känslan när man helt mister kontrollen över fordonet och bara tänker: ”Det här går åt helvete”, är inte go.
Till slut hade vi trots allt lyckats ta oss runt huset och kom in inom sjukhusets trygga väggar. Sedan fick vi gå drygt halva längden av centralkomplexet tillbaka för att ta oss till huvudentrén, dit vi skulle. Tur att vi var ute i så god tid.

Vi fick träffa läkaren, som berättade hur operationen går till. De ska ta bort en bit på armen för att kolla så att inte melanomet spridit sig. Samt kolla/ta bort en körtel i höger armhåla. Mike måste sövas och får stanna en natt på sjukhuset efter operationen.
Den 10 september fick han tid till. Det känns länge att vänta och oroa sig…
Efteråt fikade vi. Läcker laxmacka och kaffe vid huvudentrén. Och dra mig på en liten vagn, alla byggbaracker, staket och grejer som jag trodde fanns på framsidan av sjukhuset var puts väck. Hade varit hur enkelt som helst att köra dit och parkera!
Vi tog inte hinderbanan tillbaka till bilen. Det hade vi aldrig fixat. Vi gick till andra kortsidan av byggnaden, genom sjukhuset och kom ut vid blodcentralen, sedan var det bara cirka 150 meter till bilen.
Mike fick sig i alla fall en rejäl promenad, längre än han gått på ett par år och jag fick en spännande rullstolskörning, så armarna värker. Se det var ett riktigt äventyr det…

En superdag

Idag har jag haft en superdag. Träningsmässigt. Härom veckan när jag promenerade först 50 minuter (i 5-minutersintervaller) med mitt betastöd och sedan 30 minuter dagen efter, tog jag nog i litet för mycket. De följande tre dagarna kunde jag knappt ta några steg alls med mitt betastöd. Baksidan av låret och vaden på högerbenet gjorde fruktansvärt ont. Kunde knappt använda cykeltrampan heller. Så det var litet dåligt med träningen i några dagar.
Idag, däremot, har det gått förträffligt. Först litet benlyft, uppresningar, tåhävningar, knäböjningar och lite annat kul. Sedan gåtränade jag – utan betastöd. Det gick över förväntan. Först tre vändor längs med matbordet i vardagsrummet. Sedan tog jag i för kung och fosterland och gick från matbordet till altandörren, vände och gick tillbaka till rullstolen. Utan att hålla i mig alls! Varje vända blir cirka 7,5 meter. Jag gjorde fyra vändor! Och kände mig vansinnigt duktig. Efter det cykeltrampade jag i 20 minuter.
Avslutade med att rulla ner i min ”trädgård” och smacka i mig de mogna hallon jag hittade. Mums så goda. Och att kunna köra ner själv och hämta dem är ännu bättre än att köra ner för att rensa ogräs.
Ibland känns det som om jag har det oförskämt bra!

Det är tungt...

Just nu är det tungt. Tyngre än vanligt. Mike är inte bra. Surprise, surprise. Förutom det svullna benet och foten har han precis fått reda på att det födelsemärke som togs bort den 18 juni var malignt melanom.
Första beskedet, som han fick på vårdcentralen, var att det inte var något farligt. Sent i tisdags eftermiddag ringde de från Hud på Sahlgrenska och ville att han skulle komma in dagen därpå för att prata med en läkare. Vi misstänkte genast det värsta – och det var det ju. Luften gick ur oss totalt.
I går ringde läkaren så att jag skulle kunna få prata med henne. Om vi inte hört något från kirurgen inom tre veckor ska vi höra av oss till dem. De ska ta ett större prov på armen. Och eventuellt operera bort lymfkärlen i höger armhåla.
Tre veckor känns som en evighet.

I går var Mike på återbesök i Kungälv för sitt opererade knä. Det är ju inte så bra så det stör det heller. Läkaren såg att hans ben var svullet, så de gjorde ultraljud på båda benen. Inga proppar och ingen cysta i höger knäveck, som läkaren på Sahlgrenskas akut sade i måndags. Däremot en cysta i vänster knäveck. Blir inte benet/benen bättre inom en vecka ska han ta kontakt med vårdcentralen så att de får utreda ordentlig, tyckte läkaren. Hejåhå. Tur att han har frikort för tillfället!

Rabattrensning

I söndags hade jag en fantastisk dag på altanen. Tränade, solade och testade min nya ramp. Har några dagar retat mig på ett par jätteblaffor med maskrosblad, som letat sig in bland, gräslök och citronmeliss.
I söndags gjorde jag slag i saken. Rullade ner för rampen och lyckades med hjälp av kratta och spade få undan maskrosbladen från rabatten. Vilken euforisk känsla! Tänk att kunna fixa det själv. Äntligen!
Jag övermannades av ett oväntat känslosvall.
Tänk att bli så till sig för att man lyckas rensa litet i rabatten. Då har man inte så höga krav eller förväntningar på livet.
Även små, och tillsynes, obetydliga saker som jag klarar av att göra själv, ger mig stor glädje och tillfredsställelse. Skönt när det är så!

Idag har jag tvättat och skrubbat den sista av stolarna som tillföll mig (som jag valde) när vi delade upp föräldrahemmet förra året. Den var ruskigt smutsig. Nära 20 års ingrodd smuts får man inte bort så lätt! Behöver nog sandpappra den också för att det ska bli riktigt bra. Det får vi ta en annan dag.

Glädjeämne!

Nu har jag haft min nya ramp, från altanen ner i trädgården på baksidan av lägenheten, i en vecka. Tack vare ett nytt intyg från min arbetsterapeut – och ny handläggare på kommunen (?) fick jag äntligen min ramp. Efter flera överklaganden. Snygg blev den också. Killen som skulle fixa rampen var helt inne på min linje, så det blev en träramp från träaltanen ner på gräset.
En fantastisk känsla att kunna ta sig ner i trädgården och rensa rabatter (om man av någon outgrundlig anledning skulle få för sig att göra det) Att kunna komma åt bärbuskarna är förstås också ett stort plus och att ha möjlighet att känna gräset under fötterna. Man får ta vara på alla små glädjeämnen i livet. Barfotafötter i gräset är ett sådant glädjeämne!

Mästerdetektiven Hörle slår till

I går hittade Mikes borttappade mobiltelefon hem. Förra måndagen tappade han den i sjukresetaxin, när han åkte till Sahlgrenska. Jag ringde till Västtrafik för att få veta vilken taxi han åkt med. De ringde chauffören som lovade kolla när han fick tid att stå still en stund med bilen. Efter en och en halv timma hade ingen från Västtrafik ringt, fast de skulle återkomma om en halvtimma. Mästerdetektiven Hörle slog till. Ringde Mikes mobil. Chauffören svarade. Mobilen var hittad i alla fall. Han kunde eventuellt lämna in den på tillbakavägen från Falköping. Ingen bil – eller mobil – dök upp.
Ett par dagar senare ringde jag Västtrafik. Fick veta att de inte tar hand om upphittade grejor, det gör varje taxibolag för sig. Ringde taxibolaget. Kemmy Cabs. Jo, det hade lämnats in en telefon. Han kunde skicka den på måndag. Detta var i onsdags.
Igår ringde det på vår dörr. Utanför stod en taxichaufför med en mobil i handen och började förklara. Han hade haft en körning åt det här hållet så han tog med sig telefonen och lämnade in den till oss. DET kallar jag service. Kunde kysst honom i pannan. Heja Kemmy Cabs! Åtminstone den här chauffören.

Tur som en tokig...

I går fick jag en trevlig överraskning. Vi var i församlingshemmet på det sista Öppet Hus för terminen. Hade telefonen avstängd. När jag satte på den hade jag ett missat samtal. Ringde upp och hamnade hos en kille på Hisingen.
Det visade sig att de jobbar med bostadsanpassningar i Härryda kommun. Jag skulle få en ramp till min altan. Gissa om jag blev överraskad. Har fått avslag vid två tidigare tillfällen, senast i höstas när de äntligen bytte ut min gallerramp vid ytterdörren mot en i durkplåt. Då bad jag igen om ramp från altanen ner i trädgården. Nej. Det kunde jag inte få. Jag kunde ju ta mig ut på altanen. Det fick jag vara nöjd med! Att jag inte kan nå mina rabatter eller bärbuskar bryr sig inte biståndshandläggaren om. Nu är hon barnledig och den nya handläggaren ansåg att jag borde få en ramp.
Ett nytt intyg från min arbetsterapeut gjorde också susen antar jag. Hon var här i ett annat ärende och tittade ut på vår altan. Tyckte att vi hade det fint, vilket vi ju har. Jag förklarade att det enda som inte funkar är att komma åt mina rabatter och bärbuskar. Talade om att jag fått avslag på min ansökan om ramp där två gånger.
”Det ska du inte nöja dig med.” ”Jag kan skriva ett nytt intyg.”
Intyget fixade hon på stört. Två dagar senare hade jag det i brevlådan. Hon skickade det också till kommunen.
Och nu, några veckor senare, är min ramp på gång. När det är sommar och allting. Inte klokt. Ibland har man tur som en tokig!

Redo att rycka ut...

Nu har vi suttit ute och ätit middag på altanen två dagar i rad. Underbart!
I förrgår fick vi besök av Anton, världens underbaraste unge, som bor på vår gård. Han tittade litet förvånat på oss och sade: Vad gör ni, äter ni mat ute?!?
”Ja”, svarade vi.
Han studsade upp på altanen och kollade in våra tallrikar.
”Det är faktiskt min älsklingsmat ni äter”, sade han förhoppningsfullt och fortsatte stirra längtansfullt på köttfärsröran på tallrikarna. Ett fint sätt att tala om att han var redo för en inbjudan.
Anton är sex år och väldigt gullig, snäll, omtänksam, tystlåten men ändå pratsam… Mig kallar han för Jamesmamma, trots att han vet att jag heter Elisabet. Och James är ju inte någon mer eller mindre jämngammal kompis, utan en vuxen man på snart 31 år. Men ändå ser Anton honom som en kompis. Härligt.
För några veckor sedan fick Anton en ny cykel. Blå. Fin. Ganska stor. Mike och jag stannade och beundrade hans nya cykel. ”Det är en utryckningscykel”, berättade han förtroligt för oss.
”När larmet går rycker jag ut”.
Skönt att veta att Anton står redo om något skulle hända.

Jag betalar för någon annans resor...

James semester i Skottland och London gick bra. På kvällen den 3 maj hämtade vi honom på Landvetter flygplats.
Sedan dess har han haft fullt upp med att planera toastmasteriet för Karins och Johannes bröllop. De gifte sig i lördags och allt fungerade precis som det skulle.

I mars månad tappade jag ett kreditkort. Anmälde det och spärrade kortet bara någon timma efter jag blivit av med det, den 25 mars. Från den 27 mars har någon använt kortet och betalat på Västtrafik med det. När jag fick min räkning gick jag i taket och ringde kortföretaget – igen. Jodå, kortet var spärrat. Hur kan någon använda det då? Kan inte påstå att jag fick någon bra förklaring. De skulle lägga en ”hårdare” spärr på det. Och betala tillbaka mina pengar.
Jag skickade in reklamation på alla Västtrafikköp. Efter en dryg vecka kollade jag mitt konto igen. Då hade uttagen fortsatt! Ringde igen. Ingen kunde förstå hur detta kunde hända. Bestämde att jag ville avsluta krediten. Det vet ingen människa om de kan få stopp på det här bedrägeriet. Känns inte så kul att betala för någon annans resor hela tiden. Hittills har jag betalat 1 300 kr till Västtrafik! Och inte åkt en kilometer.

Så galet det kan bli...

Idag har James och jag farit runt och uträttat ärenden och handlat så att vi ska klara oss utan alltför stora problem medan han är bortrest på semester i tio dagar.
Vi avslutade med bankärende och handling i Landvetter. James gick till banken och jag satt och väntade i entrén till ICA Kvantum. In kommer en äldre dam med rullator. Hon parkerar rullatorn snett bakom mig, tar en kundvagn och är på väg in i affären när hon vänder sig om mot sin rullator och säger: ”Jag kommer snart”.
Jag fick myrkrypningar i hela kroppen och tänkte: ”Stackars människa. Hon har inte alla hästar hemma!”
En liten stund senare vände jag mig om så att jag kunde se rullatorn. I korgen satt en liten hund! Det var den hon pratat med, inte med rullatorn. Skönt! Så galet det kan bli.
I morgon bitti flyger James till Storbritannien. En vecka i Skottland och ett par dagar i London. Skönt för honom att komma iväg och få koppla av både från oss och från jobbet.

Noll förtroende för Vatikanen!

I går tittade jag på en dokumentär om pedofilskandalen inom katolska kyrkan. Väldigt bra – men fruktansvärt skrämmande – program.
Trots upprepade påtryckningar och rapporter till Vatikanen valde de att mörklägga alltihop under flera decennier. Det var viktigare med kyrkans image än alla de offer som råkade ut för pedofilprästerna. Katastrof!
Först bestämde man sig för att det ”bara” var något som inträffade i USA och Kanada. Tills bomben briserade och det visade sig att det pågick i stort sett överallt. Förre påven Ratzinger var den som, under tiden han var kardinal, tog emot alla anmälningar om övergrepp. Ändå visste han ingenting, påstod han, förrän helt nyligen. Inte undra på att han valde att avgå till slut!
Man blir förtvivlad, förbannad och ledsen. Och misstänksam. Mörkläggningen har katastrofalt minskat människors förtroende för kyrkan. Tyvärr inte bara för den katolska kyrkan.

Heja Hemtjänsten!

Igår satt Mike och väntade i en timma och 20 minuter på att hemtjänsten skulle komma och promenera med honom. Med kängorna på. När han väntat över en timma bestämde han sig för att strunta i alltihop, tog av kängorna igen och började diska.
Två minuter senare kommer hemtjänstkillen! Han hade tid till 12.40 på sitt schema. Mike har blivit lovad att de ska komma för träning/promenad halv tolv och för dusch klockan tio, men det funkar inte så bra precis. Fruktansvärt irriterande när man aldrig vet när de tänker komma. Svårt att planera sin dagliga livsföring.
Idag var de 20 minuter sena till duschen. Förra veckan kom de 20 över nio till dusch ena dagen och 20 över tio den andra dagen. Leve flexibiliteten!
För ett par veckor sedan kom de på en onsdag för träning. Hjälp på onsdagar har Mike inte haft sedan han satt med benet i ortos i sju månader och behövde hjälp två – tre gånger per dag. VARJE DAG! Planeringen fungerar så där skulle jag vilja påstå. Heja Hemtjänsten!

Attackerad av golvmoppen

Idag är det redan en vecka sedan vi var i Hindås kyrka och församlingshem och lyssnade på Stefan Martinsson, präst och föreståndare för Abrigo, drottning Silvias mödrahem utanför Rio i Brasilien. Det var en hel del folk och vi var där hela familjen för en gångs skull. Vilket fantastiskt jobb de gör för de utsatta kvinnorna/unga flickorna där.

I går fick vi ytterligare en omgång med snö, men idag är det flera plusgrader, så förhoppningsvis försvinner snön ganska fort.

Det blev väldigt välbehövlig städdag idag. Mike dammsög och jag torkade golv. Det gick bra förutom att Mike måste sätta sig och vila ryggen emellanåt och att jag blev attackerad av golvmoppen. Taskigt att ge sig på en som både har glasögon och sitter i rullstol!
Jag försökte baxa ut spannen och moppen från badrummet för att fylla den med vatten i köket. Jag lutade moppen mot dörrkarmen på utsidan av badrummet. När jag själv skulle ta mig ut från badrummet attackerade moppen mig och klappade till mig rakt över näsryggen så jag höll på att tappa glasögonen. Sån’t är inte snällt. Jag skällde ut moppen och sade att om den inte uppför sig slänger jag ut den i snön. Vet inte om det tog skruv, moppandet funkade i alla fall ganska bra efter det.

En käck idé

Solen skiner och det är tolv plusgrader på altanen. Mer sådant!
I fredags var Mike på vårdcentralen. Efter nästan två veckors förkylning och ett förfärligt hostande nätterna igenom, bestämde jag att han behövde gå till doktorn. Det behövde han. Inflammation i luftrören var diagnosen. Samt eventuellt en släng av astma.
Han fick penicillin och cortison och nu hoppas vi att det ska bli bättre så att han (vi) får sova på nätterna.
Jag har beställt en shoppingvagn/väska. Det som förut var en pensionärsattiralj. Nu är jag ju pensionär så det är väl helt ok då. Jag fick en ljus idé att jag skulle kunna fästa en sådan vagn bak på rullstolen på något vis. Då kan jag handla litet mer åt gången, än om jag bara har ryggsäcken, om det skulle behövas. Om sonen inte är hemma och kan göra det. Om det funkar i praktiken vet jag inte förstås. Det återstår att se.
Tänkte ta mig till affären/posten och hämta min käcka idé idag. Nu är det nästan barmark så företaget att ta sig till affären borde inte vara omöjligt.

Dörrdosan - igen

Hah, nu har det hänt som jag fruktade. I går fick Mike tillbaka sin yrsel. Domningar i vänster arm och ben samt yrsel, kom som ett brev på posten. Nu var det två månader sedan sist. (Vi hade nästan börjat hoppas på att det inte skulle komma tillbaka.)
Tur att de tvingade honom att lämna tillbaka sin rullstol veckan innan!
Idag skulle han till Mölndals sjukhus för att röntga käken och det var litet oroligt när han gav sig iväg, eftersom han bara hade rullatorn, men det gick bra – tack och lov.
I morgon ska han till sjukgymnasten. Hoppas han är bättre då i alla fall. Eller inte. Då kanske han kan få tillbaka sin rullstol!

I förrförra veckan fick vi en ny dörrdosa (extradosa) och den gamla blev reparerad. Den höll inte mer än ett par dagar så lade den av igen. Kontaktade tjejen på kommunen, som jobbar med bostadsanpassning. Hon skulle ta kontakt med firman som fixar dörrdosorna. I går fick jag mail ifrån henne (kontaktade henne i slutet av förra veckan). Där hon skrev att firman kontaktat henne igen för att kolla vilket batteri vi satt i dosan. Samma som satt i tidigare! Hon skulle ta kontakt med dem igen och be dem skicka eller komma hem till oss med en ny dosa. Hoppas det blir snart! Allt är mycket enklare om vi har en dosa var och inte måste planera allt så himla noga. Inte för att vi har så mycket aktiviteter på gång samtidigt, men det händer ibland.

Jag - en periodare

Har varit och klippt mig idag. Skönt att få det gjort. Det gick riktigt bra att ta sig in hos frissan idag. Har tränat intensivt i fem dagar och det sätter sina, positiva, spår! Well done! Keep at it!
Förra måndagen kom Mike hem från sjukgymnasten utan sin rullstol. Hon och arbetsterpeuten ansåg att han inte behövde den längre. ”Man kan inte ha både rullstol och rullator! ”Det kostar pengar” (för kommunen).
Jag har både rullstol, rullator, betastöd, kryckor och en låsbar, höj – och sänkbar, arbetsstol. Som James sade när jag påpekade detta för Mike när han kom hem: ”Säg för jösse namn inte det till någon!”
Jag fick ett spel för jag vet vad som kommer att hända. Det blir jag som får göra alla hushållssysslor, (de som inte James sköter). Jag kommer få ringa läkare och arbetsterpeut om/när Mike blir yr igen och inte klarar sig utan rullstol. Självklart hoppas vi att han inte ska drabbas av sin svåra yrsel igen, men vi vet inte vad som kommer att hända. Den har kommit tillbaka förr efter månader av bortavaro.

Jag är periodare. Just nu är jag inne i en period. Läsperiod alltså. Har smackat i mig åtta böcker under de senaste två veckorna. Väldigt olika, men bra. Bäst av alla hittills var Morgon i Jenin. Den drabbade mig som ett knytnävsslag i magen. Helt fantastisk bok som handlar om Israel/Palstina där man får följa en palstinsk familjs helvete från 1948 till en bit in på tvåtusentalet. Jag snörvlade och grät mig igenom boken. Det var längesedan jag påverkades så starkt av något jag läst.

Tack Ban Ki-moon!

Har precis plöjt igenom SHT (Svensk handikapptidskrift) som kom med posten idag.
Jag hittade en artikel som handlar om ett uttalande som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon gjort.
”Världens länder måste jobba hårdare för att riva hindren för delaktighet för personer med funktionsnedsättning”.
Diskriminering och exkludering måste bort. För hållbar utveckling krävs tillgängliga samhällen, menade generalsekreteraren.
”Personer med funktionsnedsättning är en positiv kraft och deras bidrag kan bli än större om vi röjer undan hindren för delaktighet”.
Björn Sundén, trafikchef i Härryda kommun, Björn Siesjö, stadsarkitekt i Göteborg samt Gunnar Wetterberg, SACOs samhällspolitiske chef, som alla har de gemensamt att de tycks anse att folk med funktionsnedsättning ställer för höga krav på delaktighet och tillgänglighet i samhället, borde läsa och ta åt sig av generalsekreterarens uttalande.
Litet ödmjukhet hos dessa herrar vore inte fel! Livet kan snabbt förändras även för den friskaste, mest vältränade och stöddige man. Beware!
Tack Ban Ki-moon!

Behöver fila på sin image

I veckan läste jag att invånarna anser att Härryda är en bra kommun att bo i. Enligt en enkät som gjorts av Statistiska centralbyrån. Däremot tyckte de att tjänstemännens tillgänglighet och bemötande inte var det bästa.
Själv trodde jag att det bara var jag som lockade fram det sämsta hos de tjänstemän jag tvingas ta kontakt med, men så är det tydligen inte.
Detta bevisades också av Björn Sundéns, trafikchef i kommunen, uppförande på Handikapprådets möte i går kväll. (Jag har tidigare haft det tveksamma nöjet att tala med honom på telefon angående ombyggnationen utanför ICA-affären i Hindås.)Det var inte bara mig han var överlägset tyken mot, utan även andra personer som ifrågasatte trafikkontorets sätt att jobba och färdigställa olika projekt i kommunen, så som Landvetter centrum och platsen utanför ICA affären i Hindås. Han var verkligen tröttsamt enkelspårig. Och envist tjurig i största allmänhet. Han till och med påstod att MÅNGA människor klagar på att det är FÖR MÅNGA handikapparkeringar på kommunens parkeringar!
Jag undrar hur många det kan vara som klagar på det? Tror att det sammanlagt finns fyra eller fem handikapparkeringar i Landvdetter centrum. På en parkeingsplats med säkert ett par hundra parkeringsplatser. Dessa fem platser skall serva två stora livsmedelsaffärer, apoteket och vårdcentralen plus litet andra affärer samt gatukök och pizzeria, bank och bilioteket. Det får inte komma så många med parkeringstillstånd samtidigt helt enkelt.
Björn är en av de tjänstemän som behöver fila på sin image och sitt bemötande gentemot kommuninvånarna.

Det finns en del att tjöta om...

All snön är borta. Skönt på ett sätt, men vi vet ju att det kommer mera och då kunde det lika gärna fortsatt vara snö. För de små barnens skull som gillar att åka pulka och skidor…
Själv är jag glad när det inte är en massa snö som omöjliggör rullstolskörning utomhus. Det går bra om jag har någon med mig som kan hjälpa mig loss när jag kör fast. Ensam vågar jag mig inte ut. Roll on spring time!
I går var syster Pyttan här och hälsade på en sväng. Vi fikade och tjötade så det stod härliga till. Har inte träffat henne sedan ett par veckor innan jul. Innan de åkte till Tanzania 13 december. Det finns en del att tjöta om då.