söndag 27 mars 2011

Virvelvinden Kajsa...



Igår var en härlig dag. På altanen var det 18+ i solen. Var ute och tränade där. Både benträning, balans- och gångträning. Jag gick både med rullatorn och utan stöd. Tyvärr är Mikes knä inte bra, så han var inne hela tiden.
En uppnosig, lila krokus hade stuckit upp och vänslades med cintronmelissens torra, bruna fjolårssjälkar. Hur krokusen hamnat bland kryddväxterna har jag ingen aning om. Gräslöken stack upp sina läckert gröna strån bland torra eklöv och annat skräp. Naturen är en förunderlig skapelse. Så fort solens strålar börjar värma litet grand spirar grönskan och den obändiga kraften i naturen tar över. Precis som vi människor, blommar naturen ut i solen. Visst är det fantastiskt?








Idag har vi haft finbesök av Kajsa Thyselius, fyra år. Virvelvind är bara förnamnet på denna underbara lilla tjej. Hon tyckte att vi hade det smutsigt i köket. Det har vi verkligen – inte bara i köket! Griptången vi använder för att lättare kunna plocka upp tappade saker var jättekul att leka med. Hon plockade av sin far mössan med den bland annat. DET var kul!
Hon fick testa att öppna ytterdörren med den elektriska dosan för att släppa in katten och bestämde raskt att hon skulle använda den VARJE gång hon kommer hit.
Nu brinner ett elektriskt värmeljus i en ljusstake i vardagsrummet. Undrar vem som tänt det?

fredag 25 mars 2011

På banan igen...

I onsdags promenerade jag med rullatorn till parkeringen (Mike gick efter med rullstolen för säkerhets skull) för att testa om jag kunde lägga in rullatorn i baksätet på bilen och sedan stappla fram till förarsätet och sätta mig. Det gick inte! Fick inte in rullatorn, som dessutom är skitsvår att fälla ihop, i baksätet. Besvikelse - igen. Vi körde en sväng och när vi kom hem tyckte Mike att jag skulle testa att lägga in rullatorn i bagaget. Det gick bra! Jag höll mig litet i bilen när jag lagt i rullatorn och stapplade fram till förarsätet och det gick jättebra. Det kommer säkert att funka bra - bara allt gammalt grus sopas upp. Som det är nu är det väldigt svårt att gå. När man bromsar rullatorn i nedförsbacke slirar den i det lösa gruset. Det känns inte så bra. Och kanten, som kommunen låtit bygga upp till vår parkering, är inte att leka med. Varken när man kör rullstol eller rullator. Men det är smällar man får ta när man har en funktionsnedsättning i rörleseapparaten! Tillgänglighet 2010 - vad då? Inte i Härryda kommun.

Idag körde vi James till jobbet. Han var inte själv körbar, efter en natt på stan i går. Det känns fantastiskt att kunna hjälpa honom igen. Det har varit han som fått hjälpa oss i alla lägen ett bra tag nu. Nu är vi, i alla fall delvis, på banan igen. Härligt!

måndag 21 mars 2011

Dubbel besvikelse!

Körde Mike till Kungälv för återbesök hos ortopeden. Resan gick bra. Besöket var mindre uppiggande. Knät är inte riktigt bra. Knäskålen flyttar sig litet i sidled när han böjer knät och det är det som gör att han får ont. Vilken besvikelse. Doktorn såg förtvivlad ut och är ovillig att öppna knät igen. Vilket är förståeligt med tanke på vad som hänt tidigare. Han fick en ny remiss till sjukgymnasten för att träna en speciell muskel på insidan knät och ska också besöka ortopedtekniska för att få ett stödbandage till knät. Och på så vis hoppas doktorn att slippa öppna knät. Hon håller tummarna, säger hon. Det kanske var det hon gjorde när hon opererade – så gick det som det gick!
Hem från Kungälv körde vi over Jordfallsbron, 45:an och R40 då förstås. Gissa vem som inte körde fel en enda gång? Visst är jag duktig!
När vi kom hem testade jag att lyfta in rullstolen i bilen vid sidan av mig. Det funkade inte alls. Faaan vad besviken jag blev. Trodde att jag skulle kunna börja köra till jobbet nu när snön är i stort sett borta, men inte då. På onsdag ska vi testa om jag kan använda rullatorn och ta mig till och från bilen med den. Och lyfta in den i bilen. Det är en nåd att stilla bedja om.
Att det gick så bra att köra till och från Kungälv känns fantastiskt. För övrigt var dagen en dubbel besvikelse!

torsdag 17 mars 2011

Dubbel vinstlott!



St Patrick’s Day. Min svägerskas och svågers bröllopsdag.

Idag har Mike och jag varit på äventyr. En riktig roadtripp. Fast kort. Vi åkte till Landvetter flygplats med ett papper som James behövde ha. Vi fixade det själva! Mike klarade att lyfta i rullstolen i bilen. Jag körde bilen. Vi kände oss som ungdomar på vift. Vilken frihetskänsla!
Tänk att så litet kan göra så mycket. Man har mycket att vara tacksam för. Detta trodde vi inte att vi skulle klara för två månader sedan. Nu kan vi det! Det är en oerhört fantastisk känsla. Visst, James hjälper oss hela tiden, men det är skönt att inte alltid behöva be om hjälp. Nu kan vi själva ta oss till apoteket i Landvetter till exempel och James behöver inte försöka pricka in det på någon av sina få lediga dagar. Vi skulle kunna åka och handla litet grand, ta en liten tur bara för att det är kul...The skye is the limit...




Kerstins soffa pryder sin plats i vardagsrummet.

Igår kväll fick vi hem en soffa och två bokhyllor. Arvegods från min bästa väns mamma, Kerstin. Freddy, som är en sådan kompis som alla borde ha, hjälpte James att hämta grejorna. Han är en hyvens kille, Freddy. Ställer alltid upp och hjälper till om han kan – och det kan han oftast.
Det blev mycket efterarbete med att flytta över böcker från mina gamla bokhyllor till de nya, men fint blev det. Sedan blev det möblemangrockard i sovrummet. Tyvärr fick jag ge mig på flera punkter – sonen bestämmer gärna hur det ska vara. Eftersom han gör jobbet och natten var sen gav jag med mig. Det blev ganska bra men idag ska jag ta en dust med James för att göra en liten omplacering. Om jag får igenom förslaget blir det JÄTTEBRA i sovrummet.
Soffan pryder sin plats i vardagsrummet. Hög och bra och lätt för oss stela gamlingar att ta sig i och ur. Definitivt en vinstlott. Och när jag ser på min soffa minns jag Kerstin med glädje. Dubbel vinstlott!

onsdag 16 mars 2011

Så ska en ledig dag avnjutas...

Vilken underbar dag att vara ledig på! Vi blev väckta litet abrupt i morse innan vi ens hunnit ur sängen. Det var Rolf som kom och hälsade på medan Inga var hos fotvården. Vi hade en trevlig timma med kaffe och mycket prat. Sedan blev det frukost. Fast Mike hade frukostat på en hel del kex till kaffet. Vid kvart i ett gick jag ut på altanen. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Katten smög på en skata. Jag tränade. Jag gick litet med rullatorn, men mest gick jag utan stöd. Ställde rullatorn 1,5-2 meter från rullstolen. Stapplade fram till rullatorn, vände och gick tillbaka till rullstolen. Emellanåt satt jag och vilade en stund och bara njöt. Mike kom ut och höll mig sällskap, men efter en stund gick han på promenad runt gården. Tre varv på raken gjorde han. Inte illa. Vid halv tre gick vi till fiskbilen och köpte fisk, sedan hem för middag. Efter middagen fick vi kaffe på altanen. Så ska en ledig dag avnjutas!

lördag 12 mars 2011

Pengarna bara ramlar in...

I fredags fick jag meddelande från Försäkringskassan – jag får höjd sjukersättning från och med nästa månad. Pengarna bara ramlar in här. Tre kronor mer i månaden kommer jag att få! Före skatt.
Om jag sparar alla dessa pengar kan jag åka till Göteborg och gå på restaurang – om 50 år ungefär. (Då är jag bara 114 år gammal.) Fast skam vet, då kanske bensinen är så dyr att jag inte kan köra till Göteborg ändå. Varför bryr de sig om att höja beloppet med tre kronor? Det är patetiskt och fruktansvärt skrattretande. Förnedrande.
Annat är det i Wales. Där får vi (pensionärer/sjukpensionärer - och socialbidragstagare) 10 pund i Christmas bonus. Alltså 100 kronor extra till jul – varje år! Där tycker man att även pensionärer/sjukpensionärer ska kunna unna sig litet extra till jul. Visst hundra kronor är inte så mycket, men om jag samlar ihop mina tre kronor extra per månad så får jag spara i fyra år för att komma upp i samma summa som the Christmas bonus. Som jag får varje år.
Och för tio pund i Wales kans man faktiskt få en hel del. Mince pies, som är en nödvändighet till jul, några öl, en chokladkaka, ett par hekto kokt skinka, någon frukt. Och en liten paket teapåsar så klart. Och se där julen är räddad! Eftersom både Mike och jag får pension i Wales så kommer vi få 10 pund var – alltså 200 kronor extra till jul. Härliga tider, ljuvliga tider.

Tittar på GP-tv på datorn om tsunamin/jordbävningen i Japan. Ens egna små problem smulas sönder och förvandlas från berg till små dammkorn.

onsdag 9 mars 2011

Så får man gratis färdtjänst!

Idag snöar det - igen! Om det tycker jag inte särskilt mycket. Precis när det börjar bli barmark och man kan köra rullstol litet mer obehindrat, så kommer en ny omgång med snö.

Det ringde en man i förmiddags och ville ställa frågor angående min färdtjänstresa i går. För första gången någonsin ringde de en gång när det inte funkat så bra. Jag har varit övertygad om att de på något vis kunnat läsa av om en resa gått bra eller dåligt och ringt när de gått bra. (Konspirationsteori!) Men idag fick jag chans att säga vad jag tyckte om min kassa resa igår. Bilen kom en kvart för sent och jag blev 10 minuter försenad till mitt möte i Handikappkommittén i Mölnlycke. Höll nästan på att missa smörgåstårtan! Så kan vi inte ha det. (Det var årsmöte igår och extra lyxigt!) Inte nog med att eftermiddagsresan var kass igår. På morgonen funkade det inte heller. Bilen skulle hämta mig klockan 9. Kvart över 9 ringde jag till trafikledningen. Bilen skulle dröja fyra – fem minuter till! Då hörde jag mig själv säga: Jag antar att jag inte ska betala för den resan då??? Mike satt med öppen mun och glodde på mig över mitt tilltag. Damen i telefon sade snällt: Nej, det är ju en såpass lång försening, så jag nollar den resan här. Säg till chauffören det. Så ska de tas! Bitchig är jag nu för tiden. Det kommer man längst med – eller?

Hade tänkt promenera på altanen med min rullator idag – men nu får det bli inomhuspromenad i stället.

söndag 6 mars 2011

Promenad på altanen...

Ytterligare en fantastisk dag! Solen skiner. Suttit ute på altanen – och promenerat med rullatorn för första gången på drygt ett och ett halvt år. Det fungerade utmärkt! Gick ungefär tio minuter, vilade, gick tio minuter igen. Ibland fick jag till ett riktigt bra gångmönster, nästan normalt gående. Korta steg men ändå med flyt. Det kändes fantastiskt.
När jag varit ute nästan en timma rullade jag in och tvingade upp Mike från sängen och ut för att gå runt gården. Jag körde ett varv med rullstolen och Mike gick med rullatorn. Det funkade bra. Sedan fick vi kaffe! Är man duktig ska man belönas.
United liggger för närvarande under med 2-0 mot Liverpool, så för sonen är det ingen bra dag!

lördag 5 mars 2011

Vilken underbar dag!



Vilken underbar dag! Solen skiner. Dopet gick jättebra. James är en klippa. Det märks att han är van att köra handikapp på flygplatsen. Han har en suverän teknik nu för tiden. Tre trappsteg upp till Olas och Jeanettes ytterdörr, men det var inga problem. Underbart att träffa familjen. Pontus var plötsligt vuxen – fast det är ju ett tag sedan jag såg honom sist. Kände inte igen honom i kyrkan förrän jag såg honom framifrån. Såg ut som en trevlig ung man bara – och så var det Pontus! Himmel vad tiden rusar.
Ingen från Nennes familj var där. Litet tomt. Hade spetsat in mig på att få träffa dem. Dags barn var sjuka, så han kom själv. Synd.
Så ledsen som jag var förra lördagen när jag tänkte på hur bökigt och jobbigt allt skulle bli på dopet och så fungerade det hur perfekt som helst. Varför oroar man sig så jämt?
Jag har gått en del igen. I går gick jag sju vändor i köket – med endast lätt handpåläggning av en hand på arbetsbänk/spis/arbetsbänk/diskbänk. Varje vända är 5 – 6 meter. Jag gick alltså minst 35 meter utan stöd igår. Fattar ni eller!!! Jag fattar knappt själv. Livet leker! Och jag har fått besked om min brittiska pension. Hejåhå! Det är också fantastiskt. Jag får tillgodoräkna mig Mikes pensionspoäng eller vad man ska kalla det. Trots att jag bara bott och arbetat i Storbritannien i 18 månader kommer jag få £220 i månaden – alltså litet drygt 2000 kronor. Mike har jobbat och bott i Sverige i 30 år och han får en pension på litet mer än 6000 kronor i månaden – före skatt! Helt osannlikt – men det är faktiskt sant.

onsdag 2 mars 2011

Gubben kan stå i bokhyllan igen...

Varit hos sjukgymnasten och tränat. Det gick jättebra! Kunde gå tre vändor i barren utan att hålla i mig - minst tio meter sammanlagt! Sjukgymnasten var lika glad att se mig gå som jag var över att visa upp mina gångfärdigheter för henne. Hon såg riktigt rörd ut. Och tyckte det var fantastiskt att se mig gå. Sånt värmer. Fy fan vad jag är duktig! Fast detta var sista gången på minst ett halvår som jag (vi) tränade hos sjukgymnasten. Nu får vi inte träna där mer. Det gäller att inte tappa sugen utan fortsätta tränandet hemma. Jag vet ju att jag KAN gå nu. Och det är oerhört inspirerande. Det kommer down perioder – var så säker – men de måste man övervinna och gå vidare även om det är tufft ibland.







Nils Gregor Percy Malki Ben Hörle
- that´s a mouthfull...




Bytte ram på ett gammalt foto av min far. Det har legat med spräckt glas i bokhyllan l ä n g e, men i tisdags köpte jag äntligen en ny ram när vi var på Ikea. Så nu kan gubben stå i bokhyllan igen – det passar ju bra eftersom han i år skulle firat sin 100-års dag om han levat!