Inget bocciaspel!

Till Borås dagrehab. Mike körde mig. Inskrivning eller vad det kallas för. Pratade med sköterska, sjukgymnast, läkare och arbetsterapeut. Vilka resurser de har här. Träningssalen är tre gånger så stor som den på Tolvan på Sahlgrenska. Och utrustad med alla möjliga – och omöjliga – maskiner. Här finns möjlighet att ägna sig åt trädgårdsskötsel, hantverk, matlagning och en massa annat för att träna upp sina färdigheter. Men boccia vägrar jag att spela! Det finns datorer, en träningsbil där man kan träna på att ta sig i och ur och ta isär och lasta in rullstolen bredvid sig i framsätet. Och att ta ut den och sätta ihop den igen.
I trädgården växer det bär och frukt och blommor. En underbar oas.
Här finns alla möjligheter till träning så det blir säkert jättebra.

Jag kommer att vara med i trädgårdsgruppen och på sjukgymnastik. Men inte spela boccia!
Och inget hantverk! Någon måtta får det vara på vad man sig tager före...

Bye, bye Tolvan...

Mycket grejer blir det att packa ihop. Min sista dag här på Tolvan på Sahlgrenska. Det känns väldigt sorgligt, samtidigt som det blir skönt att komma hem. Har ändå varit på Sahlgrenska sedan 12 maj.
När jag skulle ner och klippa mig åkte jag ner i så god tid att jag hann med en sväng i kulvertarna. Är jag klok eller? Man skulle kunna tycka att jag fått nog av träning där – men inte då. Litet störd har man väl blivit efter alla träningspass där nere. AT skulle varit stolt över mig! Jag börjar bli lika galen som han.

Fick vänta ganska länge på James. Han jobbade över litet grand (surprise, surprise) så klockan hann bli nästan sju innan han kom. Allt är precis som vanligt med andra ord.
Det var både skönt – och litet läskigt – att komma hem.

Terrängkörning med rullstol...

Härligt väder. Strålande solsken och AT och jag gav oss ut i terrängen med rullstolarna. Gissa om han är galen den mannen! Vi körde på sönderregnade skogsstigar bakom Sahlgrenska ner mot Botaniska. Upp och ner för löjligt branta backar. Över stock (grenar åtminstone) och sten. Och det gick bra. På några ställen fick jag ha litet hjälp, men man klarar mer än vad man ger sig själv credit för. Förvånande. Det här var liksom examensprovet kan man säga. Del två. Del ett var Djävulsbacken och det provet klarade jag med väl godkänt. Själv vill jag nog ge mig VG i andra delen av examensprovet också. Det här var en rejäl utmaning.

När jag var på min första permission från sjukhuset och var iväg på Lindas och Jonas bröllop så var jag skiträdd att rullstolen skulle välta så fort det blev litet knöligt underlag. Knöligt underlag är bara förnamnet på stigarna vi körde idag. Rullstolsträningen med AT har gjort underverk för min förmåga att våga. Även om jag ibland tyckt att han varit väl galen har jag ändå inte gett mig utan testat. Och det har gått bra. Tack för att Du fick mig att våga AT!