Jag kan kissa själv!

Idag drogs katetern. Efter ett par timmar kunde jag kissa själv! Det kändes fantastiskt. Glädjestrålande rullade jag ut i korridoren. Min sjuksköterska kom emot mig och jag berättade vad som hänt. Hon delade min glädje fullständigt och det kändes underbart. När jag berättade utbrast hon: Nejhe – är det sant?! Och så ett jättesmil över hela ansiktet. Man blir alldeles varm inombords. Varje liten framgång applåderas av personalen, som finns där för att dela både små glädje-och sorgestunder. För sorgestunder har man. Inte bara jag.

På Tolvan har patienterna något slags ryggmärgsskada, beroende på olika saker, fallolyckor, trafikolyckor, tumöroperationer, diskbråck (som jag). Det finns alla sorter, men vi har alla det gemensamt att vi ska rehabiliteras till ett så gott liv och så stor självständighet som möjligt. Sjukgymnastiken börjar redan när patienterna fortfarande är sängliggande. Man tränar det som går att träna. Efter ett par morgontimmar med sjukgymnastik är man färdig för en stunds vila innan lunch – om man hinner. På eftermiddagen har man också träningspass. Själv tränar jag också rullstolskörning. Fast jag hade inte tänkt att jag ska behöva rullstol så länge – men vi får väl se.

Mätning av mina förmågor...

Idag händer litet mer. En sjukgymnast kommer och gör en grundlig undersökning av mina förmågor – och oförmågor. Mest oförmågor. Det är inte så mycket jag klarar av. Känseln är det litet si och så med. Kan inte avgöra om hon petar på mig med något vasst eller trubbigt, kan inte lyfta benen från underlaget, kan inte böja benen mer än litet grand, kan ingenting nästan! Allt är jättejobbigt – jag som trodde att jag skulle bli bra nu. Skit också!

Eget rum...

Flytt till Tolvan idag. Hoppades att de skulle ha glömt av alltihop, men så väl är det inte. Får eget rum och det är så klart skönt. Men tråkigt att lämna Neurokirurgen. Vilken underbar personal det är där. Det blir säkert bra här också när jag vant mig.
Arbetsterapeuten kommer och pratar med mig. Vi bestämmer att hämta hit min rullstol hemifrån.
För övrigt händer det inte särskilt mycket idag.

Flyttdags...

Två läkare från avdelning 12 (Ryggmärgsskadeenheten) kommer upp och pratar med mig. Jag kommer att flyttas ner till Tolvan – fast det har jag ingen lust med. Men som neurokirurgen som opererade mig sade: ”Du har inget val!” Så är det så klart. Det är bara att hänga med och se glad ut. Fast de kan ju inte tvinga mig att se glad ut. Där har jag ett val i alla fall. Förmodligen flyttas jag redan i morgon. Tråkigt.

Nationaldagsfirande...

Norges nationaldag. Hur ska jag fira den? Den firade jag med att gå på toaletten och uträtta mina behov, efter litet hjälp av microlax. Och med stöd av två skötare. Gick med hjälp av gåbord – och skötarna – tillbaka från toaletten till min säng. Inget Göteborgsvarv precis, men ändå en rejäl prestation känns det som. Jag är duktig tycker jag. Det tycker personalen också. De peppar mig till att uträtta stordåd – trots att jag inte är någon Herkules Jonsson!

James kom och hälsade på efter jobbet. Mike litet putt tydligen för att han inte kunde följa med.

Enfaldig förhoppning...

Hejåhå. Det här blir inte så lätt som jag trodde. I min heliga enfald trodde jag att så fort disken som tryckte på ryggmärgen avlägsnats skulle jag resa mig upp och gå, (ta din säng och gå...) men det fungerar inte riktigt så. Hur pass permanent ryggmärgsskadan är tycks ingen veta. Har i alla fall stått upp bredvid sängen idag, med hjälp av två skötare och ett gåbord. Det gick ju bra.
Suttit på sängkanten och ätit mina måltider. Jag tippar i alla fall inte omkull längre när jag sitter och det är ju positivt! Men jag blir fort trött och behöver lägga mig ner. Har fortfarande kateter som de satte dit innan operation, så kissandet behöver jag inte tänka på i alla fall.

Slumrar av och till under dagen. Mike och James kommer och hälsar på en sväng, annars händer inte mycket. Ringer min bror och min lillasyster för att tala om vad som hänt. Storasyster är ju redan informerad om sakernas tillstånd.

Natten blir lika jobbig som gårdagsnatten. Riktigt läskigt. Sover korta stunder. Mikrostunder känns det som.

Vaknar upp - i respirator

Vid sextiden på morgonen vaknar jag för första gången till på IVA. Operationen är över. Jag lever! Tack gode Gud! Vad jag inte vet då är att jag ligger i respirator. Vid halv niotiden på morgonen ringer Mike och får veta att jag är opererad och ligger i respirator. Kan inte ens föreställa mig hur han reagerade på det beskedet. Men det var inget allvarligt. Eftersom de rotade i halsen så var de väl tvungna att lägga mig i respirator. Antar att det var svullet vid luftvägarna och jag behövde litet hjälp att andas. Men Mike berättade för min kära syster som berättade för en av sina söner som trodde att ”det var kört” med mig. Respirator låter ju ganska allvarligt. Fan vad man ställer till det!

Mike och James kom och hälsade på medan jag fortfarande låg på IVA, men då var jag redan bortkopplad från respiratorn. De skulle komma och hälsa på igen senare på dagen.

Strax efter lunch kördes jag upp till Neurokirurgen, min gamla avdelning där jag låg efter hjärntumöroperationen 1979.

Väntade hela eftermiddagen och kvällen på att Mike och James skulle komma, men när klockan var sju insåg jag att de inte skulle komma. Det visade sig att de åkt hem, ätit en sen lunch, lagt sig en stund och somnat, fullkomligt utslagna båda två. De vaknade inte förrän strax före sju och då var det ju inte någon idé att åka ner till Sahlgrenska.

Sov inget vidare på natten. Så fort jag höll på att somna kändes det som om något täppte till i halsen. Skitjobbigt

Inget val...

På eftermiddagen flyttades jag till Neurologen. Det var inte kul. En sänggranne tyckte jag tog upp för mycket plats tydligen, så hon knuffade sitt sängbord rakt in i min säng. Fönstret måste vara stängt fast det var som en bakugn i rummet. Jag grät stilla och tyckte djävligt synd om mig själv. Neurologläkaren sprang förbi och sade att ”de har hittat ett diskbråck i nacken på dig – det var ju bra för det går, till skillnad från alternativet, att göra något åt.” Alternativet”, visade sig senare vara ALS. Det var det neurologen som skrev in mig trodde att jag hade.

Neurokirurgen kommer in och pratar med mig. Förklarar att jag har ett stort diskbråck i nacken, som trängt in mot ryggmärgen och det är det som gjort att benen –och bålen – blivit mer och mer förlamade. Det måste opereras. ”Antingen i kväll eller i morgon”. Doktorn ställer en fråga som han själv besvarar i nästa andetag:
”Finns det risker med operationen? Ja, det gör det. Det finns risker med alla operationer.”
”Man brukar säga att man alltid har ett val – men du har inget val!”.
Det var raka besked från neurokirurgen. Inget snack inlindat i bomull så att säga. Take it or leave it. Eller snarare: Take it!
”Hur lång tid tar operationen?” undrar jag.
”Den tar så lång tid som den tar, tre – fyra timmar kanske.”
Doktorn förklarar också att de går in framifrån halsen, på höger sida. Mer behöver jag tydligen inte veta. Samtalet är över.

Så småningom bestäms att det blir operation på kvällen. Jag ringer inte hem och talar om det. De kan behöva en natts lugn och ro.
Personal kommer in och hämtar mig och kör mig till duschrummet. Tvättar mig i descutan. Egentligen borde jag duschas två gånger men det finns inte tid till det.
Vid tiotiden på kvällen kör de ner mig till operation. Jag ber till Gud att allt ska gå bra.
Förberedelserna för operation tar vid. Vid halv elva på kvällen hör jag läkaren fråga, över högtalaren, om patienten är klar. En kort stund senare körs jag in på operation. Sövs. Oblivion.

Sicken pärs...

Inte mycket händer idag heller, men sent på eftermiddagen görs i alla fall en magnetkameraundersökning. Det var en djävulsk undersökning för en som lider av cellskräck. ”Tuben” kändes som om den tog i överallt. Jag är ju inte precis byggd för en dylik ”tub” med all min övervikt. Taket var fem cm från näsan och paniken höll på att ta överhanden. Fick lugnande innan undersökningen började annars hade jag aldrig klarat det. Det tog minst 45 minuter och på slutet hade väl medicinen slutat verka för då var det för djävligt rent ut sagt. Men jag klarade det.
Tacksam när jag var tillbaka på Lungmedicin igen.

Ambulansfärd i parra-fart...

När Mike och James hjälpt mig i säng på kvällen börjar jag skaka i hela nederdelen av kroppen. Jag blir jätterädd! Känner att nu går det inte längre. Har inte kunnat stå på benen alls idag. Ringer 112 som lovar att skicka en ambulans. Det dröjer, jag ringer igen. Vi är hysteriskt nervösa alla tre. James går som en osalig ande fram och tillbaka i lägenheten. Han flyttar ut den tunga kistan från hallen så att de ska kunna komma in med båren. Så småningom kommer ambulansen. Äntligen! Flyttar över från sängen till båren och de kör ut mig och lastar in mig i ambulansen. Mike åker med i ambulansen, James följer efter i bilen. Det går i ett rasande tempo ner till Göteborg. 160 – 170 knyck och James hänger på. Jag blir körd till Sahlgrenska, som jag bett om därför att jag är under utredning där.

Kommer in på akuten tidigt på morgonen. Blir bedömd av en sköterska och lagd på en brits. Sedan börjar en lång väntan. Vi kommer in ungefär klockan 2 på morgonen. James ska börja jobba klockan 8. Vid halv 8 åker han till jobbet. Då har en neurolog varit och tittat på mig och det bestäms att jag ska läggas in. De letar en sängplats. Vid 8-tiden kommer de och talar om att jag får en säng på Lungmedcin – enda stället de hittade en ledig säng. Har kissat en gång sedan jag kom in, vid 6-tiden. Varken tarm eller blåsa har ju fungerat särskilt bra de tre senaste månaderna. Även när jag varit kissnödig har det varit jättesvårt att kissa.
Jag körs till Lungmedicin och James kommer och hämtar Mike som får åka med till hans jobb och vänta på att ta bussen hem.

Efter några timmar är jag jättekissenödig, men det funkar inte. Först när neurologen kommit och undersökt mig bestäms att de ska tappa mig på urin – då har det gått cirka 8 timmar sedan jag kissade senast! Oj, vad skönt det var när de äntligen tappade mig. Puh!
Inte mycket händer under dagen. Äter, sover och oroar mig! Blir tappad var sjätte timma ungefär.