Jag klarade den djäkla backen!

Idag körde vi ett ordentligt pass i kulvertarna. Och jag fixade Djävulsbacken! Fan vad jag är duktig. Det tyckte AT också. Han blev rätt impad tror jag över att jag klarade det. Det blev jag själv också. Och jag förstår precis varför den här backen kallas Djävulsbacken. Den är rent djävulsk. Brant, lång, seg som tusan – och svårbemästrad. Men vem fixade att rulla upp där? Just det JAG!

Nu är jag inne på min sista vecka här. Det känns konstigt. Någon gång under veckan ska sjukgymnasten göra en ny undersökning av mina förmågor – och oförmågor. Den här gången har jag många fler förmågor, det är jag övertygad om. Har gåtränat en hel del med rullatorn, men gillar inte att med gå med den. Det känns som om den ska rulla ifrån mig. Förmodligen sitter alla fall jag hade innan diskbråckoperationen fastetsade i hjärnan och spökar och gör att jag är rädd för att ramla.

Rulla vidare...

Nu är det klart. Den 7 juli börjar jag på Borås dagrehab. Hur länge jag ska vara där vet jag inte. Får väl se hur det går. Det känns inte så kul. Tolvan har ju varit ”hemma” i en och en halv månad. Här har skrattats – och gråtits. Jag har tränat och varit duktig. Och blivit vän med rullstolen – och med andra patienter och personalen. Personalen här är fantastisk. Det känns som att behöva flytta iväg från gamla vänner. Inget man gör med lätt hjärta precis – men jag måste trots allt gå vidare. Måste ut i verkligheten igen. Lära mig leva med min funktionsnedsättning. Jag har inget val...Det är bara att bita ihop och rulla vidare...

Flyttdags - igen!

Idag är det Fias födelsedag. De har börjat prata här om att skicka hem mig – eller till något annat rehabställe. Sommaren är här. Det är för många patienter på avdelningen för sommartid. Och då får jag åka därifrån. Inte bara jag. Det är fler som ska portioneras ut till andra ställen.
De har undersökt möjligheten att skicka mig till ett rehabcenter i Ljungskile. Eller kanske till rehab i Borås. Får väl se hur det blir. Det känns i alla fall inte så himla kul att bli utslängd härifrån.

Grillfest och tårar...

Hemma på permission över helgen. Det var grillfest hos Fia och Uffe. En stor del av familjen var där. Nenne med familj. Och alla de tre vuxna barnen. Pyttan och Elmer, Ola och Tobias, Tusse, James, Mike och jag samt så klart Kalle och Lisa med respektive. Och mitt i alltihop överrumplas jag av ett känslosvall som sätter igång tårflödet. Så fånigt. Där sitter jag och njuter av god mat, familj, fint väder och så plötsligt rinner tårarna i strida floder utmed kinderna. Sonen, som är mycket perceptiv, uppfattar snabbt situationen och hämtar papper att torka tårarna med. Han förstår precis hur jag känner det.

Väldigt trevlig tillställning men vid niotiden börjar det bli väl mycket mygg ute och de flesta går in, men jag känner att det nog får vara bra för min del nu, så Mike och jag går hem

Djävulsbacken - en utmaning!

Idag testade vi Djävulsbacken. Men vi körde bara halvvägs upp och det var jobbigt som sjutton. AT tycker att jag är ganska tuff, som klarade att köra upp för halva backen. Jag har trots allt en hel del vikt som ska förflyttas framåt/uppåt med hjälp av rullstolen och mina armar. Som tur är har jag hyfsat starka armar. Men det tog sannerligen på krafterna att rulla upp för den branta backen. Det gick betydligt enklare att rulla ner. Vilken fartvind! Det gick nästan litet väl fort, men var samtidigt ganska härligt. Fast man måste ha koll så det inte kommer en truck eller någon på sparkcykel som man kan krocka med. Vi är många som delar på utrymmet i kulvertarna. Här nere regnar det åtminstone inte – vi kan träna vilket väder det än är. Fast känner jag AT rätt är regn ingen ursäkt för att hålla sig inomhus.

Slalomåkning i kulvertarna...

I förra veckan körde vi rullstol utomhus. Jag blir bättre och bättre på det här. Arbetsterapeuten (AT) lär mig att testa mina gränser. Annars tränar vi mest i kulverterna på Sahlgrenska.
Har fått en ny rullstol som är lättare att köra. Börjar träna på att få upp rullstoeln i balansläge för att kunna ta mig över smärre hinder. Det går så där.

Idag har vi tränat slalomkörning i kulverterna. Hejåhå vad det rullar på i nedförsbackarna! Har aldrig kunnat åka slalom tidigare – och nu kan jag det. Häftigt eller hur?
Vi tränar också mycket balansläge-träning och hinderbana. Ibland går det riktigt bra och så efter fem bra hindertagningar brakar jag rätt in i hindret igen så jag håller på att flyga ur rullstolen. Men skam den som ger sig. Vi har testat en hel del branta backar i kulverterna, men Djävulsbacken får vänta ett tag till tycker AT (Arbetsterapeuten). Jag kan bara föreställa mig vad Djävulsbacken har i beredskap åt mig. Tuff är den nog i alla fall. I slutet av veckan kanske vi testar den.

Bröllop...

Var på Lindas och Jonas bröllop vid en gammal kvarn utanför Vara. James skulle föra fram sin syssling Linda till brudgummen. Ett fantastiskt utomhusbröllop i strålande sommarväder. Borgerlig vigsel som var väldigt fin. Bruden vacker som en dag. Stilig brudgum och gulliga ungar. Efteråt var det mottagning i en gammal gård. Det funkade bra – trots rullstolen. Men innan vi hunnit fram till efterrätten (det tog ett tag) var jag helt slut och kände att jag nog ville åka hem. Det var väldigt känslomässigt också. För drygt tre veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna vara med på älskade Lindas bröllop och nu satt jag där mitt i smeten och var delaktig. Det kändes stort.

James körde Mike och mig hem och for sedan tillbaka för att vara med på resten av festligheterna. Den killen är en pärla – en diamant!

Hembesök

Arbetsterpeuten, sjukgymnasten och jag åkte på hembesök för att kolla vad som behöver fixas hemma för att jag ska kunna komma hem. Första gången jag var hemma på tre veckor. Senast jag gjorde den här resan var i motsatt riktning i 160-170 knyck i en ambulans.

Jag testade om jag kunde ta mig i och ur sängen, ner och upp från toaletten, ner i och upp från soffan, ut på altanen och in igen osv. Det var ett djäkla gymnastiserande, men allt fungerade bra. Så nu kan jag få åka hem på permission!

När vi åkte tillbaka till Sahlgrenska fick vi åka med en väldigt tillbucklad taxi. Chauffören talade om att han bara kört taxi i ett par veckor.
”Är det därför bilen är så bucklig?” frågade sjukgymnasten snabbt. Men jag tror inte han uppfattade skämtet. Han hade fullt upp med att inte köra på trottoarkanten vid vändplatsen.