När juldagsmorgon glimmar...

När juldagsmorgon glimmar…
Nåja, det var inte mycket morgon kvar när jag äntligen masade mig ur sängen, men Jesu födelsedag glimmade i alla fall. Strålande solsken, klarblå himmel, lätt pudersnö på marken och taken och fyra minusgrader. Inte för att jag är förtjust i kyla, men underbart med solen och ljuset.
Trots att vi lade oss ganska tidigt igår Mike och jag, sov vi länge idag. Sköööönt.
Nu sitter jag vi köksbordet och ser hur solen, blänker i de diskade vinglasen vi drack ur i går. Väldigt fint.
James kom hem vid sjutiden i morse efter sin jobbnatt och sussar nu sött. Katterna är just för ögonblicket lugna.
Nyss när jag skulle in på toaletten upptäckte jag att Morris låg bekvämt utsträckt i sin fulla längd på matbordet i vardagsrummet. Bord är inte katt-territorier i detta hushåll. Det vet han mycket väl. Han vände sig litet lojt och tittade på mig. Inte det minsta berörd. Jag frågade vad han gjorde på bordet. (Korkat, jag vet.) Följt av ett strängt: Gå ner! Svaret blev att han sakta reste sig i sittande ställning. Inte förrän jag rullade in i vardagsrummet hoppade han ner från bordet. När jag var på armlängds avstånd ungefär.
Duken som vi hade på bordet i går när vi åt, låg kvar på bordet. Tror att Morris tyckte vi bäddat fint åt honom där kanske. Vad vet jag. Mysigt var det i alla fall. Tills jag kom och körde bort honom.

Effektivt!

I går skulle James preparera julgranen med äckeldoft för katter, så att Morris förhoppningsvis skulle låta granen vara ifred i fortsättningen.
Jag satt vid min dator i vardagsrummet, Morris höll på att jaga ett armband som han hittat och James sprutade håller-borta-katter-medel på granen. Den doften håller inte bara borta katter. Efter några minuter fick jag evakuera vardagsrummet. Man kunde inte vistas där. Då hade Morris för länge sedan gett sig iväg någon annanstans. Det stank verkligen! Till slut fick James slänga ut granen på altanen. Sedan fick både altandörr och ytterdörr stå öppna en bra stund för att vädra ut stanken.
När Morris senare skulle gå ut var han väldigt tveksam till att använda altandörren.
I morse, när James kom hem från jobbet, kunde han dock ställa in granen igen. Om medlet fortfarande fungerar återstår att se, men i ett första skede var det i alla fall väldigt effektivt!

Pure magic!

Bara två månader sedan jag skrev sist. Har inte orkat. Nu mår jag äntligen litet bättre. Värken har blivit betydligt mindre. Bland annat efter att en läkare på Sahlgrenska, förra tisdagen, drog ut 7 ml vätska ur den ena axeln och satte en kortisonspruta i den. Efter det kunde jag plötsligt sova. Sov 9-10 timmar tre nätter i rad. Ja, förutom avbrott för toabesök och intag av värktabletter, men ändå.
Har till och med kört rullstol till affären för egen maskin, men det har varit trögt. Jag har hela tiden trott att överansträningen på semestern gjort att jag tappat väldigt mycket i armkraft.
Igår var James och jag på The English Shop i Göteborg och spenderade mycket mer pengar än vi täntkt oss. Som vanligt alltså.
Sedan åkte vi till Ikea för att köpa ny lampa till hallen. Den gamla hade gått sönder. James knuffade mig från parkeringen och in och även inne på Ikea till restaurangen.
När vi skulle handla fick jag köra själv eftersom han hade kundvagnen att köra. Han såg att det gick trögt och frågade om jag behövde hjälp, men jag kämpade på. Sade vid något tillfälle: Fasen vad jag tappat i armkraft sedan semestern.
Idag var jag och klippte mig. När jag var klar och satte mig i James bil igen sade han: Fasen vad platta dina däck är när du sitter i rullstolen. Vad gör man åt det?
Man får kolla upp dem, på en bensinstation till exempel. Vi var ju vägg i vägg med bensinstationen så James körde dit. Mina däck ska ha 7 bars tryck, de hade 2,2!
Inte konstigt att det varit trögt att köra rullstolen. Hejåhå vad korkad en liten gumma kan vara. Plötsligt var armstyrkan tillbaka på nästan normalt. Det gick i alla fall lätt att köra rullstolen igen! Pure magic!
Sonens kommentar: Bra att du plötsligt blev så stark i armarna igen när vi pumpade däcken!

Skottland – Wales med rulle - en sammanfattning

Häftigaste grejen: Att åka cable car. Och att JAG vågade göra det.

Största misstaget: Att inte kolla upp det här med handikapptoaletter innan vi åkte.
Handikappanpassad hytt på båten, anpassade hotellrum och anpassad stuga hade vi
fixat, men inte kollat det här med toaletterna. Dumt.

Tråkigaste på resan: Att Mike ramlade och bröt nyckelbenet.

Det mest fantastiska med hela projektet var väl att sonen tog på sig jobbet att släpa med sig sina funktionsnedsatta föräldrar på en helt otrolig resa. Det var han som fick lyfta i och ur rullstol och rullator, bagage, stödja stapplande föräldrar, stanna vid alla möjliga och omöjliga offentliga toaletter.
Han har slitit som ett djur. Inte mycket till semester för hans del. Men roligt hade vi. Även han tror jag.

Roligaste: Svårt. Hela resan var rolig, men att träffa släkt och vänner i Wales för första gången på tio år slår nog det mesta.

Coolaste: Att vi faktiskt klarade av resan, som jag oroat mig för en hel del innan vi åkte. Det gick! Vi fixade det! Det funkar att resa med rulle/rullator (with a little help from a friend/son). Det gick mycket bätter än jag vågat hoppas på.

Det värsta: Resan gav mersmak. Och så alla heltäckningsmattor överallt, som gör det hopplöst tungt att köra rulle. Ett otyg som definitivt borde förbjudas på hotell och liknande. Särskilt hygieniskt är det ju inte heller.Och så får man så himla ont i armar och axlar.


På en del bensinstationer fanns den här skylten som talar om att man kan tuta eller sätta på varningsblinkers för att få hjälp att tanka om man har en funktionsnedsättning. Bra initiativ tyckte vi.

Skottland - Wales med rulle

31 augusti 2014
RESA MED RULLE
Innan vi åkte till Shirley och Mike åkte vi upp till kyrkogården för att titta till farmor. James hade inhandlat blommor att sätta på graven.
Mike ville gärna gå ur bilen och försöka ta sig fram till graven trots det knöliga, ojämna underlaget. Jag satt med hjärtat i halsgropen, men han lyckades ta sig fram och tillbaka utan missöden.



Kyrkogård med utsikt…

Hos Shirley och Mike fick jag gå in med betastödet eftersom det inte funkade så bra att ta sig in med rullstol. Satt på en vanlig matstol medan vi åt middag. Får väldigt ont när jag sitter på en vanlig stol, eftersom mina korta ben inte räcker ner till golvet. Efter maten satte jag mig i soffan, som var något av det obekvämaste jag suttit i. Efter ett antal timmar där var jag mörbultad i hela kroppen.
Det kändes befriande när vi äntligen kunde med att åka hem till stugan. Att sätta sig i bilen var en fröjd, men det var svårt att ta sig i och ur på grund av stelheten i kroppen.
Vi hade ändå haft några trevliga timmar och det var roligt att se familjen igen.

1 september 2014
RESA MED RULLE
Så hände det som inte fick hända. Mike gick till toaletten på morgonen och på väg tillbaka till sängen snubblade han på en matta och föll som en fura. Slog i huvudet och axeln i nattduksbordet riktigt ordentligt. Eftersom han äter waran (blodförtunnande) blev jag orolig. Han har också svårt att ta sig upp själv när han ramlat, men han lyckades i alla fall.
Efter någon timma tyckte han att det vore bra att åka till sjukhuset, så det gjorde vi.
Precis som i Sverige får man vänta ganska länge på sjukhuset. Ungefär sex timmar var vi där innan vi kunde åka hem igen.
Två läkare undersökte Mike. En ung tjej och en äldre manlig läkare. Han förhörde sig om Mikes tidigare sjukdomshistoria. Det var ju en del. Läkaren tittade medlidsamt på Mike, lade huvudet litet på sned och sade: You are wearing out, man. Och så skrattade han gott. Det gjorde vi också.
De gjorde datortomografi på huvudet och röntgade axeln. Sedan gjorde de en datortomografi kring halsen på vänster sida. Det visade sig att han brutit nyckelbenet!
Han fick en slinga att ha armen i (såg ut att vara gasbinda) och återbesök på onsdag. Och så fick han värktabletter med sig hem. Allt kostade gratis så det var ju bra.
Vi hade fått avboka besöket hos våra bästa vänner som vi skulle träffat vid tvåtiden. Vid sjutiden var vi tillbaka i stugan igen. Mike mådde ganska pyton vid det laget.

2 september 2014
RESA MED RULLE
James och jag lämnade Mike i stugan och for till Abergavenny, som är ett av våra favoritställen i södra Wales. Det råkade vara marknad där och sådant är ju alltid kul.


Informationstavla som talar om var det finns handikapptoaletter i
Abergavenny. Bra iniatiativ.

Vid den gamla informationscentralen hittade vi en karta som visade var alla handikapptoaletter fanns. Som vanligt måste man ju ha nyckel så det var inte till mycket hjälp.
Men en bra ide´annars. James köpte sig en resväska. Han har handlat en del grejer och behövde extra väskutrymme.
Sedan åkte vi och hämtade Mike och for för att träffa våra bästa vänner som vi alltså inte sett på tio år. Det var fantastiskt att äntligen få träffa dem igen! Dai mår inte jättebra utan har en hel del krämpor, men humöret och humorn var precis som vanligt på topp. Mary lagade som vanligt världens godaste kaffe (på mjölk/vatten) och vi bara njöt av att vara i deras välkomnande hem igen.
På kvällen träffade vi andra goda vänner på puben, där vi ockå käkade middag. Lika underbart att träffa dem. Det är konstigt det där med goda vänner. Man träffas inte på evigheter, men när man äntligen träffas flyter samtalet på precis som om man brukade träffas regelbundet. Härligt skön känsla.
Vi stannade inte jättelänge eftersom Mike hade ont och var rätt så trött, men fick i alla fall träffa båda paren och det var mycket det den här semesterresan handlade om för vår del; att äntligen få träffa släkt och vänner igen.

3 september
RESA MED RULLE
Återbesök på Prince Charles Hospital i Merthyr Tydfil. Fick träffa ortopedspecialisten idag. Härligt skön kvinna. Mycket rakt på sak och hon förklarade saker och ting på ett begripligt sätt.
Mike fick en nya slinga för armen, som var betydligt bättre än den provisoriska han fick i måndags. Vi bad att få ett brev från läkaren att ta med hem till sjukvården – och för försäkringen.
Efter en dryg halvtimma kom en sköterska och lämnade det till oss i cafeterian där vi satt och tog en fika.
Sedan var det bara att köra raka vägen till The Railway Inn i Tredegar för att äta lunch med Mikes moster och morbror. Jag tog mig in med rullstolen, men heltäckningsmattan här hade extra tjockt ludd och var följaktligen extra svår att köra rulle på. Men vad fasen…
Maten var god i alla fall.
Efter vi ätit åkte vi hem till dem. Att ta sig in där med rulle var en omöjlighet, men det visste vi redan innan. Problemet var bara att dörrarna var för smala till och med för rullatorn så man fick försöka tråckla sig in på tvären. Ett konststycke som heter duga.
Vi hade en trevlig stund, men så småningom behövde jag gå på toaletten och dörren från vardagsrummet ut till hallen var ännu smalare än ytterdörren så det var en omöjlighet. Vi fick helt enkelt tacka för oss. Och maten som moster inhandlat till kvällsmat åt oss fick vi med oss hem i stället.
Mike och jag var glada att komma hem. James gick ut och käkade på någon Thai-restaurang han fått syn på. Alla nöjda och glada.

4 september 2014
RESA MED RULLE
Idag skulle vi åkt till Cardiff för att träffa Mikes systerdöttrar med familjer. Båda töserna har två barn. Vi har bara sett äldsta tjejens äldsta son då han var ett och ett halvt år gammal. De andra barnen har vi aldrig träffat.
När Mike vaknade på morgonen kände han att han inte orkade åka till Cardiff och sitta i flera timmar hemma hos någon av dem för att sedan gå ut och äta.
Vi bestämde oss för att avboka. Mike ringde sin syster som talade med sina döttrar. Den ena bestämde sig för att komma till Merthyr om det var ok. Och det var det ju. Fram på kvällen kom hon, hennes sambo och de två barnen samt Mikes syster och svåger för att hälsa på. Det var fantastiskt att se dem.
Under dagen passade Mike och jag dessutom på att försöka packa litet eftersom vi ska lämna stugan i morgon för att påbörja hemresan. Mycket grejer är det…

5 september 2014
RESA MED RULLE
Klockan tio skulle vi vara ute ur stugan. Vi klarade det nästan så när som på tio minuter. James hade ju shoppat en hel del så han hade en extra resväska som skulle med hem, men han lyckades få med allt i bilen. Inklusive cykeln.
Litet ledsamt var det att åka.
Som vanligt blev det inte någon direkt resa dit vi skulle, till Crawley utanför London där vi skulle tillbringa sista natten på brittisk mark.

Swansea i soldis.

Eftersom en och en halv dag gått bort till sjukhusvistelse så fick vi ta igen det nu. Så då bar det av till Swansea, som är litet åt fel håll om man ska till London. Men det var en härlig resa. Solen sken, havet var läckert att titta på och Swansea och The Mumbles är underbara ställen.
Så småningom styrde vi mot Cardiff. Gissa vart? Just det. Flygplatsen. Och där var det så klart high security. Det hade ju varit NATO summit i Newport/Cardiff där bland andra Barack Obama deltagit. Och så klart en massa andra dignitärer. Som nu skulle flygas hem igen. Obama flög inte från Cardiff. Han hade privat flygplats på någon RAF-bas. Men det var många andra som behövde vaktas/skyddas.
Så det tog en stund. Så smånigom kom vi i alla fall fram till Severn Bridge, som förbinder Wales med England. Och vips var vi i England. Då hade det hunnit bli mörkt och det var bara att sitta och halvslumra tills vi äntligen var framme i Crawley och kunde checka in på hotellet.
Väldigt lååång dag igen.

6 september 2014
RESA MED RULLE
Dags för sista etappen i Storbritannien. Crawley – Harwich.
Det blev frukost/lunch på något som heter Frankie and Benny’s. I området fanns säkert fem – sex restauranger. Fyra var italienska.

Frukost/lunch på Frankie and Benny’s.

Vi fick vänta ganska länge på maten och sedan hann vi inte handla i någon mataffär. Hade tänkt köpa med mig tea och marmelad bland annat, men det fick vi skippa och för en gångs skull gick resan ganska direkt till vår destination. Vi var i Harwich i god tid i alla fall och hamnade återigen på en bra plats på båten.
Man skulle kunna tro att båten plötsligt blivit omgjord till trupptansportfartyg. Det var ett hundratal brittiska soldater med tillhörande militärjeepar, kanoner och grejer. Vi undrade så smått om invasionen av Danmark var på gång.
Mike valde att stanna i hytten medan James och jag gick för att äta. Så vi köpte med oss litet mat och dryck till honom.
Överfarten var betydligt lugnare än på utresan och det var skönt.

7 september 2014
RESA MED RULLE
Fukostbuffé. Mike gick med till matsalen. Vi tog god tid på oss. Efter maten gick Mike och jag till hytten för att vila medan James så klart måste ”nose about” som man säger på engelska. Nyfiken är bara förnamnet på den unge mannen.
Tror till och med att vi råkade somna, Mike och jag.
Vid ettiden anlöpte vi Esbjerg. Kom av båten ganska fort.
Här blev det tack och lov inte några detours utan resan gick rätt så rakt mot Fredrikshamn. Med påföljd att vi hade drygt två timmar till godo när vi kom fram. Kändes så där kul.
Vi var och tankade på Shell. När James kollade mitt konto efter köpet visade det sig att de reserverat 1 295 spänn. Bensinen gick till 295. Häpp!
Åkte tillbaka till bensinstationen, men hon visste inte vad som hänt. James ringde till något Shellkontor och fick en, ganska dålig, förklaring. När man betalar med utländska kort reserverar de en tusenlapp extra. Pengarna skulle komma tillbaka in på kontot. Detta var söndag. Först på torsdag eftermiddag var mina pengar tillbaka på mitt konto. Makalöst fräckt tycker jag.
När vi kommit ombord på Stenabåten kändes det nästan som hemma. Det blev ganska sen middag och sedan var det inte mycket annat att göra än att vänta på att komma till Göteborg. Och ta en sväng i shopen. Där James köpte en massa flak öl. Var han skulle få plats med dem i bilen fattade inte jag, men han lyckades. Mike fick sitta med ett flak i knät. Som tur är är det bara tre och en halv mil från Göteborg till Hindås. Vid ettiden på morgonen var vi hemma igen.
Herrejösses sicken resa vi varit med om!

Skottland - Wales med rulle

27 augusti 2014
RESA MED RULLE
Dagen ägnade vi åt en utflykt till Loch Ness. Något odjur såg vi inte, men en hel del turister och en massa mer eller mindra fåniga souvenirer på Loch Ness Visitor Center.
På vägen hem stannade vi till i Fort Augustus som är ett mysigt litet ställe med en massa slussar. Alltid kul att titta på folk som skäller på varandra när de ska samarbeta i slussningsarbetet.
Vi kom iväg litet sent på förmiddagen, så vi fick stressa hem eftersom vi beställt bord till klockan 18 på The Carannog Fish Restaturant som ligger vid The Town Pier i Fort William. Vid sjön Loch Linhe.
När vi parkerat och tråcklat oss ut ur bilen fick James ge sig av i förväg till restaturangen. Mike och jag fick ta litet längre tid på oss. Restaurangen ligger inte jättelångt från hotellet, men det var det längsta Mike gått på flera månader. Och nerförsbacke. Var litet orolig att han skulle ramla, men han fixade det. Själv rullade jag rätt så fort i nerförsbacken, det gällde att bromsa ordentligt hela vägen…


Mysig fiskrestaurang i Fort William.

Vi fick i alla fall en underbar middag. En god skotsk lax med litet vitt till. Och så vräkte vi på med efterrätt dessutom. En urläcker glass för min del med smak av äpple och kanel. Mums.
Sedan skulle vi upp till hotellet igen. Det var litet tuffare.
Hade jag haft min gamla rullstol hade jag fällt upp fotplattorna och hjälpt till att sparka mig upp med benen. Det funkar inte med fast fotbåge så sonen fick agera knuffare.

James och Mike tillsammans med "vandraren" pustar ut i närheten av High Street och vårt hotell i Fort William.

Mike var rätt utmattad innan han var uppe. Han lade sig att vila medan James och jag promenerade genom stan till Morrissons där vi köpte mjölk till kvällskaffet. Jag rullade själv dit, knappt en och en halv km. Duktiga jag! På tillbakavägen fick James köra mig eftersom jag höll kassen med handlingen. Då valde vi vägen utmed vattnet. En fantastisk kvällspromenad!

28 augusti 2014
RESA MED RULLE
Nu har vi avverkat sista natten i Fort William. Dags att styra kosan mot Manchester.
James och jag tog en tur på stan för att kolla litet i affärer. Mike vilade sig på rummet efter frukosten medan vi drog runt på stan. Rätt mycket gatsten, rätt mycket ”ett trappsteg eller två” in till affärerna. Rätt trångt när man väl lyckats ta sig in någonstans, men det var kul ändå…


High street i Fort William.
Tills jag desperat behövde gå på toaletten. James skulle bara kolla en affär till. Sånt kan ta tid, så jag började rulla mot hotellet, snabbare och snabbare ju kissnödigare jag blev.
För att komma in på hotellet behöver man ta sig upp för en backe, som jag inte klarar att köra uppför. Så jag bad helt enkelt en kille som satt på en bänk och, förmodligen, lyssnade på musik i sin telefon, hjälpa mig upp. Det gjorde han snällt, även om han sade att han inte var så bra på att styra. Men styrandet skötte ju jag.
Tänk att det kan kännas så befriande att få gå på toaletten!
När James kommit tillbaka och packat bilen gav vi oss iväg till Fort William Visitor Center där man kan köpa en massa skotska prylar, inklusive ett stort antal whiskysorter och andra drickbara whiskyprodukter. Så det köpte vi. Jag hittade dessutom en snygg skotskrutig keps, som jag tänkte köpa till Mike, som stannade i bilen. Jag sade till James att påminna mig om att betala den när vi gick ut, sedan lade jag den bakom ryggen i rullen. Det är lättare att köra om båda händerna är fria.
När vi handlat klart och skulle lasta in grejorna, mig och rullstolen i bilen upptäckte jag kepsen! Som jag så klart inte betalt för. Det var bara att rulla in igen, låtsas titta på litet prylar, (oskyldig värre) och sedan rulla fram till en kassa och göra rätt för sig. Pinsamt är bara förnamnet.
Från Fort William körde vi åt sydväst. Efter ganska många timmar var vi äntligen framme i Manchester, där det inte var så enkelt att hitta parkering nära hotellet. James checkade in och släppte av oss och vår ryggsäck vid hotellet och for sedan för att hitta parkeringsplats för natten.
Ytterligare en väldigt lång dag i bilen och väldigt sen ankomst till hotellet…

29 augusti 2014
RESA MED RULLE
Manchester utan att åka till Old Trafford är en fullständig omöjlighet för sonen så dit for vi så klart efter frukosten och innan resan mot Wales skulle påbörjas. Mike och jag satt i bilen i cirka 50 minuter och väntade medan sonen botaniserade bland alla Manchester Unitedprylar i butiken. Sedan började det regna litet.

Cappuccinohämtare.Mike har varit och inhandlat varsin cappuccino till oss…



Efter Old Trafford var det dags för flygplatsen. Där fanns ett plane spotting område där vi tillbringade ett par timmar. Mike och jag passade på att dricka en cappuccino medan vi väntade på att James ”spottat” färdigt. Sedan blev det hamburgare innan vi styrde kosan sydvästöver. Bitvis regnade det rätt rejält.
Vi åkte så klart inte raka vägen till södra Wales utan gjorde en liten detour mot NorthWales och sedan på småvägar till Mid Wales.
Vid halv tiotiden på kvällen, efter en hel del snurrande runt Merthyr Tydfil hittade vi äntligen stugan vi hyrt för en vecka.
Den låg bedårande vackert, en härlig stensatt (Stenplattor - ej gatsten!) trädgård med en del gräsmattor, blomrabatter, fruktträd och en rejäl murad grill. Och, under över alla under, inga heltäckningsmattor i stugan! Stort och rejält och bra anpassat badrum. Halleluja!




30 augusti 2014
RESA MED RULLE
Lördag och vilodag. Sort of. James och jag åkte till ASDAS för att inhandla litet mat och dryck. Mike stannade i stugan och tog det lugnt. Vädergudarna med oss igen. Solen skiner. Det är varmt och skönt och livet leker.



Köksavdelningen och dörren in till badrummet. Handikappskylt över dörren…

Enda problemet är att möblerna är väldigt låga. Jag sitter ju i min rulle, men för Mike och hans dåliga knän är det jobbigt att ta sig upp och ner från stolar, sängen och soffan. Problemet med matstolen löste vi genom att lägga två rejäla soffkuddar på den så attt han lättare ska kunna resa sig.
Mike ringde sin syster – och moster – medan James och jag handlade. I morgon blir det söndagsmiddag hos syster Shirley och på onsdag träffar vi moster Dory och uncle John.
Och så måste vi få plats med våra goda vänner och Mikes systerdöttrar med familj. Tid till så mycket annat blir det väl inte innan det är dags att börja hemresan…
Till middag åt vi microvågs dinner. Det funkade också bra.
James frågade the landlord om tvättmöjligheter och tvättmaskin finns att tillgå så James ägnade en stund av kvällen till tvätt.
Jag var bara euforisk att det inte fanns några heltäckningsmattor…

Skottland - Wales med rulle

25 augusti 2014
RESA MED RULLE
Idag går resan till Fort William. Först mycket sightseeing i Aberdeen, där ingen av oss varit förut. Såg både flygplats (!) och hamnen. Flygplatsen var särkilt intressant här eftersom det är väldigt mycket helicoptertrafik, framför allt fram och tillbaka till oljeplattformarna.
James, som förmodligen tyckte vi hade för litet bagage i bilen; rullstol, rullator, betastöd, tre resväskor och tre ryggsäckar plus tre personer då, bestämde sig för att köpa en cykel på katalogföretaget Argos i Aberdeen.
På parkeringsplatsen stod han sedan och monterade det som behövde monteras för att cykeln skulle kunna sättas fast på cykelstället som han tagit med från Sverige.


Så småningom fortsatte resan mot Fort William, men först en liten tur till Balmoral, drottning Elizabeths skotska residence. Hon var inte hemma och slottet var inte öppet för allmänheten, men omgivningarna bedårande vackra.
Det var meningen att vi skulle åka en väg över bergen för att ta oss till Fort William, men när vi äntligen kom fram till den vägen var den avstängd på grund av en trafikolycka. Det var bara att vända tillbaka och köra ett antal mil innan vi kom in på rätt väg.
Först stannade vi dock för att äta. Det blev Fish and chips på The Hungry Highlander. Bästa fish and chips jag någonsin ätit. Väl värd de extra timmarna i bilen!
Den väg över bergen som vi så småningom körde var krokig och backig och jag är rätt glad på ett sätt att det börjat mörkna så jag slapp sitta med hjärtat i halsgropen. Fast tråkigt på ett sätt eftersom de fantastiska vyer som bredde ut sig runt oss knappt var skönjbara.
Sent, sent kom vi fram till vårt älskade Fort William och stöp i säng. Fullständigt uttröttade.


26 augusti 2014
RESA MED RULLE
Att vakna i Fort William till stålande solsken kändes som en Gudagåva! Att vi faktiskt var här. Helt otroligt!
Det blev frukost på Whetherspoons som ligger precis under hotellet. Scottish breakfast bestånde av ägg, bacon, beans, tomatoes, blackpudding och rostat bröd med sylt och honung…

Efter den bastantaste frukost jag ätit på över tio år var vi redo att ta oss an dagens äventyr.
I Fort William ligger Storbritanniens högsta berg, Ben Nevis, som är 1300 meter någonting högt. I bergskedjan finns det en hel del skidbackar – och linbana.
Aonach Mor heter berget där man kan åka cable car drygt halvvägs upp. 650 meter upp på berget kommer man. Där finns en stuga med restaurang, shop och möjlighet att via stigar ta sig fram till några olika utsiktspunkter.
För tretton år sedan, när vi senast var här och jag var fullt frisk, vågade jag inte åka. (Fegis!)
Nu när jag sitter i rulle tyckte jag det var lämpligt att pröva!
Min rullstol, (precis som jag själv) var för bred. Stolen gick inte in i gondolan. Sonen var rätt övertygad om att jag skulle fega ur just då, men jag hade bestämt mig. Med hjälp av mitt betastöd tog jag mig in. Maken fick plats i samma gondola med sin rullator och James och min rulle (med avtagna hjul) fick plats i nästa gondola. Och upp for vi. Vilken känsla. Halvvägs upp fick jag ett sms från James: ”Läskigt?” Svar: ”Nej inte ett skit. Ännu.”
Vi tog en fika när vi kom upp. Utsikten var stunning kan man väl säga. Solen sken och vi sken i kapp med den.





James lämnade oss i kafeterian och tog en promenad till de två utsiktspunkterna.
Nerfarten var litet läskigare än att åka upp, men helt ok.
När vi var nere och på väg till bilen höll jag på att spricka av stolthet över mig själv. Jag hade faktiskt fixat det! Det här kommer alla få höra till leda.
På kvällen var det steak night på the Wetherspoons, men Mike valde att testa haggis (skotsk nationalrätt gjord på fårinälvor, havregryn, ister, lök och olika kryddor. ”Den påminner i smak och konsistens om pölsa”, står det på google. Det var mycket godare än jag kunnat föreställa mig.

Skottland och Wales med rulle...

20 augusti 2014
RESA MED RULLE
Upp och iväg ganska tidigt för att vara vid färjeterminalen i Göteborg halv nio så att vi skulle få en placering ombord nära hiss och få parkera så jag kunde ta mig ur bilen till rullstolen utan att skrapa några andra bilar. Det funkade ganska bra, men sonen fick knuffa mig till hissen.
Överresan gick bra.
Sedan bilresa från Fredrikshamn till Esbjerg. Inte jättemycket handikapptoaletter, men det funkade.
Mina farhågor om problem med att ta sig ombord på Sirena Seaways kom på skam. Det gick superlätt och vi fick placering nära hiss. Men så klart: Heltäckningsmattor överallt, som gör det skitsvårt att köra rulle. Långa korridorer med heltäckningsmattor. Vår handikapphytt låg så klart längst bort från ALLT annat.
Vi gick till matsalen på kvällen och åt en svindyr måltid. Det hade blåst upp rejält och maken hade svårt att klara sig med sin rullator.
På väg tillbaka till hytten fick sonen hjälpa till och hålla ett rejält tag i Mikes tröja. Mike tog snedsteg som om han var väldigt berusad, men lyckades ta sig helskinnad tillbaka till hytten.

21 augusti 2014
RESA MED RULLE
Frampå småtimmarna lugnade havet ner sig och båten slutade rulla och stampa och man kunde äntligen somna.
Frukost i matsalen. I vanliga fall, utan heltäckningsmattor, hade jag klarat att hämta maten själv men nu fick James hjälpa mig, eftersom jag inte kan köra rullstol med en hand på heltäckningsmatta. Knappt med två, faktiskt!
Vid ettiden dockade vi i Harwich och vår roadtrip till Skottland och Wales tog sin egentliga början.
Det kändes mäktigt och överväldigande på något vis att för första gången på tio år vara på brittisk mark. Varken Mike eller jag hade väl riktigt trott på att resan verkligen skulle bli av.
Måste erkänna att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna…

Första etappen Harwich - Newcastle tog sin lilla tid. Klockan var ganska mycket innan vi kom fram til vårt hotell i Newcastle. Rummet var helt ok – förutom heltäckningsmattorna då.
I Storbritannien finns hyfsat gott om handikapptoaletter – men man måste ha nyckel för att ta sig in på toaletterna! Radar key system heter det. Man kan beställa nyckel. Bor man i landet kostar det cirka 3 pund. Om detta visste vi inget i förväg. Det borde vi så klart ha kollat upp innan vi åkte.
På servicesstationer finns personal som släpper in en, men på platser där det inte finns personal tillgänglig ligger man risigt till. Själv lyckades jag tråckla mig in på vanliga toaletter med hjälp av betastöd eller rullator när jag var tillräckligt desperat och ingen handikapptoalett fanns tillgänglig.
Vi somnade ganska omgående efter första dagens, ganska långa, bilresa. Vad vi inte visste då var att dagsetapperna skulle bli väldigt långa vissa dagar eftersom sonen hela tiden gjorde diverse detours till platser – och flygplatser – han ville kolla på. Och så ville han visa oss saker som han sett när han var över till Skottland förra våren. Det blev en hel del sightseeing under resan kan man lugnt säga…

Första fish and chipsmåltiden på väg till Newcastle


22 augusti 2014
RESA MED RULLE
Vi tillät oss att sova ut hyfsat länge, sedan gick vi till Little Chef för att äta frukost. Det som vi trodde skulle bli en resa till Edinburgh började med flera timmars sightseeing i och kring Newcastle, med påföljd att vi kom till Edinburgh först fram på kvällskvisten. Och Newcastles flygplats fick vi se…
Vi åt middag i hotellets restaurang och sedan gick James ut för att träffa en arbetskamrat från Landvetter, som råkade befinna sig i Eindburgh samtidigt som vi var där.
Mike och jag slocknade ganska snabbt på hotellrummet.
Heltäckningsmattorna börjar kännas i axlarna. Det kommer att bli tufft mot kroppen det här. Dels att sitta så många timmar i bilen, dels köra rulle på heltäckningsmattor hela tiden. Men det är väl smällar man får ta…


23 augusti 2014
RESA MED RULLE
Dags att kolla in Edinburgh, en av våra favoritstäder i Skottland. Ingen bra tid att vara här. Det råkar vara kulturfestival och Bank holiday, vilket innebär fullständigt igenpackade gator – och trottoarer. Mycket köra, stoppa, stå stilla, köra en meter, stanna, stå stilla, köra två meter, stanna… och titta på floden av människor som väller fram i stadsrummet. Jag blir yr i huvudet bara av att sitta i baksätet och titta på allt som rör sig som en lavamassa från ett vulkanutbrott. Tack gode Gud att inte jag kör!
Sonens tålamod är beundransvärt, även om det blir en hel del svordomar…
Det blev änna jobbigt till slut.
Tillbaka till hotellrummet efter ett par timmar. Det kändes skönt att slippa ifrån allt vimmel.

24 augusti 2014
RESA MED RULLE
Dags att ställa kosan mot Aberdeen. Det blev mycket sightseeing i Edinburgh innan vi kom iväg mot Aberdeen. Skulle kört till ett köpcentra där Mike o jag skulle vänta på att James gjorde litet sightseeing på egen hand (gåendes). Tyvärr fick vi ingen parkeringsplats och i parkeringsgaraget kom vi inte in. Med takboxen på bilen blev den för hög för att komma in i garagaet. Snopet. Körde runt några varv och hoppades på att någon handikapparkering skulle bli ledig, men till slut gav James upp och började resan mot Aberdeen i stället. Först tittade vi så klart på Edinbugh flygplats!
Det var ganska sent på kvällen innan vi kom till Aberdeen. Skönt att få komma i säng.

Storm och ösregn

RESA MED RULLE
Nyss ringde en tekniker från Hjälpmedelscentralen i Mölndal och sade att han hade en arbetsorder på byte av sittyg till min rullstol. Kunde han komma någon dag för att hämta rullstolen för att fixa det? Visst. Om tre veckor då. När jag kommer hem från semestern! Det blir till att ta med den nya rullstolen på resan. Trots att det är svårare att ta sig i och ur den eftersom det är fast fotbåge på den och inte uppfällbara fotplattor som jag är van vid… Hejåhå. Tur de inte hunnit hämta tillbaka den som de egentligen skulle ha gjort.

Ute blåser det halv storm och ösregnar. Känns inte så jättekul. Hoppas det inte blåser lika mycket i morgon när vi ska ut och åka båt!

Snart kommer sonen för att ta med Morris till kattpensionatet. Det känns litet läskigt att lämna bort honom i tre veckor (katten alltså). James skall lämna katten vid tvåtiden. Han slutar jobbet på Landvetter klockan ett, så litet snärjigt blir det. Morris har gnällt och velat gå ut en lång stund på förmiddagen, men nu har han gett upp och gått och lagt sig på min säng. Det gör han rätt i.
Och fjärlirna i magen fladdrar allt mer…

Det närmar sig...

RESA MED RULLE…
Det närmar sig…
Det mesta är fixat nu utom min rullstol som behöver få nytt sittyg, så jag inte plötsligt ramlar ner i backen, eller fastnar i ramen som en fällkniv. Det är hål i tyget, som så klart kommer att spricka mer och mer. Tror i alla fall jag.
Arbetsterapeuten lade en arbetsorder till Hjälpmedelscentralen den 13 augusti. Då ska de ha tre arbetsdagar på sig att fixa till rullstolen. Men finns det möjlighet att missförstå gör man så klart det. Ordern låg som specialanpassning eftersom länkhjulen (de små framhjulen) skulle bytas ut. Då har de hur lång tid på sig som helst att fixa det tydligen.
Jag ringde HMC eftersom ingen hört av sig idag. När jag pratat med dem ringde jag min arbrtsterapeut, som erbjöd sig att ringa till teknikerna direkt på HMC Mölndal. Hon lovade be dem ringa. Det var vid ettiden. Ingen har ringt så klart. Kanske i morgon. Annars får jag ta den nya rullstolen med mig. Trots att den är svårare att ta sig i och ur eftersom det är hel fotbåge och inte uppfällbara fotplattor på den. (Nya rullstolen är å andra sidan extremt lättkörd.)
Alltid är det något som ska djäklas. Fast det är ingen sport om allt bara löper på friktionsfritt.

Mike har varit och inhandlat de mediciner som fattades oss och fått sitt waranprov taget. Nu gäller det att ringa sjukhuset i morgon och få reda på hur hans prov låg.
I morgon ska också Morris tas till kattpensionatet i Stockabäck, Rävlanda.
I kväll har vi haft pow wow-möte om Tussie, som dels vår snälla granne Kerstin, dels bästa syster och svåger lovat hjälpas åt att passa. Bitarna faller på plats.

Resa med rulle

Igår åkte James och jag till Autoexperten i Askim för att köpa en litet mindre takbox än den han beställt och fått hemlevererad i veckan som gick.
Det var bara det att företaget var stängt på lördagar över sommaren. Snopna fick vi vända hem igen. James har bestämt sig för att pröva med jättetakboxen innan vi bestämmer slutgiltligt hur vi ska göra.

Idag är det söndag och då har vi som vanligt doserat våra mediciner för veckan. Och sett till att vi packat ner de mediciner vi behöver ha med oss på resan. Mycket piller blir det… Kära nån! Och Mike och jag som hade så roligt åt farmor när hon förr i tiden kom och hälsade på med sin lilla specialresväska fylld med mediciner. Nu kan hon sitta i sin himmel och skratta åt oss.
Vi tvättar också idag, litet grejer som ska med. Och litet annat.
Nervösare och nervösare blir vi i takt med att timmarna går och avresedax närmar sig med stormsteg. Ibland undrar jag litet vad vi gett oss in på. Enklast är ju egentligen att sitta hemma i köket och kolla ut på världen utanför. Fast hur kul är det på en skala? Det har vi trots allt gjort i flera år nu så litet omväxling kan inte skada. Väldigt spännande är det förstås att se hur det funkar att ”resa med rulle” (rullstol alltså). Men eftersom James är både stark och villig ska det väl gå bra hoppas jag…

Fjärilar i magen...

I onsdags for James och jag till Djurkliniken för att får Morris vaccinerad igen. Det gick lätt att få in honom i kattburen, men när Tussie fick se buren började hon yla och skrika som en vansinnig. Hon trodde det var hennes tur att bli infångad och instängd i en bur… Stackars katt vilken traumatisk upplevelse det måste ha varit förra gången vi försökte få iväg henne till veterinären.
Efter veterinärbesöket åkte vi till Jula och köpte ett set med två resväskor till Mike och mig. Vi hade inga resväskor kvar. Det var ett tag sedan vi var ute och reste kan man väl lugnt påstå. Senaste gången jag var i behov av resväska var när jag åkte till Treklöverhemmet i Ljungskile på rehab hösten 2008.

När vi städat lägenheten idag bestämde vi oss för att provpacka. Se hur mycket som får plats i våra relativt små resväskor. Kläder för tre veckor behövs för semestern. Mike får den större resväskan. Vi packade den först. Det får trots allt plats en hel del i väskorna.
Morris kröp ner i en plastkasse som vi haft några nyinköpta t-shirtar i. Det tyckte han var kul. Sedan tittade han lystet på de nya, rena kläderna utan katthår i resväskan, men jag hann stoppa honom innan han hoppade ner i väskan och gosade in sig bland kläderna. Tack och lov.

Det börjar kännas litet nervöst nu. Nu tror vi nästan på att resan ska bli av. Ett väldigt fladdrande av fjärilar i magen… Resfeber kallas det på vanlig svenska.

Ibland ska man drabbas av litet tur också...

Det har varit en nervös – och rätt så händelserik vecka.
I fredags (24 juli) bestämde vi oss för att ringa Her Majesty’s Passport Service i Great Britain. Eftersom vi inte hört något från dem sedan vi skickade in Mikes Birth Certificate, för nästan två veckor sedan, tyckte vi att det var läge att kolla om de fått brevet.
Lättare sagt än gjort. I mailet vi fått från dem tidigare fanns ett telefonnummer man kunde ringa om man hade frågor. Det hade vi ju.
Det var bara det att de flesta frågor vi ställde kunde de inte svara på, av sekretesskäl! A dead end, kan man säga. Mannen vi pratade med lovade skicka ett mail till berörd avdelning, som skulle höra av sig till oss senast onsdag.
Vi fick också rådet att man via sin ambassad kan få Emergency Travel Documents. Då kostar det drygt 1100 kronor till plus resa fram och tillbaka till Stockholm då. Man måste nämligen infinna sig personligen för att ansöka om dessa dokument.
Vi började inrikta oss på att det nog inte skulle bli någon resa för vår del. Snopet. Som vi sparat och gnetat. Alla hotell vi bokat och betalt för som man inte skulle få tillbaka pengar för…
James sade till mig att chilla, ta det lugnt, allt löser sig… Bla, bla, bla. Tänkte jag och fortsatte jaga upp mig. Han fick rätt – som vanligt.
I tisdags morse ringde det på dörren kvart över nio.
– Väldigt vad tidig hemtjänsten är idag då, sade jag.
De brukar komma vid kvart i tio – tio på tisdagar och fredag.
Utanför stod en kvinna från DHL med ett gult stort kuvert. Mike fick skriva under att han mottagit försändelsen. Den visade sig innehålla hans pass!
Gissa om vi blev glatt överraskade. Passet var utfärdat den 24 juli. Alltså samma dag som vi ringt. Hade vi inte ringt hade det väl inte blivit något pass än på ett bra tag. Mike ringde sin moster i Wales och berättade att passet kommit. Varvid hon sade: ”Då hade ni tur för nu har pass-folket gått ut i strejk här.”
Häpp! Ibland ska man drabbas av litet tur också…

Kattvaccination med förhinder

Igår skulle vi ta katterna till veterinär för att få dem vaccinerade. Trodde vi. Morris var inte så svår att få tag i och lät sig sättas i transportburen, om än under protest.
Tussie vägrade att låta sig fångas. James fick tag i henne två gånger men hon klöste och sprattlade sig lös och for runt som en vettvilling i lägenheten och gallskrek. Vi var tvungna att ge upp. Körde Morris til Djurkliniken i Partille och fick honom vaccinerad. James frågade om det finns något lugnande/sövande man kan ge katten i maten så att man kan få in henne i buren, men då måste man undersöka hennes hjärta först – och hur skulle det gå till liksom?
Rätt så moluckna åkte vi hem igen. Ringde syster Pyttan som sade att de kan passa katten medan vi är på semester – om de bara är hemma. Det kändes bra. Idag erbjöd sig grannen Kerstin att också ställa upp om vi behövde hjälp. De kanske kan hjälpas åt så blir det inte så betungande.
Häromdagen var jag ute och testade mitt Freewheel till rullstolen. Häftigt. Det gick lätt att köra över gatstenar, som i vanliga fall är en väldigt skumpig resa.
Körde ner på Stationsvägen och fram till Tyringevägen, där jag tänkt ta mig upp en tredjedel av backen och sedan in över skolgården, förbi ICA och hem. Backen var seg. När jag hunnit en bit upp stannade Ove W och undrade om jag ville få hjälp upp. Det ville jag. Han blev förvånad över hur lättkörd rullstolen var.
Idag tog jag en ny sväng, fast utan Freewheel. Över skolgården och så Tyringevägen upp. Den delen av backen är ännu segare en den första tredjedelen. En ung kille stannade sin bil och frågade om jag ville ha hjälp upp, men det ville jag inte eftersom jag var ute för att testa om jag kunde ta mig upp där. Till slut var jag uppe på toppen av backen och var skitnöjd med mig själv. Körde längs med skolgården/kyrkans parkering fram till Reisens backe. Vem möter jag där om inte Morris. Ropade på honom, men han ville inte komma, så jag rullade ner för backen och hem igen. Hann bara hem så vips var Morris där. Inte lätt att vinna över en katt…

Högsommarvärme ...

Ännu en dag med högsommarvärme. Fantastiskt. Hallonen bara exploderar. Nåja, bildligt talat så klart. Men de mognar undan för undan under dagen faktiskt. Underbart.
Första juli var jag iväg och provade ny rullstol och ett så kallat Freewheel.
Rullstolen är helt fantastiskt lättkörd. Den har luftpumpade däck. Det gör en hel del, men stolen i sig är också mer lättkörd. Kanske beror det på stukningen (vinklingen), men lätt gick det när jag fick hem den ett par dagar efter besöket på Hjälpmedelscentralen. Känns som om den rullar av sig själv nästan. Otroligt.
Problemet är bara att för att kunna ha Freewheel (ett stort hjul som man kan hänga på fram) måste det vara fast fotbåge. Det innebär att det är svårare att ta sig i och ur rullstolen. Tror inte jag fixar det i längden…
Bytte hjulen från den nya rullstolen till den gamla för att se om lättkördheten berodde på att det var luftpumpade däck. Den gamla rullstolen gick lättare än tidigare men inte som den nya. Nya rullstolen med luftpumpade däck och uppfällbara fotplattor och sedan strunta i Freewheelet blir nog det bästa…
Får snacka med arbetsterapeuten när hon kommer tillbaka från semestern.

Vi har tagit det lugnt idag i värmen. Katterna söker gärna skuggan. Morris jagar litet flugor mellan varven, till och med rosorna slokar och ser trötta ut, men de luktar gott.

Halleluja, äntligen läkt!

Varit och fått mitt sår omplåstrat på Landvetter vårdcentral. Sköterskan sade att det gått igen helt och hållet nu, så jag behöver inte komma tillbaka. Halleluja! Bara litet drygt två månader (tio veckor så när som på två dagar) efter operationen är det äntligen läkt. Gött.
Passade på att handla jordgubbar när jag var i Landvetter. 30 kr per kartong. Här hemma kör de med det gamla priset 89.90 kg.
Jag har också ringt sjukgymnastiken. Hade tänkt vänta till efter semestern med att börja träna där, men insåg att det kanske är en bra idé att köra igång så fort som möjligt.
Fick brev från min läkare häromdagen där hon förklarade hur kass min rygg faktiskt är. Vi talades vid i telefon veckan innan och hon förklarade då vad de hittat när de gjorde MR undersökning på ryggen. ”Det är inte konstigt att du har ont i ryggen” sade hon. Det var ett par diskbråck och rätt mycket artros litet här och där. Diskbråcken innebar inte någon ryggmärgspåverkan, tack och lov.
Sjukgymnastiken ringer upp i eftermiddag och jag hoppas att jag kan få en tid snart – fast det är ju semestertider nu, så vi får väl se hur det går…

Att ha litet tur...

I fredags var jag i Borås och visade upp mitt operationssår för kirurgen som opererade mig.
”Bra, bra,”sade han och gjorde tummen upp. ”Du behöver inte komma tillbaka mer. Du kan sköta själv nu.” Sedan smilade han och sade: ”Du har litet tur…”
Hmmm. Över två månader och såret är fortfarande inte riktigt läkt. Tur?
Sedan fattade jag att han menade att jag hade LITET tur i motsats till tur eller mycket tur. Det vill säga otur egentligen. Språkförbistring.

Idag är en satans dyster dag. Vaknade nervös och mådde pyton. Det har inte blivit mycket bättre under dagen. Hur kommer det sig att man plötsligt en dag känner det som om man har lust att hoppa av alltihop? Att man inte har lust med någonting och tycker så synd om sig att tårarna och snoret bara rinner. Varför blir det så? Utan någon anledning alls.
Plötsligt känns allt så fruktansvärt jobbigt. Man ORKAR bara inte. En sådan dag är det idag. Vet inte vad som skulle kunna pigga upp mig. En miljonvinst? Tror inte ens det skulle hjälpa. Fast man vet ju inte. Dessvärre lär jag inte få reda på om det skulle hjälpa heller. Har inte ens spelat på någonting där man kan vinna… då blir det skitsvårt.

Mycket tålamod - en nödvändighet

Hejåhå. Tur man är utrustad med mycket tålamod. I torsdags skulle en läkare från Medicinmottagningen på Sahlgrenska ringa Mike. Någon gång mellan 9 och 15. Vi höll oss inne hela dagen. Och väntade. Och väntade. Och väntade…
Ingen ringde så klart. Tjugo minuter i fyra försökte Mike ringa mottagningen, men kopplades hit och dit och sedan kopplades han bort. Fullkomligt hopplöst företag.
I går gjorde han ett nytt försök. Man hamnar hos något som heter Kontaktpunkten
( något som sägs underlätta patienternas kontakter med sjukvården. Ha, ha, ha.) De har telefontid mellan 7.30 och 17, enligt hemsidan. Men inte i verkligheten på sommaren. Då stänger de klockan ett.
Jag skrev ett mail till någon som man kunde klaga på vården hos. Hör och häpna några timmar senare ringde samme man för att reda ut begreppen. Imponerande. Enligt honom hade läkaren ringt FLERA gånger. På ett gammalt mobilnummer i stället för hemtelefonen. Man kan tycka att en utbildad läkare borde ha så pass mycket sunt förnuft att han testade med det andra telefonnumret då.
Mike fick uppmaningen att ringa Kontaktpunkten idag igen. Det gjorde han. När han äntligen kom fram dit fick han veta att en sjuksköterska skulle ringa upp honom. Ingenting är lätt fixat i dagens sjukvård. Efter ett par timmar ringde en sköterska. Mycket defensiv, om man säger så. Enligt henne hade läkaren bara haft tillgång till det gamla mobilnumret! På pappret de skickat ut till Mike angående doktorns telefonsamtal står de dock att de ska ringa på vårt hemnummer eller mobilnumret
(som inte längre är i bruk).
Nu fick hon kontakta läkaren för nytt telefonsamtal – eller ett besök.
”När blir det då?”
”Ingen aaaaaaaning.”
Ridå.
Som sagt. Tur vi är utrustade med mycket tålamod.

Shaken (not stirred)...

Lillasysters födelsedag idag.
Har varit på vårdcentralen i Landvetter för att få mitt operationssår omlagt. Sköterskan tycker att det ser väldigt bra ut nu. Fick ny tid till nästa måndag, eftersom jag ska till Borås sjukhus och visa upp såret för operatören på fredag. Mike fick sitt waranprov taget.
Sedan åkte vi till Mölnlycke för att hämta mitt handikpparkeringstillstånd.
Jag hatar Mölnlycke centrum! Mellan Kulturhuset och Kommunhuset är det bara gatsten hela vägen. Där har jag skumpat omkring med min rullstol. Shaken (not stirred!) kan man väl gott säga att jag var innan jag var tillbaka på parkeringen med mitt nya p-tillstånd. Ringde kommunens växel innan för att höra om det fanns någon handikapparkering nära kommunhuset, men den som svarade svävade litet på målet, så jag parkerade utanför Kulturhuset.
Jag blir fullständigt vansinnig när jag tänker på att mina skattepengar gått till att göra Mölnlycke centrum så otillängligt som möjligt för folk i rullstol och folk som har svårt att gå och behöver använda rullator/kryckor/käpp.
Jag undviker Mölnlycke så mycket jag kan, trots att det är ”min centralort”. Det känns verkligen inte som ”min” längre.
Eftersom jag sitter med i Rådet för funktionshinderfrågor vet jag att det här med gatsten/vägbeläggning är uppe på agendan så fort det ska byggas/byggas om någonstans. Vi påpekar ALLTID att det inte bör sättas gatsten! Hjälper det? Inte ett skit! Ofta undrar jag varför det finns ett Råd för funktionshinderfrågor – ingen bryr sig ju om vad vi säger i alla fall…

En bra midsommarafton

Vi har hunnit med mycket idag på midsommarafton. Först rakade och klippte jag Mike. Sedan duschade han medan jag fixade frukost.
Därefter ägnade vi ett par timmar åt städning och eftersom inga andra stollar ville tvätta på midsommarafton hade vi tvättstugan för oss själva från två till elva på kvällen, om vi hade velat. Tvätten var dock färdig vid sextiden. Då hade vi också hunnit handla och förbereda middagen bestående av sill, potatis, rökt lax, ägg med räkor och Ålborgs Jubileums.
När Mike diskat och maten hunnit sjunka undan något blev det kaffe och hembakad mandelkaka med jordgubbar på uteplatsen på framsidan av lägenheten. Eftersom klockan hunnit bli litet drygt sju på kvällen var det där solen befann sig – och följdaktligen vi också. Regnet, som utlovats, höll sig borta hela dagen. Det är vi bara tacksamma för. Det blev en riktigt bra midsommarafton kan man väl säga. Fast inte mycket dragspelsmusik.
Katterna har varit ute ganska mycket och både de och vi är rätt så trötta nu. Mike har krupit till kojs medan jag kollat färdigt på TV. Katterna slumrar sött.Nu dags för sängen. Borde somna rätt gott i kväll… Fast man vet aldrig.

Fars i Larv

I går var vi ute och roade oss kungligt! Vi var och hälsade på Linda och Jonas i Tråvad. Kusin Karin var också där förstås och vi blev alla bjudna på jättegod middag.
Vi sextiden åkte vi till Teaterladan i Larv där det vankades fars i form av pjäsen Lånta fjädrar. Både Linda och Jonas spelar i pjäsen och kusinen har varit producent, så det var rena familjeprojektet.
Uppsättningen var så djäkla bra. Man kunde inte tro att det var ettt gäng teateramatörer på scenen. Hur proffsiga som helst. Jonas var fullkomligt outstanding som herr Hörnberg.
I pausen blev vi bjudna på kalkontallrik för att det var premiär. I fortsättningnen kan folk beställa – och betala för – kallkontallriken. Vi hade alltså tur.
Det var härligt väder, men i pausen fick James hämta våra jackor i bilen för då hade det börjat bli litet kallt i ladan.
Vid 10-tiden på kvällen begav vi oss hemåt efter en riktigt lyckad dag. Fantastiskt kul.

Jag blev så inspirerad av gårdagens äventyr att jag tränade ganska flitigt på altanen idag. Det blev 3 gånger tio minuter med betastödet och det kändes väldigt bra.

En glädjedag

Varit och grattat storasyster Pyttan idag. Hon fyller 70 på tisdag. (Himmel så gammalt). Det var första gången sedan jag hamnade i rullstol, för sex år sedan, som jag tog mig in hos dem.
Åsa var hemma från Spanien och hade med sig Moa (som flugit hem från Filippinerna). Vilken fantastiskt rolig överraskning. Att Åsa skulle komma hem visste jag ju, men inte att Moa skulle komma med.
Grethe, som jag inte sett sedan Tusses begravning för drygt två år sedan, var också där för att gratta tillsammans med dotter Karin.
Ola, med sina två pojkar var också där, liksom Dag med fru och tre barn. En glädjedag idag alltså.

Fick också tillfälle nu att se deras omgjorda kök, som blivit kanonfint.
James körde oss upp och hämtade oss en dryg timma senare, han skulle börja jobba halv fyra så det blev litet stessigt på slutet kan man väl säga. Hoppas att han inte blev jättesen till jobbet.
Jag blev så inspirerad av att kunna ta mig in hos Pyttan o Elmer (6-7 trappsteg upp till ytterdörren och promenad från grinden och in till huset) att jag gåtränade på altanen när vi kom hem. Lika bra att köra på när man har flyt. Rätt så nöjd med mig själv idag. Det kan man väl få lov att vara, eller?

I veckan har vi bokat vår semesterresa till Scotland/Wales. Åker med båt från Esbjerg i Danmark den 20 augusti och reser hem 6 september. Vi har också bokat stuga i Wales en vecka. Nu börjar jag snart tro på att det är sant att vi ska åka…
Tur att vi åker nu, för linjen Esbjerg – Harwich ska också läggas ned. Det innebär att ska man ta sig med bil till Storbritannien framledes måste man åka färja från Holland eller Frankrike. Dumt.

En händelserik dag...

En händelserik dag. Först sjukresa ner till Hjälpmedelscentralen i Mölndal för att testa rullstol med Freewheel (ett större hjul fram på rullstolen, som gör att man kan köra i litet mer oländig terräng; på gräsmattor, grusgångar, i snö och på skogsstigar till exempel). Fick testa att köra på gräsmatta och det var en häftig känsla att kunna köra utan problem på en blöt gräsmatta…
Enda problemet är att Freewheel inte kan monteras på en rullstol med fotplattor som går att fälla upp. Måste vara fotbåge på rullstolen för att det ska funka. Och då kan jag inte vända och backa upp för litet brantare backar med hjälp av benen som jag gör idag. Ska få testa en sådan rullstol i sommar någon gång. Krävs litet träning för att köra rullstolen med Freewheel dock.
När jag var klar på HMC kom James och hämtade mig och vi åkte till Trädgårdsföreningen i Göteborg för att möta lillebror Nennes näst yngste son, Sebastian, som tog studenten idag. Knökafullt med folk runt stora scenen, men vi lyckades hitta familjen. Alla Nennes barn – och barnbarn – var där. Himla kul att se dem allihop.
Syster Pyttan och Elmer var också där, men dem såg vi bara i vimlet.
Eftersom jag inte kan ta mig in hos Nenne (massa trappor) så åkte vi till Allum för att handla litet efter mötet med den unge studenten.
Var hemma först vid 6-tiden, så det var en lång dag för mig, som åkte hemifrån klockan nio.

Plötsligt var jag "normal"...

I går var jag på Dalheimers hus i Göteborg för första gången någonsin. En hearing om ryggmärgsskadesjukvården i Västra Götaland stod på programmet. Claes Hultling, läkare och ryggmärgsskadad sedan 30 år tillbaka, föreläste. Christian Wass, berättade om när han dök på huvudet rakt ner i sandbotten vid Getskärs badplats i Stora Höga för 20 år sedan och fick en ryggmärgsskada. Tårarna rann på mig. Det var inte bara jag som berördes av hans berättelse. Det var helt knäpptyst i salen när han berättade.
Politiker var med och diskuterade framtida ryggmärgsskadesjukvård och gruppen som dragit i gång det hela berättade om sin dröm om hur vården ska se ut framöver.
En fantastiskt givande eftermiddag. Det var säkert ett trettiotal rullstolsburna i olika åldrar som var där och lyssnade. Och plötsligt var jag ”normal”. Inte den som står ut.
Det var en väldigt märklig känsla.
Som grädde på moset träffade jag min gamle arbetsterapeut från Sahlgrenska och fick en liten pratstund med honom. Mannen som betydde så oerhört mycket för min rehabilitering. Som fick mig att våga testa mina gränser och inse att jag klarade mycket mer än jag själv trodde. Kul!
Idag var det åter dags för besök på vårdentralen i Landvetter för omläggning av mitt oprationssår på ryggen, som envist vägrar att läka. Hoppas det läker snart. Träffade bästa Jeanette Thyeslius på Ica Kvantum. Alltid lika kul att se henne.

På spaning efter den tid som flytt...

Häromdagen kom det en liten bok till mig med posten. Titel: ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan”.
”Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt”. Omslaget utformat som en löpsedel. Gult med svart text.
En liten bok där 22 av oss, som var de första eleverna på den nystartade, tvååriga, Journalisthögskolan i Göteborg, medverkade i. Vi var 60 elever som antogs 1967. Förvänatansfulla och ”hungriga”, beredda att förändra journalistiken – och världen.
I år är det 45 år sedan vi gick ut. Ett jubileum som firades i Stockholm den 17 maj. Omöjligt för mig att delta i, men alla som ville fick skriva om något som hänt under skoltiden, eller efter. Texterna skulle samlas i en bok. De som skrev fick boken gratis.
Själv berättade jag om när jag sökte – och fick – jobb som redigerare i Wales. Berättelserna var fantastiskt roliga att läsa. Många väl gömda, och nästan glömda, minnen poppade upp när jag läste boken. Riktigt, riktigt kul! Meganostalgitripp.

Idag var det vårmarknad i Hindås. Blev litet snopen måste jag säga. Trodde det skulle vara något i stil med julmarknaden, men det var inte i närheten. Ändå kul att ge sig ut ”på byn” och träffa litet folk att tjöta med en stund. Köpte hembakad, mjuk, pepparkaka och sedan gick vi hem och fikade. Härligt väder, så det blev fika på altanen.

Never a dull moment...

I går var jag till Landvetter vårdcentral och fick mitt operationssår omlagt. James skulle få agrafferna, ”stygnen” efter blindtarmsoperationen, borttagna. När vi kom ut till bilen hade jag fått 800 kr i böter! Härligt! Trots att Parkeringstillståndet satt i framrutan. Väl synligt tyckte jag, men det hade inte parkeringsvakten tyckt. En affärsinnehavare intill talade om att han dessutom informerat vakten om att jag var rörelsehindrad. Han hade sett mig när jag flyttade över från bilen till rullstolen. Det har ju egentligen ingen betydelse. Man måste ha parkeringstillstånd för att stå på handikapparkering. Det hade jag ju också. Synligt i framrutan. Inte tillräckligt synligt för P-vakten dock.
James kollade tillståndet, men sade att datum inte inte syntes för att parkeringstillståndet glidit ner litet. Det kostade 800 spänn. Ska överklaga så klart, men tror inte på att jag får någon rättelse för det. Det brukar vara tufft.
Den här operationen har kostat mig en djäkla massa pengar. Än är det inte över. Nu har jag samlat ihop till frikort hos sjukvården, men resorna fram och tillbaka två gånger i veckan är inte gratis så klart. Det blir ett par tusenlappar sammanlagt innan det hela är färdigt. Huvudsaken är förstås att det läker.
Sedan åkte vi ner till Östra sjukhuset. James fick gå till kirurgmottagningen för att visa upp sina parkeringsböter innan han kunde få ett intyg att han legat inne på sjukhuset och inte kunnat flytta sin bil, eller betala parkeringsavgiften.
Mycket parkeringsböter blir det.

Innan vi vände hemåt käkade vi lunch och handlade litet. Jag köpte tre par handskar på Jula, som jag ska använda när jag kör rullstolen. Vi köpte också en hyfsat billig gräsklippare och en barnspade med långt skaft till mig.
När vi kom hem satte James ihop gräsklipparen och klippte gräset på framsidan, medan Mike rensade litet i rabatten och välte ner med rullstolen bland buskar och blommor. Eftersom James inte vågade lyfta, när stygnen precis tagits, fick vi larma Hemtjänsten som kom och fick upp Mike från marken…
Hejåhå. Never a dull moment in this family.

Tröttsamt värre

Känner mig litet trött idag. På allt. Framför allt på mitt operationssår som inte vill läka. Igår började det rinna ganska hysteriskt ur såret när vi satt och åt middag. Jag kände hur t-shirten blev blöt. Mike fick agera sjuksköterska och kolla. Såret var gult och geggigt. Han tvättade rent så gott han kunde. James tyckte att jag skulle åka in till akuten. Så hela familjen lastade in sig i bilen. James körde. Mike lastade i och ur rullstol och rullator och jag var passagerare.
Vi åkte till primärvårdsakuten på Mölndals sjukhus. Läkaren där tyckte inte såret såg så farligt ut, men slängde in en brasklapp när han skickade hem mig efter såromläggning; ”Får du jättehög feber får du åka till den vanliga akuten!”
Hejåhå. Sedan for vi hem igen. Inte ett dugg lugnare än när vi åkte in till sjukhuset.
I morgon ska jag till Borås sjukhus för att få stygnen borttagna – om de nu kan ta bort dem den här gången. Frågan är också hur länge det ska hålla på att rinna sårvätska utefter ryggen. Kläderna blir läskigt kladdiga och måste bytas ofta.
Tur jag inte visste innan operationen hur det skulle bli, då hade jag aldrig brytt mig att låta ta bort lipomet.

Dyr sjukhusvistelse

Det har varit en händelserik vecka. På onsdagen åkte James till Landvetter vårdcentral. Då hade han haft ont i magen på måndag och tisdag. Läkaren kunde inte avgöra vad som var fel så han skrev en remiss till kirurgaktuen på Östra Sjukhuset. James kom in där vid 5-tiden på eftermiddagen. Efter ett otal blodprov, undersökningar och röntgen kom de fram till att det nog var en inflammerad blindtarm. Han blev inlagd över natten för eventuell operation dagen efter.
På torsdagen fick han ligga och vänta ända fram till strax före åtta på kvällen då det var dags för operation.
Själv åkte jag till Landvetter vårdcentral för att få stygnen på ryggen borttagna. Det visade sig att såret inte läkt och att det var infekterat. Jippie! Sköterskan ringde Borås sjukhus och fick bokat en tid till mig där på fredagen. De frågade om jag hade feber, vilket jag sade att jag inte hade.
Hemkommen kollade jag tempen som visade sig ligga på 38 grader vilket är ganska högt för mig som har låg normaltemp. Blev litet orolig och ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte jag skulle få en läkare att titta på det för eventuellt insättande av antibiotika i förebyggande syfte. Åkte ner till Primärvårdsakuten i Mölndal. Där kollade de CPR (snabbsänka) och temp. Sänkan låg en bit över 100 och doktorn bestämde sig för att skriva ut antibiotika, som jag precis hann hämta ut på sjukhusapoteket innan de stängde klockan 20.00.
På fredagen var det dags att åka till Borås, där en sköterska kollade såret och drog ut 2 dl sårvätska ur en ”bulle” vid sidan av såret, tvättade rent och satte på ett litet omslag.
Hon passade på att tala om för mig att jag borde ha suttit mer rak i rullstolen, inte lutat mig framåt eller sträckt ut armarna framför mig. Litet trixigt att undevika när man kör rullstol. Det var därför såret glidit isär, påstod hon. Alltså inte för att operatören inte sytt ordentligt! Mitt fel alltså.
På eftermiddagen åkte vi och hämtade James på Östra. Bästa Freddy åkte med så att han skulle kunna köra James bil hem. James kunde inte köra själv.
Som grädde på moset, för den nyopererade unge mannen, hade han fått böter på sammanlagt 800 spänn under sin sjukhusvistelse!

Krånglig passansökan

Häromdagen när vi var på väg hem från affären träffade vi på Anton som kom cyklandes på väg hem. (Anton är sju år och bor på vår gård. En ung man med mycket livlig fantasi och en snacksalighet utan like.) Med sig hade han en innebandyklubba, som han försökte transportera hem på cykeln. Vi hejade som vi brukar och jag sade: ”Är det inte svårt att cykla med en bandyklubba?”
Anton tittade smått förnärmad på mig och sade: ”Det är faktiskt ett gevär!”
Och det kunde ju vem som helst, utom en gammal tant i rullstol, se.
”Jag måste ha gevär, för jag vaktar Ica”.
Till saken hör att Icaaffären rånades för ett par veckor sedan av en efterlyst vettvilling. Något som hela byn självklart förfasade sig över och diskuterade ingående. Och små grytor har också öron! Så Anton han vaktade Ica med sitt gevär.
Vi hade sällskap en bit och rätt som det var sade Anton: ”Vet du att jag jobbar på Ica?”
Smart som jag är hakade jag självklart på och sade: ”Som vakt då eller?”
”Nej. Jag jobbar litet i kassan och så där…” blev Antons, något överraskande svar.
Ridå.

Igår var församlingens diakon hemma hos oss. Vi bad henne intyga att Mike är Mike. Han behöver nytt pass och det gamla är inte bara utgånget utan också utfluget, eller nåt. Borta är det i alla fall. Numera ansöker man om brittisks pass online så klart. Inte på ambassaden i Stockholm. Och krångligt är det så klart. När man ansökt online måste man skaffa en countersingatory som ska läsa igenom det man skrivit i sin ansökan, intyga att det är rätt, intyga att det är Mike på fotona, skriva sitt eget passnummer och om man inte har brittiskt eller irländskt pass, skicka med en fotokopia på första sidan i sitt pass, där fotot finns. Och alltihop måste vara ifyllt med svart bläck! Och den som intygar att Mike är Mike måste ha känt honom ett visst antal år. Det går inte att anlita släktingar, ej heller en sketen snickare eller affärsanställd utan det måste vara en professional person. Typ; läkare, präst, ingenjör, lärare, kommunal tjänsteman eller liknande. Hoppas diakon duger.
Idag skickade vi iväg handlingarna till Her Majesty’s Passport Office i Liverpool, UK. Inte vilket passport office som helst, utan Her Majesty’s så klart. Det är ju Storbritannien.
Nu är det bara att hoppas att allt funkar så att han får sitt nya pass.

Idag masade vi oss i väg till Öppet Hus i församlingshemmet för en våffelfika. Trots ösregnet blev det en liten trevlig utflykt. Självklart körde jag bil dit. Köra rullstol dit klarar vi inte.

Tandlös diskrimineringslag

Vad trött jag blir. Fick hem SHT (Svensk Handikapptidskrift) i början på veckan. De skriver bland annat om lagförslaget angående diskriminering av folk med funktionsnedsättningar.
Världens mest tandlösa tiger kan man väl lugnt påstå. Det var meningen att vi äntligen skulle få en diskrimineringslag för folk med funktionsnedsättning.
Här är fem krav för att man ska anses vara diskriminerad:

Företaget som missgynnar dig…

1…ska ha tio anställda eller fler

2… ska ha sin verksamhet i lokaler som är byggda efter 1978 (då infördes ”moderna” krav på tillgänglighet i PBL)

3… ska äga sina lokaler själv (hyresvärden kan annars säga nej till åtgärder)

4… ska ha en varaktig relation med dig som kund ( bör helst vara kontraktsreglerad. Det räcker inte med att ta del av företagets varor eller tjänste under tid)

5… ska ha hygglig ekonomi (det krävs ekonomiska förutsättningar för att det ska vara skäligt att kräva åtgärder)


Blaha, blaha kan man säga. Undantagen från lagen innebär att det kan tugga på precis som förr. Många näringsidkare; restauranger, cafeer, småbutiker har färre än tio anställda. Så där fick vi…
Dessutom finns det väldigt många näringsverksamheter i lokaler byggda före 1978. Så där fick vi – igen…
De flesta cafe/restaurangägare och småbutikinnehavare hyr sina lokaler. Så där fick vi ytterligare en gång… (Vad är det som säger att man inte kan begära av hyresvärden att fixa tillgängligheten?)
Inte lätt att bestämma i förväg, eller skriva kontrakt på att man ska besöka en viss näringsidkare regelbundet (hur regelbundet är inte preciserat tror jag) när man inte kan komma in i lokalerna! Så där fick vi igen…
Och hur många småföretagare har så god ekonomi så att det finns ekonomiska förutsättningar för att öka tillgängligheten? Och vem bestämmer hur god ekonomi ska beräknas. Så där fick vi igen…
Tänk att lägga ner så mycket jobb och tankemöda på en så fullständigt tandlös diskrimeniringslag!

Så djäkla bussigt

I morse ringde en biståndshandläggare fån Härryda kommun. Jag var inte vaken så det tog en liten stund att försöka sopa bort dimslöjorna så att jag kunde prata och tänka normalt.
Kvinnan som ringde visste ingenting om mig. Den som tog emot mitt samtal första gången hade inte skrivit någonting om mig, bara att jag ville ha ledsagning.
Jag fick dra alltihop från början. Det var ju inte så mycket annat än att jag behöver ledsagning till hårfrisörskan – och ut till tvättstugan när det är vinterväglag.
Ja, att hemtjänsten skulle köra mig i sina egna bilar till hårfrisörskan var nog inte möjligt. Hade jag inte färdtjänst? Jo, men man kan aldrig lita på att de kommer i tid.
Hon skulle höra sig för och återkomma.
Sedan var det då hjälp att ta sig ut till tvättstugan när det är snö och halka. Det visste hon inte heller om det skulle gå. Hon fick höra sig för om det också. Och återkomma.
Hon undrade hur vi klarat oss hittills. ”Sonen har skött det mesta.”
”Ja, anhöriga FÅR ju gärna hjälpa till.”
Så djäkla bussigt, tänkte jag, men sade:
”Men han bor inte hemma längre och han kan inte passa in sina arbetstider efter hur vi behöver hjälp.”
”Nej, det kan jag förstå.”
Bussigt igen.
Ja, så där står det nu. Ny väntan på besked. Hur många månader det kommer att dröja vet ingen människa. Förhoppningsvis blir det inte så mycket mer snö i år – och håret får väl växa tills James – och hårfrisörskan – kan passa in det i sitt schema.

I väntans tider...

Nu har jag väntat i en och en halv månad på att en biståndshandläggare i Härryda kommun ska ringa upp mig för att diskutera hjälp med ledsagning för mig. Ringde dem strax efter trettonhelgen. Sedan dess har jag rint två gånger till. Sist jag ringde sade en kille att någon kanske ringer i slutet av den här månaden. Katastrof! Ska man behöv vänta så länge för att få besked om man kan få hjälp eller inte.
Jag behöver ledsagning för att ta mig till hårfrisörskan, om James inte är ledig och kan köra. Ett par gånger har käre svåger kört mig. Färdtjänsten går inte att lita på, annars kunde jag tagit färdtjänst dit. Tyvärr finns inga som helst garantier för att de ska komma i tid. Oftast kommer de mellan 10 och 20 minuter försent. Eller som igår. Då det inga bilar skulle gå över huvud taget förrän idag!
Vi behöver också ledsagning av hemtjänsten för att ta oss ut i tvättstugan på gården. Det behövs bara när det är snö, då det är i det närmaste omöjligt att ta sig dit själv med rullstol. Nu är snön borta, tack och lov, så nu klarar vi att ta oss dit själva igen. Men har vi tur kanske vi hinner få ett beslut till nästa vinter!
Tycker nog att det är ganska dåligt att behöva vänta nästan två månader på att kommunen ska höra av sig. Vi har inte hur mycket kläder som helst, så vi behöver tvätta då och då… sist vi tvättade var James ledig som tur var, men det känns inte så kul att han ska behöva ta sina få lediga dagar till att hjälpa oss med tvätten!
Det är ju tur att det inte var något mer akut än frisörbesök och ledsagning till tvättstugan vi behövde hjälp med. Men då hade vi kanske fått förtur och bara behövt vänta en månad!

Färdtjänstresa med förhinder

Idag har jag varit på vårdcentralen i Landvetter för att undersöka min rygg bland annat. Besöket hos doktorn gick bra. Fick remiss till röntgen och litet nya värktabletter. So far so good.
Sedan skulle jag beställa färdtjänstresa hem. När jag kom fram, efter drygt fem minuters väntan, fick jag en smärre chock. Följande konversation utspann sig över mobilen:
”Hej, jag heter Elisabet Hörle, jag vill beställa en bil”
”Till när då? Idag?”
”Ja, så fort som möjligt.”
”Det går inte. Det går inga bilar förrän i morgon eftermiddag!”
”Skojar du med mig?”
”Nej, vi har tekniska problem, det går inga bilar förrän i morgon eftermiddag.”
”Men Herregud! Hur ska jag komma hem?”
Måste säga att paniken slog till med full kraft. James slutar inte förrän klockan elva, vad i jösse namn ska jag göra i Landvetter till klockan elva. Det går ju inte. Jag måste hem… tankarna for runt i huvudet som kläder i en torktumlare.
”Du får ringa 650 000 (Taxi Göteborg) och skicka räkningen till Färdtjänst.”
Ringde Taxi Göteborg, som var på plats efter mindre än fem minuter. Jag hann inte ens handla som jag tänkt. Sådant är man inte van vid. Resan hem kostade 378 spänn. Tur jag hade de pengarna. Nu gäller det bara att lyckas få ut dem från Färdtjänst. Skulle inte förvåna mig om jag får blomstercheckar i stället. Det brukar man få som kompensation om man haft en riktigt dålig resa… har haft några sådana. Många blomstercheckar blir det.

Vår Herres trogna tjänare...

I går var vi och uppvaktade vår favvopräst Ola som fyllde 60 år. Efter flera månader på Sahlgrenska och Borås sjukhus har han nu flyttat till Bollegården i Bollebygd. Det var en enorm glädje att se hur mycket bättre han var nu än när vi var och hälsade på honom på Borås sjukhus i julas.
Det var mycket folk, vi var säkert ett 30-tal personer där vid tretiden på eftermiddagen. Och Ola var med hela tiden. Mycket sång och musik blev det. Framför allt sånger/psalmer som Ola själv tycker mycket om. Han talade om att han faktiskt kunnat stå vid kortändan av sängen igår, fast han höll sig i sänggaveln. Vilket framsteg!
Först vid femtiden bestämde Ola sig för att lägga sig och vila en stund. Mer uppvaktning väntades längre fram på eftermiddagen
Mike och jag var verkligen glada att vi båda två kunde vara med och fira Ola.
I morse när vi tittade ut genom fönstret insåg vi vilken tur vi haft igår. Det var rätt mycket snö kan man säga. Hade snön kommit igår hade vi inte kunnat ta oss till bilen för att köra till Bollebygd. Vår Herre ville väl att vi skulle vara med och fira en av hans trogna tjänare antar jag…




Nu har vi haft nattfrämmande i två nätter. Morris har varit här och förgyllt vår (och Tussies) tillvaro. Vet inte om Tussie håller med. Hon tycker nog snarare att han är A pain in the neck.
Det har ändå gått över förväntan bra tycker jag. Morris vill gärna leka och bråka litet, Tussie är mindre road kan man väl säga.
Morris gillar att ligga på en stol i köket och klappa till Tussies svans när hon kommer i närheten. Hon tycker inte det är lika kul. Inte alls kan man väl säga. Men det har inte blivit slagsmål i alla fall. Äldre damer ägnar sig väl inte åt sådant kanske…

Bra start

Nytt år och nya möjligheter. Och vilka möjligheter sen!
I fredags, när jag lagt mig på sängen för att läsa litet, fick jag ett telefonsamtal från Patientförsäkringen. En kvinna talade om för mig att jag, hör och häpna, kommer att få ersättning för min ryggmärgsskada, som på grund av försenad diagnos blev värre än den behövt bli. Tur att jag låg ner annars hade jag säkert ramlat omkull.
Efter två år och två överklaganden har de nu bestämt sig för att tycka som jag, att sjukvården borde skickat mig på en MRI (magnet röntgen) tidigare. Då hade de kunnat operera diskbråcket i nacken, som trängde in mot ryggmärgen, tidigare och skadorna hade inte blivit så stora.
Jag hade för länge sedan slutat tro på den möjligheten. Men nu kommer de ge mig ersättning trots allt. Hur mycket det blir har jag ingen aning om, men jag vet att de gärna anser att man redan innan skadan hade en ganska hög invaliditetsgrad. Min ligger på 15 procent enligt damen som ringde. Blir intressant att se hur hög de anser min invaliditetsgrad är nu. Ju högre desto mer pengar. Alltså försöker de hålla nere invaliditetsgraden efter skadan.
Mike har fått ersättning från försäkringen på grund av den misslyckade knäprotesoperationen. Vi anser att hans invaliditetsgrad nu är minst 25 procent. Patientförsäkringen anser att den är cirka 17 procent! Nu har jag överklagat det ärendet till Patientnämnden. Får se hur de bedömer det hela.
Ja, ja. Hur som helst så får jag ersättning och bättre kan inte året starta. Kanske blir det ett tillskott till vår semesterresa som vi hoppas kunna göra till sommaren – eller kanske rent av en ny hopfällbar, lättviktig rullstol som jag själv kan lasta i och ur bilen. Det vore nåt det.