Svårtillgängligt på AF

Har nu varit på AF och anmält mig som arbetssökande. Det var nästan lika kul som jag föreställt mig. Fast arbetsförmedlaren såg inte så där väldigt överrumplad ut! Det var ju ett litet bakslag för mig. Men. Trottoarkanten för att ta sig upp till ytterdörren var säkert 8-10 cm hög. Det fanns så klart ingen automatisk dörröppnare. Inte heller någon ringklocka, för att påkalla hjälp. En 7-8 cm hög tröskel att ta sig över när chauffören vänligt höll upp dörren. Väldigt smal hiss. Ingen dörröppnare till dörren in till arbetsförmedlingen heller. Däremot stänger den sig själv vilket gör det hela litet svårare när man ska försöka hålla upp dörren med ena foten samtidigt som man ska upp i balansläge för att ta sig över tröskeln. En utmaning. Nästa utmaning var att nå upp till nummerlapparna. En vänlig man erbjöd sig att hjälpa till och tyckte det var dåligt att de inte hade nummerlapparna så att man kunde nå dem om man sitter i rullstol. Det höll jag med om.

Så småningom blev det min tur att komma in till arbetsförmedlaren. Hon skrev in mig som arbetssökande på 50 procent. Jag fick skriva på ett papper och fick blankett att fylla i för att få ersättning. Och tid för ett möte med arbetsförmedlaren den 5 mars, då vi ska prata arbete.
Innan jag sade adjö till arbetsförmedlaren lyckades jag förmedla min åsikt om tillänglighet. Före utgången av 2010 ska alla offentliga lokaler vara tillgängliga även för folk med funktionsnedsättning. AF Härryda är inte det minsta tillgängligt. Rimliga förbättringar ska vara utförda sägs det. Frågan vad som är rimligt vet jag inte vem som avgör. Nästa gång jag åker till AF ska jag ta på mig min dhr t-shirt Öppna Sverige!
Arbetsförmedlaren var dock helt inne på min linje när det gäller tillgänglighet. Hon skulle säga till sin chef. Så då har jag ju redan uträttat litet vettigt arbete! Bra va?
Handikappombudsman kanske kunde vara något? Lokalt så där.

Dags att söka jobb...

Söndag eftermiddag. I morgon ska jag till arbetsförmedlingen och söka jobb på halvtid. Det ska bli kul att se deras miner! Kvinna, snart 62 år, fet, rullstolsburen – vad är oddsen liksom?
Dessutom i en skenande lågkonjunktur. Något för arbetsförmedlarna att bita i! Fast jobbet får man ju som vanligt sköta själv. Jobbet att söka jobb alltså. Någon förmedling är det knappast tal om – såvida det inte hänt något nytt sedan jag var arbetssökande sist. Kul blir det i alla fall. Hoppas jag.
Och färdtjänst dit då så klart och hem och hoppas det blir en ickegalen chaufför den här gången. Förra gången vi åkte färdtjänst var det helt hysteriskt i kvadrat. En chaufför som inte brydde sig om att gå ut och hjälpa mig att öppna dörren. Lyckades göra det själv utan att skrapa bilen med rullstolen. Så småningom masade han sig ut för att lägga rullstolen i bagaget.
På motorvägen körde han mellan 140 och 150 km per timma. Utom när han snackade i mobiltelefon (skrek och gapade snarare). Då körde han bara i 100-110. Å andra sidan höll han bara väldigt sporadiskt i ratten då. Händerna var upptagna. Den ena höll han telefonen med – den andra viftade han vilt med för att understryka det han gapade i telefonen. Ratten skötte sig själv. Färden var vinglig. Och hjärtat hoppade och skuttade i halsgropen. När vi äntligen var framme och kunde andas ut var vi helt genomsvettiga. Kallsvett.
Hoppas det inte blir en sådan chaufför igen. Jag vill ju gärna vara lugn och samlad när jag ska möta arbetsförmedlingen igen för första gången på över ett år.
Man vill ju inte vara helt panikslagen innan man ens pratat med någon arbetsförmedlare.