Se det var ett riktigt äventyr det…

Idag har Mike och jag varit på äventyr. Och sicket äventyr sen! Först körde vi James till flyget och sedan skulle jag köra Mike till Sahlgrenska. Hade bestämt i förväg att parkera bakom centralkomplexet, där det brukar finnas ledig handikapplats. Och entré, mitt emot huvudentrén.
Ledig parkering fanns. Hurra. Sedan blev det tuffare. Någon entré fanns inte, där var det byggarbetsplats!
En vänlig kvinna hjälpte mig att knuffa på litet i en uppförsbacke och upp på trottoaren (över kantstenen) och gick och frågade byggjobbarna hur man skulle ta sig fram.
Över till andra sidan gatan. En trång passage där rullstolen knappt fick plats. Kravallstaket, nätstaket överallt. Små uppgrävda gatbitar. Upp- och nedförsbackar i parti och minut. Mike kämpade på med sin rullator och jag med rullstolen. Planen var att ta sig runt huset och komma in på kortsidan. Det var en dålig plan. På ett ställe, i en ganska brant backe, tappade rullstolen fotfästet bredsladdade nedför backen och gjorde en piruett rakt in i ett staket. Som tur var kom ingen/inget till skada. Men känslan när man helt mister kontrollen över fordonet och bara tänker: ”Det här går åt helvete”, är inte go.
Till slut hade vi trots allt lyckats ta oss runt huset och kom in inom sjukhusets trygga väggar. Sedan fick vi gå drygt halva längden av centralkomplexet tillbaka för att ta oss till huvudentrén, dit vi skulle. Tur att vi var ute i så god tid.

Vi fick träffa läkaren, som berättade hur operationen går till. De ska ta bort en bit på armen för att kolla så att inte melanomet spridit sig. Samt kolla/ta bort en körtel i höger armhåla. Mike måste sövas och får stanna en natt på sjukhuset efter operationen.
Den 10 september fick han tid till. Det känns länge att vänta och oroa sig…
Efteråt fikade vi. Läcker laxmacka och kaffe vid huvudentrén. Och dra mig på en liten vagn, alla byggbaracker, staket och grejer som jag trodde fanns på framsidan av sjukhuset var puts väck. Hade varit hur enkelt som helst att köra dit och parkera!
Vi tog inte hinderbanan tillbaka till bilen. Det hade vi aldrig fixat. Vi gick till andra kortsidan av byggnaden, genom sjukhuset och kom ut vid blodcentralen, sedan var det bara cirka 150 meter till bilen.
Mike fick sig i alla fall en rejäl promenad, längre än han gått på ett par år och jag fick en spännande rullstolskörning, så armarna värker. Se det var ett riktigt äventyr det…

En superdag

Idag har jag haft en superdag. Träningsmässigt. Härom veckan när jag promenerade först 50 minuter (i 5-minutersintervaller) med mitt betastöd och sedan 30 minuter dagen efter, tog jag nog i litet för mycket. De följande tre dagarna kunde jag knappt ta några steg alls med mitt betastöd. Baksidan av låret och vaden på högerbenet gjorde fruktansvärt ont. Kunde knappt använda cykeltrampan heller. Så det var litet dåligt med träningen i några dagar.
Idag, däremot, har det gått förträffligt. Först litet benlyft, uppresningar, tåhävningar, knäböjningar och lite annat kul. Sedan gåtränade jag – utan betastöd. Det gick över förväntan. Först tre vändor längs med matbordet i vardagsrummet. Sedan tog jag i för kung och fosterland och gick från matbordet till altandörren, vände och gick tillbaka till rullstolen. Utan att hålla i mig alls! Varje vända blir cirka 7,5 meter. Jag gjorde fyra vändor! Och kände mig vansinnigt duktig. Efter det cykeltrampade jag i 20 minuter.
Avslutade med att rulla ner i min ”trädgård” och smacka i mig de mogna hallon jag hittade. Mums så goda. Och att kunna köra ner själv och hämta dem är ännu bättre än att köra ner för att rensa ogräs.
Ibland känns det som om jag har det oförskämt bra!

Det är tungt...

Just nu är det tungt. Tyngre än vanligt. Mike är inte bra. Surprise, surprise. Förutom det svullna benet och foten har han precis fått reda på att det födelsemärke som togs bort den 18 juni var malignt melanom.
Första beskedet, som han fick på vårdcentralen, var att det inte var något farligt. Sent i tisdags eftermiddag ringde de från Hud på Sahlgrenska och ville att han skulle komma in dagen därpå för att prata med en läkare. Vi misstänkte genast det värsta – och det var det ju. Luften gick ur oss totalt.
I går ringde läkaren så att jag skulle kunna få prata med henne. Om vi inte hört något från kirurgen inom tre veckor ska vi höra av oss till dem. De ska ta ett större prov på armen. Och eventuellt operera bort lymfkärlen i höger armhåla.
Tre veckor känns som en evighet.

I går var Mike på återbesök i Kungälv för sitt opererade knä. Det är ju inte så bra så det stör det heller. Läkaren såg att hans ben var svullet, så de gjorde ultraljud på båda benen. Inga proppar och ingen cysta i höger knäveck, som läkaren på Sahlgrenskas akut sade i måndags. Däremot en cysta i vänster knäveck. Blir inte benet/benen bättre inom en vecka ska han ta kontakt med vårdcentralen så att de får utreda ordentlig, tyckte läkaren. Hejåhå. Tur att han har frikort för tillfället!

Rabattrensning

I söndags hade jag en fantastisk dag på altanen. Tränade, solade och testade min nya ramp. Har några dagar retat mig på ett par jätteblaffor med maskrosblad, som letat sig in bland, gräslök och citronmeliss.
I söndags gjorde jag slag i saken. Rullade ner för rampen och lyckades med hjälp av kratta och spade få undan maskrosbladen från rabatten. Vilken euforisk känsla! Tänk att kunna fixa det själv. Äntligen!
Jag övermannades av ett oväntat känslosvall.
Tänk att bli så till sig för att man lyckas rensa litet i rabatten. Då har man inte så höga krav eller förväntningar på livet.
Även små, och tillsynes, obetydliga saker som jag klarar av att göra själv, ger mig stor glädje och tillfredsställelse. Skönt när det är så!

Idag har jag tvättat och skrubbat den sista av stolarna som tillföll mig (som jag valde) när vi delade upp föräldrahemmet förra året. Den var ruskigt smutsig. Nära 20 års ingrodd smuts får man inte bort så lätt! Behöver nog sandpappra den också för att det ska bli riktigt bra. Det får vi ta en annan dag.