Hur länge sedan är nyss?

Tog en ledig dag idag. Har ägnat förmiddagen åt att ringa VG-regionen för att få kvitton på allt vi betalat för Mikes läkarbesök/sjukhusvård under 2009 och 2010. Dessutom ringde jag kommunen i samma ärende – kvitto på korttidsboendet och hemtjänst. (Det är sådant som patientskadeförsäkringen delvis hjälper till att betala. Om man har kvitton!). Har gjort ett snabböverslag och räknat ut att hitills i år har vi betalat cirka 18 000 kronor! Över 2 000 spänn i månaden utöver alla de gamla vanliga räkningarna. Inte konstigt att pengarna inte räckt till.

När jag ändå var i slag ringde jag länsrätten i Göteborg för att höra hur det går med mitt överklagande om rampen in till lägenheten som kommunen vägrade byta ut till en mer körvänlig sådan. Jag fick till svar att de nyss fått in ärendet. Nyss fick plötsligt en helt ny betydelse för mig. Det var i början på juli – alltså två månader sedan ungefär som de fick in ärendet. Man undrar hur länge ”ett tag sedan” är då. Damen på länsrätten trodde att det kanske kunde komma ett beslut om en månad – eller två. Nyss då alltså! Skönt att veta att det rör på sig...

Positivt tänkande

Mike har blivit beviljad ersättning från patientskadeförsäkringen! Nu kan vi betala alla räkningar för sjukhusvård och korttidsboende – och hemtjänsten. Det känns helt fantastiskt. Jag får bilstöd och Mike ersättning för sin patientskada. Det känns som om vi vunnit högsta vinsten. Dessutom har jag fått min fantastiska praktikplats i församlingen. (Den har jag ju haft ett par månader nu – men ändå) Bättre kan det knappast bli. Nu väntar vi bara på nästa käftsmäll. Det är sådant som kallas positivt tänkande!

Läskigt präktiga...

I torsdags var jag i Hindås och jobbade. Handläggaren på AF ringde. Han har lyckats förlänga kontraktet med Taxi Göteborg en månad. Under tiden hoppas jag hitta och få köpt en bil så att jag kan köra själv.
Sonen kom hem från sin semester. Den hade varit bra trots en del smärre missöden (förlorat visakort, tappad telefon, sunkigt hotell i Cardiff, helknäppa släktingar).

Idag har vi varit så där läskigt präktiga igen. Mike och jag har städat! Till och med dammade gjorde vi. Vad duktig man känner sig när det är klart. Det är litet bökigt med städandet när vi sitter i rullstol båda två - men det går. (Även om ingen av oss når upp att damma de två översta hyllorna i bokyllorna. Ett jobb för sonen när han kommer hem från jobbet - eller någon annan dag när han är hemma). Jag har dessutom städat bland mina papper (räkningar och sådant skräp...väldigt mycket räkningar var det. Betalda och obetalda). Så nu börjar man kunna skönja delar av matbordet i vardagsrummet. Det känns i alla fall bra.

100 spänn för ett plåster...

Hejåhå – det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk! Idag kom de upp från vårdcentralen för att titta på ett litet skavsår på Mikes ben. Ett plåster och litet tubgasbinda till benet kostade 100 spänn! Igår kostade det 100 kr för att få ett waranprov taget. Och vårdräkningarna samlas på hög.

Själv var jag på ortopeden i Mölndal igår. Läkaren pratade mest komplikationer. Det var blodproppar hit och infektioner dit och däremellan hur lätt det är att ledkulan hoppar ur led efter en höftoperation. Ännu värre om man sitter i rullstol då förstås! Man blir inte direkt sugen på en höftoperation, men det kanske är det som är meningen – med tanke på de långa operationsköerna! Vi bestämde att doktorn ska kalla mig om cirka tre månader och så får jag fundera under tiden hur jag vill göra. Det lutar åt hårdträning just nu. Trodde det skulle vara bäst att fixa höften först, för att träningen skulle funka bättre, men det får bli träning först så att eventuell höftoperation ska funka bättre. Omvända världen!

Fick SMS från sonen idag. Nu har han varit i Wales i fem dagar och det märks redan på syntaxen när han skriver. ”Ever so lovely people, the owners” i stället för: ”The owners are very lovely”. Underbart!

Mike och jag till affären för att handla. Första gången Mike var i affären sedan i mars månad. Jag blev rätt så impad av att han körde framåt hela vägen, ända in i affären. Det är ett ganska jobbigt uppförslut (knappt märkbart för en gående om jag minns rätt) och svårt att ta sig in i själva affären också - men han fixade det. Well done, old man!

Nån måtta får det vara...

Idag ringde biståndshandläggare Bahar till Mike och talade om att han inte längre får sitt ben tvättat 2 gånger per vecka. Det gällde bara när det var så varmt – och det är det inte nu längre, så då behöver det inte tvättas så ofta. Men. Han får fortfarande duscha en gång i veckan!
Oh, jag ber, allra ödmjukast, tackar, tackar Härryda kommun. Bock, bock och skrap med foten. Visst är det fantastiskt att han fortfarande får duscha en gång i veckan –trots att det inte är så varmt längre. Det kanske kunde räcka med en gång i månaden nu. Det var också biståndshandläggare Bahar som tyckte att han kunde ta sig ner till vårdcentralen själv – eftersom han bor så nära. Hon vet hur man sparar pengar åt kommunen. Heder åt en sådan kvinna. Skämma bort handikappade – baha! Sådant sysslar vi inte med i den här i kommunen. Nån måtta får det vara på hur mycket hjälp de får.

I morgon ska jag till ortopeden i Mölndal för att undersöka höften. Först ska jag röntgas klockan 7.40 på morgonen. Det blir till att gå upp i ottan för det vet ingen människa hur långt i förväg sjukresetaxin vill komma och hämta mig. Det blir säkert en kul utflykt.

Äntligen litet flyt...

För en gångs skull har jag litet flyt. Fick besked från Försäkringskassan idag att jag får bilstöd! Dra mig på en liten vagn. Det innebär att jag får hjälp att köpa en - inte alltför dyr - bil och den får inte vara för gammal. En ekvation som inte går riktigt ihop. Får väl se hur det går. En trafikinspektör ska komma hem och prata detaljer om vilken sorts bil och vilka förändringar som behöver göras för att den ska funka för mig. Möte den 30 augusti - hemma hos mig! Det kallar jag service.
Mike har kollat bilar på nätet ända sedan jag ansökte om bilstöd. Han tror att han får inflytande över köpet. Hej vad han bedrar sig. Det blir bara min bil! JAG får bestämma allt - med trafikinspektörens och Försäkringskassans, godkännande förstås.

Nu sitter Mike och jag uppkopplade med varsin dator (jobbdatorn fick följa med hem). Jag sabbade litet grejer på hemsidan idag. Skulle lägga upp det nya församlingsbladet. Och det misslyckades totalt. Jag lyckades bara radera alla de gamla numren. Duktig idiot!
Försöker med hjälp av tidigare hemsidesansvarig rädda vad som räddas kan. De gamla numren finns så klart inte på min nya jobbdator - eftersom den är helt ny. De få nummer jag har kvar på min egen dator fick jag mejla över till min jobbmail.
Struligt är bara förnamnet.

Om stenläggning tycker jag inte...

Idag kom, äntligen, min nya bärbara jobbdator. Besvikelse. Glossyskärm som man speglar sitt trinda ansikte i om ljuset faller ”fel”. Och det gör det nästan hur man än sitter. Photoshop programmet hade de inte med sig, men nya InDesign CS5 installerades på plats. Märkte ingen större skillnad på det och ”fyran” men jag har inte haft tid att sitta så mycket med det. Finns bara en bredbandskabel vid min arbetsplats vilket innebär att jag inte kan ha den bärbara och stationära datorn igång samtidigt med internet. Dumt. Hade varit bra med trådlöst – eller mobilt bredband.
När jag kom hem fick jag postat mitt intyg till Försäkringskassan som skulle skickats in den 12 egentligen. Hejåhå nu blir det inga pengar förrän i början av september!
Körde ner till stationen för att kolla hur det går med vägarbetena på Stationsvägen. Det verkar bli rätt mycket stenläggning på vägen, övergångsställen osv. Skitkul att köra rullstol på. Och då har ändå handikapporganisationer varit inblandade i planeringen! Pratade med Rune på telefon (DHR) för han hade varit med och tittat på förslaget på plats i Hindås. Men enligt honom innebar förslaget inte stenläggning där man ska gå eller måste köra rullstol. Jag tror de blivit blåsta. Väldigt mycket stenläggning blir det. Om det tycker jag inte!

Baha...

Idag kom ytterligare en räkning från kommunen – eller två snarare. En för trygghetslarmet och en annan för hemsjukvård plus tvätt. Tvätt som sonen skött i över ett år. Inte nog med att han måste tvätta åt oss – vi måste dessutom betala kommunen för det! Något orimligt tycker jag. Nu har jag i och för sig ringt (igår) för att be om hjälp med tvätt när sonen är på semester – men så snabba att skriva ut tvätträkning är inte ens kommunen, eftersom räkningen skrivits ut en dag innan jag ringde för att be om hjälp.
Ringde ekonomiassistenten, som är en väldigt trevlig och vänlig person. Hon talade om att det låg ett beslut på att vi hade tvätthjälp och att nästa månad kommer en räkning på 146 kronor på tvätt! Hon skulle försöka fixa till det hele.

Ringde biståndshandläggaren, som hette Bahar, och ville be om hjälp för Mike att ta sig till vårdcentralen nästa vecka, eftersom ett nytt PK-prov (Warankoncentration) måste tas då.
Han blev beviljad hjälp dit ner vecka 31 och vecka 33 när han skulle ta andra prover också.
Jag talade om vem jag var och innan jag hann säga något om varför jag ringde fick jag ett grinigt: ” Du ringde ju igår om tvätten!” i örat. ”Ja, men det är inte därför jag ringer idag!”
Jag förklarade mitt ärende. ”Men waranprov ska han väl ta under en längre tid?” ”Ja.”
”Vad var det för prover han tog förra gången då?” ”Jag har inte en aning, jag är inte medicinskt utbildad!” ”Kan han inte ta sig ner till vårdcentralen själv? Han bor ju ganska nära?”
”Nej, det finns inte en chans i helvete. Utanför vårdcentralen ligger en massa makadam, inte ens med hemtjänstpersonal kunde han ta sig dit utan extra assistans av personalen på vårdcentralen. Det är en brant backe som han måste ta sig ner och upp för dit – det klarar han inte sjävl!” ”Ja, jag får väl titta på det då!”

Ja var så snäll.

Tur att jag är ledig idag och kan ägna mig åt kontakt med myndighetssverige! Det tar sin lilla tid – många telefonsamtal blir det.

Bitchig ska man vara II...

I torsdags ringde jag kommunen angående oframkomligheten vid vårdcentralen i Hindås. Eftersom Mike ska dit igen nästa vecka ville jag påpeka att man knappt kan ta sig in där med rullstol eftersom trottoaren utanför är uppgrävd och ersatt av ett underlag av makadam och grus, som inte är rullstolsvänligt. Eller rullatorvänligt heller för den delen. Arbetet har stått helt stilla i två veckor! Jag ringde strax efter tio på förmiddagen. De skulle återkomma. När jag satt ute och väntade på taxin som skulle köra hem mig från jobbet (kvart över 4 på eftermiddagen) ringde de från kommunen. Mannen jag pratade med hade fått tag i någon som skulle fixa till det värsta på fredagen och sedan skulle ordinarie entreprenör ta över på måndag. Det lät ju bra. Bitchig ska man vara för att något ska hända.
På fredag eftermiddag syntes en knappt märkbar förändring vid vårdcentralen. De hade lagt litet sand, tillplattad, precis utanför dörren till vårdcentralen. Men hur man skall ta sig fram genom makadamet vet jag inte. Hemtjänsten får väl begära assistans från vårdcentralpersonalen igen. Då blir de glada! Tänk så mycket enklare det varit om distriktssköterskan hade kommit hem och tagit proverna på Mike. För alla parter. Men det hade ju inte varit någon sport förstås!

Härligt väder idag och för första gången på länge gåtränade jag ute på altanen. Det gick förvånansvärt bra med tanke på hur dåligt jag gåtränat den sista tiden. Satt ute på framsidan och fikade. Härligt.

Ingen slump

Ingenting händer av en slump. Idag, två dagar efter att jag ringt till ortopeden på Mölndals sjukhus för att höra hur jag låg till i kön, dimper ett brev ner med tid för besök hos ortopedläkare den 24 augusti! Tror ni att det var en slump? Det gör inte jag! Men det är ju bra att något äntligen händer.
Syster Pyttan på besök en sväng. Trevligt. Hon fick med sig litet av Pias böcker hem.

James skulle försöka staga upp en av bokhyllorna i sovrummet som lutade värre än tornet i Pisa. Det gick så där. Den rasade ihop delvis och alla grammofonskivor (ett par hundra LP-skivor) åkte ut på golvet. Tog ett tag innan jag kunde ta mig ut från sovrummet.
På eftermiddagen åkte James och jag till Ikea och köpte en ny bokhylla och han skaffade nytt pass hos polisen i Mölndal. När vi kom hem sorterade vi skivor och böcker och James satte ihop den nya bokhyllan och slängde resterna av den gamla. A job well done!

Semestertider på ortopeden...

Ringde ortopeden på Mölndals sjukhus idag. Det tog sin lilla tid. Fick plats tretton i telefonkön. 20 minuter senare hade jag avancerat till plats ett! Ja! – framme vid målsnöret. Trodde jag. Men det verkade som om de flyttade fram målsnöret ett par hundra meter. På plats ett blev jag kvar i över fem minuter. Till slut kom jag ända fram. Och fick veta att det är semestertider nu. Tänka sig. Och då händer inget på sjukhusets ortopediavdelning tydligen.
Efter vecka 34 kan man räkna med att man får en kallelse att komma på besök inom tre månader – om man har en himla tur då förstås. Annars dröjer det längre. Får hoppas på turen så att jag inom ett år kan få fixat min höft, som jag får mer och mer ont i.

Hemtjänsten, som skulle komma klockan 9.15 idag för att få upp Mike och köra ner honom till vårdcentralen där han hade en tid klockan tio, kom inte förrän strax före tio. Då var Mike så klart sönderstressad! Nu kommer han att må dåligt hela dagen. Vad trött jag blir!
Inte nog med att de kom sent från hemtjänsten, utanför vårdcentralen körde de fast med Mikes rullstol i sand och löst grus så att hemtjänstdamen fick gå in på vårdcentralen för att få hjälp att få loss Mike och rullstolen. En toppendag för Mike! Men proverna blev tagna till slut och hem kom han också utan större missöden.

Bokfadder

I går fick vi besök. Pia, bästa vän sedan 60 år tillbaka, och Kerstin (hennes mamma). Det var underbart att se dem och det piggade upp oss oerhört mycket. Man kan inte annat än känna sig uppiggad av Kerstin (93) som har ett ungt sinne och bestämda åsikter om det mesta. Inget gnäll och gnissel där inte, trots en tuff period efter en höftledsfraktur i våras.
På mitt vardagsrumsbord ligger nu högar av böcker, från Pia, som jag blivit fadder åt. Jag får nog utfaddra en del till min kära syster. Mina bokhyllor är rätt proppfulla som de är, om man säger. Men matbordet är stort och oftast belamrat med en massa grejer ändå, så några extra bokhögar gör väl inget.

Idag har vi åter en regnig dag och vi sitter inne och glor ut på gården, där inte mycket händer.
Hade tänkt åka till affären och handla bröd, men sonen lovade att köpa det ikväll när han kommer hem från jobbet, så då slipper jag ge mig ut i ösregnet. Det tackar man för. Drivringarna på rullstolen blir så himla hala när de blir blöta och gör det extra jobbigt att köra. Och lat e man ju!

Senare på dagen blev vädret bättre, men har man blivit lovad att slippa en extra rullstolsresa till affären så har man.