Inga Christmas crackers

Nu är det mesta av julen överspelad. James jobbade natten till idag, men vi firade en racerjulafton igår innan han åkte till jobbet. Kalle Anka, julmat, litet julklappar och så bam iväg till jobbet för honom och Mike och jag kunde andas ut och ta det lugnt.

Julklapp från sonen, som inte har riktigt samma uppfattning som jag om hans mor...

Idag är James ledig och ute med kompisar. Mike och jag käkar julrester och jag har kommit igång med träningen igen efter uppehåll under gårdagen. Det känns bra att man inte rasat ihop totalt.
Mike fick till slut tag i sin syster på telefon. Hon firar jul med sina döttrar med familjer i Cardiff. För första gången utan sin make. Han dog för knappt två månader sedan.

Idag ringde min gode vän Dan och önskade god jul. Roligt att höra ifrån honom. Härligt med gamla kompisar. Vi har varit vänner i 50 år. En annan av mina 50-årsvänner ringde några dagar före julafton. Alltid lika trevligt att få tjöta litet med folk som hängt med ett tag…

I morgon blir det nog litet brittiskt julfirande. Kalkon och så där. Fast i år har vi inga Christmas crackers, som vi brukar köra med annars. Det ska väl gå bra ändå. Jag hoppas sonen fixar kalkonen. Det är han som inhandlat den så då måste det väl vara han som skall laga till den också. Eller?

Riktigt häftig känsla

Jag slog mitt eget rullstolsrekord igår! Sade ju till Nisse i förrgår, när jag kört 26 vändor i korridoren på 30 minuter, att jag skulle köra 30 vändor dagen efter. Jag lyckades! Fy sjutton vad bra jag är. Hade inte ett par långsamma gubbar rullat ut i vägen för mig hade jag nog fixat minst 31 vändor, men jag klarade i alla fall mina 30 som jag sagt. Bra där. Det blev nästan två och en halv km på en halvtimma. Fast det är så klart lättkört på ett plant golv.
Avslutande passet med sjukgymnasten innebar att vi gick igenom de övningar jag jobbat med här och som jag nu tar med mig hem. De flesta kan jag göra hemma. Utom barrövningarna eftersom jag ingen barr har hemma. Vi gick upp och testade promenad med betastöd. Sjukgymnasten gick efter med rullstolen. Jag klarade 14-15 meter. Så långt har jag inte gått sedan förra sommaren! Sedan avslutade vi passet med en kvart intensiv boxning. Det är svettigt värre och klart bra för att få upp flåset. Jag riktigt känner hur mycket starkare jag blivit i armar och axlar under veckorna här. Tack vare boxning, armcykelträning och rullstolskörning. Riktigt häftig känsla. Enda besvikelsen med vistelsen är att jag inte kunnat vara med på bassängträning på grund av mitt eksem, men vad fasen man kan inte få allt…

Nu är det snart dags att gå och lägga sig för sista gången under den här vistelsen. Morgondagens schema är inte jättefulltecknat. Det är lugna puckar på eftermiddagen och det passar ju bra för James kommer och hämtar mig vid fyratiden. Det är ju bra om jag är färdigpackad och klar då…
Lustigt vad liten världen är ibland. Har träffat en kvinna här som är god vän med en av mina gamla redaktionschefer på Västgöta Demokraten i Borås. Egentligen var hon bästa kompis med hans fru som hon träffade när hon pluggade i Göteborg. Dessutom kände hon ett par av mina gamla klasskamrater från Journalisthögskolan i Göteborg. Själv hade hon pluggat på Socialhögskolan, men bott i samma studentkorridor som en av mina klasskamrater. Vi måste alltså ha pluggat i Göteborg samtidigt - fast på olika ställen. Och så träffas vi här på rehab nästan 50 år senare. Märkligt.

Tuffa träningspass...

Efter en slappishelg hemma, med kakbak på fredagskvällen när jag kom hem från Ljungskile, (till loppisförsäljningen på lördagen), loppisförsäljning på lördagen och helslapp söndag drog träningen igång i hyfsat tempo igår, måndag.
I dag har det varit tuffa träningspass hela dagen. Och jag mår skitbra. Träningsvärken kommer väl i morgon. Det började med morgongympa, som vanligt. Sedan blev det gåträning i barren och därefter handgruppträning.
Wii är så himla kul att man inte ens märker att man tränar, men det känns i magen efter en halvtimma. Svettig blir man också.
Halvtimman före lunch var det rullstolsträning. Körde i korridoren i full fräs. Varje vända är 80 meter ungefär. Jag hann med 26 vändor. Det blev litet drygt två km. I morgon tänkte jag hinna med 30 vändor, så jag får köra ännu fortare då…
Efter en välförtjänt, vegetarisk, lunch (tisdagar är helvegetariska här) var det dags för konditionsträning. Den unge killen med ryggmärgsskada, som varit med de två tidigare gångerna, hade åkt hem, så det var bara jag och sjukgymnasten. Det blev mest boxning. Och litet armcykel. Jag var rätt slut efter det passet!
När konditionspasset var över var det dags att varva ner med litet hantverk.(Läderarbete).



Innan middagen satt jag vid min dator en stund och fixade till ett vykort som jag tänkte skicka till en god vän som är på gång att ansöka om rehab här på Treklöverhemmet. Hoppas han får det. Det skulle göra honom gott!

Rullstolsdans

Idag satte sig höften på tvären fullständigt. Efter litet olika träningspass under förmiddagen var det meningen att jag skulle köra mitt höftprogram på eftermiddagen, men det funkade inte alls. Fick djävulskt ont i höften. Fick ge upp efter bar tio minuter och åka upp för att ta en värktablett och sträcka ut mig på sängen en stund. Trist.

Det blev ingen rullstolsträning idag eftersom Nisse var sjuk. Nu har jag ju möjlighet att träna litet extra på hindertagningen som jag fick i hemläxa.


Fritidsledare Sören får agera danspartner till Rebecca.

På kvällen var det uppvisning i rullstoldans. Häftigt. Killen som normalt dansar i rullstol hade skadat axeln så han klarade bara av ett par danser. Sedan fick hans partner, Rebecca, dansa med vår fritidsledare Sören i rullen i stället. Den som ville fick gärna pröva på. Jag har aldrig gillat att dansa men det här såg häftigt ut. Det blev en väldig snurr på rullstolen. Yr-i-huvudet-snurr. Så klart var jag för feg för att pröva. Ångrar mig nästan litet nu.

Nu är det två träningsdagar kvar sedan ska jag åka hem på permission över helgen. James och jag har bokat bord på Hindåsrotundans loppis på lördag. Vi hoppas bli av med litet fler prylar som vi inte behöver.

Svårknäckt nöt

Helgen avlöpte i lugn och relativ stillhet. Lördagen ägnade jag åt att sova middag. Två gånger. Ändå somnade jag på kvällen. Måste ha varit rätt så slut. Tränade litet under söndagen dock. Armcykel, gåträning i barr och rullstolskörning i korridoren utanför sjukgymnastik/arbetsterapi. Efter lunch gick jag ut en stund och bara njöt i det vackra höstvädret. Litet båtmotorsurr bröt tystnaden då och då.
Igår var det full fräs på träningen. Morgongympa, träning med sjukgymnasten, ballongvolleyboll (som är SÅ roligt!)
Efter lunch blev det pingisträning. Pingis har jag nog inte spelat på närmare 30 år. Litet ringrostig kan man nog säga att jag var. Eller mycket snarare. Men efter en stund gick det litet bättre.
Egentligen skulle jag haft bassängträning, men ett eksem på magen satte stopp för de planerna. Plötsligt var jag ledig en timma i stället. Den tog jag vara på. I solen ute på altanen utanför mitt rum.
Morgongympa och bencykelträning stod på programmet idag, men jag körde armcykel och gåträning i barren i stället efter morgongympan. Sedan var det handträning och därefter Wii – som bara är så kul. Riktigt svettigt blir det också. Man kör upp rullen på en specialtillverkad ramp/platta ovanpå balansplattan. Det är fritidsledare Sören som konstruerat plattan som nu gör stor succé på en massa olika rehabställen i landet. Häftigt. Det är så himla kul. Man märker knappt att man tränar eftersom man blir så engagerad i själva spelet.

Direkt efter det var det rullstolsträning med Nisse (gammal paralympic guldmedaljör i bänkpress, tror jag att det var). Vi tränade hindertagning. Utan att använda armarna. Har jag aldrig reflekterat över att man kan göra. Men tröskeln var bara 2-3 cm. Inte lätt, men till slut lyckades jag. Fick hemläxa också. I morgon ska jag kunna detta. Hm.
Efter lunch och litet pausvila var det dags för konditionsträning med bland annat boxning.
Som avslutning på dagen ett träningpass med sjukgymnasten. Hon böjer och sträcker och drar i mitt vänstra ben får att försöka få litet rörlighet i höften. Det känns bra även om det gör ont ibland.
Som om inte dagens schemalagda träning var nog tog jag ett extrapass på en halvtimma med rullstolen för att träna hemläxan Nisse gav mig. Det är meningen att man ska ta sig över hindret genom att snabbt och bestämt trycka ryggen mot rullstolsryggen och på så vis lyfta länkhjulen över hindret. En tuff nöt att att knäcka!


Solnedgångarna fortsätter att fascinera...

En överdos av frisk luft...

Idag har vi friluftsdag. Som tur är har vi hållit oss i de närliggande omgivningarna så att man kunnat gå in och värma sig litet och gå på toa vid behov. Vi blev indelade i tre lag. Fem – sex personer i varje lag. Vår första station var Trädgårdsyatzy. Hm. Vi spelade på boulebanan som ligger uppe på en platå ovanför huset. Dit var det tufft att rulla själv med rullstolen, men när jag vände mig om och backade upp med hjälp av benen, fungerade det bra.
Vi fick till en väldigt bra serie. Innan vi startade frågade ledarna vad vi ville kalla laget. Bäst, tyckte jag så klart. Och så blev det. Nu gäller det att leva upp till namnet!
Efter kaffe- (och kisse) paus var det dags för station två. Upp för samma backe igen. Fast ytterligare en liten bit uppför. Där skulle man känna på föremål i en påse, lyssna på djurljud och komma fram till vad det var för djur samt köra en viss sträcka i rullstolen på tid. Nästa gång man körde sträckan skulle man försöka få så lika tid som möjligt.

Lunchuppehåll och sedan tredje och sista stationen. Där skulle vi försöka träffa – och smälla – ballonger med hjälp av blåspilar. Det gick inget vidare. Att kasta bollar i hink var inte heller så lätt, men jag lyckades i alla fall sänka två av fem bollar. Alltid något.
Vi var precis färdiga för dagen när James ringde och sade att de stod på parkeringen vid huvudentrén. Jag rullade upp för att möta dem och sedan gick vi gemensamt till sällskapsrummet för att få resultatet av dagens vedermödor. Vi som var Bäst var bäst i flera grenar, så vi gjorde skäl för vårt namn.

Jag skippade middagen eftersom James, Mike och jag åkte till Laxbutiken och käkade. Mums.
De åkte hem vid halv åttatiden.
Snart är det dags för mig att gå och lägga mig, trots att klockan bara är nio. En överdos av frisk luft sätter sina spår.

Rulleträning gånger två

Balansträning var första aktivitet på programmet idag. Mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara. Vi var en sex – sju stycken utplacerade på båda sidor om barren, sittandes på låsbara arbetsstolar. Först litet sittande balansövningar. (Jo det går faktiskt.) Sedan skulle vi resa oss. Helst utan att ta tag i barren. Det kunde inte jag. Min höft spökar och vill inte vara med. Stående balansövningar funkade så där för min del. Ibland fick jag sätta mig och vila mellan varven. Fast det var inte bara jag som behövde göra det.
Efter fikat var det besök hos läkaren för min del. Vi gick igenom hur jag mår och vad jag har för förväntningar på vistelsen här och vilka mål jag satt upp. Sedan blir det utskrivningsbesök hos doktorn innan jag ska hem för att se om jag uppnått målen.
Innan lunch hann jag med litet rullstolsträning med Nisse. Fick litet tips på hur jag kan underlätta körningen. De flesta tipsen hade jag kanske fått förra gången jag var här, men glömt en del. En del var helt nytt för mig.

När jag ätit lunch hade jag litet ”egentid” (så modernt!). Bestämde mig för att lägga mig och sträcka ut på sängen en stund. Igår satt jag i rullstolen över 14 timmar, från det jag gick upp tills jag gick och lade mig. Tänkte att baken behövde vila. För säkerhets skull ställde jag väckarklockan på 14.10. Halv tre var det nämligen dags för rullstolsgrupp utomhus.
Vid kvart i två var jag tvungen att gå på toaletten. Jag stängde av klockan. Lade mig en liten stund igen. Och vips hade jag somnat. Vaknade tjugo i tre. Hoppsan! Men jag fick vara med ändå. Trots för sen ankomst.
Sedan hade arbetsterapeuten och jag ett möte där vi tittade på litet olika rullstolshjälpmedel bland annat. Och så bestämde jag mig för att handarbeta litet. (Det är inte alls min grej, men vad fasen…) Nu har jag bestämt mig för att göra en handväska i skinn. (Skinnet får jag köpa och så ska jag sy ihop delarna med skinntråd eller vad det heter). Ska bli kul att se resultatet. Händig är väl inte det första man tänker på när det gäller mig.

Helt OK första dag

Sov som en stock i natt, även om jag var uppe och kissade några gånger. Vaknade 20 i 8. Då brukar jag slumra sött när jag är hemma.
Frukost och sedan morgongympa (sittgympa). Det kändes riktigt bra. Kroppen blev väl litet överraskad, men det är smällar den får ta.
Sedan blev det träning med handgruppen för att öva upp motoriken i händerna. Fikapaus. Fast kaffeapparaten strejkade och jag hade inte lust att åka upp till matsalen så jag struntade i kaffet.
Dags för individuell träning med sjukgymnasten. Det blev några vändor i barren. På tid. Jag gick inte så fort kan man väl säga. Men jag gick! Därefter var det övningar på britsen. Vänsterhöften vill inte vara med och leka, annars funkade det hyfsat.
Lunchen var, som vanligt, god. Vegetarisk variant på köttfärsröra med paprika och ris.
Liten vilopaus innan det var dags för konidtionsträning för ryggmärgsskadade. Vi är två av den sorten här. En ung kille och jag. Träningen var skitkul. Framförallt boxningen.
Vi tränade på tre olika stationer: Hantlar, armcykel och boxning. Började i långsam takt, ökade på litet för att sedan maxa och till slut avsluta i långsamt tempo för att varva ner.

Boxningen var häftigast. Får nog köpa ett par boxhandskar när jag kommer hem! Bra för flåset kände jag.



Tog mig en liten sväng utomhus i det vackra höstvädret. Glodde litet på den underbara utsikten över havet och fotade litet grand.
Nu är träningen över för dagen och snart är det middag.

I morgon blir det, bland annat, rullstolsträning.

En helt OK första dag på min rehab.

Installerad

Gick upp kvart i sju i morse för att ringa sjukresekontoret. Blev nekad att beställa resa igår när jag ringde. Man kunde inte åka sjukresa till den adressen (Treklöverhemmt i Ljungskile) enligt tjejen jag talade med. Hon sade också att sjukresekontoret öppnade klockan sju. Det stämde inte heller. De öppnade inte förrän klockan åtta. Jag var tvungen att ringa dit och fråga om jag fick åka sjukresa. Trots att det stod klart och tydligt i mina papper, som jag fått från Ljungskile, att jag fick åka sjukresa.
Människan på sjukresekontoret blev alldeles förtvivlad när jag berättade vad som hänt. Hon skulle fixa det. Tio minuter senare ringde en tjej och skulle boka resa åt mig. Klockan nio skulle de hämta mig. Det var då jag egenligen skulle vara i Ljungskile!
Ungefär kvart över nio kom bilen.
Jag slumrade nästan hela vägen och var framme strax före halv elva, så det funkade bra.
Fick träffa sjuksköterskan nästan med en gång och sedan fick jag litet kaffe innan det var dags att träffa sjukgymnast och arbetsterapeut.

Halv ett var det lunch och nu har jag precis fått igång mitt mobila


bredband, så att jag kan hålla mig uppdaterad på Facebook och sådana viktigheter.
Senare i eftermiddag blir det information om olika fritidsaktiviteter som man kan delta i. Det finns säkert boccia, som jag inte tänker vara med på!
Jag har också hunnit packa upp min fullproppade resväska samt ryggsäck och en plastkasse. Mycket prylar är det…
Nu är jag installerad.

Dyrt att ha bil!

Jaha. Nu är jag 10000 kronor fattigare. Så där plötsligt bara. Dyrt att ha bil! Det var en del saker som behövde åtgärdas efter besiktningen i förra veckan.
Byte av spiralfjäder vänster fram, byte av bromsklossar och bromsskivor fram och bak. 9836 kr. Prutat och klart. Tur man är en, inte bara glad utan också, rik pensionär. Häpp!

Det var inte nödvändigt att byta bromsskivor och klossar runt om idag, men det var lika bra att få alltihop gjort på en gång. Det hade ändå behövt åtgärdas innan nästa besiktning.

James tog bilen till jobbet på Landvetter i morse. Där finns en verkstad som fixade alltihop medan han jobbade. Väldigt bekvämt. Nu går i alla fall bilen som en dröm igen, säger James.
Innan var det rätt mycket skakningar i ratten när man bromsade.
Då är det bara ombesiktningen kvar. James får väl fixa det medan jag är på rehab i Ljungskile. Det är ju ändå han som fixar sådant, antingen jag är hemma eller inte.

Nu är det inte många dagar kvar innan jag åker iväg. Ser fram emot det samtidigt som jag är litet nervös för hur det ska gå. Har inte tränat särskilt flitigt på flera månader. Inget alls nästan. Kroppen får väl sitt livs chock. Men det är smällar den får ta.

Det är mycket nu...

Idag fyller min bästaste vän och syster 70 år. Vi var varit vänner i över 65 år! Jag kan skatta mig lycklig att ha en sådan vän. Hoppas hon får/har haft en fantastisk dag.



Övre bilden: Våffelservering utanför Gyllene Hinden.
Undre bilden: Hamburgare serveras utanför stationshuset.

Det har varit mycket på gång i Hindås idag. Gyllene Hinden sålde våfflor till förmån för Världens barn. Där åt vi frukost.
Sedan rullade vi ner till stationen och kollade in när de hurtiga människorna, som sprungit från Skatås till Hindås (eller från Härryda till Hindås), sprang i mål utanför vårdcentralen. Där satt vi ett par timmar och kollade på alla duktiga löpare. En hindåsson kom in på tredje plats. Förra året vann han loppet. Men. Man kan ju inte vinna jämt. Tror att han var hyfsat nöjd ändå. Han hade sprungit på litet drygt tre timmar. Vinnaren sprang på 2.40 någonting tror jag. 42 km. Över stock och sten. Hejåhå vad duktiga de är!
Trodde att jag eventuellt skulle få se en av mina systersöner springa i mål, men jag vet inte säkert att han sprang. Han sprang Berlin marathon förra helgen så han kanske kände sig litet mör fortfarande.
Sedan blev det hamburgerlunch utanför stationshuset.
(Veckans nyttigaste diet idag, våfflor och hamburgare!)

Cirka 240 personer sprang Skogsmaran. Nästan dubbelt så många som förra året. Det var väl något tiotal kvar i spåret när vi gav upp och rullade hemåt. Då var vi rätt så kalla om fötterna. Sandaler var inte precis det ultimata att ha på fötterna. Det är faktiskt höst nu ju.

Randiga fötter

1 oktober 2015
Idag har jag varit på fotvård för första gången i mitt liv. Ju mer ont jag får i min höft desto svårare blir det att komma åt att klippa tånaglarna. Nu fick jag hjälp med det. Helt underbart.
Så välfriserade har mina tånaglar inte varit på åratal.
När jag satt där och kollade på mina brun- och vitrandiga fötter (solat med sandaler), kom jag att tänka på min mamma. Om något var bra brukade hon säga: ”Fint, sa Gustava när hon fick en unge med randiga ben och handtag i ryggen.” Handtag i ryggen har jag ju inte, men randiga fötter är inte fyskam det heller!

Har jag tagit mig vatten över huvudet?

Vilken fantastisk dag det varit idag! Det blev lunchfika på altanen. Hur skönt som helst.
Hoppas vädret håller i sig över helgen. Det ska bli skogsmara från Göteborg till Hindås på söndag på Vildmarksleden. Nej jag tänkte inte försöka köra rullstol från Göteborg, men det kan vara trevligt att vimla litet nere vid Hindås station där deltagarna serveras något slags måltid och där man som publik kan ta sig en fika. Tror jag. Annars får jag väl gå hem och fika. Alltid trevligt när det händer något kul ”på byn”.

Det börjar närma sig nu. Bara knappt två veckor kvar tills jag ska åka på min, mycket efterlängtade, rehabvistelse i Ljungskile. Tre veckor ska jag tillbringa på Treklöverhemmet och blir det lika bra som när jag var där 2008 kan jag skatta mig lycklig. Det var helt fantastiskt då när jag var relativt nyopererad och bara suttit i rulle i cirka 8 månader.
Kan inte fatta att det är sju år sedan. Förra gången var jag där från 22 oktober och fyra veckor framåt. Nu blir det från 12 oktober och tre veckor.
Det blir några tuffa träningsveckor. Samtidigt ska det bli skönt att få en spark att komma igång. Fast man vet inte, kanske jag tagit mig vatten över huvudet. Det återstår att se.

En fantastisk kväll

Härom kvällen (lördag) var jag ute och roade mig. Det händer inte särskilt ofta. Var på kusinträff i Göteborg. Å vad roligt vi hade. Vi är tretton kusiner på min mammas sida och alla tretton var där, de flesta med respektive. Mike var dock hemma.
Vi hade väldigt trevligt. Mycket vin blev det och det är jag heller inte van vid, men jag satt ju ner hela tiden så det gick bra.
Vi åt och drack och pratade och pratade och pratade… och så hade en av kusinerna sammanställt litet släkthistoria som vi fick ta del av i form av ett bildpsel och berättande.
Många nyheter för mig. Historien gick tillbaka till mitten av 1700-talet någonting i Skaraborg. Vår ”gren” flyttade så småningom till Småland och Jönköping och vidare till Göteborg.

Festen hölls i en festlokal i huset där en av kusinerna bor.
Mitt som vi satt och hade trevligt kom en röst över högtalarsystemet och talade om att lokalen måste utrymmas inom tio minuter för sedan gick larmet på. Klockan var då omkring 12 på natten. Hoppsan vad bråttom det blev att samla ihop oss, säga hej och tack och komma ut på gatan. Litet rumphugget blev det.
När jag satt ute på gatan och väntade, i sällskap av tre av smålandskusinerna och en göteborgskusin, kom en ung man fram. Det visade sig vara min brors äldste son som var ute och promenerade med sin flickvän! Han bor i närheten, så det var kanske inte jättekonstigt att han kom förbi, men ändå. En extra bonus och fin avslutning på kvällen för min del.
Så kom då färdtjänsttaxin till slut, en kvart försenad. Det tog en dryg timma att komma hem från Kusttorget i Göteborg till Hindås. Efter litet detours. Men det var en helt fantastisk kväll!

Megaskrämskott!

Jag har fått brev från Pensionsmyndigheten. Jag fick en smärre chock. Trodde de skulle sänka min pension med 3000 kr i månaden. Häpp!

”Pensionsmyndigheten har ändrat ditt tidigare beslut om ålderpension daterat den 27 november 2012. Enligt det nya beslutet räknas din ålderspenison om från och med april 2012.”
Och så följer tabeller och uppställningar om:
Inkomstpension,
Tilläggspension
och Garantipension (som jag inte har).

Det stod också att jag omfattas av reglerna i EG-förordning 883/2004 (vad det nu innebär) och min pension har beräknats utifrån dessa regler.

Vet inte om de plötsligt kommit på att jag har en liten brittisk pension. (Trodde jag att de redan visste!)

Det kändes smått hysteriskt och orättvist att jag skulle få sänkt pension.
Sonen gav det goda rådet att jag skulle ringa med en gång och kolla upp det. Men jag kände mig inte riktigt beredd så sent på eftermiddagen.

Idag ringde jag Pensionsmyndigheten och fick tala med en sympatisk kvinna som vänligt förklarade för mig hur det hela hängde ihop. Skatteverket beslutar om pensionsgrundande inkomst och de hade gjort en omräkning av sina tidigare beslut. Viktigast av allt; min pension förändras inte!!! Och som jag ältat detta fram och tillbaka. Hjärnan har gått på högvarv.

Sonens kommentar när jag berättade för honom: "Vem var det som sade till dig att ringa redan igår? Tänk vad du sluppit oroa dig om du gjort som jag sade!"
Hur kommer det sig att just vi fick den smartaste, duktigaste, intelligentaste sonen?

Kattproblem och kulturkalas

Det var en rätt händelserik dag igår. Vid 3-tiden åkte James till Djursjukhuset Väst med Morris som fått ett varigt sår på sin högertass. De behöll katten på sjukhuset för att åtgärda problemet senare på dagen. De skulle höra av sig när vi kunde hämta Morris igen.
James kom hem och hämtade mig och så åkte vi in till Göteborg och Kulturkalaset.
Vi snurrade runt på Gustav Adolfs Torg, där det var International Food Market, bland annat.
Köpte litet franska och engelska ostar, fudge så klart också. Kollade mest på folk och njöt i det vackra vädret.
Kollade också in det engelska porslinet, som var betydligt mycket dyrare i år än tidigare – och utbudet var mer begränsat.

En gubbe/kille dök på mig och frågade var jag köpt min t-shirt. En t-shirt med texten: ”Det sitter i ryggmärgen” på ryggen. Han hade en son som hade ryggmärgsbråck och han tyckte en sådan t-shirt passade bra som present till sonen. Jag förklarade var på nätet jag beställt den och att man kan deisgna sin egen t-shirt, välja text, textfärg och textstorlek osv.

Det är verkligen inte lätt att ta sig runt i rullstol på Gustav Adolfs Torg! Milde himmel vad mycket gatsten/kullersten där är. Många kullerstenar har glidit isär och lämnat breda gap som man lätt kör fast i med länkhjulen (de små hjulen fram på rullen). Hade inte sonen varit med och assisterat när jag körde fast hade jag inte fixat det. Tråkigt.

James ville så klart ha fish n’ chips så det köpte han och så köpte vi en portion att ta med hem till Mike.

Vid 20 i åtta ringde de från djursjukhuset. Morris var klar för avhämtning. Det var en bitskada han hade på sin tass, där det också bildats en varböld som de tömde. Han hade varit sövd när de fixade till tassen på honom. Slår vad om att det är Monsterkatten på gården som varit på Morris och bitit honom.
Morris hade en tratt runt halsen och var rätt vimmelkantig och förvirrad när vi släppte ut honom ur kattburen när vi kom hem. Han raglade runt och försökte skrapa av tratten. Efter många fruktlösa försök lyckades han till slut få av den. James satte på den igen när vi skulle gå och lägga oss. Och tratten satt kvar i morse. Morris måste ha gett upp och somnat till slut.

The magic door...

I söndags gick vår fantastiska magiska ”Open-Sesame” dörr i baklås. Den gick inte alls att öppna. Inte ens låsvredet gick att röra. Dörren stod bara och ”tickade”. Jag väntade och väntade. Liknande har hänt tidigare om man trycker flera gånger litet snabbt på dörrdosan. Då brukar dörren ticka några minuter och så slutar den och då kan man öppna/stänga den igen. Nu vägrade den att sluta. Paniken kom krypande. Jag kan bara ta mig ut genom den dörren. Alla möjliga scenarier spelades upp i min förvirrade hjärna. Till slut fick jag jaga upp Mike så att han kunde slå av strömbrytaren.
Strömbrytaren är placerad en bra bit ovanför dörrpostens överdel. Mike nådde precis, när han stod på tå. Själv hade jag aldrig fixat detta. När strömmen bröts slutade dörren att ticka och vi kunde låsa upp/låsa med låsvredet.
I går ringde jag kommunen för att få prata med den som har hand om bostadsanpassning. Semester så klart. Hon kommer tillbaka den 3 augusti.
– Och om det här händer igen? Om min man inte är hemma vad gör jag då? Det hjälper ju inte att larma Hemtjänsten för dörren går inte att låsa upp utifrån heller.
– Men om du larmar Hemtjänsten kanske de kan klättra in genom ett fönster.
Detta förslag från henne som är chef för den här avdelningen på kommunen. Hon borde ju veta att Hemtjänsten INTE klättrar in genom några fönster till sina brukare. Det ingår inte i deras arbetsbeskrivning.
Man kan väl säga att hemtjänstsamordnaren var måttligt road över förslaget när jag berätttade för henne!
Idag ringde tjänstekvinnan från kommunen upp mig igen och talade om att jag måste vänta tills handläggaren kommer tillbaka från sin semester. Jag fick namn och nummer till en ”akut” person om dörren skulle krångla igen innan dess. Låt oss hoppas vi slipper ringa henne.

Kan inte låta bli att undra vad som händer med andra anpassningsärenden, ännu akutare än mitt, under semestertider eftersom det inte finns någon ersättningspersonal som kan åtgärda problemen.

Snaps och jordgubbskaka

I går var jag duktig och tränade ordentligt ute på altanen, i det fina vädret. Var ute ganska länge och sedan var vi ute när James höll på att greja i trädgården.
En underbar dag. Och mitt körsbärsträd, som legat och sett mer och mer ledset och orkeslöst ut, fick äntligen komma ner i jorden. Efter två – tre veckor. Vet inte om det överlever, det återstår att se.
Dessutom började James gräva upp en bit av gräsmattan framför rabatterna. Vi har planterat litet fler bärbuskar och för att jag enkelt ska kunna nå dem med rullstolen och slippa köra på gräset, ska han lägga fler stenplattor.

Midsommaraftonen avlöpte lugnt och sansat. Inga slagsmål. Eller bråk. Vi uppförde oss väl.
Snapsen var god. Sillen smakade utmärkt och jordgubbskakan gick inte av för hackor. Sjöng gjorde vi inte och vi dansade inte som små grodor heller, men det går bra att fira midsommar utan Små grodorna… faktiskt. Det blev en bra midsommarfton trots att det regnade och regnade och regnade.

Midsommardagen var kanonfin. Det var altanen som gällde hela dagen i stort sett. Tränade litet och bara göttade mig och söp in solljus och frisk luft. Mmmm.

Mental blockering

Varit med Mike på Mölndal idag. Det blev vi inte mycket klokare av varken han eller jag. Nu har han inte längre haft några tia-attacker, som de påstod i januari och april. Nu beror det på mental blockering (Den inbillade sjuke, typ...) Han framkallar attackerna själv när han blir stressad, enligt doktorn. Hm. Konstigt att detta aldrig inträffat före 2011 när han var inne allra första gången på Mölndal. Det sade jag också till doktorn, men varför det var så hade hon ingen förklaring på. Hon hade inga förklaringar på någonting egentligen. Alla hans prover var bra. Kolesterolet låg på 2,7, vilket är superbra.
Kunde inte låta bli att fråga varför han ska äta de stattiner (mot höga blodfetter) som hon skrivit ut till honom, om han inte haft några proppar och kolesterolet ligger så bra.
”Mycket bra fråga”, svarade hon. ”Jag tycker nog inte han behöver äta den medicinen längre.”
Jag frågade också om det fanns någon alternativ behandling, akupunktur eller massage. Akupunktur trodde hon inte att man gjorde på patienter som äter waran (blodförtunnande) men massage är säkert jättebra.

Vi förklarade också att ortopedläkaren inte vill operera hans knä om han inte får veta varför Mike är försvagad i vänster kroppshalva.
Enda svaret på det var att ortopedläkaren får höra av sig till medicinavdelningen.
Fast det lär väl inte hjälpa för ingen vet ju vad allt detta beror på. Förutom den nya teorin då att det beror på mental blockering.
Vad JAG undrar är vem som har en mental blockering!

Nog med komplikationer

Idag var det besök på Ortopeden på Mölndals sjukhus. Mikes sjukresetaxi kom 20 minuter för tidigt. Mike var inte klar så klart. Den skulle hämta honom fem i sju och kom fem över halv sju. Å andra sidan kom min Färdtjänstbil 23 minuter för sent, så det jämnade änna ut sig. Och jag sparade in egenavgiften på 80 spänn. Är bilen mer än 20 minuter försenad stryker de egenavgiften. Om man säger igrån. Och det gör Man. Alltid.
Vi kom i alla fall i god tid till Mikes sjukbesök. Tror att vi båda blev litet överraskade över att doktorn pratade knäoperation. Det var inte riktigt det vi trodde det hela skulle handla om.
Mike skulle få en ny besökstid i september och då skall de röntga knät igen. Och sedan blir det kanske operation. Men först ville doktorn få reda på varför Mike är försvagad i vänster sida av kroppen. Det vill vi gärna veta också! Det har vi velat veta sedan september 2011.
I morgon ska vi till medcinmottagningen för läkarbesök angående alla attacker av huvudvärk, nacksmärta, domningar i vänstersidan, yrsel som Mike haft.
Vi får försöka övertala läkaren att gnugga geniknölarna och försöka komma på vad det är som är fel. Ortopeden operar inte förrän han vet vad försvagningen beror på. Han vill inte riksera att det blir några onödiga komplikationer. Det låter åtminstone tryggt.
Komplikationer har Mike haft alldeles nog av.

En rullstol för mycket

Idag gick Mike och jag ut till bilen för att se om han kunde få in sin rullstol i baksätet. Eftersom vi ska åka till Mölndals sjukhus på tisdag och onsdag ville vi kolla om det skulle funka att vi tar vår egen bil. Min rullstol tar ju upp hela bagaget så hans måste ligga i baksätet. Vi antog att det skulle vara lättast att få in den i baksätet eftersom den är hopfällbar. Inte ens med hjulen av gick det särskilt lätt att få in den i baksätet. Till slut lyckades Mike knöka in den, men då var han helt slut och hade jätteont i ryggen.
Och så skulle den ju ut också. Det var lika jobbigt det. Innan han fått ut rullstolen igen och vi lyckats få på hjulen, så han kunde sätta sig, var vi båda rätt uppgivna.
Det får bli Färdtjänst och Sjukresa på tisdag och onsdag. Skit också vad knöligt allting blir. Vi får åka i varsin bil eftersom vi bara får in en rullstol i taxin. Och Mike åker Sjukresa och jag får åka Färdtjänst eftersom jag inte ska på sjukbesök själv. Snacka om komplicerat. Hoppas vi kommer till Mölndal något så när samtidigt i alla fall.
Förut, när Mike klarade sig hyfsat med rullatorn, gick det ganska smidigt att ta vår egen bil. Då lade han min rullstol i bagaget och rullatorn i baksätet. Inte lika lätt med två rullstolar. Det är en rullstol för mycket.

Ragatan ska med

Det har varit en tuff månad för Mike. För närvarande mår han skit igen. Värk i nacken, ökat tryck i huvudet, domningar i arm och ben. Detta är tredje gången på en månad. 3 maj blev han dålig. Den 6 åkte han in till Mölndal. Hem igen den 8. Fortfarande vet ingen vad som är fel.
21 maj kom en ny attack som varade i ungefär 3 dygn. Han brydde sig inte om att åka in.
2 juni var det dags igen. Han har inte åkt till sjukhuset den här gången heller. Han ligger i stort sett hela dagarna eftersom han mår så fruktansvärt dåligt.
Det börjar ta på krafterna det här. Både på honom och mig.
Den 10 juni ska han på återbesök till Medicin på Mölndal. Då ska ragatan med! Får se om jag kan få något vettigt ur läkaren. När attackerna kom med tre – fyra månaders mellanrum var det hanterbart. Med mindre än två veckors uppehåll mellan attackerna blir det outhärdligt!

Den 9 ska Mike på återbesök till Ortopeden på Mölndal, eftersom knät han gjorde illa när han ramlade i februari inte har blivit bättre. Då ska ragatan också med! Enda chansen att få veta vad som händer. Mike ifrågasätter aldrig något. Frågar ingenting. Och får heller ingenting veta. Medgörlig och lätthanterlig patient! Men hans käring är litet svårare att tas med. Hon har övat upp sig i konsten att vara jobbig, a pain in the arse, som vi säger ”hemma i Wales”.

Mölndals sjukhus, whatch out! Here I come.

Konsten att vara tacksam

I går åkte Mike in till Mölndal – igen! Då hade han mått skit sedan i söndags men inte velat åka in. Samma symptom som tidigare. Ny datortomografi och inläggning på avdelning 239 (strokeavdelningen). På eftermiddagen fick han besked vad röntgen visat. Inga tecken på proppar, men något galet med nackkotorna. De skulle göra en MR undersökning. Den genomfördes idag och var rent djävulsk, den värsta han varit med om och han har ju gjort ett stort antal MR-undersökningar vid det här laget. Resultatet kanske han får i morgon. Om vi har tur.

I tisdags var jag på Hjälpmedelscentralen, Mölndal för att prova ut rullstol. Hade spetsat in mig på en Helium, eftersom den är ganska lättviktig, men det blev inget med det.
Den finns i sortimentet numera, men inte med alla tillbehör. Den finns bara med fast fotbåge eller fast fotplatta. Inte med uppfällbar fotplatta som jag vill ha. Eftersom jag gör förflyttningar stående så är fotbågen i vägen. Jag reser mig också för att ta ner grejer som jag inte når sittandes, då är det nästan nödvändigt med uppfällbar fotplatta. Men, som sagt, just uppfällbar fotplatta finns inte i sortimentet! Om man nu tar in rullstolen i sortimentet borde väl alla varianter av den finnas med, eller?
Det lät nästan på tjejen, som fixade med utprovningen, som om vi funktionsnedsatta i Sverige borde vara mer tacksamma över det vi får. Hon har sett hur det fungerar med hjälpmedel i andra länder! Hm.
Antingen ska vi inkludras i samhället, med allt vad det innebär och då måste det få kosta, eller också får institutionerna byggas upp igen, där vi kan gömmas undan.
Vi kan inte vara delaktiga och dra vårt strå till stacken genom arbete, om vi inte har hjälpmedel så att vardagen funkar. Nog om det.
Det blir i alla fall en ny panthera (S2). Ett par kg tyngre än Helium, men jag kan i alla fall få uppfällbara fotplattor! Nu övar jag mig i konsten att vara tacksam. Tack, tack, tack. Jag är faktiskt tacksam!

Mölndals sjukhus revisited...

Jaha. Så hände det ytterligare en gång då. Igår åkte Mike in till Mölndals sjukhus – igen. Yr och med en ”tjock” känsla i huvudet samt domningar i vänster sida av kroppen.
Läkaren på akuten bestämde att det skulle göras en datortomografi (snart blir Mike självlysande, eller också blir han som Hulken, grön och jättestor och jättestark när han blir arg, av all röntgenstrålning). Sedan behöll de honom över natten.
Läkare har varit och pratat med honom idag. Datortomografin visade inga tecken på propp eller blödning i alla fall. Hon skall ta kontakt med kollegor på Sahlgrenska för att se om det finns något mer de kan göra för honom. Efter alla mer eller mindre konstiga undersökningar, som inte gett något resultat, kanske någon kan komma på vad de här attackerna beror på. Det hade ju varit skönt. Vet man orsaken kanske det går att avhjälpa eller lindra.

Idag är James ledig för omväxlings skull. Han har åkt in till Göteborg för att titta på kollegor från Landvetter som är med och tävlar i något slags hinderlopp/tävling i Slottskogen.
Katterna och jag är alltså ensamma hemma. Och gör precis som vi vill. Morris är ute och Tussie, den gamla damen, ligger på Mikes säng och sover. Medan jag, hittills fruktlöst, försöker övertala mig själv att sätta igång att träna. Snart kanske jag ger upp inför tjatet och sätter igång…

The Queen and I...

Grattis på min födelsedag!
Det har blivit en del uppvaktning under dagen. Kort och telefonsamtal från goda vänner. Glatt överraskad blev jag framförallt av en glad röst som sjöng ”Med en enkel tulipan…” flera verser. Det var en av mina bästa kompisars mamma som fyllde 90 för en vecka sedan. Och vilken fin röst hon fortfarande hade. Underbart! När hon sjungit färdigt frågade hon: ”Vet du vem det är?” Och det visste jag eftersom vi pratats vid bara för några dagar sedan när hon ringde för att tacka för uppvaktningen på hennes 90-årsdag. Kompisen Dan var också där så jag fick prata med honom också.
Min allra bästaste och äldsta vän och syster var den som inledde jubelkören.
Mina systrar var här och grattade mig i helgen, så den biten är redan avklarad.
Nu väntar jag på att sonen ska fixa middagen, men just nu är det fotbollsspel som gäller så jag får snällt vänta, trots att magen börjar knorra.

Det blev en paus i fotbollsspelet och maten kom på bordet. Och gott var det. Potatisgratäng och biff. Och litet vin. Och nu mår vi så himla bra. Ett och ett halvt glas vin senare har alla krämpor tillfälligt försvunnit. Bättre än värktabletter. I alla fall mycket godare!
Idag har det varit salut på Edinburgh Castle läste sonen precis för mig. Royal salut till och med. För Elizabeth – och mig då fast det vet de förmodligen inte om i Scotland. Drottningen och jag firar födelsedag idag. The Queen and I… Happy birthday your Majesty!

Färdtjänsten - för vilken gång i ordningen vet jag inte

Mina två käpphästar är, som alla som läst min blogg vet, gatsten och Färdtjänst.
Dagens tema är Färdtjänst.
Skulle åka till Göteborg för mammografi. Jag beställde bil i går kväll som skulle hämta mig idag 11.45 i Hindås. Jag skulle vara på Unilab på Kungsgatan i Göteborg klockan 12.30. En bestämd frammetid alltså. (Färdtjänst garanterar att jag är framme vid rätt tidpunkt. Ha, ha, har aldrig hänt.) Jag tyckte att det verkade vara god marginal. Resan tar cirka en halvtimma. Förutsatt att bilen kommer i tid!
Det gjorde den så klart inte. Fem i 12 ringde jag trafikledningen som sade att det skulle dröja 5-6 minuter till. Det tog 20. Kvart över 12 kom bilen. Då hade jag rullat ut för att leta rätt på chauffören som irrade omkring på ICA-parkeringen och letade efter min bostad.
Klockan 13 kom jag till Unilab, men de godhjärtade människorna tog emot mig ändå och jag blev mammograferad. Bil tillbaka hade jag också beställt i går kväll. Den skulle hämta mig kvart över ett. På 15 minuter skulle jag alltså klä av mig, mammograferas, klä på mig och hinna ut till taxin. Det gick. Jag tog mig till och med tid att gå på toaletten. Tack gode Gud för det.
Taxin var 20 minuter sen att hämta mig. Sedan blev det sight seeing i Göteborg en dryg halvtimma.
En person skulle hämtas vid coop på avenyn. När vi kom dit kom en gubbe stapplande med en kasse och en käpp. Han trixade sig in i bilen och skulle betala. Chauffören hade lättat ankar och börjat köra neråt Avenyn. Han svängde första höger och stannade eftersom han envisades med att gubben inte skulle betala och gubben var lika envis att han skulle betala. Det visade sig att han plockat upp fel gubbe!
Vi körde ut på Södra vägen. Vid rödljusen svängde vi höger och så höger ner på Avenyn för att släppa av gubben och leta rätt på rätt gubbe.
Det gick så där. Ja, vi blev av med en men fick ingen annan i stället. Så vi körde ett varv till runt kvarteret, medan chauffören talade med de som planerar resorna. Stannade utanför coop och chauffören klev ur bilen för att försöka hitta den som skulle åka med. Det fanns ingen där. Han hade väl tröttnat, eller svimmat eller nåt. Så det blev ett nästan nytt varv runt kvaretet. Fast nu körde vi Södra vägen rakt fram till Korsvägen och så småningom var vi ända hemma i Hindås. En dryg timma efter jag blivit upphämtad. En resa som borde tagit cirka 25 minuter. Tur jag hade kissat innan jag rullade ut från mammografin.

Om jag vore rik...

Detta är en Segway enligt Hjälpmedelscentralen i Mölndal. Försök sitt eller stå på det lilla hjulet mellan de båda stora hjulen och åk omkring på det.

Idag ringde arbetsterpeuten. Jag hade informerat henne om den superkäcka prylen SmartDrive (en liten, lätt och behändig hjälpmotor som man kan sätta på rullstolen och på så sätt få litet körhjälp, så man inte behöver ta i så mycket när man kör rullen). Hon hade aldrig hört talas om den tidigare.
Nu hade hon varit i kontakt med Hjälpmedelscentralen i Mölndal (VG-regionen) där hon fick veta att SmartDrive räknas som en segway (???) och därför kan man inte få den som hjälpmedel! Den lilla motorn med hjul kan man varken stå eller sitta på för transport, den måste monteras på en rullstol, men den räknas som en segway enligt HMC och då är det inte ett hjälpmedel. Inte i Västra Götaland i alla fall. I Västmanland kan man få den som hjälpmedel tydligen. Kanske på fler platser, men VG regionen är väldigt återhållsam när det gäller hjälpmedel. Nejvisst ja, den är ju inget hjälpmedel. Så dum jag är.
Litet snopet kändes det, men nu ska vi gå vidare med ansökan om två rullstolar. En med emotionhjul för utomhusbruk och en med vanliga hjul eftersom jag inte själv kan byta hjul. Tror att det blir minst lika dyrt som om jag haft EN rullstol med hjälpmotor, men huvudsaken är att jag som brukare inte ska tro att jag får bestämma vad som är bäst för mig. Hejåhå.
Om jag vore rik skulle jag köpa mig en SmartDrive-segway och åka omkring på.

Inte billigt vara sjuk

Idag har jag varit en vända till handkirurgen på Sahlgrenska igen. Läkarbesök à 300 kr. Jag fick träffa en av läkarna som opererade mig. Han tyckte att handen verkade bra. Var rätt så nöjd med hur tummnerven tydligen växt ihop och repat sig efter den oavsiktliga kapningen av den under operationen.
Jag klagade litet på att styrkan i handen – och tummen – inte är som innan, men läkaren förklarade att det kan ta upp till ett år innan handen repat sig. Som jag minns det funkade den andra handen bra redan efter ungefär fyra veckor, men det är sex och ett halvt år sedan den operationen så minnet kan ju svikta…
Efter besöket kostade jag på mig en fika medan jag väntade en timma och en kvart på sjukresetaxin.
Det är inte billigt att vara sjuk. Sammanlagt har återbesöken efter handoperationen kostat 1 240 kronor, inklusive sjukresorna, den senaste månaden. Två läkarbersök à 300 kronor och två besök hos sjukgymnast à 80 kronor. Plus resorna då, 480 kronor. Men jag har i alla fall inte värk i min hand längre…
Igår kom räkningen för Mikes vistelse på korttidsboendet. 2500 kronor. För 16 dagar. Så det blir väl nästan lika mycket till nästa månad.
Sammanlagt för Mike och mig blir det nästan 4000 kronor extra att punga ut med den här månaden. Som sagt inte billigt att vara sjuk.

Tur man är pensionär

Första vårmånadens första dag inleddes med snöstorm. Heja, heja. Nu är det dock snötomt igen.
Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att försöka komma i kontakt med någon på Ortopeden i Mölndal. Det är inte lätt! Vi behöver ett läkarintyg, med en diagnos för Mike och hans knä, som ska skickas till försäkringsbolaget. Och så blir man kopplad till Kontaktpunkten, som är det mest befängda påfund jag varit med om. Stoppkloss.
Människan jag pratade med var i och för sig vänlig och efter att ha hört vår story kopplade hon mig till Akuten. Trodde jag. Jag hamnade hos växeln på Sahlgrenska där jag drog hela historien för växeltelefonisten som försökte koppla mig till - Kontakpunkten. Då fick jag ett spel. Den stackars killen blev litet upprörd. Fullt förståeligt. Jag trodde jag pratade med någon på Akuten och han visste inte vad det var för en stollig tant han hade på tråden. Vi redde ut missförståndet och han kopplade mig till Ortopeden. Nej, det var inte deras bord. Jag var tvungen att prata med, just det, Akuten! Fick i alla fall hjälp att få reda på vilken läkare som behandlat Mike. En protesläkare. Vad det nu hade för betydelse. Kopplades till en sekreterare hos protesavdelningen. Hon skulle lägga en lapp till doktorn så att han kunde diktera ett intyg. Som en liten brasklapp sade hon: ”Vi har mycket att göra. Doktorn har mycket som han ska diktera och vi har mycket att skriva ut, så du kan inte räkna med något intyg inom de närmaste två veckorna.”
Inte hade jag trott att det skulle gå så fort som två veckor. Jag har varit i kontakt med den svenska sjukvården förr. Hejåhå. Intet är som väntans tider…
Tur att man är pensionär och har hela dagen på sig att sitta i telefon och telefonkö.

Mike har i alla fall fått förlängd vistelse på korttidsboendet, men rehaben är fortfarande inte mycket att hurra för. Nu ska han vara där till nästa fredag. Får hoppas han hinner få litet rehab innan han ska åka hem.

Det funkade inte så jättebra

Det är glest mellan inläggen här nu. Dels kan jag skylla på min hand, dels har humöret inte varit på topp precis och skrivlusten har uteblivit.
Efter min lyckade kupp när det gällde besökstid hos handkirurgen på Sahlgrenska. Seglade jag förbi kön på något otroligt vis och fick tid för operation bara två och en halv vecka efter besöket hos specialisten. Två till tre månader skulle det nog ta innan det blev min tur trodde han. Ha! Vad fel han hade. Detta var också en återbudstid. Ibland har man tur.
Den 6 februari var det dags för operation. Det var skönt att få det gjort.
Operationen gick nog bra, förutom att de lyckades skära av en nerv till tummen. Men den sydde de ihop igen och det brukar vara bra prognos på läkning, sade de båda läkarna när de pratade med mig efter operationen.

Under operationen blev jag vansinnigt kissenödig och kände hur paniken steg, liksom pulsen. Narkossköterskan, den underbara ängeln, sade: ”Ta det bara lugnt, vi hjälper dig. Vi har varit med om mycket värre grejer än det här. Slappna av bara.”
”Vi lägger ut blöjor så kan du kissa.” Hur pinsamt var inte det då? Kissa kunde jag i alla fall inte. Det kändes som om blåsan skulle sprängas.
Då föreslog narkossköterskan att de skulle tappa mig. 700 ml urin tappade de ut.
”Inte konstigt att du var kissenödig, ” sade hon. Och pulsen gick ner direkt här nu”, tillade hon med ett stort smil.
Jag hade inte kunnat kissa innan operationen, det var därför det blev så galet.
På eftermiddagen fick jag åka hem. Med högerhanden i bandage och gips.
Allt funkade bra hemma, med hjälp av Mike, tills han tidigt på söndag morgon ramlade och gjorde illa knät och fick åka ambulans in till sjukhuset. Han kom hem efter ganska många timmar. Fortfarande på bår. Han kunde inte stödja på sitt skadade ben. Och så skulle väl jag ta hand om honom då var det tänkt. Jag kunde ju knappt ta hand om mig själv!
Det funkade inte så jättebra.

Vår hemtjänstsamordnare hjälpte oss att få till ett korttidsboende, men Mike kom inte in där förrän på fredagen. Som tur var var sonen ledig ett par dagar från jobbet och ställde som vanligt upp. Tack gode Gud för den unge mannen!

I väntans tider...

Idag har det snöat rätt rejält. Hela dagen. Även under natten snöade det. Först vid femtiden kom de och började skotta. Utanför våra ytterdörrar. Något plogande har inte skett och nu är klockan sju på kvällen. De väntar väl på att snön ska regna bort kanske. Så har det fungerat tidigare i vinter.

Det nya året började inte så bra. Hälsomässigt. Förra onsdagen blev Mike dålig och hade huvudvärk och på fredagen blev han yr och fick domningar i arm och ben. Jag tvingade iväg honom till akuten och de behöll honom på sjukhuset. Samma symtom som så många gånger förr. De gjorde datortomografi, men hittade inget fel, men de behöll honom ändå.
På måndagen gjorde de en magnetkameraundersökning och enligt den så hade han haft en liten propp som var på väg att lösas upp. En tiaattack. Konstigt när han käkar waran…
På tisdagen skickade de hem honom igen.

Själv lyckades jag med konststycket att få en tid hon specilaistläkare på handkirurgen på Sahlgrenska trots att det är 2-4 månaders väntetid. Ringde i precis rätt ögonblick efter alla helgerna och då fanns det en tid till veckan efter. Ett återbud. Så nu har jag varit och kollat min hand och det blir operation av karpaltunnelsyndromet om 2-3 månader. Det blir skönt att få det gjort. Just nu har jag väldiga problem med domningar och värk i handen.

Jag går fortfarande i väntans tider när det gäller mina e-motionhjul till rullstolen. De beställdes före jul.
Fast just nu, med all snö, kan jag ju inte köra rulle utomhus ändå. Får väl ge mig till tåls fast det är svårt…