Äntligen!

Jippiiiiieeeee!!! Nyss fick jag ett mail från kvinnan som jobbar med bostadsanpassning i Härryda kommun. Glädjebesked! Rampen till lägenheten kommer at bytas ut mot en ramp i durkplåt i stället för galler. Äntligen.
Däremot får jag ingen ramp på baksidan av lägenheten. Argumentet är: ”Vad det gäller montering av ramp från altanen till gräsmattan så kommer vi att ge avslag på detta då lagen om bostadsanpassning endast täcker anpassning till befintlig altan eller uteplats”.
Altanen har varit befintlig i snart tio år men bara för att vi byggt den själva kan jag inte få en ramp så att jag kan ta mig ner i trädgården. Kinkigt eller hur? Det hade väl varit för mycket för kommunen att låta mig vinna helt och hållet antar jag. Nu blev det bara en halv seger och de kan på så vis rädda ansiktet. Jag skickade mail tillbaka och uttryckte min glädje över beskedet om rampen och undrade samtidigt om jag kan få en ramp på baksidan om vi tar bort altanen och lägger stenplattor. Svar kanske kommer på det så småningom – eller inte.

Idag har Mike åkt in till Sahlgrenska för utredning. Han får stanna några dagar medan de försöker ta reda på om det är hydrocefalus (vattenskalle) han har eller inte.
Han har redan hunnit ringa hem två gånger sedan han åkte in i morse. Det är tråkigt på sjukhus, påstår han. Jag vet. Ibland är det dock nödvändigt. De har i alla fall gjort en ny magnetkameraundersökning idag. Den femte. Undrar vad de kan se den här gången som de inte sett tidigare.

Attack!

Förra fredagen fick jag muntligt besked av handläggaren på kommunen att jag förmodligen inte skulle få min ramp utbytt mot en mer lättkörd. Vilket föranledde mig att skicka ett ilsket mail till ett av kommunalråden i kommunen samt till kommundirektören. Jag valde att skicka mailet till det socialdemokratiska kommunalrådet. Det var fredag eftermiddag. Ungefär en och en halv timma senare hade jag fått ett svar från honom. Han kunde inte lägga sig i enskilda ärenden men skulle kolla så att lagar och paragrafer följts. Han hade dessutom skickat mitt mail – och sitt eget svar – till det andra kommunalrådet samt till litet andra människor i kommunen. Det kallar jag service! Kommundirektören däremot har inte hört av sig.

Nyss hade jag besök av handläggaren från kommunen angående rampen till lägenheten. Hon fick pröva att köra rullstol uppför båda ramperna och tyckte också att den till lägenheten var tungkörd. När jag lade fram en massa lagtexter och kommunens värdegrundsord för henne blev hon litet agressiv och gick i försvarsställning. Så ska de tas! Men, som kommunanställd borde hon kanske ha gått en kurs i hur man bemöter kommuninnevånare på ett respektfullt sätt. Hon försökte verkligen sätta mig på plats. Bland annat genom att tala om för mig att kommunen inte gett mig en gallerramp för att djäklas och att hon minsann jobbar med det hon gör för att hon tycker att det här med bostadsanpassning är viktigt. Jag har inte fått något definitivt avslag ännu. Det var därför hon kom för att se hur ramperna fungerar, bla, bla, bla…
Men. Den här hunden vägrar att gå tillbaka till sin korg och vara tyst! Jag har fått nog av maktfullkomliga männsikor på olika nivåer i samhällsmaskineriet.
Attack!