Humor inger hopp

Idag mådde Mike hyfsat bra så att vi äntligen kunde åka till Borås och hälsa på vår favvopräst Ola på SÄS/Borås sjukhus.
Det kändes gott i själen att äntligen få träffa Ola. Han har ju varit på sjukhus ganska länge nu. Först Sahlgrenska och sedan Borås.
När vi kom låg han, men fick hjälp att komma upp i rullstolen och ut i matsalen för att fika.
Vi pratar om litet allt möjligt. Berättar bland annat att James fått nytt jobb. I Jönköping. Ola lyssnar intresserat och vi får anstränga oss för att höra vad han säger, eftersom hans röst är ganska svag.
Plötsligt frågar Ola om vi går i kyrkan nu.
”Nej, det har inte blivit så mycket med det”, svarar vi.
”Jag vet att det inte ska ha någon betydelse vilken präst det är, men för mig har det betydelse”, säger jag.
Ola: ”Det är viktigt med predikan. Jag brukar också titta vilken präst som ska predika.”
Och så plötsligt, med den där vanliga glittrande glimten i ögonen: ”Och är det jag, kommer jag gärna.”
”Tyvärr är det inte du, Ola”
”Nej, jag börjar bli väldigt sällsynt”, säger han med både skratt och vemod i ögonen.
Det är en underbart befriande känsla att höra honom skoja precis som vanligt. Trots en fruktansvärt jobbig situation är hans humor intakt. Det inger hopp.

Tredje gången gillt

I dag var det tredje gången gillt när vi hämtade bilen på verkstaden i Borås. För samma fel! Efter mitt lilla missöde när jag smekte litet för nära trappräcket på gården och skrapade sönder både bilen och räcket, dröjde det ett par månader innan vi lämnade in bilen på verkstad. 14 november lämnade vi in den på Borås bil, som skulle fixa till den. Efter 14 dagar var den klar och glada i hågen åkte vi iväg för att hämta den.
Väl ute på motorvägen märkte Mike ett väldigt högt och störande vindtjut vid passagerardörren.
Ett par dagar senare åkte jag med James och då hörde jag också missljudet. Några dagar senare tog James bilen tillbaka till verkstaden, som gav oss en ny tid.
Vi lämnade bilen ett par dagar senare. Efter två dagar var den klar. Glada i hågen och så vidare…
Ute på motorvägen hördes samma tjutande. Blir man trött eller?
Dagen därpå ringde jag verkstadschefen och var rätt så upprörd. Han sade att vi fick komma in med bilen igen så att verkmästaren kunde åka med och lyssna.
I måndags lämnade vi in bilen – igen.
I går ringde de och talade om att den var klar och att de tankat upp bilen för 500 spänn. Det var ju schysst efter alla våra resor fram och tillbaka till Borås.
När vi hämtade bilen såg James att de dessutom städat ur bilen, plockat ihop skräpet och lagt i en plastpåse, dammsugit både inne i bilen och i bagaget, torkat av instrumentbrädan…
Med andra ord de hade verkligen ansträngt sig för att jag skulle bli nöjd. Och dessutom var felet äntligen avhjälpt! Inget mer vindtjut. Det var något slags täcklist inuti dörren som var kass och som fick bytas ut. Nu är det en glädje att köra och åka i bilen igen. Härligt. Tack Borås bil för att ni ansträngde er så och dessutom gav mig kompensation i form av en fulltankad bil. Sånt gillar vi.

Rena snurren

I måndags var det dags igen. Mike åkte in till akuten på Sahlgrenska, eftersom han var så fruktansvärt yr.
Det blev en lång väntan för honom på en brits i korridoren. Han kom in vid fem på eftermiddagen. Först strax efter sju på morgonen fick han träffa en läkare. Hurra för svensk sjukvård! Läkaren tyckte att han skulle läggas in. Då kom nästa problem. Att hitta en sängplats. Halv nio hade de hittat en plats på en akutmedicinavdelning. Femton och en halv timma efter han kom in till sjukhuset!
En ny datortomografi gjordes, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Mike fick träffa en läkare som meddelade att de inte hittat något alarmerande. Så nu kunde han åka hem!
Läkaren skulle skicka remiss till neurologen – igen (för eventuell ny utredning om vattenskalle) och till öron-näsa-hals. Sedan kom en annan läkare och undersökte Mike. Han trodde inte problemen kom från hjärnan utan från öronen, så han skulle skicka remiss dit! Eller han ska skriva till Mikes husläkare så får hon följa upp med undersökning hos öronläkare… Undrar om någon av dem vet vad de sysslar med? Rena snurren.
Strax efter fem på tisdag eftermiddag kom han hem. 25 timmar efter han åkt in till sjukhuset. Inte ett dugg klokare och fortfarande rätt så yr i knoppen.

Nej, se det snöar...

Natten till fredag kom vintern – och det första strömavbrottet för säsongen. Det blåste rejält och snöade. Vid kvart i tio på kvällen försvann strömmen, men redan halv elva var den tillbaka. Vi var väl förberedda. Vid halv niotiden hade jag kokat vatten och hällt på en termos.
När tv:n slocknade kunde vi alltså gå ut i köket, tända litet ljus och dricka kaffe.

Jag hade väldigt svårt att somna på natten. Vindskyddet som vi har på vår uteplats är fastskruvat i väggen. Vinden slet och rev i det och det brötade och väsnades precis där jag vilar huvudet på nätterna. Inte så bra. Först efter halv fem på morgonen lyckades jag äntligen somna och sedan skulle vi upp halv nio. Fyra timmars sömn funkar inte för mig...

Det har snöat rätt rejält idag...

I går tvättade vi. Som tur var hade vägen till tvättstugan plogats ganska bra. Litet isfläckar här och där, men det fixade vi.
När vi var klara med tvätten åkte James och jag till Landvetter och handlade litet. Vid nio åt vi en väldigt sen middag.
Jag är glad att vi hann tvätta igår. Idag tar vi oss inte ut till tvättstugan. Det har snöat en stor del av förmiddagen.Det har säkert kommit tio till femton cm snö under dagen. Någon plogning på gården har vi inte sett till och om eller när det händer vet ingen människa. Tur vi fick handlat och bunkrat upp en del igår också.

Fick telefonsamtal från en mycket god gammal vän idag. I veckan som kommer ska han in på sjukhus och opereras för tjocktarmscancer. Tråkigt. Vi hade, trots allt, ett långt och stundtals uppsluppet samtal, precis som våra samtal brukar vara…