Konstig julafton...

Det blev en konstig julafton i går. Ingenting var klart när det borde varit klart. Köttbullarna stekte jag efter Kalle Anka. Sedan åkte James och jag in till Sahlgrenska för att hälsa på Mike. Hade med hans julklappar (från släkten i Wales) och godis samt en bit kaka som grannen Harrys fru bakat och gett oss. Vilka snälla grannar! Harry kom över med kakan på eftermiddagen och beklagade igen hur tråkigt det var att Mike hamnat på sjukhus – ”till jul och allting...”.
T-shirtarna från Mikes syster i Wales var för små förstås – det brukar de vara. Mike talar om för henne varje år att han behöver minst XXL och nästa jul skickar hon XL igen!
Men hon får väl hållas. Det känns som litet onödiga pengar bara.
Det kändes tungt att lämna Mike på sjukhuset när vi åkte hem vid åttatiden. Men han var vid förvånansvärt gott humör ändå.
James och jag åt vid niotiden på kvällen. Delade ut våra för små kläder från släkten i Wales och tittade på TV. Vi skulle gått på julnattsmässa i Hindås kyrka, men James fick ett extrapass på jobbet och skulle börja jobba halv fem idag så det blev inget med den mässan. Synd!
Älskade systersonen Jan tittade ner en stund i går. Det brukar han göra varje julafton om han är hemma i Hindås. Jag blir lika glad varje gång. Den här gången var hans yrväder Kajsa, snart fem år, inte med. Hon hade för mycket att göra hemma!

I dag har jag mest ägnat mig åt att tycka att det mesta är pest, klämt en och annan tår (ganska många) och försökt övertala mig själv att ta hand om disken. Än har jag inte lyckats!
Nu ska jag göra i ordning en kopp kaffe och smaka på kakan vi fick av grannen. Det blev aldrig av i går.

Mike på sjukhuset - igen!

Vilken sketdag detta blev då! När Mike gick upp i morse var han litet mer yr än vanligt. Jag tog inte så allvarligt på det. Efter frukosten skulle vi städa var det tänkt. Mike gick in i vardagsrummet för att hämta dammsugaren såg stod där. Plötsligt hörs ett enormt brak! Mike hade ramlat omkull på golvet. Jag fick larma hemtjänsten som kom och hjälpte honom upp. Tack för det tjejer! Tur att de finns. De frågade om han ville gå in och lägga sig och vila litet, men Mike var rätt så uppskakad och kände att han ville in till sjukhuset.
Ringde 112 och de lovade skicka en ambulans. Efter ett tag hörde jag tutandet, men det var bara Hindås räddningstjänst som kom med blåljus och hela kittet. Räddningstjänsten åker ut på sjuklarm här ute i obygden därför att det kan dröja ett tag innan ambulansen kommer. De har defibrillator, syrgas, och litet annan viktig utrustning med sig. De kollade blodtryck och syresättningen. Det var OK.
Efter en halvtimma kom ambulansen och tog med sig Mike till Sahlgrenska. Först hade jag ett litet argument med en av ambulansförarna. Jag undrade om de skulle köra Mike till Sahlgrenska. ”Det får vår neurolog avgöra,” svarade kille surt. OK. Jag säger bara vad de sade till mig på Sahlgrenska sade jag. ”Alla papper finns på Sahlgrenska blir han dålig ska han köras till akuten där.”
”Alla papper finns i datorn”, blev svaret. ”Neurologen får avgöra”.
Mike gick själv ut till ambulansen, som blev stående en bra stund utanför. Efter ungefär tio minuter kom killen tillbaka och meddelade att de skulle köra Mike till – ja just det – Sahlgrenska. Hoppsan!
De for iväg och jag försökte ringa James, men fick inte tag på honom. Mike fick ta min mobiltelefon med sig eftersom hans inte var laddad. Efter några timmar ringde han. Då hade de gjort en ny datortomografi. De hittade inga fel. Mike är fortfarande yr och svagare i vänster ben och arm. Han försökte ringa mig tre gånger innan han kom på att han ju hade min telefon. Det var den han ringt till, det var därför det tutade upptaget hela tiden! När han äntligen ringde hemnumret kom han fram så klart.
Fia kom in en sväng för att önska god jul. Vi drack en kopp kaffe och pratade innan hon skyndade hem för julförberedelser.
Jag diskade och städade och försökte hålla mig sysselsatt tills jag var så trött att jag fick gå och lägga mig och vila litet. Läste Journalisten en stund, men somnade till. Vet inte om det är ett bra betyg åt Journalisten!

Finbesök mitt i matstöket...

I dag har jag jobbat hemifrån. Har bland annat försökt få ihop en artikel till nästa församlingsblad. Artikeln om mig själv! Hur sjukt är inte det? Det blir en kortis om mina 25 år i ”församlingens tjänst”. Sista mars 2012 blir jag pensionär så nästa församlingsblad blir mitt sista. Jag överlämnar med varm hand producerandet av församlingsbladet till andra krafter. Litet konstigt känns det att, efter ett kvarts sekel, lägga av med det här vid-sidan-av-jobbet.

På eftermiddagen fick jag finbesök av min bror som kom och hälsade på en sväng för att önska god jul. Han kom mitt i mitt matstök. Jag höll på med ett av mina storkok. (Rostbiff, potatismos, grönsaker...) men jag tog en paus för en pratstund med lillebror.

Redan vid sjutiden på kvällen kom sonen hem full av förkylning och allmänt dålig. Egentligen skulle han ha jobbat till klockan 21, men fick ge sig på upploppet. Han kom hem till mor och far som pysslade om honom med tea med honung och rostat bröd. Typisk förkylningsförtäring.

Sjukresa med förhinder...

Mike mår inte så bra efter helgens besök på Halmstads sjukhus dit han skickats efter ett återfall med dubbelseende och känselbortfall. I går kom han tillbaka till Spenshult. Nu vill han åka hem. Det går inte att åka sjukresa därifrån!!! Han får betala hela kalaset själv. Det är väl några tusen kronor kan jag tänka mig. Det kostar ju 600 spänn bara att åka från Göteborg till Hindås. (Pengar som han så klart inte har.) Det går inte att ringa sjukreseenheten nu heller. Telefontider: 9 -11 och 13 - 15. Hurra för Myndighetssverige!
Man tror inte det är sant. Det finns samarbete över länsgränserna när det gäller sjukvård/rehab, men inte när det gäller att ta sig fram och tillbaka! Är det klokt eller?
James har jobbat hela dagen – och ska ta ytterligare ett extrapass i morgon – men på något vis måste vi ju få hem Mike. Så det blir väl att sätta sig i bilen och köra ner till Halmstad (Spenshult) och hämta honom! Jag blir så trött på alltihop så att jag mår illa.
Men. Vem har sagt att livet ska vara lätt? Hur skulle det se ut?
Försöker man kravla sig upp på alla fyra klubbas man brutalt ner igen. Här ska du inte sticka upp! Vet din plats!

”...som din dag, så skall din kraft ock vara..."

I går var James och jag och käkade julbord i fritidslokalen i vårt bostadsområde. Laila hade som vanligt snickrat ihop ett jättefint julbord till oss alla. Litet fler människor där än förra året tror jag. Mitt i maten ringer Mike. Han har fått tillbaka sitt dubbelseende och känselbortfall på vänster sida. Genast knyter magen sig och jag börjar må illa. Det är svårt att höra vad han säger eftersom folk pratar runt omkring mig. Säger att jag ska ringa när vi kommer hem igen.
Ringer Mike vid fyratiden när vi är hemma igen. Han har blivt körd till akuten på Halmstad sjukhus! Där ligger han nu och väntar på läkaren. Litet senare ringer han tillbaka. Han blir kvar över natten. De har gjort datortomografi och kollat blodtryck, hjärta och så vidare. De hittar inget fel. Precis som förra gången vet de inte vad som orsakar problemen!
Luften går ur oss totalt. Hur länge ska man orka?

”Blott en dag ett ögonblick i sänder,
vilken kraft vad än som kommer på,
allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då...”

”...som din dag, så skall din kraft ock vara...”
Sv.Ps 249

Det känns litet tveksamt för tillfället. Just nu känns det inte som om min kraft kan matcha min dag!

I natt röjde James i köket och vardagsrummet eftersom målarna ska komma på måndag för att tapetsera och måla. Det var tur att han gjorde det i natt. Vid niotiden i morse ringde hans enhetschef på jobbet och undrade om han kunde komma in och arbeta. Det kunde han så klart! Som tur är jobbar han bara till klockan 19 ungefär. Han får ta tag i resten när han kommer hem. Bokhyllorna i vardagsrummet måste tömmas så att han kan flytta dem in i lilla sovrummet. Köksbordet står nu i vårt sovrum. Mikes säng är full med grejor och jag ser inte fram emot två till tre dagars husarrest i sovrummet! Bara det blir bra när det är färdigrenoverat så får man stå ut. Och. Tack gode Gud för James!

Katten vill inte heller gå ut...

Har ägnat förmiddagen åt att köra rullstol från ytterdörren till altandörren och tillbaka igen. Om och om och om igen. Katten behövde gå ut men ville inte i stormen. Till slut gick en mycket motvillig katt ut på altanen. Tre minuter senare stod hon på fönsterbläcket och jamade hysteriskt för att hon ville in igen. Jag förstår henne!
Det är ett djäkla stormande här. Väntar bara på att något av alla halvruttna träd på gården ska blåsa omkull, men än så länge står de bi.
James jobbar till halv tio i kväll, Mike är i Spenshult på rehab och katten och jag får roa oss själva bäst vi kan. Hon roade sig med att motvilligt gå ut och kissa. Frågan är om hon var så särskilt road. Det såg inte så ut när hon stod och gallskrek och försökte klamra sig fast på fönsterbläcket efter uträttat ärende. Hon blev så chockad av sin ”nära-döden-upplevelse” att hon sovit i sin favoritfåtölj sedan dess. Hon har inte ens tjatat om mat – då är hon i chocktillstånd!
Nu har jag kokat vatten till termosen tre gånger. Första gången var vid halv nio i morse, sedan vid tolvtiden och så nu igen. Det är en ståltermos som håller värmen väldigt bra, men det är lika bra att byta ut till nykokt vatten medan strömmen finns kvar. Ficklamapn står på bordet bredvid mig...I am prepared!

Läste i veckans Härryda Posten att anställda vid vuxenutbildningen i Härryda kommun ska åka på studieresa till Bangladesh för att ”få en mer ödmjuk attityd till elevernas bakgrund och kultur”. Kan man inte skaffa sig det på hemmaplan? Hur många elever har man från Bangladesh? Kanske hade det varit bättre att åka på studieresa till något land som har många elever i kommunens vuxenutbildning. Somalia? Irak? Iran? Kroatien? Men det är väl inte lika kul! Heder åt kommundirektören dock, som åker med men betalar sin resa själv och dessutom tar ut semester!
Självklart är kommundirektören en kvinna!

På äventyr med GPS:en...

I onsdags körde James och jag Mike till Spenshult. Han ska vara där på rehab i tre veckor. Stort fint ställe. När vi körde hem hade James ställt in GPS:en på kortaste vägen. Det var det kanske. Men sicken sketväg. Ibland var det nästan som off-road-driving. Rena rama skosvägarna bara. Ett äventyr som heter duga. Men fram kom vi, fast knappast snabbare än vägen vi körde dit. I Kållered stannade vi på Ikea och käkade julbord bland alla pensionärerna. Matmässigt var det helt OK även om ljudnivån och miljön påminde mer om bamba, som James uttryckte saken. Vi passade också på att titta till pappa, som ligger på kyrkogården i Kållered, med utsikt över bostadsområdet där Dag och Jennie och barnen bor. Så Gregor har barnbarn och barnbarnsbarn nära inpå sig. Trevligt.
I går jobbade jag i Hindås. James körde mig upp vid 8-tiden på morgonen och jag skulle åka Färdtjänst hem halv tre. Var litet nervös att strömmen skulle gå. När strömmen är borta funkar inte dörrdosan och då tar jag mig inte in hemma. Det blåste och regnade som bara den. Men bilen kom i tid, strömmen fungerade och jag tog mig in hemma utan problem.
I dag har jag varit på Landvetter vårdcentral på hörselkontroll. Det låter som om man var fem år gammal! James körde mig dit. Färdtjänst hem. Och en ilsken kvinnlig taxichaufför. Hon skällde på mig för att jag klagat hos Färdtjänst en gång när hon kom för att hämta mig och hon inte körde in på gården för att däcken tog emot kantstenarna! Hon hade fått klagomål den gången – och det var så klart mitt fel!!! En del chaufförer är hur fräcka som helst. Tror de att man ska ta vilken skit som helst – utan att klaga??? Då känner de inte mitt ”nya jag” – Bumsi the Terrible!

Tokig Ölandstok...

I dag har jag arbetat i Rävlanda. Färdtjänsten kom tio minuter för tidigt, så jag var så klart inte riktigt klar. Det var en av de riktigt gulliga chaufförerna. Han körde mig ner till entrén och till och med hjälpte mig att låsa upp och hålla upp dörren så att jag lättare skulle kunna ta mig in. Heder åt en sådan chaufför!


Nu är nya församlingsbladet klart. Omslagsbilden blev litet skrikig. Mättnaden borde ha minskats något. Jag fick aldrig hem provtrycket till mig och kunde alltså inte kolla bilden innan tryck. Shit happens! Nu är bladet färdigt i alla fall. Snart dags att börja på nästa. Förmodligen mitt sista – eftersom jag blir penisonär sedan. Är det klokt eller? Nyss var jag 30 år.





I går upptäckte jag att Ölandstoken blommar för andra gången i år. Tokigt värre! Men hellre blommande Ölandstok i november än full vinter som förra året!

Möe mad...

Här en del av resultatet av dagens ansträngningar...

Grattis Elisabet Hörle på din namnsdag idag! Åh, tackar!
På min namnsdag har jag ägnat mig åt att laga mat – i långa banor och pannor.
Det blev två sorters lammgryta och en långpanna med lammfärs. Potatis/palsternacksmos och morötter/broccoli/champinjoner därtill. Nu har vi mat för nästan en vecka för tre personer – bra jobbar Bumsi och Mike. Mike har skalat potatis/grönsaker och jag har skurit/mosat dem och lagat resten av maten. Sedan blev disken kvar till Mike. En försvarlig mängd disk blev det förstås. Alla våra plastmatlådor tog slut så vi fick använda andra bunkar och skålar för att få plats med all mat. Nu väntar vi bara på att James ska komma hem och lägga in matlådorna i sin frys – vår är full med annat. Sedan får han vara så snäll och bära hit vår andel när vi ska ha något att äta.
Det blev lammgryta till middag – och ett glas rött. Det var vi värda efter allt slit i köket. Och trötta blev vi av allt jobb och av mat och dryck förstås. Ska bli skönt att slappa framför tv:n sedan och känna sig odrägligt belåten med sig själv.

Ny rullstol på gång...

Sådan här rullstol vill jag ha...

I dag har jag varit på Hjälpmedelscentralen i Mölndal för att kolla på rullstol. Jag kommer att få pröva en ny rullstol. Panthera Swing. Något halvkilo lättare än min nuvarande. Det blir också lättviktshjul på den som gör att den blir ytterligare något lättare. Med röda ekrar. Det blir jättehäftigt. Vi ska testa detta ett tag, sedan kanske arbetsterapeuten kan ansöka om den rullstol som jag helst vill ha. En Xenon lättviktsrullstol, som är hopfällbar, men med bra köregenskaper. Jag får fortsätta drömma ett tag till!
Mike och jag åkte själva till Mölndal. Han lyfte i och ur rullstolen och jag körde bilen – det gick bra och det kändes väldigt skönt.

Lång dags färd mot natt...

Varit ute och farit hela dagen; Landvetter vårdcentral, där Mike fick influensaspruta, ögonmottagningen på Mölndals sjukhus dit Mike skulle på återbesök, James fick hämtat sitt nya körkort, käkat lunch ute, handlat litet i Allum...åkte hemifrån vid halv tio och kom hem klockan sex. Helt slut. Klättrat i och ur bilens baksäte fyra gånger. Ett djäkla gymnastiserande. Det är inte lätt ska jag säga. Framförallt inte efter att ha suttit ett par timmar i bilen och stelnat till! Det har varit en lång dags färd mot natt...

Mikes öga var bättre enligt ortoptisten (en person som arbetar tillsammans med ögonläkare och som undersöker och diagnostiserar barn med skelning bland annat och som undersöker folk med ögonmuskelförlamning – det har jag googlat mig till). Mikes ögonmuskel var nästan normal igen, inget dubbelseende längre heller – så det lät ju bra. Sakta men säkert återhämtar han sig verkar det som.
Vi käkade lunch på Mr Johanssons vid Stigs Center på Hisingen och så åkte vi och handlade litet på Willys, Rusta, Clas Ohlssons – och hämtade ut James nya körkort. Nu heter han James Price på riktigt – för det står det på körkortet!

Jobbig busy body!

I dag har jag jobbat i Hindås. Det blev litet plock med församlingsbladet. Förra måndagen, den 24 oktober, var det manusstopp. Jag tror inte övriga inblandade i församlingsbladsproduktionen vet vad manusstopp är! Idag, den 1 november, sitter vi och lägger till och drar ifrån texter i församlingsbladet – igen. Precis som förra gången är ett blad som jag tror att jag gjort i stort sett klart, inte alls klart! Litet jobbigt är det.

Sjukgymnasten från Hemrehab i kommunen, var hemma hos Mike i dag och tränade med honom. Och möblerade om i vår lägenhet! Arbetsstolen (min arbetsstol!) flyttade hon ut från köket och in i lilla sovrummet och i det lilla sovrummet hittade hon en stoppad fåtölj som hon flyttade ut i köket! Vem sjutton har stoppade fåtöljer i köket?! Detta gjorde hon för att Mike inte ska åka runt på arbetsstolen i stället för att resa sig upp och gå. Fåtöljen tyckte hon var en bra och stabil stol för Mike att sätta sig i och resa sig ur. Dessutom tänkte hon ta med sig MIN arbetsstol. Hon ansåg att jag inte behövde den tydligen! Jag använde den ju inte, sade hon. Nej, för att Mike använt den det senaste året. Ska jag straffas för att jag låtit Mike låna arbetsstolen? Vad trött jag blir på sådana här busy bodies till sjukgymnaster.
Hon är lika full av käcka idéer som den sjukgymnast som var hemma och talade om för mig att Mikes säng kunde stå i vardagsrummet när han kom hem från Kungälvs sjukhus när de opererat ut den första knäprotesen ur hans ben. Att deras käcka idéer inte fungerar rent praktiskt bryr de sig inte ett dugg om!

Vilken röra!

I går rev målarna byggnadsställningarna från vår altan. Äntligen! De har stått orört i minst tre – fyra veckor, sedan de blev klara med balkongtaket på balkongen ovanför vår altan. I dag skulle jag köra ut med rullstolen på altanen. Vilken himla tur att jag har kompakta däck! Altanen var full med spik, skruvar, små träbitar, tjärpappsbitar, färgflagor, cigarettfimpar... en fruktansvärd röra.
En spik eller skruv hade lätt kunnat punktera mina däck om jag haft vanliga däck. DET hade inte varit roligt. På övriga uteplatsen låg: Tjärpapp/plastrullar, färgfläckiga skynken, träbitar, spikar, brädor... Det ser för djäkligt ut. Har skickat mail till Förbo och påtalat att JAG inte tänker städa upp efter byggarna/målarna.
Tränade i vardagsrummet idag. Var ganska duktig, tycker jag. Gick utan stöd fyra gånger sex meter ungefär. Som längst gick jag ungefär tio meter utan stöd. DET tycker jag är bra!
Till middag lagade jag en skinkstek med rostade rotfrukter och lök. Det blev väldigt gott. Och väldigt mycket – så nu har vi middag i morgon också. Bra jobbat!

Makalös föreställning!

I går var jag ute och roade mig kungligt! Var på en föreställning med Maia-ensembeln och Sven Bertil Taube på Kulturhållplats Hindås (Hindås station). Vilken föreställning!
En serenad till Astri, heter den och berättar i ord och toner om Astri Bergman Taube och hennes liv tillsammans med Evert Taube.
I snart 50 år har jag väntat på att få lyssna på Sven Bertil live. Den som väntar på något gott och allt det där...Det var han som var det stora dragplåstret för min del, men jag måste säga att Maia-ensembelns föreställning var makalöst bra. De förmedlade en känsla av närhet till Astri som gjorde henne levande i allra högsta grad. Efter pausen äntrade Sven Bertil scenen och höll, tillsammans med Maia-ensembeln, publiken i sin hand. När föreställningen var slut blev det stående ovationer från publiken. Det var inte bara jag som var mer än nöjd!
För en fattig människa, som jag, är det litet dyrt att gå ut och roa sig, men föreställningen jag såg igår var värd varenda krona.

När jag kom hem hade James lagat middag som vi avnjöt med ett glas rött till. Mycket bättre än så här kan det knappast bli.

Kungälvs sjukhus revisted...

I tisdags promenerade Mike upp till församlingshemmet. Med stöd av sin rullator och en tjej från Hemtjänsten. Det gick bra, även om han blev jättetrött. Promenerat dit upp har han inte gjort sedan innan han opererade knät första gången för snart tre år sedan. Vilken milstolpe! Det är inte så långt att gå, cirka 400 meter, men det är väldigt mycket uppför hela vägen. Innan han gick upp till församlingshemmet gick vi till parkeringen för att kolla om han kunde lägga in min rullstol i bilen. Detta för att jag skulle kunna köra honom till Kungälvs sjukhus i dag, då han skulle på återbesök för sitt knä. Det gick bra att lägga in rullstolen i bagaget och rullatorn i baksätet. Han har ju gjort detta förut, men efter den här inflammationen på nervsystemet (som de tror att han haft) har balansen blivit ännu sämre än tidigare. Det krävs ju att man har hyfsad balans för att kunna lyfta i och ur rullstolen. Nu kan vi ge oss ut och köra igen. När vi får en chans att ha bilen!

Jag körde Mike till Kungälv vid tolvtiden. Det gick bra. Svårt med parkeringsplats eftersom de bygger om vid sjukhuset – men där fanns en ledig handikapparkering. Jippie! Ibland har man tur som en tokig. Det hade vi däremot inte när vi kom in. Mike skulle först röntga knäna. Han hade en tid till klockan ett. Vi var där ungefär 20 minuter i. Fem minuter i två fick han äntligen komma in på röntgen. Han hade tid hos läkaren till klockan två, men de ringde till ortopedmottagningen och talade om att de var sena på röntgen. Så det gick bra ändå. Inne hos läkaren vid tre ungefär.
Hon tyckte att allt såg bra ut på röntgenplåtrna. Inga tecken på någon infektion eller så... att knät inte fungerar så bra kan hon inte göra något åt. I alla fall inte de närmaste åren. Hon förklarade hur den här protesen växer fast i benet. Skulle man byta ut den kan de betyda att själva benet bryts loss när man ska ta ut den. Inget kul scenario!
Jag talade om, litet tyket tyckte Mike efteråt, vad jag tyckte om deras sätt att sköta det här med Mikes knäoperation, infektion och ny protesoperation. Jag bara kände att jag måste få ur mig vad jag gått och retat mig på i snart två år!
Mike blev besviken över att doktorn inte vill chansa att operera igen. Han tror alltid att det ska finnas en genväg, en kvickfix, för att slippa träna och anstränga sig. Ny operation tror han är lika med att knät blir jättebättre utan att han anstränger sig!

Efter välbehövligt fika i cafeterian körde vi hem över Jordfallsbron för att undvika köerna på E6 i rusningstrafik. Det var ett dåligt beslut! Mycket vägarbeten är det. Den här gången fick man köra ett par km åt fel håll för att komma ut på 45an mot Göteborg. Men vi tog oss hem utan att köra fel en ända gång. Mycket impad av mig själv blev jag!

Äntligen - Tranströmer!

Idag har jag jobbat i Hindås. Fick åka med en bil från TaxiGöteborg för ovanlighetens skull. Den kom i tid! Fick veta att TaxiGöteborg inte kommer att köra sjukresor i fortsättningen. Det innebär att man inte kommer att komma i tid till läkarbesök/sjukvård heller i framtiden. Toppen!

James och Mike kom upp till församlingshemmet för att äta soppa vid ettiden. Under lunchen kollade James nyheterna i mobilen och talade om att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur. Äntligen! Det var en väldigt trevlig överraskning i höstrusket. Och sicket höstrusk. Det regnade inte bara, det fullkomligt vräkte ner och blåste som bara den. Det har inte varit ljust någon lång stund idag.
Oktober börjar på ungefär samma sätt som större delen av september – med en väldig massa nederbörd. På vägen utanför skolans gympasal hade det bildats en smärre sjö av regnvatten.
Nu är det swimmingpölar litet varstans.

Tredje gången gillt!

I går hade jag tjejträff här hemma. Det var trevligt så klart. Det brukar det vara.
På förmiddagen jobbade jag litet hemifrån – jag stod inte ut med tanken att behöva bråka med Färdtjänst igen, när James kunde köra mig upp till Församlingshemmet när det var dags för Öppet hus. Åkte upp och fikade och sedan körde James mig hem innan han åkte till jobbet klockan 2.

Vid halv fyra lade jag ner jobbet för dagen och satte igång att förbereda för tjejträffen.
Det tog ett par timmar. Då hade James hjälpt mig att göra i ordning i vardagsrummet så att vi skulle kunna sitta där och äta. I vanliga fall är matbordet belamrat med datorer, papper, block, tidningar, kläder...men nu var där rent och snyggt med prydlig duk och finporslinet framdukat. Så borde det jämt se ut. Snyggt och prydligt menar jag.




Lagade en god kycklingsoppa (receptet hade jag fått av Gertrud – en soppa som hon lagat till Öppet hus i Hindås församlingshem för ett par veckor sedan). Det blev också läcker äpplekaka till kaffet. Mums! Vid hade några trevliga timmar tillsammans. Det var ett tag sedan vi träffades. I våras blev träffen inställd för att en av tjejerna inte mådde bra. För en månad sedan fick jag ställa in eftersom Mike blev sjuk och åkte in på sjukhus. Nu var det alltså tredje gången gillt! Och allt gick som smort. Härligt att det funkade den här gången.
Sjukgymnasten var här och tränade med Mike mitt i alla matförberedelser – och lämnade vardagsrummet litet rörigare än det var när hon kom, men det fixade sig trots allt ganska lätt.

Hedvägen 1 i Rävlanda finns inte!

Hedvägen 1 i Rävlanda finns inte! Jag åker dit och arbetar en till två gånger i veckan, men vägen finns inte. Inte konstigt att Färdtjänst aldrig hittar dit!
När jag skulle hem efter jobbet idag kom bilen – så klart – inte klockan 15 som det var sagt. 15.10 ringde jag Trafikledningen. De kontaktade chauffören som ringde upp mig på min mobil. Jag frågade var han var. ”På Hedvägen 1 – var ä do?”
”Jag är på Hedvägen 1 i Rävlanda – och här är du inte! Är du säker på att du är i Rävlanda?” ”Jaaa, jaaa.” ”Jag knacka på dörr här do inte här – var do?”
Efter tjatande fram och tillbaka om att han var på Hedvägen och jag frågat honom minst fem gånger om han var i Rävlanda sade han: ”Jaa, jaa, allt bra. Hejdå. Jag ringer senare.”
Och där satt jag på parkeringen utanför församlingshemmet i Rävlanda, snopen och frusen, med mobilen i handen och ilskna tårar rinnande. Vad gör man?
Ringer Trafikeldningen igen! Som lovar att ringa chauffören. Efter fem minuter återkommer damen från Trafikledningen: ”Jag pratar inte med honom mer. Jag ska ringa TaxiKurir så får de guida honom till dig och så ringer de dig.” Häpp! Femton minuter senare har TaxiKurir inte hört av sig. Ringer Trafkiledningen för tredje gången! Så småningom återkommer tjejen från Trafikledningen. Chauffören har varit på Hedvägen 1 – i Partille!!! Hallå eller. ”Det dröjer nog fem – sex minuter till innan han kommer. Du behöver inte betala din egenavgift i alla fall.” ”Nej det hade jag verkligen inte tänkt göra!”
Efter en dryg kvart kommer bilen. Chauffören visar mig var Hedvägen 1 ligger – i Partille.
Han förklarar att Hedvägen i Rävlanda inte finns. Den finns inte i GPS:en, men det vet jag redan. Men. Den finns inte i Taxis kartbok heller! Finns den överhuvud taget undrar man då?
Vart åker jag och arbetar? Varför kommer posten till församlingen fram när det står Hedvägen 1 Rävlanda på kuvertet? Frågorna hopar sig. Spänningen stiger. Mystiken tätnar. Finns jag? Eller inbillar jag mig bara att jag finns och åker till Hedvägen 1 i Rävlanda för att arbeta? Vadan och varthän?

Äntligen har jag lyckats!

Sista dagen i september månad. Och inte sjutton blev detta någon fin höstmånad! Nu får vi hoppas på oktober – och sedan kommer vintern och stänger oss inne bakom högar av snö. Härligt!

I går fyllde Tusse 88 år. Fia och Lisa var på Mölndals sjukhus och grattade honom med tårta. Det uppskattade han tydligen.

Idag har min orkidé börjat blomma! Det är första gången någonsin som jag lyckats få en orkidé att blomma om. Snacka om gröna fingrar! Inte för att jag haft så många orkidéer – detta är nummer fyra eller fem – men jag har aldrig lyckats med dem tidigare. Den här blomman fick jag av kära syster Pia i förskingringen (Stockholm) i våras. Den första blomman ramlade av ganska omgående sedan sonen flyttat växten från köket till vardagsrummet, där han dragit för gardinerna litet oförsiktigt – tror jag i alla fall. Sedan har den fått komma tillbaka till köksbordet. För några veckor sedan upptäckte jag plötsligt ett litet grönt skott på stjälken. För varje dag blev det längre och så småningom blev det små ”bollar” på det gröna skottet. I morse hade en av bollarna öppnat sig och den ljuvligaste lilla orkidé hade sett dagens ljus. Fantastiskt!

Vi fick en inbjudan med posten idag. Dag och Jennie bjöd till fest den 22 oktober i Hindås stationshus. Då har de varit gifta ett år. Redan! Det stod i inbjudan att man skulle ta på sig kläder som man är snygg i och ta med ett glatt humör. Det glatta humöret är väl inga problem, men kläder man är snygg i! Tror de man är trollkonstnär eller?

Pensionstillskott!

I går fick jag brev från AMF pension. Ett besked om min kommande pension som de ska börja betala ut i april nästa år. Tre kronor per månad i garantibelopp – före skatt. Sex kronor i månaden i tilläggsbelopp – före skatt. Tilläggsbeloppet kan ändras under resans gång beroende på hur AMF:s placeringar går.
Idag ringde jag AMF för att fråga om det inte finns något annat sätt att betala ut pensionen på.
”Jag har fått brev från AMF angående min pension. Jag ska få nio kronor per månad...”
Tjejen i andra ändan började fnittra hysteriskt innan hon kunde samla sig och uppträda professionellt igen. Bra att de satsar på människor med humor! Hon talade sedan om att det förmodligen blir en engångsutbetalning. Tack och lov för det. Jag gillar verkligen inte tanken på vad det skulle kosta i administration att skicka mig några kronor per månad. Tur att man har pension på litet olika håll. Sex kronor i månaden är inte mycket att leva på...Vet inte var de här pengarna kommer ifrån, vem som betalt in dem, men det är litet löjligt när man får besked om att man ska få nio kronor per månad i pension - före skatt. Inte undra på att tjejen jag pratade med inte kunde hålla sig för skratt. "AMF litet mer att leva för..." är det inte så de brukade säga i reklamen?

Pillertrillande...

Söndag förmiddag. Vi har nyss avslutat vårt pillertrillande. Och då menar jag trillande bokstavligt. Jag vet inte hur många piller som trillade ner på golvet under tiden vi höll på att dosera våra mediciner. Man känner sig som värsta sjuksköterskan när man håller på. Vi brukar roa oss på söndagarna med att dosera veckans mediciner. Ett söndagsnöje som heter duga!
När Mikes mamma kom och hälsade på från Wales förr i tiden hade vi vansinnigt roligt åt alla hennes mediciner som hon släpade med sig. Medicinerna hade en egen liten resväska som de färdades i. Det var tabletter hon behövde dagligen men också ”in case tablets”. I fall hon skulle bli förkyld hade hon fått med sig antibiotika av sin läkare och det fanns också andra ”in case tablets” framför allt värktabletter och ”ointments” av olika slag. Hon trodde, trots flera besök i Sverige, att hon reste rätt ut i vildmarken där man var tvungen att vara beredd på det värsta...Hon kom alltid laddad till tänderna.
Nu är vi där själva med alla våra mediciner for this and that....Vi tänker på Ede May varje söndag när vi sitter där med medicinerna – och det är ju alltid trevligt – och så skrattar vi åt hur vi skrattade åt henne och hennes mediciner. Livet är underligt. What goes around comes around...

Tycka-synd-om....

Idag var det en riktigt dyster dag när jag vaknade. Tycka-synd-om-mig-själv-dag – i kvadrat! Natten hade varit jobbig, med mycket kramper och värk. Trots det hade jag ändå sovit hyfsat.
Efter ett par timmar hade jag tyckt synd om mig färdigt.

I torsdags eftermiddag fick jag veta att Tusse var jättedålig. Han hade ramlat ihop på korttidsboendet på måndagen och haft fuktansvärda kramper. De gav honom stesolid men kunde inte häva kramperna så de skickade efter amublans – och ringde Fia. Han kom till Mölndal där de gjorde ny datortomografi och upptäckte att han hade en ”sipprande” blödning i hjärnan. Som han förmodligen haft sedan han ramlade i somras! Det var touch and go. De kunde operera – eller inte. Om de inte opererade fanns bara en utgång om de opererade kunde utgången bli den samma – men han kunde också bli bättre! Upp till Fia och Nenne att bestämma. Men läkarna bestämde. Mölndal hade kontaktat Sahlgrenskas neurokirurger för en ”second opinion”. Tusse kördes i ambulans till Sahlgrenska. Fia åkte med i ambulansen.
Så småningom kördes Tusse till operation och Fia och Nenne blev tillsagda att åka hem och försöka vila/sova. De kunde ändå inte göra något!

Dagen efter ringde Fia till Sahlgrenska och då var Tusse opererad och låg på intensiven. När Fia kom för att hälsa på var han okantaktbar och mycket ångestfylld och försökte hela tiden slita ut alla slangar han var kopplad till. Men han repade sig och ett par dagar senare var han tillbaka på Mölndal. På samma avdelning som Mike legat bara en vecka tidigare!
Fia var hos Tusse igår och då verkade han mycket bättre. Ingen förlamning, han kan prata – och han satt uppe i en rullstol och åt när hon kom för att hälsa på! Och ingen hade berättat för mig vad som hänt! Pyttan trodde att Fia berättat och Fia trodde väl att Pyttan berättat – och jag, jag fick inget veta. Så typiskt!

INTE ok!

I torsdags, 15 september, var vi på möte i Valvet, Hindås. Förbo hade skickat inbjudan till hyresgästerna för att prata utemiljö i vårt område. De allra flesta ville snacka innemiljö och framförallt värmen i lägenheterna. Eller avsaknaden av värme snarare. Stundtals blev det litet hett kring öronen på representanterna från Förbo. Men det övergick inte i handgripligheter i alla fall. Bra initiativ från Förbo doc k.

I fredags kom Mike hem från sjukhuset. Blek om nosen, sned i ansiktet och rätt tilltufsad, men hemma i alla fall. Han påpekade för mig att han hade fått två lagade mål mat per dag på sjukhuset. Vad han nu menade med det!

Idag fick James finfrämmande. Gamle kompisen Johan Karlsson från Olsfors kom och hälsade på med sonen Kevin. Det var sååå roligt att se dem igen. Kevin börjar bli stor, två och ett halvt redan! Inte klokt vad fort det går.

I morgon måste jag gå en match med bistånd på kommunen. Mike ska egentligen ta PK-prov i morgon (koncentration av Waran i blodet), men jag vill inte att han försöker ta sig till vårdcentralen i Landvetter, eftersom han fortfarande är ganska yr i huvudet. Även om han åker sjukresa så måste han stappla från bilen in på vårdcentralen och likaså tillbaka ut igen utan hjälp. Samma sak hemma. Det känns INTE ok! Det finns hemsjukvård och det anser jag att han är kvalificerad för just nu – men om kommunen har samma uppfattning återstår att se.

Nine eleven

Nine eleven! Tio år sedan det ofattbara hände i framför allt New York. Jag arbetade just denna dag på Borås Tidning som vikarierande webbredaktör. Hade precis hunnit hem till Hindås, efter mitt arbetspass, när de ringde från tidningen. Vid den här tiden var jag var den enda på redaktionen, förutom ordinarie webbredaktör, som kunde uppdatera hemsidan! Det var bara att sätta sig i bilen och köra tillbaka till Borås. Vilken eftermiddag det blev. Teven stod påslagen – såklart. Om och om igen såg vi planen flyga in i Twin Towers. Det kändes overkligt. När vi sedan såg tornen rasa, var den totala katastrofen ett faktum. Ingen visste hur många människor som dött i attacken. Bara att det var väldigt många. Frutkansvärda scener utspelades innan tornen rasade. Man kunde se människor hoppa från byggnaderna till en lika säker död som om man stannat kvar...Och världen blev sig aldrig riktigt lik igen.
Tio år har gått. Många katastrofer har inträffat sedan dess, men på något vis går vi ändå vidare. Det finns inte så mycket annat att välja på. Världen är galen, precis som den varit i århundraden – årtusenden. Och kommer fortsätta att vara.

Det bådar gott!

Puh! Senaste veckan har varit en pärs. Nu börjar jag kunna andas normalt igen. I onsdags kväll ringde Mike hem och sade att läkaren ville att vi skulle vara där klockan tio på torsdag morgon. Då skulle Mike få svar på provet det tagit på ryggmärgsvätskan. Jag fick panik och var på beredd på absolut värsta scenariot. Varför skulle doktorn vilja ha James och mig med om det inte var ett tungt besked han skulle leverera. Livlig fantasi har jag alltid haft! Magen knöt sig och jag mådde fruktansvärt dåligt. Det kändes som om jag satt fast i ett skruvstäd som tryckte mot bröstet. Vi var där på torsdagen i god tid. Doktorn kom och informerade om att allt såg bra ut! Paniken släppte och knuten i magen försvann. Tack gode Gud!
De hade inte hittat något fel på ryggmärgsvätskan, ingen borrelia enligt blodprovet. Läkaren är övertygad om att det är en inflammation på nervsystemet som kommer att gå tillbaka så småningom – även om det kan ta tid.
Mikes känsel har kommit tillbaka, han talar bättre, är mindre yr och idag har han gått 240 meter utan rollatorn! Med moraliskt stöd av sjukgymnasten. Det bådar gott!

Bra dag - trots allt!

Idag skulle jag på mammografiundersökning till Göteborg. Skulle vara där kvart över elva. Beställde bil i går kväll. Den skulle komma och hämta mig kvart över tio på morgonen. Det gjorde den så klart inte. 10.25 ringde jag trafikledningen. Som ringde chauffören som talade om att han kanske skulle kunna vara hos mig tio i elva. Jag fick ett spel. Talade om i går när jag beställde bil att jag skulle vara framme 11.15. Det hjälpte inte. Fick ringa Avesina, där jag skulle mammograferas. Efter diverse knapptryckningar säger en röst vi ringer upp dig på nummer XXXXXXXXXX klockan 11.20. Fem minuter efter jag skulle varit där! Vad trött man blir. När vi var i Kallebäck ringde de från Avesina och jag förklarade att jag var sen på grund av Färdtjänst. Som tur var fick jag en ny tid till kvart i tolv.
Blev klar på litet drygt fem minuter och sedan fick jag vänta 40 minuter innan det fanns en bil som kunde köra mig till Stadsteatern där jag skulle ha lunchträff med två av mina kusiner. Den ena kusinens lunch var slut då – men vi fick chans att ta en kopp kaffe och prata en stund i alla fall. Det var såååå trevligt att träffa kusinerna. Det borde vi göra snart igen. En dryg timma går alldeles för fort när man har trevligt!
Tjugo i tre kom Färdtjänst och hämtade mig för att köra mig till Mölndals sjukhus så att jag kunde hälsa på Mike. Vid fyratiden kom James dit efter jobbet och vid halv sextiden åkte vi till Ikea för att handla litet grejer till James lägenhet. Själv köpte jag två nya kuddar till soffan i vardagsrummet. Det är ingen lätt uppgift att gå runt på Ikea utan att köpa med sig något hem!
Sammantaget blev det en riktigt bra dag trots strulet på morgonen med Färdtjänst.

Kämpigt...

Varit en kort sväng till Rävlanda för att hämta jobbdatorn och göra litet nödvändigt arbete. Det känns inte som om jag kan koncentrera mig särskilt bra på jobbet just nu.
Mike är på Mölndals sjukhus med stroke! Han åkte in i går eftermiddag med svår yrsel. Han hade också kräkts en del. Skulle haft tjejträff igår men fick ställa in eftersom Mike inte mådde bra. Pratade med Eva som fick mig att inse att Mike nog borde åka till sjukhuset. Tack för det! Annars hade jag nog sagt åt honom att lägga sig och vila tills det går över.

James och jag var och hälsade på Mike igår kväll – och i kväll. Han pratade bättre idag än igår. Mike hade träffat läkare, sjukgymnast, arbetsterpeut under dagen. Sent på eftermiddagen gjorde de en magnetkameraundersökning men resultatet hade han inte fått. Han får väl veta under morgondagen vad den undersökningen visade. Allt känns skitjobbigt. Ska det aldrig ta slut? Nu har det varit det ena efter det andra i snart fyra år. Är det inte jag så är det Mike som råkar ut för något. Kämpigt är bara förnamnet.

Idag har Freddy hjälpt James att byta bromsar på bilen. Skönt att få det gjort. Freddy är en klippa!

Färdtjänst - var god dröj!

Ryan - snart flyttar han hem till James!

Färdtjänst – var god dröj!
I morse dröjde det en timma innan bilen som skulle hämta mig halv nio kom. Det kan man kalla dröj. I går kom bilen nästan tio minuter för tidigt – då satt jag i köket och drack mitt kaffe. Idag kom den, som sagt, en timma försent! Och jag satt påklädd med ytterkläder och rullstolshandskar – och väskan runt halsen – och väntade. Cirka 17 - 18 minuter satt jag i telefonkö för att komma fram till trafikledningen för att tala om attt bilen inte kommit. Första gången tog det 10 minuter. Då fick jag veta att bilen skulle komma om tio minuter. 20 minuter senare hade den inte kommit. Då ringde jag igen – och hamnade i ny telefonkö i 7-8 minuter. Sedan kom bilen, sammanlagt en timma försenad. Tur att man är en tålmodig människa.

Sonen håller på att flytta hemifrån – igen. Mycket disk blir det. Häromdagen diskade jag minst 50 – 60 glas som han hämtat upp från förrådet. I går diskade Mike ytterligare glas samt en hel del porslin. I natt somnade James på soffan i vårt vardagsrum, men vid fyratiden på morgonen hade han vaknat och pallrat sig hem till sin egen lägenhet – i samma hus som vi bor. En lägenhet emellan bara. Det blir skönt för alla parter. Han finns nära – och kan fortsätta hjälpa oss samtidigt som han har sitt eget. Vi får plats för våra egna grejer igen och kan breda ut oss litet mer. Skohyllan i hallen är tömd på en förskräcklig massa skor. Nu står där tre förskrämda par kvar. Två par tillhör mig och ett par är Mikes. Tidigare var där 10-12 par! Nu har de flyttat hem till James lägenhet.

Snart flyttar kanske Ryan (efter walesaren Ryan Gigs i Manchester United) också hem till James. Ryan är James gorilla, som han vann på Liseberg för många år sedan. Ryan sitter, iklädd Man United-tröja och IFK halsduk i en fåtölj i vårt vardagsrum. Han har haft sin hemvist där länge men kanske kan vi reclaim vår fåtölj snart.

Prislappen styr!

Min rullstol behöver en liten översyn – eller stor. Ena länkhjulet (det lilla framhjulet) låter konstigt och igår ramlade gummidäcket av när jag skulle köra upp för rampen hemma. Som tur var var James med och kunde hjälpa mig att fixa tillbaka det. Det är inget man klarar själv. Framför allt inte när man sitter i rullstolen! Ringde Hjälpmedelscentralen idag på morgonen. När jag ändå hade dem på tråden bad jag att de skulle komma och titta på toasitsen med handtag också, som far runt på toalettstolen från sida till sida. ”Det får du tala med arbetsterpeuten om…”, blev svaret. Sagt och gjort. Ringde arbetsterapeuten i kommunen. Hon ville ge mig telefonnumret till - just det – Hjälpmedelscentralen! Jag informerade henne om att jag precis talat med HC, som hänvisat mig till kommunens AT. Moment 22 – för vilken gång i ordningen vet jag inte. Hon lovade ta tag i det hela. Någon timme senare ringde hon och undrade om hon kunde komma ut oxh fixa toasitsen. DET gillar jag. Mike är ju hemma så det ska inte vara några problem.

När jag ändå var på gång ringde jag kommunen igen för att prata med den som har hand om parkmiljön (!?!). Det kallas så det lilla området ovanför slänten bakom vårt hus. Man får INTE som boende i Förbos lägenheter ta ner några träd på kommunens mark där. Och kommunen har inte tid att göra det. ”Det finns många önskemål om röjning på olika ställen i kommunen”, upplyste parkmästare Hermansson mig om. Hon skulle sätta upp det på ”önskelistan”, sade hon. Med tanke på hur raskt allting ordnas i Häryda kommun blir nog inte röjningen bakom vårt hus årets julklapp i alla fall!

När jag kom hem från jobbet upptäckte jag att den käcka arbetsterpeuten varit och monterat in en ny toasits med armstöd. Den var klumpig som sjutton, minst 25 cm smalare än den gamla samt med ett litet hål som gör det svårt att komma åt att torka sig. Jippie vad glad jag blev!
Slängde mig på telefonen för att protestera. Hon var upptagen i telefon. Under tiden som jag väntade på att hon skulle ringa tillbaka, som svar på mitt meddelande, kollade jag på internet efter en sådan toasits som vi hade innan. Den finns att köpa Etac-butiken för 1490 kronor. Den vi fick, eller en väldigt lik den, kostar 750. Gissa varför den gamla försvunnit ur Hjälpmedelscentralens sortiment? Prislappen styr!

Bankkrångel...

Jobbat i Hindås idag. Precis när man tror att man är nästan klar med församlingsbladet kommer en massa ändringar. Både i gudstjänstlistan och på andra sidor i bladet. Hur kul är det?
Fick brev från min engelska bank i går. Eftersom mitt internetbank konto låst sig, skickade banken en security pack. Ett formulär som jag skulle fylla i och skicka tillbaka. Det gjorde jag. Sedan kom kallduschen i går. Eftersom de inte har någon ny namnteckning från mig att jämföra med måste jag gå in på ett HSBC bankkontor med diverse identitetshandlingar som bevisar att jag är jag. Problemet är bara att några sådana kontor inte finns i Sverige! Så då måste jag resa till Great Britain för att få igång mitt internetbank konto. Ringde, något irriterad, banken och undrade hur de tänker. De skulle skicka en security pack just för att jag inte kunde gå in på något engelskt bakkontor – och sedan duger det i alla fall inte.
Killen jag pratade med var inte alls den sedvanliga, övertrevliga, serviceminded person som man normalt brukar träffa på när man ringer banken, pensionsmyndigheter och så vidare i UK. Han pratade i munnen på mig hela tiden. Till slut kom vi fram till att jag kunde göra kopior på några av de identitetshandlingar jag hade och så kunde en läkare (!) eller advokat (!) intyga att jag är jag. Inte det minsta komplicerat.
Fick ringa min vårdcentral och fick en tid idag på eftermiddagen. När jag kom in till läkaren tyckte han nog att det var litet under hans värdighet att skriva på dylika papper. Han hade aldrig under sina 20 år som läkare råkat ut för något liknande! Han visste inte heller att det ingick i hans arbetsuppgifter! Men han skrev i alla fall på och tryckte dit en stämpel för att göra det hela litet officiellt.
Skickade iväg pappren när vi kom hem. Hoppas att detta duger nu bara. Krångel är bara förnamnet när det gäller bankärenden i UK.

Snopet

31 juli. Två tredjedelar av sommaren har spurtat förbi. Dagen efter den stora 40-årsfesten på MC-gården i Hindås. I går var jag för första gången någonsin inne där. Älsklingspojken Jan hade plötsligt blivit vuxen. Nåja, till åren i alla fall. För 35 år år sedan, när han skulle fylla fem, frågade vi vad han önskade sig i födelsedagspresent. ”Vacka blommor”, blev svaret. Det fick han också. Flera små buketter. I går var det mest whisky på presentbordet. Festen var lyckad, även om det blev en animerad politisk diskussion som så klart sonen James var inblandad i.
Mike var inte med eftersom han var vrålförkyld och mådde pyton.
Som vanligt ville James stanna lääääänge. Vid ett tiden på natten kom vi äntligen iväg hem. Då hade vi varit på fest sedan halv fem på eftermiddagen. Ett helt arbetspass!
Idag har vi mest slappat. James och jag åkte en sväng till stan. Skulle till The English Shop i Göteborg. Enligt deras hemsida skulle det vara öppet mellan 12 och 15 på söndag. Det var det så klart inte. Sunday: Closed, stod det på skylten. Snopet.
När vi kom hem käkade vi middag och James åkte till jobbet. Han skulle börja jobba klockan 18.
I morgon är det dags för mig att återvända till jobbet. Nu kommer det fina vädret. Garanterat!

Krångel, krångel...

I går sålde vi vår Saab! Det kändes litet sorgligt måste jag säga. Självklart förlorade vi en massa pengar – det gör vi alltid i våra bilaffärer. Bilen är jättebra och vi har varit helnöjda med den, men familjen har inte råd att hålla två bilar igång. James flyttar till egen lägenhet igen den 1 september och då har han inte råd med bil just nu. Vi kan inte skatta och försäkra två bilar så vi var tvungna att sälja saaben. Killen som köpte den var nöjd i alla fall. Han fick en bra bil till ett billigt pris. Han ringde till och med upp James i efterhand, sedan han kommit hem med sin nya bil och tackade för att James lagt ut den till försäljning!
Elmer körde Mike till banken i Bollebygd så att han skulle kunna sätta in pengarna. Det gick inte! Man får bara sätta in 10 000 kronor utan att redovisa var pengarna kommer ifrån. Mike förklarade att de kom från en bilförsäljning – men det räckte inte med det. Killen måste ha papper på det. Ägarbyte-lappen som man skickar till Transportstyrelsen hade gått bra. Den hade Mike så klart inte med sig. Det var bara att åka hem igen med pengarna. Vad trött man blir på all red tape!

Idag gjorde Mike ett nytt försök med att sätta in pengarna. Elmer körde honom till Bollebygd igen – och gick dessutom in på banken och läxade upp dem över den dåliga servicen. Nu hade Mike med sig kopia på ägarbyte-blanketten. Men ingen legitimation! Som tur var fanns en annan bankanställd, som kände Mike, där och kunde intyga att han var han. Puh vad krångligt allt är.
Fråga till banken: Varför informerar man inte om den här regeln?
10 000 kronor är ju inte någon särskilt stor summa pengar idag. Vad hade hänt om vi redan skickat iväg pappret till Transportstyrelsen? Då hade vi fått sätta in pengarna i omgångar antar jag. Ännu krångligare.
Ibland skiner solen idag. Inte så ihärdigt som man skulle vilja förstås, men man får väl vara tacksam för det lilla.

17 juli 2011
Ytterligare en regnig ledighetsdag. Jippie! Igår var det hyfsat fint väder. Var ute en stund på altanen och tränade. När målarn inte längre ockuperade den. Han utförde inget arbete. Han satt bara på vår altan och pratade i sin mobiltelefon. Det tog en stund. Sedan kunde jag få gå ut där.
Jag somnade ganska sent – eller tidigt. Det beror på hur man ser det. Någon gång efter halv tre i går morse somnade jag. En sådan där natt när sömnen inte vill infinna sig. Vid halv nio började snickarn riva loss brädor på huset och spika upp nya. Det var ett himla oväsen och jag var ganska trötter. Det är utländska arbetare och de arbetar även på lördagar – och söndagar ibland. Fast idag är det lugnt. Det kanske beror på regnet. Inget bra målaväder!
Idag har inte heller jag någon lust att sitta ute på altanen.
Man skulle så klart kunna städa...eller inte.

24 juli 2011
Man känner sig mentalt mörbultad efter de fruktansvärda terrordåden i Norge. Terror slår blint antingen attacken är inhemsk eller kommer utfrån. För dem som mist sina nära och kära spelar gärningsmannens etnicitet eller religion ingen som helst roll.
Vi är nog ganska många som genast antog att det var en islamistisk terroristattack. Att dådet, som det verkar just nu, skulle utförts av en ensam man verkar helt otroligt.
Högerextremister har länge attackerat och hotat folk till livet, bland andra journalister som rapporterar om deras aktiviteter. Ingen verkar ha trott att dessa hotelser någonsin skulle övergå i konkret handling. (Trots en del sprängda bilar). Nu vet vi att det kan hända. Massmördaren hade under lång tid publicerat sina åsikter i olika forum innan han slog till den 22 juli.
Det är dags nu att ta extremisterna på allvar och inte bara sopa hot under mattan med ett: ”De är så få så de kan inte göra någon större skada...”

En helt igenom bra dag!

I går var vi i Tråvad. Ett litet samhälle på Västgötaslätten. Första gången jag var där. Ett mysigt samhälle med trevliga hus i välansade trädgårdar. I ett av husen bor kusinbarnet Linda med make och barn. Där blev vi bjudna på en god middag och trevligt sällskap. Kusin Karin har bott i Tråvad i ungefär fyra år tror jag. Linda och Jonas har bott där knappt ett år. Det var första gången vi träffade Karin på litet drygt tre år. Senaste gången var på Lindas och Jonas bröllop i början av juni 2008 – då jag var hemma på permission från Ryggmärgsskadeenheten på Sahlgrenska för första gången efter min diskbråckoperation. Det var en fantastisk dag och ett fantastitskt bröllop.
Igår var också en fantastisk dag. Jag lyckades ta mig upp – och ner – för trappan, fem – sex trappsteg. Med benäget bistånd av Karin och en ledstång. Det tyckte jag kändes bra. Har inte tränat att gå i trappa sedan 2009 tror jag. Men det funkade. Sådant gör en också på gott humör. Jag gick också från carporten till framsidan av huset med mitt betastöd och jag tog mig in och ut hos Karin. (Tre trappsteg bara). Kände mig rätt nöjd med mig själv efteråt. Dessutom blev jag klippt och det var välbehövligt. En helt igenom bra dag!

Idag har vi mest slappat – sådant ska man också göra när man är ledig. Tycker i alla fall jag. James har lagt ut Saaben till försäljning idag. Det har ringt några stycken på den redan.

Lov! Semester!

Idag har jag jobbat sista dagen på tre veckor. Jobbade hemifrån idag. Har åkt tre gånger till Rävlanda den här veckan. Det lilla nöjet har kostat mig 210 spänn!
Församlingsbladet är nästan klart. Litet finjusteringar bara när jag kommer tillbaka efter min ledighet. Det ska bli skönt med litet längre ledighet. Inte för att jag är överhopad med jobb, men bara det att inte behöva reta upp sig på Färdtjänsten flera gånger i veckan kommer att kännas fantastiskt.
I går fick jag åka hem med en chaufför som var ilsken på mig för att det inte står något nummer på huset (församlingshemmet i Rävlanda). Som om DET var MITT fel!
Idag kom inte hemtjänsten för att gå ut med Mike förrän strax före två. Förra fredagen var de här strax efter elva. Mike satt i köket, färdigklädd och väntade från elva till nästan två. Hur kul var det då?

I tisdags ramlade Tusse och slog i skallen utanför Märtas gamla hus. Egil, som bor i huset, skickade efter ambulans. Fia och Elmer åkte ner till Östra dit han körts. Han hade blivit jätteyr och ramlat. Tusse ligger fortfarande kvar på sjukhuset. Det var litet allt möjligt fel på honom, bland annat urinvägsinfektion, förhöjt socker, förhöjt blodtryck och så har han ju slarvat med maten under ett längre tag (den är för dyr anser han).

Nu kom James precis hem. Idag börjar han sin tvåveckors semester. Undrar vad vi ska hitta på för kul nu då? Som kostar gratis.

Perfekt bröllopsdag!

Idag är det 30 år sedan vi gifte oss. Pärlbröllop kallas det när man varit gift så länge. Alldeles nyss gifte vi oss och var 34 och 35 år gamla. Nu är vi pensionär och snart pensionär. Vart tog åren vägen?
Dagen började väldigt tidigt med att vi åkte till Göteborg och hämtade James som varit på The Big Four-konsert på Ullevi med bland andra Metallica. Vi hämtade honom vid tretiden på morgonen. Var hemma strax före fyra.
Det blev sen frukost efter 6-7 timmars sömn och sedan jobbade jag, hemifrån, till klockan fem ungefär. Det var fjärde gången den här veckan som vi var ute och körde bil mitt i natten för att hämta James. Hoppas det dröjer ett tag till nästa gång nu.
Bröllpsdagen firade vi med hämtmat från Thaien i Hindås och ett glas vitt. Det satt inte så dumt. Förutom att Mike åt för mycket och fick ont i sin mage. Han är litet känslig sedan han gallopererades för två år sedan. Men han vill inte veta av det och tror varje gång att han ska klara att äta det han inte klarar att äta. No harm in trying! Fast ont får han.
James, det lilla gullegrynet, hade köpt oss varsin silverring när han var i Manchester i våras. Dem hade han låtit gravera hos Jack med vårt giftedatum, namn och dagens datum. Han är bara bäst den pojken!
Mike hade köpt rosor. Sådant hör inte till vanligheterna precis så det uppskattades verkligen.
Förutom att Mike fick ont i sin mage, var det en perfekt bröllopsdag!

Nattlig utflykt - igen...

Tidigt i morse var vi ute och körde bil igen. Det börjar bli en ful vana det här att ge sig ut och köra bil mitt i natten!
Vid halv tretiden i morse gav vi oss iväg, Mike och jag, för att hämta James som varit på fest. Bröllops/födelsedagsfest hos kompisarna Amanda och Stefan i Landvetter. Det hade varit en trevlig tillställning. Brudparet kom och hälsade medan vi väntade på att James skulle komma. De var sååå fina! De var våra grannar i ungefär tre år men flyttade till eget hus förra sommaren. Sedan de flyttade har familjen utökats med ytterligare en liten kille som snart är ett år gammal. Storebror Benji var en kär gäst hos oss när vi bodde grannar. Varför? Var hans viktigaste ord – men så var han också litet drygt fyra år förra sommaren. Och han kunde inte förstå varför jag inte bakade glutenfri jordgubbskaka förra midsommar – när han bara kan äta glutenfritt. En helt berättigad fråga såklart!
Benji sov förstås när vi kom – men vi får väl försöka att åka och hälsa på någon gång. Fast inte mitt i natten då förstås!

Svettigt jobb...

Idag har jag varit på Sahlgrenska och träffat min gamla arbetsterpeut och sjukgymnast. Vi skulle kolla hur man kan lägga in rullstolen i bilen. Det kan man inte. Jo, i bagaget förstås. Men eftersom jag inte orkar lyfta rullstolen hel får jag ta isär den och lägga in den i delar.
Såklart var det gassande sol och jättevarmt där jag parkerat bilen. Ingen skugga ens i närheten. Svetten lackade och rann ner i ögonen på mig. Det blev svid i ögonen och svårt att se när jag stretade med rullstolen.

Först tog jag isär rullstolen vid förarsätet och lade in hjulen och andra lösa delar bredvid mig – men att lyfta in resten av rullstolen gick inte. Skönt att få bekräftat att det inte bara är jag som är kass. Det var helt enkelt en fysisk omöjlighet att få in paktet i min bil! Sådant man borde kollat innan man köpte bilen – men jag tror inte någon bilhandlare varit villig att låta mig testa, med risk för att skrapa lacken. AT lade in rullstolspaketet i bagaget. Jag stapplade, iväg till bagageluckan. Hållandes i railen på bilen. Lyckades öppna luckan.

Balanserandes med rumpan på stötfångaren bak utförde jag ekvillibristnumret att montera ihop rullstolen. AT kände sig nog litet taskig när han tyckte att jag skulle testa att demontera rullstolen igen, lägga in den i bagaget och sedan gå till förarsätet och sätta mig. Det var ju så himla varmt! Men jag lyckades med det också och kände mig rätt nöjd med att jag klarade av det. Men. Det känns förbaskat bökigt att behöva ta isär och sätta ihop rullstolen varje gång man ska ha den i och ur bilen. Någon – producera en lättviktig rullstol som inte kostar multum!

Vid halv ett på natten ringde James. Han var i Borås. Det var meningen att han skulle fått lift hem – men killen han skulle åkt med hade åkt hem tidigare och James var strandsatt! Idag var vi inte förberedda på att hämta honom men vi pallrade oss upp och for iväg till Borås. På vägen hem tankade vi i Bollebygd och sedan körde vi gamla vägen hem. Där vi såg en älg promenera över vägen framför bilen. Tur att jag inte körde så fort!

Nattlig utflykt...

Onsdagen den 29 Juni 2011
Idag har det varit strålande solsken och varmt. Tillbringade en stor del av dagen på altanen eftersom jag var ledig. Det blev både frukost och lunch där ute. Och ett litet träningspass. Körde James till stan vid halv åtta. Han skulle ut och festa. Sedan bestämde vi själva vad vi ville se på TV. Det var inte så mycket att titta på precis. Typiskt.
Vid halv tre på morgonen ringde James och ville hem. ”Antingen åker jag till Danmark eller så kan ni hämta mig på Landvetter flygplats om en halvtimma! Eftersom vi redan tidigare kommit överens om att vi skulle hämta honom valde vi det senare alternativet. Så kvart i tre satte vi oss i bilen och körde till Landvetter. Det var en ljummen natt – kunde gå i bara t-shirt och byxor. En av dessa få fantastiska svenska sommarnätter. Riktigt uppiggande! Och det var väl inte det vi behövde vid den tiden på dygnet.

Äntligen litet goväder...

I morgon är det slut på min ledighet. Back to business! En vecka fylld av regn och uselt väder. Förutom igår och idag då. Men det var ändå skönt att vara ledig.
Midsommarafton tillbringade vi vid köksbordet drickandes Aalborgs jubileumsakvavit och ätandes jordgubbstårta. Det funkade bra ihop!
Grannen bjöd på Jubileums och kaffe – vi på jordgrubbstårta. Det funkade också bra. Vi hade några trevliga timmar med mycket prat och skratt.
Midsommarmat åt vi innan James åkte till jobbet vid halv sextiden på kvällen.





Förutom Jubileums och kaffe hade grannen med sig en fantastisk bukett midsommarblomster från sin lilla trädgård.

Idag har jag varit ute på altanen och tränat och suttit i solen och latat mig. Man får passa på när det äntligen blir litet goväder!

Dopkalas som heter duga...

Faster Lisa häller vatten i dopfunten.















Har varit på ett fantastiskt dop och dopkalas i Hindås kyrka och församlingshem. Kalles och Rebeckas lilla Nova döptes inför en stor, församlad släkt. Vi var säkert ett 90-tal personer! ”Stor släkt”, sade prästen och det var det ju.
Efter dopakten var det god mat och fika i församlingshemmet. Och trevlig samvaro.

Kusinerna Teo och Tobias (Novas sysslingar) lekte så det stod härliga till. Så intensivt koncentrerade på leken och fullständigt omedvetna om allt liv och all rörelse runt omkring dem. Med blossande röda kinder körde de bilar och manövrerade gubbar. De jobbade hårt. Korta pauser för att slänga i sig litet mat eller glass och så på´t igen. Det här dopkalaset kommer de att minnas – trots att de bara är tre och fyra år gamla!
När dopet i kyrkan var över gick Tobias runt i församlignshemmet och letade efter lekrummet – han hade varit på dop förr. I Kullavik. Vid två tillfällen, när sysslingarna Noel och Alma döptes. Dop som dop tyckte han väl och till slut hittades leksaksskåpet i samlingssalen och lyckan var fullständig.








Efter ett par timmars intensivt lekande var de två trötta och svettiga killar som rätt ovilligt följde med sina föräldrar hem.
Det var ett dopkalas som hette duga!

Shoppingtur...

I går ringde de från Hjälpmedelscentralen. En och en halv vecka efter jag först ringt för att tala om att min rullstol behövde fixas. Äntligen! En dryg halvtimma efter killen ringt var han här för att laga rullstolen. Han fixade tippskyddet och fotplattan, men hade så klart inte med sig något armstöd – det får jag åka ner till HMC och hämta själv. När jag har vägarna förbi och det har jag i princip aldrig. Mölndal åker man bara till när man ska till sjukhuset – eller HMC då.
Har tagit ut några lovdagar (man har 20 sådana på ett år när man är i Fas 3) nästa vecka. Det får väl bli en tur till Mölndal då.

Idag har James och jag varit en tur till stan. Köpte t-shirt bland annat. När vi åkte dit var vädret ok – på hemvägen regnade det så klart. James körde dock in mig på gården så jag slapp köra rullstol från parkeringen. Det är en del uppförslut där nerifrån och när drivringarna blir hala blir det ännu svårare att bemästra backarna.

I morgon är det dop i Hindås kyrka av familjens senaste tillskott. Lilla Nova. Det ska bli trevligt värre.

Hjälpmedelscentralen - var god vänta!

Idag har jag jobbat i Hindås. Tur att man är uppmärksam! Levde farligt när jag skulle ur färdtjänstbilen. När chauffören hämtat min rullstol ur bagaget upptäckte jag att bromsen på högerhjulet såg litet konstig ut. Låskolven låg bara an några millimeter mot hjulet. Märkligt. Skit också, tänkte jag, ska bromsen också börja krångla nu. Kollade litet närmare och upptäckte att hjulet inte satt på som det skulle. Chauffören hade plockat loss hjulen på rullstolen för att få in den i bagaget - och hade inte satt tillbaka det ena ordentligt. Hade jag inte upptäckt det hade jag drattat på ändan när ”enhjulingen” välte.Chauffören var lika glad för det. Han förklarade att han höll i rullstolen så det hade nog gått bra ändå! Hejåhå vilken optimisk man. Som om han hade orkat hålla rullstolen på rätt köl när jag landade i den med hela min tyngd!
Rullstolen är ett kapitel för sig. Eller snarare Hjälpmedelscentralen. Ringde förra tisdagen och talade om att ena fotplattan och ena tippskyddet var trasigt. Sedan har jag inte hört något! Ringde igår morse igen. Damen som svarade skulle påminna teknikerna. Fortfarande inte ett ljud. Ringde en tredje gång, i eftermiddags och fick nu lägga till att även armstödet är trasigt.
Snart rasar väl hela skiten ihop. Vart vänder man sig då? Hjälpmedelscentralen – var god vänta!

Blöt men helskinnad...

Idag har jag jobbat i Hindås. Färdtjänsttaxin skulle hämtat mig klockan nio. Den kom tjugo minuter i tio! Precis som jag satt och skulle ringa vid kvart över nio för att höra vart bilen tagit vägen ringde hemtelefonen och det var någon från Färdtjänst som talade om att bilen skulle dröja en kvart – tjugo minuter till. Självklart tog jag för givet att jag inte skulle behöva betala för resan – det behövde jag inte heller!
När taxin äntligen kom och vi passerade stationshuset upptäckte jag att någon/några lustigkurrar roat sig med att lyfta upp en tung parkbänk på taket till den gamla kiosken!
Genast trodde jag så klart att det var ett gäng ungdomar som varit framme. De hade säkert jättekul medan de jobbade på att lyfta upp bänken där – och kreativa måste de varit för det är en bra bit upp till taknocken på byggnaden. Tänk om de kunde utnyttja sin fantastiska kreativitet till något vettigt i stället.

När jag skulle hem på eftermiddagen regnade det lätt men jag bestämde mig för att ta risken och köra rullstol hem i stället för att åka färdtjänst. Backen från kyrkan och ner är inte att leka med i vanliga fall. När det regnar blir drivringarna på hjulen blöta – och hala, vilket gör att det är ännu svårare att bromsa i nedförsbacken. Men det gick som tur var bra. Jag kom hem helskinnad – om än något blöt.

En bra dag...

Idag för 29 år sedan föddes vår älskade son James. En strålande sommardag, precis som idag – och för den delen de flesta av hans födelsedagar sedan dess.
Vi har firat med att lunchfika på altanen, solat och slappat på eftermiddagen, käkat en god, men sen, middag med vin därtill. Och så litet mandeltårta som avslutning på firandet.

Det är märkligt det där med vädret på hans födelsedagar. Ofast har det varit kanonväder. Ibland kan det ha regnat på hans födelsedag, men varit fint den dag vi firat med släkten. Vi har nästan alltid kunnat sitta på uteplatsen och fika vid dessa tillfällen. Under alla år har det kanske hänt två - tre gånger att vi fått trängas inomhus. Det är många år sedan vi firade med hela släkten nu - så vi behöver inte trängas varken inne eller ute.

Kerstins underbara fåtölj fick agera solstol åt James - det funkade bra!
Nu är vi alla tre litet röda i näbbet – men det går väl över. En bra dag har det varit i alla fall.

Härlig tajming!

Igår ringde min gamle arbetsterapeut från Sahlgrenska för att bestämma tid för ett sammanträffande. Vi ska titta på det här med att jag ska kunna lyfta i och ur rullstolen själv i bilen. Veckan innan ringde de från rehab i kommunen i samma ärende. (Man får ha sina tentakler ute litet varstans och hoppas på napp NÅGONSTANS). Och så ringer båda två –
efter flera veckors (sju – åtta närmare bestämt) tystnad – just nu när bilen står kvaddad på verkstad. Härlig tajming!
Idag ringde han igen. Jag skulle kunna få träffa AT den 9 juni – men då har jag ändå ett möte på jobbet jag måste gå på och vet inte heller om bilen är klar tills dess. Hejåhå.
Ringde versktaden som verkligen inte kunde ge några besked om när bilen kunde tänkas bli färdig. Nu skulle de lacka den och sedan visste hon inte hur mycket längre tid det skulle ta...Jag kunde kanske ringa på onsdag i nästa vecka och kolla...men i nästa vecka blir den säkert inte klar i alla fall.
Klara besked gillar jag!

James kom hem - safe and sound – i onsdags kväll och vi hämtade honom på Landvetter flygplats. Han hade haft en skön kortsemester i Manchester och hunnit med en sväng till The Lake District, förutom att kolla på fotboll. Några hektiska dagar well spent!

Otillgänglig vallokal

Idag är det exakt tre år sedan jag vaknade upp ur narkosen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag låg kopplad till respirator de första timmarna efter uppvaknandet. Diskbråcket i nacken var fixat efter en drygt fem timmar lång operation under natten. Vid tvåtiden på dagen körde de upp mig till Neurokirurgen – min gamla avdelning där jag låg efter hjärntumöroperationen 1979.
Sakta började återhämtningen. Den håller fortfarande på, tre år senare! Om jag jämför hur jag mådde när jag kom in till Sahlgrenskas akut med ambulans den 12 maj med hur jag mår idag är det en milsvid skillnad – till det bättre. När jag kom in var det inte mycket som funkade i kroppen; tarm och blåsa fungerade inte, jag kunde inte sitta utan stöd, kunde inte stå på benen alls, hade våldsamma kramper/spasticitet i kroppen, i stort sett förlamad från bröstkorgen och ner. Nu kan jag stappla några steg utan stöd alls! Förlamningen har i stort sett släppt men känseln är inte normal. Med hjälp av medicin hålls spasticiteten i någorlunda shack, även om den är jobbig på nätterna. Livet fungerar ganska bra – trots en hel del begränsningar som följer av handikappet. Begränsningar som till stor del skulle kunna försvinna om byggherrar/kvinnor tänkte in Tillgänglighet redan från början. Eller om enkelt avhjälpta hinder avhjälptes!

Nu har jag varit och röstat. Ytterligare ett bevis på att enkelt avhjälpta hinder ännu inte är avhjälpta. Trots att det är lag på att de skulle ha genomförts 2010. Visst det finns automatisk dörröppnare – och en liten durkplåt framför dörren till vallokalen/biblioteket, men det var ingen lätt match att ta sig in där eftersom det trots detta är en tröskel på några cm. Dörren stänger sig för snabbt.
Det är skitsvårt att gå upp i balansläge med rullstolen på en väldigt kort durkplåt. Det blev tvärstopp. Försökte dra mig in genom dörren med hjälp av dörrkarmen, men det skulle jag inte gjort för jag fick fruktansvärt ont i axeln! Ska det vara så i en vallokal där det hålls allmänna val??? Allmänna val innebär väl att det måste vara tillgängligt för alla – eller? Det får bli samtal till valnämnden i morgon!

Äntligen litet engagemang...

Igår tog Uppdrag Granskning upp Fas3-problematiken i ett fantastiskt bra tv-program. Det är värre än till och med jag, som är inne i projektet, hade väntat mig. Ansvarig generaldirektör blev ganska svettig under intervjun. Bäst var när hon kommenterade sina egna revisorers rapport med: ”Jag delar inte din uppfattning i frågan...” riktat till journalisten som intervjuade henne! Hur inkompetent får man bli?

Igår hörde också AF av sig för första gången på sex månader! Ringde idag tillbaka till den som sökt mig igår. Hon tyckte att vi kanske skulle ha en uppföljning av hur det går för mig på min praktikplats! En händelse som ser ut som en tanke. Jag tror inte de hört av sig nu heller om det inte varit för att Uppdrag Granskning tagit upp det här med Fas3. Konstigt att inget någonsin händer om inte media lägger sig i och belyser problematiken! Nu skulle handläggaren kontakta min anordnare så att vi kan träffas och prata om hur det går för mig.
Kul att de engagerar sig – äntligen.

Sköna maj välkommen...

Igår var det Valborgsmässoafton. Det känns konstigt med Valborg kloss intill påsken –det är inte särskilt vanligt, men det händer trots allt i bland.
Igår upptäckte jag att björkarna plötsligt slagit ut. Det gör björkarna i och för sig varje år. Fast i år var det plötsligare än vanligt känns det som. Körde James till Bollebygd för att hämta Saaben från verkstaden. Det lilla besöket kostade 4 854 kronor. Inte billigt att ha bil. Det var då jag upptäckte de utslagna björkarna utefter Rävlandavägen.
Efter det försenade födelsedagsbesöket av syster och svåger sorterade Mike och jag tvätt och litet annat bröte i sovrummet. Nu är där nästan beboligt igen. Det känns bra.




Så här ser Volvon ut numera...


På kvällen åkte James en vända till Landvetter – eller det var dit han var på väg när han krockade med en älg! Med min bil. Så nu har jag ingen bil längre. Ungen klarade sig som tur var utan skador. Bilar är en världslig sak! Litet bökigt blir det ju utan bilen, eftersom Saaben måste besiktigas innan man får köra med den. Besiktningstid: 12 maj! Och så kostar det förstås självrisk att fixa Volvon. Hoppas bara de lagar den och inte skrotar den! Har ingen lust att börja ny biljakt.

Idag är det Första Maj och demonstrationsdag för den som känner för det. Sedan James lade ner allt fackligt arbete (och att vara fanbärare på Första Maj) har jag inte varit och titta på någon dylik demonstration. Första gången jag såg en Första Maj-demonstration var 2005 tror jag, trots mitt mångåriga förflutna på gamla, avsomnade sossetidningen Västgöta-Demokraten i Borås. Litet pampigt var det. Med flygande fanor och klingande spel...och sonen som fanbärare för Hotell o Restaurangfacket i Göteborg. Två år på raken var vi och kollade. Första året talade Wanja Lundby Wedin och året efter Jan Eliasson. Det var packat med folk 2006. Valår. Och se så det gick! Men Första Maj är ändå Första Maj. Sköna Maj välkommen...

Firande i dagarna tre...

Idag är det min födelsedag! Kära syster Pia i förskingringen (Stockholm) ringde vid halv tio och hurrade så att det stod härliga till. Hon hade funderat ett tag om hon skulle ringa vid halv sju då hon själv var uppe, pigg och nyter, men insåg att det inte var någon bra idé. Så hon höll sig ända till halv tio. Inte illa. Storasyster ringde också frampå dagen – hon vet så klart också att jag inte är någon early bird. Eftersom hon inte var hemma idag skulle hon komma ner en annan dag och gratta mig. Gamle kompisen Christer från Borås ringde också för att gratta – sådana överraskningar är alltid trevliga. För att inte tala om grannen Doris som kom och uppvaktade med en flaska vin – trevligt!
Till och med min styvfar kom ihåg att det var min födelsedag och kom och uppvaktade med en påse skorpor (ifall vi inte hade något hemma till kaffet antar jag). Det hör inte till vanligheterna att han uppvaktar mig på födelsedagen precis.
Lillebror ringde också på kvällen.
Igår hade lillasyster varit här med en blomma och en bok, medan James och jag var i stan och spenderade en massa pengar i The English Shop i Göteborg. Där kan man köpa allt möjligt engelskt. Tea, marmelad, engelska såser, Branston pickles, kex i hundra olika varianter, bacon (English cut – som är mycket köttigare än svenskt/danskt bacon) mint sauce (ett måste till lammsteken) och till jul kan man så klart köpa Christmas pudding och Mince pies.



Födelsedagsfirandet började egentligen redan i tisdags, då min blommig käpp, som jag köpt mig själv i födelsedagspresent, anlände med posten. Så nu har jag firat i dagarna tre...

Kylslaget...

Idag har Mike varit på Landvetter vårdcentral – igen. Förra helgen brände han sitt pekfinger på kokande vatten. Riktigt illa. Det blev jätteblåsor på fingret. I måndags var han i Landvetter och en läkare punkterade blåsorna. I onsdags var han där på återbesök och för omläggning av fingret och idag var han alltså där igen. De vill se honom på måndag igen. Brännskador är inte att leka med.

I lägenheten är det inte särskilt varmt – igen! Det har varit ett par ganska kalla veckor. Väldigt många hyresgäster i området fryser i sina lägenheter och Förbo slår ifrån sig och höjer värmekostnaden! Som om det skulle hjälpa. (Nu betalar vi 633 kronor i månaden för värme som inte levereras.) Plötsligt har en massa hyresgäster på Stationsvägen i Hindås blivit väldigt frusna av sig. Samtidigt. För något fel på värmen är det inte enligt Förbo. Trots detta har de grävt upp gatan utanför ett av husen för att hitta felet som inte existerar. Hoppas det blir vårvärme snart så vi slipper frysa!
I veckan fick vi ett nytt Förbovärdsblad (information till hyresgästerna). Där finns en artikel som handlar om sotare som börjar så här: Ingen som bor hos Förbo behöver bära in ved för att få upp värmen i lägenheten... Något ironiskt med tanke på hur kallt vi haft det i vinter. Vi hade varit glada om vi kunnat bära in ved och elda för att få litet värme i lägenheterna!

Otäck upplevelse...

I morse hade Mike – och jag – en läskig upplevelse. Mike ramlade i sovrummet! Han skulle ställa sig och dra upp byoxorna, blev litet yr och snubblade fram mot fönstret. Trots att det står en stol där lyckades han inte hålla sig på benen utan kasade ner på golvet. Väl där var det inte lätt att ta sig upp igen. Jag är ju inte precis till mycket hjälp. Försökte få honom att komma upp i min rullstol genom att lyfta sig upp från sittande på golvet till sittande i rullstolen, men han orkade inte. Till slut fick han vända över på knäna och kasade, hasade, släpade sig upp på sin säng. Han var helt utpumpad och skakade i hela kroppen när han äntligen kommit upp. Taxin som skulle köra honom till ortopedtekniska kom dessutom några minuter tidigt, men han hade lugnat ner sig såpass att han kunde gå ut till bilen i alla fall.
På kvällen var det opererade benet svullet och varmt – får se om han måste åka till Kungälv i morgon för att få det undersökt.

Jag har idag beställt min blommiga käpp! Hoppas jag kommer att ha stor användning för den – den är inte billig nämligen.

Because we are worth it!

Vilken fantastisk dag! Och då tänker jag inte i första hand på det underbara vädret.
Det började bra redan vid frukostbordet, då jag såg årets första citronfjäril fladdra förbi köksfönster. En stund senare ringde bäste kompisen Dan. Eftersom han är göteborgare ut i fingerspetsarna tjötade vi en en lång stund. En dryg timma blev det säkert. Om det var telefonsamtalet från Dan eller den hoppingivande fjärilen vet jag inte, men jag kände mig väldigt inspirerad när det var dags för träning i vardagsrummet. Och jag vågade plötsligt kasta mig ut i det okända när jag beslutade mig för att gå från matbordet till soffbordet. Knappt två meter – men utan något att ta tag i. Det gick bra!
Sedan bestämde jag mig för att tänja gränserna ännu mer och gick, helt utan stöd, från diskbänken i köket, ut i hallen och vidare in i sovrummet till min säng! Mike gick efter med rullstolen, för säkerhets skull, men det gick galant. Det är första gången någonsin, sedan jag blev sjuk, som jag går utan att ha något att kunna grabba tag i. (Bord, bänk, barr...) Jag hade nog klarat att gå tillbaka också – men varför överdriva. Ett steg i taget. Men känslan när jag satte mig på sängen efter den lilla promenaden går inte att beskriva. Den måste upplevas. Och då måste man ju först hamna i min situation, med förlamning, operation, rehab på rehab och rullstolsburen under ett par år – och vem vill genomgå det bara för att uppleva denna fantstiska känsla. Men. Jag garanterar att den känslan jag hade idag är värd rätt så mycket jobbigheter.
Sedan blev det fika på altanen, där vi fick sällskap av både Doris och, så småningom, Kerstin (närmsta grannarna). Mycket prat blev det.
Till middagen fick vi, för ovanlighetens skull, vin. Because we are worth it! Det är vi värda!
What a wonderful day.

Tänk efter före...

Idag har jag varit ute och demonstrerat för Trafikingenjören i Härryda kommun hur dumt det blir när man inte tänker färdigt innan man genomför förändringar i utemiljön.
Den här tjejen är dock inte ansvarig för de dumheter man byggt till vid ombyggnad av Stationsvägen i Hindås centrum. Hon arbetade inte ens i kommunen när besluten om ombyggnad av vägen (och vår parkering) togs. Idag upptäckte jag också att det är en ganska stor håla mitt i trottoaren i backen ner mot vägen. Tur att jag inte kört ner i den för då hade jag garanterat vält med rullstolen igen – och roligare kan man ha. Ingenjören fotograferade, både trottoarkant och håla, för dokumentationen om vårt möte. Hon skulle sammanställa en rapport och sedan höra av sig till mig så småningom. När det blir vet ingen människa, men det känns bra att ha fått lufta sina åsikter om det idiotiska i att bygga trottoarkant upp till en inte särskilt livligt trafikerad parkering. Det är en boendeprakering med 7-8 parkeringsplatser och tio garage. De flesta som har garage tar ut sina bilar ett par tre gånger i veckan. Under en hel dag kanske det kommer ett tiotal bilar som kör in eller ut från den parkeringen. Jag är övertygad om att det även i fortsättningen hade fungerat utmärkt utan fartsänkande (?) trottoarkant. Det fungerade definititvt bättre att köra rullstol/rullator till parkeringen innan kanten kom till!

Besök på Spinalhälsan...

Idag har Mike och jag varit ute på äventyr igen. Jag skulle till Spinalhälsan på Sahlgrenska för att kolla om de har några bra förslag på en lättare rullstol. Arbetsterapeuten var så klart sjuk just idag, men jag fick prata med en sjukgymnast. Som jag, by the way, kände igen från avdelning Tolv (Ryggmärgsskadeenheten) på Sahlgrenska. Numera har Tolvan bytt namn till avdelning 28, tydligen. Vi pratade en stund och han föreslog att jag skulle beställa tid för att träffa min gamla arbetsterpeut från Tolvan. Han tog mitt namn och telefonnummer så att AT kan ringa upp mig och bestämma tid. Det kanske blir någon gång nästa vecka han ringer.
Det var fina lokaler de hade på Spinalhälsan. Nya tydligen, de huserade tidigare i Centralkomplexet, men bor numera i samma hus som apoteket.
Vi fick till och med fika! Sånt uppskattas. Efter en kopp kaffe och ett äpple återvände vi till landet, efter väl förrättat värv. Och jag känner mig SÅ duktig när jag klarat av en sådan här resa.
Förhoppningen är att jag ska kunna lasta i rullstolen i bagaget och sedan gå fram till förarplatsen och sätta mig. Rullstolen jag har nu är dock litet tung. Och det funkade inte att lasta i den vid sidan av mig i framsätet heller. Hoppet står nu till teamet på Sahlgrenska.

Virvelvinden Kajsa...

Igår var en härlig dag. På altanen var det 18+ i solen. Var ute och tränade där. Både benträning, balans- och gångträning. Jag gick både med rullatorn och utan stöd. Tyvärr är Mikes knä inte bra, så han var inne hela tiden.
En uppnosig, lila krokus hade stuckit upp och vänslades med cintronmelissens torra, bruna fjolårssjälkar. Hur krokusen hamnat bland kryddväxterna har jag ingen aning om. Gräslöken stack upp sina läckert gröna strån bland torra eklöv och annat skräp. Naturen är en förunderlig skapelse. Så fort solens strålar börjar värma litet grand spirar grönskan och den obändiga kraften i naturen tar över. Precis som vi människor, blommar naturen ut i solen. Visst är det fantastiskt?








Idag har vi haft finbesök av Kajsa Thyselius, fyra år. Virvelvind är bara förnamnet på denna underbara lilla tjej. Hon tyckte att vi hade det smutsigt i köket. Det har vi verkligen – inte bara i köket! Griptången vi använder för att lättare kunna plocka upp tappade saker var jättekul att leka med. Hon plockade av sin far mössan med den bland annat. DET var kul!
Hon fick testa att öppna ytterdörren med den elektriska dosan för att släppa in katten och bestämde raskt att hon skulle använda den VARJE gång hon kommer hit.
Nu brinner ett elektriskt värmeljus i en ljusstake i vardagsrummet. Undrar vem som tänt det?

På banan igen...

I onsdags promenerade jag med rullatorn till parkeringen (Mike gick efter med rullstolen för säkerhets skull) för att testa om jag kunde lägga in rullatorn i baksätet på bilen och sedan stappla fram till förarsätet och sätta mig. Det gick inte! Fick inte in rullatorn, som dessutom är skitsvår att fälla ihop, i baksätet. Besvikelse - igen. Vi körde en sväng och när vi kom hem tyckte Mike att jag skulle testa att lägga in rullatorn i bagaget. Det gick bra! Jag höll mig litet i bilen när jag lagt i rullatorn och stapplade fram till förarsätet och det gick jättebra. Det kommer säkert att funka bra - bara allt gammalt grus sopas upp. Som det är nu är det väldigt svårt att gå. När man bromsar rullatorn i nedförsbacke slirar den i det lösa gruset. Det känns inte så bra. Och kanten, som kommunen låtit bygga upp till vår parkering, är inte att leka med. Varken när man kör rullstol eller rullator. Men det är smällar man får ta när man har en funktionsnedsättning i rörleseapparaten! Tillgänglighet 2010 - vad då? Inte i Härryda kommun.

Idag körde vi James till jobbet. Han var inte själv körbar, efter en natt på stan i går. Det känns fantastiskt att kunna hjälpa honom igen. Det har varit han som fått hjälpa oss i alla lägen ett bra tag nu. Nu är vi, i alla fall delvis, på banan igen. Härligt!

Dubbel besvikelse!

Körde Mike till Kungälv för återbesök hos ortopeden. Resan gick bra. Besöket var mindre uppiggande. Knät är inte riktigt bra. Knäskålen flyttar sig litet i sidled när han böjer knät och det är det som gör att han får ont. Vilken besvikelse. Doktorn såg förtvivlad ut och är ovillig att öppna knät igen. Vilket är förståeligt med tanke på vad som hänt tidigare. Han fick en ny remiss till sjukgymnasten för att träna en speciell muskel på insidan knät och ska också besöka ortopedtekniska för att få ett stödbandage till knät. Och på så vis hoppas doktorn att slippa öppna knät. Hon håller tummarna, säger hon. Det kanske var det hon gjorde när hon opererade – så gick det som det gick!
Hem från Kungälv körde vi over Jordfallsbron, 45:an och R40 då förstås. Gissa vem som inte körde fel en enda gång? Visst är jag duktig!
När vi kom hem testade jag att lyfta in rullstolen i bilen vid sidan av mig. Det funkade inte alls. Faaan vad besviken jag blev. Trodde att jag skulle kunna börja köra till jobbet nu när snön är i stort sett borta, men inte då. På onsdag ska vi testa om jag kan använda rullatorn och ta mig till och från bilen med den. Och lyfta in den i bilen. Det är en nåd att stilla bedja om.
Att det gick så bra att köra till och från Kungälv känns fantastiskt. För övrigt var dagen en dubbel besvikelse!

Dubbel vinstlott!

St Patrick’s Day. Min svägerskas och svågers bröllopsdag.

Idag har Mike och jag varit på äventyr. En riktig roadtripp. Fast kort. Vi åkte till Landvetter flygplats med ett papper som James behövde ha. Vi fixade det själva! Mike klarade att lyfta i rullstolen i bilen. Jag körde bilen. Vi kände oss som ungdomar på vift. Vilken frihetskänsla!
Tänk att så litet kan göra så mycket. Man har mycket att vara tacksam för. Detta trodde vi inte att vi skulle klara för två månader sedan. Nu kan vi det! Det är en oerhört fantastisk känsla. Visst, James hjälper oss hela tiden, men det är skönt att inte alltid behöva be om hjälp. Nu kan vi själva ta oss till apoteket i Landvetter till exempel och James behöver inte försöka pricka in det på någon av sina få lediga dagar. Vi skulle kunna åka och handla litet grand, ta en liten tur bara för att det är kul...The skye is the limit...




Kerstins soffa pryder sin plats i vardagsrummet.

Igår kväll fick vi hem en soffa och två bokhyllor. Arvegods från min bästa väns mamma, Kerstin. Freddy, som är en sådan kompis som alla borde ha, hjälpte James att hämta grejorna. Han är en hyvens kille, Freddy. Ställer alltid upp och hjälper till om han kan – och det kan han oftast.
Det blev mycket efterarbete med att flytta över böcker från mina gamla bokhyllor till de nya, men fint blev det. Sedan blev det möblemangrockard i sovrummet. Tyvärr fick jag ge mig på flera punkter – sonen bestämmer gärna hur det ska vara. Eftersom han gör jobbet och natten var sen gav jag med mig. Det blev ganska bra men idag ska jag ta en dust med James för att göra en liten omplacering. Om jag får igenom förslaget blir det JÄTTEBRA i sovrummet.
Soffan pryder sin plats i vardagsrummet. Hög och bra och lätt för oss stela gamlingar att ta sig i och ur. Definitivt en vinstlott. Och när jag ser på min soffa minns jag Kerstin med glädje. Dubbel vinstlott!