Tack och hej...

Sista gången på sjukgymnastiken före jul. Min underbara sjukgymnast Anna-Maria ska sluta nu. Det känns inte bra. Hon har varit ett enormt stöd för mig. Det är hon som trott på att jag skulle kunna gå utan stöd och som fick mig att våga släppa taget. Det blir inte detsamma utan henne, men jag har inget val. Det handlar om nedskräningar och det kan inte en liten patient sätta sig emot så klart. Hade gjort ett tackkort till henne och köpt litet frukt och kex.
James hade med sig presenten och kortet när han kom för att hämta mig. Det var litet känslosamt att säga hej då till henne. Verkligen tråkigt.

Handikapparkering med förhinder

Hejåhå. Vad det är kul att vara rullstolsburen! Som om livet inte var krångligt nog bara med att ha en funktionsnedsättning, man får också stånga pannan blodig i försök att underlätta sitt dagliga liv.
En sådan enkel sak som att ha tillgång till en handkapparkeringsplats där man bor är ingen enkel sak. Tro mig. Är hyresgäst hos Förbo i Hindås. Har bott i samma lägenhet i litet drygt 30 år. Betalt min hyra, skött mig, inte slagit sönder lägenheten eller varit en särskilt kostsam hyresgäst. Men att få hjälp att ordna en handikapparkeringsplats går inte. Det är inte Förbos bord.
Allt som skulle behövas är att måla en ruta litet bredare än de andra, men så enkelt ska det inte vara. Hur skulle det se ut. Att jag inte själv kan köra in bilen i garaget, utan måste parkera på en parkeringsplats, tills någon annan familjemedlem kan köra in bilen är inget hyresvärden bryr sig om. Och inte de som delar ut parkeringsböter heller. Under en dryg månad fick vi tre parkeringsböter à 300 kr eftersom jag ställt bilen på en besöksparkering i väntan på att någon skulle kunna köra in den i garaget åt mig.
Kommunens samordnare för handikappanpassning tyckte att jag kanske själv kunde ta kontakt med Förbo för att ordna parkering. Jag förklarade att det inte skulle fungera, men han stod på sig. Så jag tog kontakt med huvudkontoret i Mölndal och pratade med en kvinna om problemet. Hon skulle ta kontakt med förbovärdarna på Landvetterkontoret. Vi hörde inget. Efter ett par dagar tog vi kontakt med den person som hade en parkering, som enkelt skulle kunna bli handkapparkeringsplats, för att höra om personen skulle kunna tänka sig att flytta ett steg åt höger. Det kunde den personen inte tänka sig.
Tog kontakt med förbovärdkontoret och föreslog en sådan enkel sak som att man målade den ena parkeringsrutan litet bredare och på så vis flyttade nästa parkeringsplats en meter åt vänster. De skulle undersöka saken. Och återkomma? Efter 6 dagar (inklusive helgen) ringde jag igen och fick prata med en annan förbovärd. Som ansåg att jag skulle kontakta kommunens handikappanpassare. Jag sade att jag redan pratat med kommunens representant och att han föreslagit att jag skulle kontakta Förbo själv.
- Kommunen försöker bara komma undan! Var förbovärdens svar.
Så där står det nu. Förbo har inget ansvar för hyresgästernas möjlighet att parkera sina bilar. Inte om hyresgästerna råkat få en funktionsnedsättning i alla fall.

Ett litet förslag till Förbo och andra hyresvärdar: Se till att det finns tillgång till en eller ett par handikapparkeringsplatser i era bostadsområden redan från början! Eller är det helt enkelt så enkelt att hyresvärdar inte är intresserade av att ha folk med funktionsnedsättning som hyresgäster? Snacka om diskriminering i så fall!

Höften måste fixas...

På sjukgymnastiken. Det känns inte bra. Det märks att jag inte tränat på ett tag – även om jag gåtränat med betastödet. Jag känner av höften mycket mer nu. På ett sätt är det positivt, för det betyder ju att jag fått tillbaka mer känsel, men jag har ondare i höften och svårare att gå utan stöd. Vågar inte riktigt släppa taget när jag går i barren och jag som kunde gå tre vändor utan att hålla i mig före sommaruppehållet. Skit också!
Har en känsla av att höften måste fixas innan jag kan börja gå utan att hålla i mig igen. Som det är nu vågar jag inte riktigt lita på den. Det innebär att jag fegar och inte vågar släppa taget om stängerna i barren.

Fan vad jag är duktig!

Nu är det snart sommaruppehåll för mig i sjukgymnastiken. Idag överträffade jag verkligen mig själv. Jag gick tre vändor i barren och gjorde två vändningar – utan att hålla i mig alls! Fan vad jag är duktig. Det hade jag aldrig trott när jag började på sjukgymnastiken i Mölnlycke i januari att jag skulle kunna gå utan stöd. Jag vaggar som en anka och långsamt går det – men jag går utan stöd i alla fall. Det känns som en enorm seger.
Firade med litet svalt vitt när jag kom hem. Det tycker jag allt att jag var värd.

Kan själv!!!

Idag gick jag för första gången utan att hålla i mig alls!!! Min underbara sjukgymnast Anna-Maria gick baklänges i barren och jag vilade bara mina händer på hennes. Plötsligt släppte jag helt och hållet och gick några stapplande steg själv. Gissa om jag blev överlycklig! Trodde aldrig jag skulle kunna gå själv igen – men nu har jag gjort det. Fantastisk känsla. Tårarna strömmade nedför kinderna och snorig blev jag också – men jag gick! Helt otroligt. Tack Anna-Maria för att du var övertygad om att jag skulle klara det. Du fick mig att tro på det också. Och tron kan försätta berg. Det bevisade vi idag.

Svårtillgängligt på AF

Har nu varit på AF och anmält mig som arbetssökande. Det var nästan lika kul som jag föreställt mig. Fast arbetsförmedlaren såg inte så där väldigt överrumplad ut! Det var ju ett litet bakslag för mig. Men. Trottoarkanten för att ta sig upp till ytterdörren var säkert 8-10 cm hög. Det fanns så klart ingen automatisk dörröppnare. Inte heller någon ringklocka, för att påkalla hjälp. En 7-8 cm hög tröskel att ta sig över när chauffören vänligt höll upp dörren. Väldigt smal hiss. Ingen dörröppnare till dörren in till arbetsförmedlingen heller. Däremot stänger den sig själv vilket gör det hela litet svårare när man ska försöka hålla upp dörren med ena foten samtidigt som man ska upp i balansläge för att ta sig över tröskeln. En utmaning. Nästa utmaning var att nå upp till nummerlapparna. En vänlig man erbjöd sig att hjälpa till och tyckte det var dåligt att de inte hade nummerlapparna så att man kunde nå dem om man sitter i rullstol. Det höll jag med om.

Så småningom blev det min tur att komma in till arbetsförmedlaren. Hon skrev in mig som arbetssökande på 50 procent. Jag fick skriva på ett papper och fick blankett att fylla i för att få ersättning. Och tid för ett möte med arbetsförmedlaren den 5 mars, då vi ska prata arbete.
Innan jag sade adjö till arbetsförmedlaren lyckades jag förmedla min åsikt om tillänglighet. Före utgången av 2010 ska alla offentliga lokaler vara tillgängliga även för folk med funktionsnedsättning. AF Härryda är inte det minsta tillgängligt. Rimliga förbättringar ska vara utförda sägs det. Frågan vad som är rimligt vet jag inte vem som avgör. Nästa gång jag åker till AF ska jag ta på mig min dhr t-shirt Öppna Sverige!
Arbetsförmedlaren var dock helt inne på min linje när det gäller tillgänglighet. Hon skulle säga till sin chef. Så då har jag ju redan uträttat litet vettigt arbete! Bra va?
Handikappombudsman kanske kunde vara något? Lokalt så där.

Dags att söka jobb...

Söndag eftermiddag. I morgon ska jag till arbetsförmedlingen och söka jobb på halvtid. Det ska bli kul att se deras miner! Kvinna, snart 62 år, fet, rullstolsburen – vad är oddsen liksom?
Dessutom i en skenande lågkonjunktur. Något för arbetsförmedlarna att bita i! Fast jobbet får man ju som vanligt sköta själv. Jobbet att söka jobb alltså. Någon förmedling är det knappast tal om – såvida det inte hänt något nytt sedan jag var arbetssökande sist. Kul blir det i alla fall. Hoppas jag.
Och färdtjänst dit då så klart och hem och hoppas det blir en ickegalen chaufför den här gången. Förra gången vi åkte färdtjänst var det helt hysteriskt i kvadrat. En chaufför som inte brydde sig om att gå ut och hjälpa mig att öppna dörren. Lyckades göra det själv utan att skrapa bilen med rullstolen. Så småningom masade han sig ut för att lägga rullstolen i bagaget.
På motorvägen körde han mellan 140 och 150 km per timma. Utom när han snackade i mobiltelefon (skrek och gapade snarare). Då körde han bara i 100-110. Å andra sidan höll han bara väldigt sporadiskt i ratten då. Händerna var upptagna. Den ena höll han telefonen med – den andra viftade han vilt med för att understryka det han gapade i telefonen. Ratten skötte sig själv. Färden var vinglig. Och hjärtat hoppade och skuttade i halsgropen. När vi äntligen var framme och kunde andas ut var vi helt genomsvettiga. Kallsvett.
Hoppas det inte blir en sådan chaufför igen. Jag vill ju gärna vara lugn och samlad när jag ska möta arbetsförmedlingen igen för första gången på över ett år.
Man vill ju inte vara helt panikslagen innan man ens pratat med någon arbetsförmedlare.

Bilen stulen - igen!

Natten till nyårsafton stals vår bil! Underbart avslut på skitåret 2008. Nu ser jag med tillförsikt fram emot 2009. Det kommer att bli ett underbart år. Hoppas jag.
Utan bil behöver vi ingen bensin och ingen bilförsäkring. Inga nya däck, eller bilreparationer.
Helt enkelt toppen. Och inte kan vi åka någonstans och göra slut på några pengar om vi nu skulle ha fått för oss att göra det, vilket vi inte haft råd till i alla fall.
Det blir till att åka några varv runt gården i rullstolen när man vill roa sig och få litet omväxling.
Hejåhå.
Vilken tur att man tvingats lära sig tålamodets ädla konst! Att komma fram till försäkringsbolaget för att anmäla bilen stulen tar sin tid. För alla handläggare är alltid upptagna och så sitter man där i telefonkö – igen!
Har en alldeles bestämd känsla av att jag bara under 2008 suttit i telefonkö ungefär en månad.
Telefonkö till vårdcentraler, specialister, sjukgymnaster, kommunala myndigheter, sjukhus, färdtjänst, sjukresor osv. Jag är en av Telias bästa kunder. Telefonkökund.