Gott Nytt År!

Första januari 2013. Det gamla året tog slut och det nya tog vid i samma envetna ösregn och blåst. För första gången på länge struntade jag i att gå ut och kolla raketer.
Rullade nerför rampen och vände tillbaka med det samma, eftersom jag inte brytt mig om att ta på jacka och det som sagt ösregnade. Mycket smällande och raketskjutande var det.
2012 har varit ett skitår, hälsomässigt, för Mikes del i alla fall. Det har varit jobbigt för hela familjen med honom som åkt in och ut på sjukhus hela första halvåret och sedan väntat på olika undersökningar för att konstatera vad som är/varit fel. Tror fortfarande inte de vet riktigt vad som är fel.
Vi hoppas nu, efter fem skitår, på ett bättre år i år. Hoppet är det sista som överger en, sägs det.
Nyårslöften har jag, sedan ganska många år, lovat mig själv att inte ge längre. DET löftet kan jag i alla fall hålla.
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag mig själv – och alla andra!

Abrupt uppvaknande

Vårt kök blev delvis färdigt till jul. Resten av panelen kom upp och vitrinskåp inhandlades och sattes ihop av James, liksom en hylla som passar till skåpet. Kanonfint blev det. Dessutom nya julgardiner, som James köpte på Ikea. De gamla har förkommit. Hur det nu gick till.
Mike och jag lade sista handen vid städningen i går och fixade Jansson o köttbullarna, innan vi gjorde helg.
Jan kom ner en sväng på sin årliga julvisit. I år hade han med sig Kajsa, som berättade att de hade FULLT med julklappar under granen. Och tomten hade varit där under natten och lämnat dem.

Åt middag vid 5-tiden på eftermiddagen med en lille en till. Sedan vilade vi på maten. Ja, inte PÅ maten då, utan på sängen.
Kollade litet på tv.
Kalle, tidigare på dagen, störde mig inte det minsta, trots ett par klipp i den sedan förra året. Mycket väsen för ingenting…
James kom hem vid elvatiden på kvällen och då hade vi litet julklappsutdelning (presenter från släkten i Wales, som envisas med att skicka julklappar fast vi sagt att de inte ska och vi inte skickat till dem på flera år). Det bli oftast inte så bra. T-shirtar som är för små, stickade vantar som vi inte kan använda. Tanken är god förstås. I år fick jag ett par vita stickade vantar. Hur bra fungerar det när man kör rullstol? Inget grepp alls och om det funnits grepp så hade de blivit smutsiga så fort jag kommit utanför dörren…
Halsduken däremot var kanonfin. Det låter grinigt, jag vet, men jag tycker att det är onödiga pengar. Bättre att skänka en slant till välgörande ändamål.

I morse, vid halv tio, väcktes vi av hemtjänsten som kom för att hjälpa Mike med duschen. Trodde inte det skulle vara någon dusch idag när det är juldagen, men det skulle det tydligen. Bäst att avboka duschen på nyårsdagen, så vi slipper ett abrupt uppvaknande då också.

Magsjuka, finbesök och köksrenovering...

Förra torsdagen var vi och åt julbord i församlingshemmet. På kvällen fick James gå tidigare från jobbet för han mådde dåligt. Han hann precis hem innan det brakade loss.
Jag tror inte att det berodde på julbordet – det var flera på jobbet som haft magsjuka. Och ett litet barn som kräkts i säkerhetskontrollen när han jobbade.
James var fullständigt däckad. På lördagen åkte Mike på det – så klart.
Fortfarande på måndagen hade James feber och kände sig allmänt dålig. Han gick till doktorn. Som höll på att skrämma livet ur oss. Blodproverna var konstiga, så hon konsulterade en mer erfaren läkare på vårdcentralen, som inte heller kunde komma på vad som var fel. Till slut ringde hon hematologen, eftersom hon trodde att James hade någon blodsjukdom. Där sade de till henne att skicka honom till medcinakuten. Remiss dit och ganska många timmars väntan. Nya blodprover och kisseprov. Som tur var hittade de inga fel och blodproverna var normala – förutom förhöjd sänka då. Vid halv tolv på natten var han hemma igen och vi kunde andas ut.

I tisdags kom bästa Carin och hälsade på från Örebro. Carin är dottter till en av mina allra bästa vänner. Vi hade inte träffats sedan min väns begravning 1994, då Carin bara var 16 – 17 år gammal. Det var underbart att träffa henne igen.
James och jag hämtade henne i Göteborg och körde henne tillbaka efteråt. Vi fick några härliga timmar tillsammans.

I går var James och handlade litet mer panel till köket – och golv. Han satte upp resterande panel i går kväll och idag ska han lägga golvet. Hoppas vi. Köket är urröjt i alla fall. Hade knappast räknat med att köket skulle bli klart till jul, men det kanske det trots allt blir.

Snön faller ner, tiddelipom

Snön har fallit hela dagen. Allt är inramat i ett vitt, fluffigt täcke. Katten gör väldigt korta besök utomhus. Inget jagande efter småfåglar. Ut, uträtta behov och så in igen fort som fasen. Jag förstår henne. Ibland går hon in i badrummet, men är inte överförtjust i sin kattlåda. Den går hon bara på i yttersta nödfall.
Jag har suttit och glott ut på den fallande snön. Och drömt om fina somrar… inte årets då förstås, den ingår inte i katagorin fina somrar.
Vet att jag är en grinfis när det gäller snön. Om den tycker jag inte. Det är hopplöst att köra rullstol i vinterväglag, så det blir inte av att gå ut och roa sig i snön precis.

I söndags var jag på Första adventsgudstjänst i Hindås kyrka. James kunde både köra mig dit och hämta mig. Jag älskar första advent. Bereden väg för Herran, Hosianna, Gå Sion din Konung att möta… Mycket folk, så psalmsången blev precis så som den ska vara. Härligt.
James hann få upp litet advenststjärnor, innan han hastade iväg till jobbet. I helgen är han ledig så då blir det ljusshow utanför oss antar jag. Uppskattat av grannarnas barn har jag förstått.

Magister Bruno

I går var James och jag på begravning i Hindås kyrka. Min gamle lärare och vår granne sedan många år, Bruno, begravdes. Mer fantastisk lärare får man leta efter. Jag hade honom från fjärde till sjätte klass. Han lärde mig, bland mycket annat, hur viktigt det var att sätta kommatecken på rätt ställe. Livsavgörande kan det vara.
En man som var dömd till döden i USA hade begärt nåd av guvenören. Strax innan avrättning skickade guvenören följande telegram till fängelsedirektören: Uppskjut, ej avrättning. Telegrafisten som skickade telegrammet skrev: Uppskjut ej, avrättning.
Mannen avrättades. Så kan det gå om kommatecknet placeras fel.
När jag gick i skolan, på stenåldern, skulle man sjunga upp varje termin för att läraren skulle kunna sätta betyg i musik. Första gången jag skulle sjunga upp grät jag, eftersom jag absolut inte ville sjunga (visste redan då hur illa det lät). Magistern satt vid orgeln. Han spelade och jag sjöng inte. Till slut frågade han: Vill du inte sjunga, Elisabet? Skakning på huvudet, hopknipen mun, tårar rinnande… Nej då struntar vi i det. Det får bli B- i betyg.
Varje termin upprepades proceduren. Magistern och jag i klassrummet. Vill du sjunga, Elisabet? Nej. Då struntar vi i det. Det blir B-. Blir det bra?

Det var aldrig tråkigt att gå i skolan när man hade magister Bruno. Han gjorde skolarbetet roligt och han hade en fantastisk förmåga att göra även tråkiga saker intressanta.
De senaste femton – tjugo har vi bott grannar med honom och hans fru. Han har alltid haft tid för en stunds prat, några vänliga ord. Varit uppriktigt intresserad av hur vi har det och hur vi mår. Nu finns han inte mer. Nästan 91 år gammal blev han.
Vi kommer sakna honom.

Tragikomisk kommuntjänsteman

Har idag pratat med chefen för verksamhetsområde Trafik i Härryda kommun, Björn Sundén, angående markarbetena utanför Ica i Hindås. Jag har ju sett att det legat mycket gatsten som väntar på att sättas och blir så klart orolig. Gatsten är skit! Inte bara för mig, som kör rullstol, utan också för folk som har litet svårt att gå. Snubbelrisken är STOR.
Själv har jag kört omkull med rullstolen utanför entrén på Kungälvs sjukhus på grund av trasiga gatstenar. Inte så kul.
Björn Sundén tyckte dock att så länge det inte finns något beslut om att gatsten inte får användas i Härryda kommun så är det OK att sätta det där tjänstemännen anser att det ska vara. Kontakt med Hanidkapprådet i kommunen anser han inte heller behöver tas för ett så litet arbete som utanför Icaaffären. ”Vi kan ju inte kontakta Handikapprådet varje gång en gatsten ska bytas ut någonstans i kommunen.”
Varför kör kommunala tjänstemän med en sådan von oben-attityd? Vad vinner de på att vara tykna mot kommuninnevånare som framför sina synpunkter och ventilerar sin oro över, som de anser, felaktiga beslut? Litet bättre bemötande är aldrig fel.
Dessutom verkade det som om han tyckte att jag skulle vara tacksam för att de lade gatsten och inte gjorde trottoarkanter 6- 7 cm höga i stället!
Alltså, tyst med dig bråkiga kommuninnevånare och var tacksam att vi inte gör det ännu krångligare för dig. Typ.
En dag, Björn Sundén, om du lever och får ha hälsan, blir du gammal och snubbelbent och kommer att ställa dig frågan: Varför satte vi så mycket gatsten överallt?
Under vårt samtal sade han minst tre – fyra gånger att det inte finns något politiskt beslut på att det är förbjudet att sätta gatsten i kommunen.
Tragikomisk är ordet, sade Bill till Bull. Det finns väldigt mycket som kommunen inte beslutat är förbjudet och som vi inte gör bara för att det inte finns något beslut på att det är förbjudet. Man måste inte sätta gatsten bara för att det inte är förbjudet!

Balansorganen ur balans...

I tisdags var Mike på Öron på Sahlgrenska för att göra något slags balanstest. I går var han på Öron igen för att träffa öronläkare. Hon konstaterade att balansorganet i vänsterörat var helt utslaget. Det kan vara en av orsakerna till all yrsel och balansproblem han dragits med det senaste året. Varför det har blivit så kunde hon däremot inte sia om. Högerörat var också drabbat, men inte lika mycket. Det skulle gå att träna upp så att det blir bättre. Nu kommer hon skicka brev till neurolgen så får vi se vad de kommer fram till… att det skulle behöva ta så lång tid att få reda på det här med öronen. Ett år och tre månader!

I går morse kom äntligen glädjebeskedet att Barack Obama blivit omvald till president i USA. Var vaken några timmar tidigt på morgonen – mellan två och halv fem ungefär – efter att ha vaknat och inte kunnat somna om igen. Då kollade jag litet på valvakan på tv. Valet var väldigt jämnt. Ibland ledde Romney ibland Obama. När jag vaknade igen litet senare på morgonen var valet klart och Obama stod som segrare. Tack och lov!

Happy Halloween

Skönt att vintern är här. Not. Vackert väder idag dock. Strålande sol, klarblå himmel –och himla kallt. Vi har hållit oss inomhus. Det är dåligt med vinterkläder i hallen, eller någon annanstans i lägenheten. Vinterkläderna finns i förrådet och dit tar inte Mike och jag oss. Ytterligare ett jobb för James, stackarn.
I fredags fick vi bilen besiktigad. Tack och lov var det inga stora fel. Enligt besiktningsmannen var det fel färg på blinkers bak. Men det är ju samma som suttit där sedan vi köpte bilen för två år sedan. Den har gått igenom två besiktningar utan att någon ansett att det är fel färg. Kanske att själva lamporna bleknat, eller nåt… inte vet jag, men det måste åtgärdas. Inget vi behöver åka tillbaka och visa upp dock. Tack för det.
Knappt två månader till jul – vart tog den här sommaren och hösten vägen? Regnade bort! Väntar fortfarande på sommaren. Det kan jag nog sluta med nu. Nu får jag vänta på julen i stället.
Medan vi väntar på julen, med alla James juldekorationer, kan vi glädja oss åt den här trevliga halloween pumpan som James inhandlade på Jula i fredags. (Den lyser inte bara med rosa sken, det blir både blått och grönt i intervaller. Hur tjusigt som helst!) Den 31 oktober ställer vi den i köksfönstret till alla barns stora förtjusning – hoppas vi. Sedan åker den ner igen. Halloween är inte riktigt min grej, men något får man ju göra för att glädja de små barnen. Och James.

ÄNTLIGEN - ny ramp!

I torsdags försökte jag komma i kontakt med kommunens handläggare för bostadsanpassningsfrågor för att höra om min nya ramp till lägenheten skulle bli färdig i år. Hon var inte anträffbar. Efter två försök att ringa bestämde jag mig för att skicka ett mail. På måndag eftermiddag kom ett svar att hon ”brådskat på” snickarna. Själv tror jag att hon glömt att beställa jobbbet. Men så är jag också mycket för att vara misstänksam mot myndighetspersoner.
Igår, tisdag, ringde snickaren och kom upp för att mäta och ha sig. Han sade att han skulle komma tillbaka i slutet på veckan. Det lät lovande.
I morse plingade han på dörren, innan vi ens gått upp, redo att fixa dit den nya rampen. Snabbt jobbat!
Nu är den nya rampen i durkplåt på plats. Det stora skrapgallerschabraket är borta. Tack och lov för det. Har inte testat rampen ännu, men den ser i alla fall bra ut
Nya rampen är bara litet dryga metern lång, den gamla rampen, inklusive viloplan, var närmare två och en halv meter. Skönt att slippa åbäket och att slippa gå/köra rullstol uppför gallerrampen. ÄNTLIGEN!
Det har tagit ett antal vändor det här. Först försökte jag att få kommunen att byta ut rampen men de vägrade. Jag överklagade till Förvaltningsrätt och Kammarrätt men fick avslag. Inte förrän jag drabbades av inflammation i tummens sträcksenor på grund av överansträngning, kunde de tänka sig att ompröva beslutet. Men nu är rampen bytt.
Tack för det!

En riktigt bra söndag...

Idag har James och jag varit i Bollebygds kyrka. Det var högmässa. Första gången, faktiskt, som vi var i Bollebygds kyrka. Anledningen var att vi efter gudstjänsten skulle lyssna på Stefan Martinsson, direktor och präst på Abrigo, Drottning Silvias Mödrahem i Rio, Brasilien.
Det var ett fantastiskt föredrag. Stefan berättade om det arbete bland unga gravida kvinnor som man gör på Abrigo. Skrämmande berättelser om väldigt unga, misshandlade, många gånger våldtagna, unga kvinnor som kommer till Abrigo gravida. Här får de hjälp till självhjälp, utbildning, återupprättat självförtroende...
Man blir förskräckt, förstummad, förbannad när man hör vad dessa unga kvinnor gått igenom. Men också glad när man förstår hur många som, trots dåliga odds, tar sig ur missbruk och hopplösa levnadsförhållanden till ett bättre liv för sig och sina barn.

Vår favvopräst Ola var också där för att lyssna. Att träffa honom är alltid lika roligt. En riktigt bra söndag.

Äntligen!

Jippiiiiieeeee!!! Nyss fick jag ett mail från kvinnan som jobbar med bostadsanpassning i Härryda kommun. Glädjebesked! Rampen till lägenheten kommer at bytas ut mot en ramp i durkplåt i stället för galler. Äntligen.
Däremot får jag ingen ramp på baksidan av lägenheten. Argumentet är: ”Vad det gäller montering av ramp från altanen till gräsmattan så kommer vi att ge avslag på detta då lagen om bostadsanpassning endast täcker anpassning till befintlig altan eller uteplats”.
Altanen har varit befintlig i snart tio år men bara för att vi byggt den själva kan jag inte få en ramp så att jag kan ta mig ner i trädgården. Kinkigt eller hur? Det hade väl varit för mycket för kommunen att låta mig vinna helt och hållet antar jag. Nu blev det bara en halv seger och de kan på så vis rädda ansiktet. Jag skickade mail tillbaka och uttryckte min glädje över beskedet om rampen och undrade samtidigt om jag kan få en ramp på baksidan om vi tar bort altanen och lägger stenplattor. Svar kanske kommer på det så småningom – eller inte.

Idag har Mike åkt in till Sahlgrenska för utredning. Han får stanna några dagar medan de försöker ta reda på om det är hydrocefalus (vattenskalle) han har eller inte.
Han har redan hunnit ringa hem två gånger sedan han åkte in i morse. Det är tråkigt på sjukhus, påstår han. Jag vet. Ibland är det dock nödvändigt. De har i alla fall gjort en ny magnetkameraundersökning idag. Den femte. Undrar vad de kan se den här gången som de inte sett tidigare.

Attack!

Förra fredagen fick jag muntligt besked av handläggaren på kommunen att jag förmodligen inte skulle få min ramp utbytt mot en mer lättkörd. Vilket föranledde mig att skicka ett ilsket mail till ett av kommunalråden i kommunen samt till kommundirektören. Jag valde att skicka mailet till det socialdemokratiska kommunalrådet. Det var fredag eftermiddag. Ungefär en och en halv timma senare hade jag fått ett svar från honom. Han kunde inte lägga sig i enskilda ärenden men skulle kolla så att lagar och paragrafer följts. Han hade dessutom skickat mitt mail – och sitt eget svar – till det andra kommunalrådet samt till litet andra människor i kommunen. Det kallar jag service! Kommundirektören däremot har inte hört av sig.

Nyss hade jag besök av handläggaren från kommunen angående rampen till lägenheten. Hon fick pröva att köra rullstol uppför båda ramperna och tyckte också att den till lägenheten var tungkörd. När jag lade fram en massa lagtexter och kommunens värdegrundsord för henne blev hon litet agressiv och gick i försvarsställning. Så ska de tas! Men, som kommunanställd borde hon kanske ha gått en kurs i hur man bemöter kommuninnevånare på ett respektfullt sätt. Hon försökte verkligen sätta mig på plats. Bland annat genom att tala om för mig att kommunen inte gett mig en gallerramp för att djäklas och att hon minsann jobbar med det hon gör för att hon tycker att det här med bostadsanpassning är viktigt. Jag har inte fått något definitivt avslag ännu. Det var därför hon kom för att se hur ramperna fungerar, bla, bla, bla…
Men. Den här hunden vägrar att gå tillbaka till sin korg och vara tyst! Jag har fått nog av maktfullkomliga männsikor på olika nivåer i samhällsmaskineriet.
Attack!

Framtidens paroll!

Nu är jag ilsken – igen! Har precis talat med en handläggare på Härryda kommun angående rampen in till vår lägenhet. Förra veckan skulle hon ha ringt mig på tisdagen. Det gjorde hon så klart inte. När jag ringde på fredagen för att höra varför hon inte ringt, bad hon om ursäkt fyra gånger och talade om att hon inte kunnat prata med chefen, som kommit tillbaka till jobbet på måndagen. Ringt kunde hon ju gjort ändå. Det var det hon bad om ursäkt för.
Hon skulle höra av sig denna vecka. Nej, det har hon inte gjort. Så jag ringde igen och fick veta att det nog blir avslag på min ansökan om en mer lättkörd ramp. Hon hade fått ett muntligt besked från sin chef Bertil Widén. Det är sådana här ramper kommunen använder sig av.
I Boverkets författningssamling står följande: Rampen bör ha en jämn och halkfri yta. Dörrmattor och skrapgaller, som är tunga att passera eller medför snubbelrisk, bör bytas ut eller åtgärdas på annat sätt.
Hela vår ramp är ett enda stort skrapgaller! Men sådant skiter Härryda kommun i. Boverkets författningssamling gäller bara alla andra. Tydligen.
Eftersom jag får fruktansvärd värk i mina händer bland annat av att försöka köra upp för min gallerramp hemma, kommer jag snart inte att kunna ta mig ut och in själv.
Mike, som har svårt att gå, riskerar hela tiden att snubbla på den förbannade rampen. Men det skiter Härryda kommun i.
Kanske tycker de, som stadsarkitekten i Göteborg, att bygga tillgängligt är rena talibanfasoner.
Det var mycket enklare – och billigare – förr när folk med olika sorters funktionsnedsättning gömdes undan på institutioner. Man slapp se oss och inte behövde saker och ting göras tillgängliga heller. Sådant trams som att enkelt avhjälpta hinder skulle vara avhjälpta före utgången av 2010 (vilket de inte var så klart) var inte att tänka på då.
Tillbaka till dåtiden är framtidens paroll!

Man måste tuffa till sig...

I dag fick jag äntligen tag på människan som koordinerar köerna till NPH-utredning på Sahlsgrenska (utredning av personer som misstänks ha vattenskalle). Har pratat med henne tidigare och då sade hon att Mike är inplanerad i vecka 40 – början av oktober.
Efter att jag ringt idag och undrat om han kan komma tidigare, återkom hon efter en timma ungefär och talade om att hon bokat in honom i vecka 37 i stället! Nu behöver han bara vänta två veckor till i stället för fem. Jippie!
Hon skulle skicka en kallelse. Jag talade så klart om att han inte mår så bra. Och då vips får han en ny tid.
Samtidigt som det är djäkligt skönt att processen påskyndas, blir jag vansinnigt förbannad. Att man ska behöva ringa och tjata för att inte alltid hamna längst bak i alla sjukhusköer. Det är verkligen inte ok. Vad händer med alla dem som inte har förmågan att pusha på? Så som jag alltid varit tidigare. Vänta snällt på sin tur. Inordna sig i ledet.
Mike skulle aldrig själv ringa och tjata. Tur att åtminstone jag blivit litet tuffare på äldre dar. Man måste tydligen tuffa till sig för att få någon hjälp.
Efter väl förrättat värv gick jag ut på gården en stund och satt i solen och njöt. Man får ta vara på de sista självande minuterna av sommaren (som regnade bort).

Skärpning Göteborg!

Idag var Mike på Sahlgrenska för att träffa läkare angående sin struma. Nu har läkaren äntligen bestämt sig för att Mike inte ska opereras. De ska sänka mängden Levaxsin (medicin mot struma/ för hög sköldkörtelproduktion). Förhoppningsvis ska det fungera, blir Mike sämre får han kontakta sjukvården igen…
Själv åkte jag på eftermiddagen till Göteborg med James. Han skulle undersöka sina ögon för att kolla om han kan få gjort laserbehandling för att slippa glasögon. Det skulle funka. Bara pengarna som fattas!

När James var klar åkte vi till Götaplatsen för att jag skulle få tagit id-foto till mitt handikapparkeringstillstånd. Det gamla tillståndet har gått ut och jag måste ha nytt foto (hur mycket förändras man på två år i den här åldern?) och nytt läkaintyg.
Fick skickat iväg handlingarna när vi kom hem från stan. Åkte på parkeingsböter i fredags för att vi parkerat på handikapparkering med utgånget tillstånd.
När jag var färdigfotad behövde jag gå på toaletten. Tänkte att på Stadsbiblioteket måste det finnas en handikapptoalett. Det gör det säkert också, men biblioteket var stängt för ombyggnad! Fan vad mycket trasiga stenplattor det är utanför biblioteket. Hoppas verkligen att de byts ut när de nu renoverar byggnaden. Vi körde ner i hålor hela tiden och det blev tvärstopp med rullstolen. Vid ett tillfälle for länkhjulets gummi av till hälften. Som tur var kunde James fixa det med mig kvar i rullstolen.
Vi gick till Stadsteatern för att leta toalett. Fanns ingen handikappanpassad i foajén. På väg ut stötte vi på kusin E som lotsade in oss bakvägen på teatern och där fick jag äntligen gå på toaletten! Sedan tjötade vi en bra stund med henne – så klart. Alltid trevligt att träffa släkten.

Men. Det är en prövning som heter duga att köra rullstol i centrala Göteborg. Skärpning!

Shit happens...

Idag var James och jag i stan och kollade in Kulturkalaset. Milde tid vad mycket knagglig gatsten det finns i centrala Gölteborg. Stora och små, med stora och små mellanrum. Helt hopplöst att köra rullstol på. Gustav Adolfs Torg, där det var marknad, var en pina. Hade inte James kört mig i rullstolen hade det inte funkat. Tråkigt.
Efter en vända på Torget gick vi till Kungstorget. Som sagt. Himla tur att James körde mig.
Vid Kungstorget köpte vi Fish n’chips.
Såg oss omkring litet grand och återvände till Gustav Adolfs Torg för inköp av engelsk ost – och fudge. Kändes skönt att komma ut ett litet tag. Litet mer än 300 meter från lägenheten. Det har jag inte gjort sedan jag slutade jobba i slutet på februari.
Det var en väldigt trevlig utflykt. Tills vi kom tillbaka till bilen och såg att vi hade fått parkeringsböter! Shit happens.

Vilken djäkla sketdag!

Vilken djäkla sketdag det här blev då. Först var taxin försenad en halvtimma. När jag väl kom till vårdcentralen skulle jag ha varit där 13.30 och inte 14.30 som jag skrivit i min almanacka.
Det innebar att jag inte kunde få mitt intyg som kommunen vill ha för att utfärda handikapparkeringstillstånd. Någon annan läkare fanns så klart inte tillgänglig för ett femminutersbesök!
Fast egentligen var det lika bra att jag missade läkartiden. Jag skulle gå till den läkare på Landvetter vårdcentral som jag verkligen inte gillar. Så det kunde änna kvitta. Nu väntar jag tills min ordinarie läkare kommer tillbaka från semestern i slutet på nästa vecka. Hon kan säkert skriva intyg utan att träffa mig, eftersom hon känner mig så väl. Kan ändå inte få fixat nytt foto förrän vår bil blir lagad och James kan köra mig för att få det gjort.
På apoteket fanns ingen av de mediciner jag skulle ha förutom alvedon. Så det var en helt onödig resa egentligen. Men jag fick ju åka färdtjänst och blev åter påmind om hur undrebart det är att vara pensionär och inte vara tvungen att åka färdtjänst tre – fyra gånger per vecka!

Det hjälper att tjata...

I går ringde jag, på inrådan av gode vännen Christer i Borås, för att tjata på kirurgmottagningen på Sahlgrenska. Mike skulle ha fått en återbesökstid där i januari och väntar fortfarande på den. Ringde för ett par veckor sedan också och då sade de att de var ungefär ett år försenade! I går tänkte jag bara påminna dem om att Mike väntar och väntar och väntar… att han kan komma när som helst…
Idag kom ett brev med en tid till kirurgmottagningen för undersökning av Mikes struma. Den 21 augusti ska han dit!
Ska det vara nödvändigt att man ringer och tjatar för att man ska komma i fråga för en läkartid på Sahlgrenska?

Nu får vi fortsätta tjatandet och sätta igång att tracka neuromottagningen också så kanske Mike inte behöver vänta till i oktober på inläggning för utredning om eventuell hydrocefalus (vattenskalle). Eftersom han inte mår något vidare vore det skönt att få utredningen överstökad.

Äntligen hemma...

I dag har Mike och jag varit och slängt sopor igen – och handlat. Så att James inte skulle behöva göra det det första han gör när han kommer hem från fem dagar i Stockholm.
Vi har klarat oss över förväntan själva, faktiskt. Vi har tvättat, städat, slängt sopor och handlat...
Vi klarar mer än vi tror. Städa burkar vi göra, men inte allt det andra. Vi är litet lata, tror jag. Det är så mycket enklare att be James om hjälp. Vi får nog ta och skärpa till oss. Inte utnyttja sonens snällhet.
Med benäget bistånd av hemtjänsten, som bar ut tvätten till tvättstugan och snälla grannen Kerstin, som hjälpte oss bära in tvätten, funkade det bra att tvätta själva.
Handling är inte heller några problem så länge vi inte handlar mer än vad som får plats i ryggsäcken. Och så länge det inte är snö. Det är det ganska sällan på de här breddgraderna i augsti!
Så skärpning nu!
Skönt att sonen äntligen är hemma igen i alla fall. Någon som bråkar litet och retas med oss - och bestämmer att det plötsligt är OS också på vår tv i stället för en engelsk deckare…

Åhhh vad vi är duktiga...

Nu har två tredjedelar av sommaren gått och jag väntar fortfarande på att sommaren skall komma! Visst, i förra veckan hade vi fyra fina sommardagar, men sedan tyckte väl den som bestämmer över vädret att vi fått nog av finväder och satte in en stöt av det gamla vanliga regnvädret.

Idag har Mike och jag varit så himla duktiga. Klapp, klapp på axeln. Först röjde vi i sovrummet och hängde upp kläder som blivit liggande i en stor och bra fåtölj. Där låg en massa annat också som vi sorterade upp och placerade på ett bättre ställe. Nu ser man att där står en stol och inte bara ligger en hög med lakan, plädar, kläder, kuddar, plastpåsar… Ser riktigt trevligt ut i sovrummet nu. Inte nog med detta. Sedan tränade vi en dryg halvtimma innan lunch och efter lucnh gav vi oss ut på promenad (i våra rullstolar).
Vi körde ner till soptunnorna för att slänga en skräppåse och sedan körde vi runt Icas parkering och backen upp vid Ica. Den är seg den backen, så där fick vi backa för att ta oss upp. Då kan man hjälpa till med benen och sparka sig upp.

I morgon ska vi tvätta. James är i Stockholm resten av veckan och då får vi både slänga skräp och tvätta själva.

Det verkar som om min orkidé (älskade Kerstins orkidé) ska till att blomma om igen! Det känns stort. Har aldrig någonsin tidigare lyckats få en orkidé att överleva mer än max ett par månader och nu blommar den här om för andra gången. Måste vara Kerstin som håller ett vakande öga på den från sin himmel…

Avväpnande svar...

I går kväll tvättade Mike och jag själva! Delvis i alla fall. Ut till tvättstugan i varsin rullstol. Mike med tvättkorgen i knät. Hur han bar sig åt vet inte jag, fast han har ju långa armar, men han lyckades låsa upp och öppna dörren till tvättstugan, sittandes i sin rullstol. Med gemensamma krafter fyllde vi tvättmaskinerna och fick i tvättpulvret. Sedan körde vi hem igen. James skulle tvättat, som han alltid gör, men hade tagit ett extrapass på jobbet och vi behövde rena kläder alla tre. Mike och jag lyckades också ta hand om tvätten när den var färdigtvättad. In i torktumlare och upp i torkskåp…
Strax före tio kom James hem och tog över ansvaret för resterande tvätt och för intransport. Det kändes skönt. Och det kändes skönt att trots allt ha fixat det vi gjorde.

Idag när jag satt vid min dator i vardagsrummet hörde jag ett klampande utanför, på altanen. Jag öppnade bakdörren och fick syn på en liten kille som gick (klampade) omkring där ute. Jag kände en lätt irritation. Pojken är rätt så nyinflyttad i området och verkar vara litet av ett frö…
De har hela gården och lekplatsen att vara på och behöver inte nödvändigtvis leka på min altan. Tyckte jag. (Sände en tanke till älskade Kerstin i sin himmel. Hon tyckte jag var grinig när jag sade till ungarna att inte cykla över min ramp på framsidan och nästan välta omkull henne när hon var på besök hos mig). Jag sade till honom att han inte fick vara på min altan och leka. Att de fick leka på lekplatsen.
”Men här är litet fint”, blev det avväpnande svaret. Ooops! Vad säger man?

En rullstol till...

I förrgår eftermiddag fick Mike sin rullstol. Igår kom arbetsterapeuten för att justera inställningen på den. Det här gick ju fort. Från fredag till måndag eftermiddag och så var rullstolen på plats. Skönt att något funkar. Nu håller Mike på att bli vän med rullstolen. Det är mycket bang och skrap mot skåp, dörrar och dörrkarmar. Men det blir väl snart bättre.
Vi har lyckats få till ett system för två rullstolar igen i sovrummet. Det funkar ganska bra.
Just nu sitter Mike ute på gården i sin rullstol och tjatar med alla som går förbi, lägger sig i litet av varje och mår rätt gott åt att vara litet delaktig igen. Skönt.
Själv har jag tränat litet inne. Det går också bra.
Idag ska James sätta panel i köket. Kanske blir det äntligen gjort. Eller inte. Just nu är det tv som gäller och sedan är det säkert något annat program som han måste se. Jag tar det hela med ro. Det blir när det blir. Fast visst vore det skönt att få bort paketen med panel som ligger på vardagsrumsgolvet…

Bästaste doktorn...

I tisdags åkte Mike in till sjukhuset igen. Han var så yr att han inte kunde gå med rullatorn ens. Ambulanspersonalen kollade blodtrycket på honom. 100/60! Det lät väldigt lågt tyckte jag, men på Mölndals sjukhus tyckte de inte det var så märkvärdigt. Tyckte inte det var något som behövde utredas vidare. Han står ju på väntelista för utredning angående vattenskalle – och då behövs inga andra utredningar. Tydligen. Han skulle kunna dö i något helt annat utan att sjukvården bryr sig eftersom han väntar på utredning för hydrocefalus. Ambulanspersonalen kunde knappt få över honom från arbetsstolen till båren när de hämtade honom. Några timmar senarte skickades han hem igen – utan ens sin rullator som stöd!
Man blir så frutkansvärt trött av detta.

Onsdagen ägnade jag åt att ringa runt till arbetsterpeut/rehab och sedan vårdcentralen för att få ett intyg att Mike behöver en rullstol. Läkaren var sjuk (!) så hon kunde inte ordna ett intyg då, men sköterskan hoppades att doktorn skulle kunna fixa det på torsdagen.
På torsdagen ringde jag till vårdcentralen igen för jag ville ha ett samtal med vår bästaste doktor. Hon ringde på fredagen och vi pratade om Mike. Hon tyckte vi skulle beställa tid för blodtryckscheck. Medcinerna han äter kan påverka blodtrycket och då kan de behöva justeras.
Det kändes skönt med någon som lyssnade! Och som brydde sig. Hon är fantastisk vår bästaste doktor.

Världens bästa sjukvård?

I fredags kväll ramlade Mike i köket. Han slog huvudet i köksbordet när han föll. Larmade Hemtjänsten, som rycker ut med EN (!) person för att hjälpa honom upp. Inte ens om Mike varit normalviktig hade hon själv klarat att hjälpa honom upp. Hur tänker de som planerar/politikerna?

Mike kände att han ville åka till sjukhuset eftersom han slagit i huvudet så jag larmade ambulans, som kom så småningom. Goa killar, som med rejäl ansträngning lyckades få upp Mike på båren. De lovade att ta väl hand om Mike och tyckte jag skulle ta ett glas rött…

De for i väg med honom till Sahlgrenska där han blev liggande på en brits i åtta timmar. Först i korridoren, sedan i ett rum med en larmklocka som inte var inpluggad. Efter åtta timmar kom en läkare och tittade på honom, konstaterade att det var samma symptom som det brukade vara och tyckte att han kunde åka hem igen! Att Mike slagit i huvudet när han föll var inget som läkaren tog särskilt allvarligt på. Det är smällar man får ta!

Vid sjutiden på lördag morgon kom Mike hem, helt slut efter en natt på sjukhuset.
Hejåhå. Världens bästa sjukvård?

Trevlig midsommar!

I går var det sommarsolstånd. Och vilket sommarsolstånd det var. En helt underbar sommardag följd av en lika underbar kväll. Mike och jag åt sen kvällsmacka på altanen och kostade på oss ett glas rött för att fira årets längsta dag. Inte ett knott. Inga mygg. 15 plusgrader. När sommarsolståndet övergått i midsommarafton drog vi oss – ganska motvilligt – in igen. It was an enchanted evening.

Midsommarafton bjuder inte på lika vackert väder. Molnigt – so far – men inte särskilt kallt i alla fall. För en gångs skull är James ledig en storhelg.
Förra Midsommarafton firade Mike och jag med grannen Doris (danska), genom att käka jordgubbstårta och dricka Ålborgs Jubileumsakvavit. Det var trevligt. Ålborgs är inhandlad – men någon jordgubbstårta blir det inte i år. Och inte danskt gemyt. Det får bli svenskt/walesiskt i år.

Har just tvättat färskpotatisen och ställt in laxfilén i ugnen. Ålborg på kylning. Laddat med sill. Det ska nog bli bra det här. Trevlig midsommar!

Ett av världens underverk...

82.06.03.09.32 begåvades världen med ett nytt underverk – och jag drabbades av den allra största kärleken. Kärleken till sitt nyfödda barn. James föddes på Mölndals BB. Förlöst via kejsarsnitt. Själv var jag nersövd och fick inte uppleva underverket förrän många timmar senare då jag rullades ner från salen till den avdelning där barn som förlösts via kejsarsnitt – och för tidigt födda barn – låg.
Själv låg jag på uppvakningssal och tog tacksamt emot morfinsprutor med jämna mellanrum för att minska smärtorna i magen. Så småningom kördes jag tillbaka till avdelningen där jag skulle ligga. Sent på eftermiddagen fick jag äntligen chansen att se min nyfödde son.
Underverk är bara förnamnet på det rödflammiga knyte som lades på min arm. Tårarna strömmade på mig, som om någon vridit på en kran. Hormonsvallning på högsta nivå.
Frampå kvällen fick James komma upp till min avdelning. Tack och lov så behövde vi inte vara skilda åt så länge.
I dag firar han sin 30-årsdag med att jobba från 11-21.30. Här hemma firade vi med alkoholfritt bubbelvin och laxmacka till frukost innan han for i väg till jobbet.
Hoppas du får en toppenfödelsedag och att flygrenärerna är snälla mot dig när de ska passera säkerhetskontrollen idag!

En arbetsdag på Sahlgrenska...

Idag har Mike varit på Sahlgrenska hela dagen. Tre läkarbesök hos tre olika läkare. Skönt att han håller sjukvården i Göteborg sysselsatt. Man får dra sitt strå till stacken så gott man kan.
Det började klockan nio i morse med besök på neuromottagningen hos en, för Mike, helt ny neurolog. Ingående i det så kallade NPH-teamet (normal pressure hydrocefalus). På svenska: De som jobbar med folk som utreds för vattenskalle. Läkaren var inne på att det är vattenskalle Mike lider av.
Läkaren på akuten, som tidigare i maj månad, skickade hem Mike för att hon ansåg att han hade kräksjuka, hade skickat remiss till NPH-teamet. God bless that doctor! (Som vi tidigare tyckte var en idiot). Äntligen halkade någon ur hjulspåret Stroke.
Nu ska de gå vidare med undersökningar för att konstatera om det är vatttenskalle och om det är det ska de operera in en shunt, som avleder överflödig vätska från hjärnan.

Efter neurologbesöket var Mike hos urologen (mycket loger är det) klockan tio. Läkaren var mycket nöjd. Såret efter testikeloperationen har läkt väldigt bra. Det finns inte längre någon blödning i magen. Mage och bröst, som undersöktes med datortomgrafi några veckor efter operationen, var helt ok. Frid och fröjd alltså.

Kvart i två hade Mike tid till neurolog numero två. Strokeläkaren. En rakt-på-sak-and-skip-the-crap-doktor. Även han var inne på att det var dags att överge ”stroke-spåret” och trodde att det kunde vara vattenskalle. Och så sade doktorn till Mike att han var för fet. Rakt på så där.
”Hur mycket väger du?”
”115”
”Hur mycket skulle du vilja väga?”
”85 – 90”
”Varför väger du inte det då?”
Ja, det är sådant vi också undrar över. Tänk att bara kunna önska sig en vikt och så vips får man den vikten. DET vore en nåd att stilla bedja om.

Efter en mycket tröttande – och omtumlande – dag kom Mike äntligen hem vid fyratiden. Åtta timmar efter att han åkte hemifrån. Ett helt arbestpass.

Tvättbart...

I går var vi i Stora staden (Göteborg) och for runt för att kolla på panel och golv till köket. Varmt var det och skittrötta blev vi...Inte bästa dagen att välja att sitta i en varm bil. Dessutom blev vi färdiga lagom till eftermiddagsköerna. Och vi var på Hisingisland och skulle hem till Hindås. Det tog sin lilla tid kan jag väl säga. Vi fick i alla fall köpt panel till köket. Det blir säkert fint när det blir klart. Och jag behöver inte bli hysterisk för varje litet skvätt som träffar väggen. Det går att torka av. En vanlig papperstapet är inte så käck att ha i köket bredvid diskbänken – men det är så Förbo tycker att det ska vara!
Det tapetserades om strax före jul. Ett par veckor senare upptäckte jag den första fläcken på tapeten. Inte sååå kul. Tidigare hade vi en plastskiva som täckte tapeten på det mest utsatta stället, men den hade gått sönder och vi hann inte köpa någon ny innan fläcken på den nya tapeten var ett faktum. Sedan dess har det kommit en del nya fläckar och då är det inte någon idé att sätta upp en genomskinlig plastskiva. Men som sagt panelen som ska upp går ju att torka av – och täcker dessutom redan befintliga fläckar. Fiffigt. Det är lika varmt idag som i går – men idag är vi bara hemma och latar oss...Det kan man göra när man är pensionär! Ja, James är inte pensionär så klart, men råkar vara ledig i dag också...

MONSTERSPINDEL...

I dag stod jag öga mot öga med en MONSTERSPINDEL. Eller låg snarare. Hade lagt mig på sängen för att vila en timma, innan jag skulle iväg på möte i Handikapprådet i Mölnlycke. Glasögonen låg på nattduksbordet. Jag vände mig och tittade upp i taket. Fick syn på en stor mörk fläck. Tände sänglampan och tog på mig glasögonen – och fick syn på MONSTRET. Som stirrade på mig med lömsk blick. (Så uppfattade jag det i alla fall). Så snabbt har jag inte kommit ur sängen sedan jag hamnade i rullstol! Lurviga jättespindlar är inte mina favoritdjur precis. Jag rullade ut till klädkammaren och lyckades dra ut dammsugaren och plugga in den. Mike fick i uppdrag att attackera MONSTRET med dammsugaren. Spindeln var STOR men kunde inte stå emot sugkraften från dammsugaren. Efter väl förättat värv lyckades jag baxa in dammsugaren i klädkammaren igen – och stänga dörren om den. Hoppades att MONSTRET inte skulle kravla sig ut ur dammsugaren – och klädkammaren – och komma och utkräva hämnd. Sedan åkte jag på möte.

Konstig kräksjuka...

I måndags åkte Mike iväg till sjukhuset igen! Han hade börjat bli litet yr på lördagskvällen. På söndag eftermiddag ramlade han i vardagsrummet. Rakt ner i soffan som tur var. I måndags kräktes han (en gång) och var jätteyr. Domningar, känselbortfall och svaghet i arm och ben. Så småningom övertalade jag honom att åka in till sjukhuset. Skickade efter ambulans som kom efter en och en halv timma ungefär. Ambulanspersonalen tyckte att han borde direkt till avdelning (stroke) men när de kontaktade sjukhuset ville de inte ha upp honom på någon avdelning eftersom han kräkts! Det blev akuten på Sahlgrenska. Där behandlades han som paria. De satte en lapp med isolering på dörren, personalen hade handskar, ansiktsmask och plastförkläde på sig när de var inne hos honom. En ung läkare kom och konstaterade att han hade kräksjuka (!) trots att hon läst hans journal där det ju står att han åkt in vid ett flertal tillfällen med likadana symptom. Men just den här gången var det kräksjuka tydligen! Så hon skickade hem honom igen. Fortfarande lika yr med domningar, svaghet, känselbortfall... Ibland blir jag väldigt tveksam till svensk sjukvård. Har man väl lyckats ta sig igenom nålsögat och blir inlagd på sjukhus finns det excellent sjukvård att tillgå. Problemet är att ta sig dit. I går ringde jag Sjukvårdsrådgivningen för att höra vad kräksjuka ger för symptom. Yrsel kan man få om man varit kräksjuk en längre tid och förlorat mycket vätska, men inte domningar, känselbortfall, svaghet i arm och ben...Jag undrar var doktor X fick sin läkarlegitimation någonstans.

Hur kunde det bli så här...?

Man ska inte ifrågasätta gamla tanters teknikkunnande. Inte i allmänhet. Men mitt bör definitivt ifrågasättas. Jag skulle aldrig ha köpt en anvancerad, intelligent, telefon (android) som man kan byta språk på. Har lyckats byta ut svenskan mot ett språk jag inte förstår ett skit av och nu kan jag inte hitta tillbaka till svenska igen! Tekniknörd är bara förnamnet. Jag som bara skulle byta bakgrundsbild, trodde jag. Hur kunde det bli så här? Min 65-årsdag har kommit och gått. Det var en liten trevlig tillställning. Tre gamla arbetskamrater från Borås kom och uppvaktade. Liksom min syster och svåger samt Ingrid och Claes. Riktigt trevligt var det. James var med en stund, men skulle iväg och jobba sedan. Frampå kvällen kom min lillasyster och uppvaktade med en blomma. Dagen efter min födelsedag, den 22 april, gick vi en ny runda i huset för att dela prylar. Mycket prylar är det. Valborg och Första Maj kom med rena sommarvädret. Ovanligt. Ovanligt trevligt också. Vi har käkat frukost på altanen och njutit i fulla drag. Igår serverades kvällsfikat där ute också och det blir så i kväll med. Man får passa på så länge det är fint!

Majblommedags...

Ytterligare ett litet inlägg idag. Nu är det dags för majblommorna! På eftermiddagen plingade det ganska uppfordrande på dörren. Jag rullade ut i hallen för att öppna. Utanför stod två tjejer – en med en liten grön väska – och jag insåg genast att det var majblommedags.
Den äldre flickan bor i vårt område. Den lilla tjejen, som hade hand om väskan, undrade om jag ville köpa majblommor. Jag sade att jag skulle kolla om jag hade några pengar hemma. Tillbaka till sovrummet där plånboken låg. Jo, det fanns pengar. Passade på att fråga Mike om han också ville ha en majblomma.
När jag rullat ut i hallen igen sade den lilla tjejen: ”Vi tycker så synd om dig, så du får välja vilken blomma du vill gratis plus det du köper”.
Är dom goa eller? Jag blev hysteriskt full i skratt, men var tvungen att hålla mig tills de gått.
Jag förklarade att de inte kunde ge bort majblommorna. Då skulle inte redovisningen till skolan stämma. Det förstod hon.
Denna lilla tjej, med det stora hjärtat, gick i nollan. Ska de fylla sju i år då eller? Inte särskilt vuxna för att handskas med en massa pengar tycker jag. Majblommorna är inte precis billiga nu för tiden. När jag sålde majblommor – för hundra år sedan ungefär – kostade de 25 öre styck. Nu kostar de en tjuga tror jag. Jag slog på stort och köpte två majblommepins. Det blev en hundring jämt. Märk väl att jag bestämt mig för pins-varianten innan det lilla hjärtegrynet erbjöd mig vilken majblomma jag ville, helt gratis!

Mycket prylar är det...

I lördags var vi uppe i huset för att dela prylar vi fyra syskon. Det var jobbigt som sjutton. Fast det gick betydligt bättre än jag befarat. Jag hade oroat mig i onödan – som så många gånger förr. Men mycket ilska och andra känslor vällde upp när man såg huset inifrån igen – och alla prylar.
Eftersom jag inte har så mycket plats valde jag mindre prylar bland annat två rokokostolar och ett litet sybord samt ett par blå porslinslampor. Morfar gjorde lamporna av två porslinskrukor som pappa köpt med sig hem från Ostasien någonstans. Sådana man sålde syltad ingefära i. De fanns alltså med redan på Birkagatan i Göteborg och innebar nostalgi plus plus för min del. Tog också en litet halvtrasig porslinsskål med lock. Den brukade mamma ha karameller i. När jag var liten och låg sjuk fick jag ta EN karamell ur den när jag tagit min fruktansvärt illasmakande medicin. När mamma återgått till köket på pensionatet och lämnat mig åt mitt öde, i min säng i annexet, brukade jag smyga upp, klättra upp och ställa mig på armstöden till en fåtölj som stod framför chiffonjén. Väl uppe sträckte jag mig på tå och lyckades nå karamellburken som stod längst upp, där försåg jag mig med ytterligare en karamell eller två. Sån var jag!
Det blev också några tavlor som min morfar och morbror målat. Glädje över dem.
Vi orkade inte hela vägen så vi får ta en vända till med delning, innan vi släpper loss alla våra barn i huset.
Idag har Mike åkt till Sahlgrenska igen för att ta prover. Han har fortfarande inte fått något svar från sjukhuset på vad det var för fel på den bortopererade testikeln. En vecka skulle det dröja innan han fick besked. Visst det har varit påsk, men idag är det TVÅ veckor sedan operationen. I går fick han ett papper som talade om att läkaren som opererade skall ringa honom den 4 maj. Över en månad efter operationen! Bra jobbat Sahlgrenska.
Snön lyser vit på taken
(endast tomten är vaken...)
Och det är den 17 april. Heja, heja!

Dyster spådom...

I går var Mike på Sahlgrenska för att ta prover. Något slags hormonprov. Han har, precis som kvinnor i övergångsåldern, drabbats av svettningar av och till. Det var väl något som ingick i paketet med att ta bort den ena testikeln kanske. Provtagning en vecka efter operationen – och 14 dagar efter – var inplanerat från början.
Vad som inte var inplanerat var att han skulle få en stor blödning i magen, där de gick in för att ta bort den sjuka testikeln. De senaste dagarna har han haft mer ont än när han kom hem nyopererad. Magen har sett ut som om han blivit sparkad. I måndags var den också hård och svullen.
När han ändå var på Sahlgrenska gick han upp till urologmottagningen som – på nåder och ganska motvilligt – bestämde sig för att titta på honom. När sköterskan såg hans mage skickade hon efter jourläkaren som kom och undersökte honom. De gjorde ett ultraljud och kunde utesluta infektion. Enligt läkaren hade Mike en stor blödning i magen – något som kroppen själv får ta hand om. Och: ”Det kan bli mycket värre innan det blir bättre!” sade läkaren uppmuntrande.
Idag mådde Mike litet bättre i sin mage – får hoppas att det håller i sig och att läkarens dystra spådom inte slår in!

Inte mycket sömn...

I Torsdags var jag hos tandläkaren. Enligt kvittot fick jag rådgivning, fluorsköljning och professionell rengöring av tänderna. Det kostade 145 spänn. Själva undersökningen, som tog cirka 15 minuter, samt 4-5 röntgenbilder kostade 880 kronor. Jag ifågasätter starkt de 145 kronorna. Det enda tandläkaren gjorde var att fråga om jag sköljer med fluor! Det var en dyr fråga tycker jag. Om tandläkaren vid något annat tillfälle kommer att ställa frågor, vill jag först veta vad de kostar. Det är dyrt nog att gå till tandläkaren utan 145-kronorsfrågor!

I natt har vi inte sovit många timmar. Oro inför Mikes operation i morgon. Dessutom höll en liten mus oss sällskap. Om Tussie haft med sig den in vet jag inte men inne var den och katten satt och vaktade. Både i det till bredden överbelamrade sovrummet och sedan ute i hallen vid skohyllan, dit musen tog sin tillflykt. Och jag gick upp och satte mig vid datorn vid halv fyra, eftersom jag inte ville dela sovrum med en mus. När James körde Mike till sjukhuset vid halv sju gick jag in och lade mig i James rum och stängde dörren. Äntligen litet sömn.

Idag har Mike opererats. Den ena testikeln är borttagen. Nu kan han inte kissa! Men de skickade hem honom från sjukhuset ändå. Med kateter och inbokat återbesök i morgon. Man kan ju tycka att det hade varit smart att behålla honom på sjukhuset i stället – men så enkelt ska man inte ha det. Hur skulle det se ut. Nu blir det en ny resa till Sahlgrenska i morgon. Det är roligt nästan jämt.

Tuffa tider...

I lördags var Mike och jag och provade ut nya glasögon. Första gången på sju år!!! Inte konstigt att man börjat se litet suddigt. I vanliga fall har jag bytt glasögon vartannat eller vart tredje år. Men det fina erbjudandet progressiva glasögon för 795 kronor gällde så klart inte oss. Våra glas kostade mer, så priset för våra glasögon blev litet drygt 2000 kronor per styck. Häpp!

Det är tuffa tider för närvarande. Tidigt i går morse, vid halv sextiden, opererades älskade Linda (kusinbarnet som James kallar storasyster) på Sahlgrenska sjukhuset. Levertransplantation. Fy vad oroliga vi var alla tre här hemma. Operationen gick i alla fall bra, men hon har en tuff tid framför sig. Vi ber för hennes tillfrisknande.

I morgon ska Mike in och operera bort den ena testikeln, som de hittat en tumör i. Hela tiden är det något man oroar sig för. Tänk om allt plötsligt skulle bli lungt och skönt och väldigt bra på hälsofronten. Då skulle man väl oroa sig för det!
James har tagit ledigt från jobbet i morgon för att kunna köra – och hämta – Mike. Operationstiden är satt till halv åtta på morgonen. Om allt går som det ska får Mike åka hem igen på eftermiddagen.

Idag har jag varit och klippt mig. Det var skönt att bli av med det ”långa” håret!

Uppkopplad...

I tisdags var jag på årsmöte i Handikappkommittén i Härryda kommun. Blev vald till styrelsesuppleant – och vald till styrelsesuppleant i Handikapprådet i kommunen också. Ett något tyngre uppdrag eftersom rådet också består av politiker och tjänstemän. (Där har man större chans att påverka direkt).

Första mötet i Handikapprådet i torsdags, missade jag eftersom jag var uppkopplad från torsdag middag till fredag middag. Inte mot internet utan mot en monitor på MIVA (Medicinsks intensivvårdsavdelning) på Mölndals sjukhus. Laga förfall alltså.
Mådde inte så bra, med smärtor i bröstet och svettningar. Åkte in till akuten och de beslutade att behålla mig på sjukhuset över natten. Blodtrycket var högt när jag kom in – hade väl lyckats jaga upp mig rätt bra.
I mitt rum på sjukhuset fanns två monitorer, en där alla patienters kurvor visades (rumsnummer – inte namn så klart) och en som bara visade min kurva. Det var som att ligga och titta på tv. Om jag gjorde fottramp i sängen steg pulsen – när jag slutade sjönk den till cirka 70 igen. Det höll jag på med en stund för att roa mig själv. Kollade envist på kurvorna på skärmen. En del kurvor såg väldigt konstiga ut. På någon gick alla stolpar neråt, på någon annan såg det ut som om det var väldigt långa hopp mellan stolparna. Min kurva såg jämn och fin ut – tills den plötsligt började hacka. Genast kände jag mig dålig. Inbillningens makt är stor. Det visade sig vara en elektrod någonstans på kroppen som lossnat. Häpp!
På fredagens rond sade läkaren att jag kunde åka hem. Med allra största sannolikhet hade mina besvär inget med hjärtat att göra. De hade tagit två blodprover med några timmars mellanrum för att kolla om jag haft en infarkt men det hade jag inte. EKG:t var bra, blodtrycket var ok. Så det var bara att packa ihop och åka hem.
James hämtade mig – så klart.

Önskedrömmen som gick upp i rök...

I går fick jag besked från Härryda kommuns arbetsterapeut att jag inte får någon lättare rullstol. Så gick den önskedrömmen upp i rök! Det var ju bara en chimär från början till slut. Egentligen insåg jag väl det, men hoppet levde ändå tills beskedet kom.

Än kan jag kontakta försäkringskassan och försöka få min bil anpassad så att jag på något enklare sätt kan få in min rullstol i bagaget på bilen. Men efter att jag fyllt 65 tar kommunen över helt och hållet och då får man tänka sig andra alternativ till att köra själv. Färdtjänst till exempel – sade arbetsterapeuten! Som om DET är något alternativ. De kommer nästan aldrig i tid. Det kostar mycket pengar för kortare sträckor. Jag kan bara åka inom Härryda kommun – och angränsande kommuner. Kan alltså inte ens åka till Borås, till exempel, om jag skulle vilja det. Det är väldigt mycket begränsningar, men det skiter väl kommunen i.
För mig att hålla på att åka Färdtjänst är inget billigt alternativ för kommunen heller i långa loppet. På ungefär fyra månader har de tjänat in min (dyrare) lättare rullstol om jag skulle utnyttja alla mina färdtjänstresor per månad. Se där litet för ekonomerna att bita i.

Från 1 mars är jag inte längre medlem i Journalistförbundet. Att bli pensionär känns toppen. Att lämna Journalistförbundet efter nästan 45 års medlemsskap - DET känns konstigt!

Man klarar mer än man tror...

I förra veckan utsågs Jan Eliasson till FN:s vice generalsekreterare. Om det tycker jag! Bättre man på rätt plats hittar man inte.

I måndags, när vår favvopräst Ola var här och hälsade på, ramlade min tillfälliga framtand ut. Hur kul var det då? Vi hade väldigt trevligt när Ola var här i alla fall. Han är inte riktigt som andra präster jag känner, men är en vänlig, empatisk och humoristisk människa.

I går fick jag ny snabbtid hos tandläkaren. James hjälpte mig dit – och hem. (Det är litet svårt att ta sig in med rullstolen själv). Tandläkaren satte dit en ny tillfällig framtand, som jag hoppas ska sitta längre än en vecka! Jag behövde i alla fall inte betala 750 kronor till. Det kostade gratis. Tack och lov!

Jag har börjat mitt pensionärsliv med att försöka komma igång med träningen. Fyra av de senaste fem dagarna har jag tränat och det känns väldigt bra. Litet benträning. Uppresningar utan stöd, armträning och balansträning. Gåtränar utan stöd. Korta, stapplande pingvinsteg med armarna utåt, bakåt för att försöka hålla balansen. Går/stapplar mellan rullstolen och trädgårdsbordet på altanen. Bara litet drygt en meter åt gången, men nu fixar jag 10 – 15 gånger per träningspass. Det är jag ganska nöjd med.
Efter att ha följt tv-programmet Mot alla odds – där ett gäng människor med olika funktionsnedsättningar tar sig 150 mil genom Afrikas djungler och öknar – inser man att man faktiskt kan klara mer än man tror. I går visades sista programnmet. Tårarna rann på mig när de äntligen var framme vid Skelettkusten och kunde kasta sig i havet efter väl förrättat värv. Vilket imponerande gäng!

Tid för tjöt...

Jippie! Fått en provisorisk tand av tandläkaren för 850 spänn. Sedan blir det en krona (tandkrona) à cirka 6 000 spänn! Och då är inget av allt annat som behöver göras med gaddarna inräknat. Det är roligt nästan jämt.
I fredags, efter Tusses begravning, tappade jag halva min ena framtand. Det var inte så kul.
Begravningen gick bra. Mike var inte med eftersom han var kvar på sjukhuset.
Senare på dagen bestämde de sig för att skicka hem honom så han kom hem vid halv fem på eftermiddagen.
Pia, James och jag var hos Fia och Uffe en stund. Vi blev bjudna på middag och mitt i maten ramlade halva min tand ut. Tuggade inte ens på något hårt. Den bara lade av utan vidare.
Som Pia sade senare på kvällen: ”All I want for Chrissstmass iss my two front teeth...”
I lördags fyllde Mike år och Pyttan och Elmer kom ner och drack en kopp kaffe och tjötade litet. Sedan körde de Pia till Göteborg där hon skulle ta tåget tillbaka till Stockholm.
De har varit ett par fantastiskt trevliga dagar, trots begravning, då Pia varit här och vi haft tid att tjöta. Så mycket har vi inte tjötat sedan vi var riktigt unga.

Det är roligt att bråka...

I måndags – och i tisdags – mailade jag till AF Härryda för att höra om det var OK att ta ut mina innestående 20 lediga dagar i mars månad så att jag får ut dem innan jag går i pension. I går fick jag svar att det var OK. Jag kunde inte motstå frestelsen att skicka nytt mail till min handläggare H för att fråga vad som hände med enkäten som jag och min praktikanordnare skulle fylla i. Förra våren när Uppdrag granskning granskade Jobb – och utvecklingsgarantin Fas 3, blev det brandkårsutryckning från AF Härryda. För första gången sedan jag började min praktik elva månader tidigare hörde de av sig och ville träffa mig och anordnaren – Björketorps församling. Vi hade ett möte och fick då veta att H skulle skicka ut en enkät som vi skulle fylla i. Sedan dess har vi väntat. Åtta månader! När rabaldret efter tv-programmet lagt sig hände inget mer.
Jag påpekade också för henne att jag stavar mitt namn Elisabet utan h. Skriver under alla papper och mail med rätt stavning. Ändå envisas AF:s handläggare med att stava det med h. Jag undrade varför.
I dag fick jag svar från H. Hon talade om att hon valt att inte skicka ut enkäten eftersom jag går i pension! (Nu ja – inte för åtta månader sedan!) Bull!
Mitt namn var dock rättstavat i alla fall – en seger.
Åh, vad det är roligt att bråka!

Hopp om VÅR!

I går fick jag besked av Försärkingskassan att jag kan plocka ut 20 lediga dagar. För att vara riktigt säker frågade jag: ”Jag har alltså rätt att ta ut mina 20 lediga dagar, även om jag slutar mitt program (jobbpraktik) siste mars?”
”Nej, du har inte RÄTT att ta ut 20 dagar, du har MÖJLIGHET att göra det. Arbetsförmedlingen måste godkänna att du tar ut dem!” Fick jag mig skrivet på näsan. Så det så. Plats! Sitt! Tillbaka till korgen! Kräla in under stenen igen! Skönt att man får veta sin plats också så här i de sista skälvande sekunderna av sitt yrkesverksamma liv. Tack för det Försäkringskassan.



I dag har jag varit ledig. Mike och jag fikade på altanen. Första gången i år. Det fanns en liten snöfri fläck precis utanför altandörren. En ocn en halv gånger en meter ungefär. Där knödde vi ihop oss med varsin kopp kaffe och skorpa. Plus ett halvt äpple var. Vilka sportlovsmänniskor vi är!
Vi satt ute i en timma. Solen sken, fåglarna kvittrade och himlen var knallblå. Och så takdropp från balkongen ovanför. Praise the Lord. Det finns hopp om VÅR!

När Mike skulle in igen drabbades han av en yrselattack och höll på att ramla omkull. Sedan var det bara för honom att inta sängläge. Han som mått bra i över en vecka nu. Skit också!

Indiskt (rep)trick...

För några dagar sedan fick jag ett telefonsamtal från en engelsktalande man med indisk accent. Han påstod att min dator var under attack och att den kunde crascha när som helst. Han frågade om jag satt vid datorn, vilket jag råkade göra. Sedan började han prata om att guida mig för att avhjälpa felet, men då satte jag stopp. ”OK it is your decision, but don’t blame us if your computer crashes!”
Efteråt funderade jag litet över hur fräcka folk är. Hur många går på en sådan här uppmaning? Själv tyckte jag att det var väldigt märkligt att Microsoft skulle ringa runt till alla (?) sina användare för att påtala att de hade fel på sina datorer. Litet läskigt känns det ändå. E-mail som talar om att man vunnit 7 miljoner pund eller liknande är ju inte helt ovanligt men det här tricket tog bedrägeri till en ännu högre nivå av fräckhet!

Det snöar och är 8 minusgrader. Inne är det 19 – plus! Inte så varmt så att man svettas precis.
Men man får vara tacksam att det inte är ännu kallare i lägenheten. Den här vintern har vi haft hyfsat varmt – om man jämför med förra vintern. Ibland har vi haft 21 plusgrader inne och elementen har inte varit helt kalla som de var förra året. En liten förbättring alltså. Kanske beror det inte på att Förbo fixat värmen utan på att vintern inte varit lika sträng i år.

Hindås kyrka 100 år!

Hindås kyrka 100 år! Som tur var var James ledig och kunde köra mig till kyrkan så att jag kunde vara med i firandet. Färdtjänsten hade nog inte lyckats med det. Här var inte skottat på gården när vi skulle åka klockan 20 i ll. Men James fixade det – så klart! Han är värd sin vikt i guld den pojken. Och det vill inte säga litet.


Det var högmässa i kyrkan. Kontraktsprosten Carl Sjögren, Ulricehamn predikade. Mycket passande predikan. Sedan var det kaffe i församlingshemmet. Ola Sandstedt – min favvopräst – var där som gäst, så vi fick oss en trevlig pratstund.
Carl Sjögren höll föredrag om kyrkans lovsång. Mycket intressant! Och så fick vi sjunga litet själva också. Alltigenom några trevliga timmar. Synd att det var så få Rävlandabor där – de var ju också inviterade. Trots att det var sammanlyst var det som sagt väldigt få från Rävlanda/Hällingsjö där. Tråkigt.

Besök hos höronläkare...

Varit på Sahlgrenska idag. Hörselkontroll och besök hos höronläkare! För att kolla upp min tinnitus på vänsterörat. Den, i mina ögon, mycket unga läkaren gjorde en massa undersökningar och sade sedan att det kunde vara litet vätska bakom trumhinnan. Hon skrev ut nässpray och sade att jag skulle försöka tryckutjämna många gånger per dag. Blir det inte bättre på två månader får jag höra (ha, ha) av mig igen.
När jag satt i väntrummet och väntade på att få komma in till doktorn kom en kvinna klädd i fotsid svart "klänning". Huvud och ansikte var täckt av svart tyg. (Niqab).
Kvinnan i receptionen ville att hon skulle visa legitimation (det hade jag också fått göra så klart). Som en blixt for det genom mitt huvud, när kvinnan i svart letade fram sitt pass: "Hur ska de kunna se om det är samma person som i passet"? Men det löstes på enklast tänkbara sätt, kvinnan i svart fick helt enkelt dra upp ansiktsbeklädnaden så att man kunde konstatera om det var rätt person. Puh! Vilken tur. Tänk sådana bekymmer man skaffar sig som medpatient - helt utan anledning. Jag hade ju inte alls med det hela att göra!
James körde mig till Sahlgrenska. Under tiden jag var på undersökningar åkte han en sväng på stan. När jag ringde för att säga att jag var klar sade han att det skulle ta en halvtimma för honom att komma tillbaka till Sahlgrenska. Vi bestämde att jag skulle rulla iväg till huvudentrén för upphämtning. Ner i kulverterna för en snabb nostalgitripp från Gröna stråket 5 till Huvudentrén.
Det gick ganska fort. Jag hoppades hinna med en fika också. (Det var betydligt många fler människor i rörelse än det var när James och jag hälsade på Mike på julafton. Så folktom har jag aldrig sett Sahlgrenskas huvudentré.)
Precis som jag tagit första tuggan på min fralla ringde James. Då var han utanför ingången. Eftersom han inte kunde parkera fick han cirkulera medan jag i parrafart tuggade i mig min macka och sörplade i mig kaffet. James behövde bara köra ett varv så var jag klar att åka.
Mindre än en halvtimma senare var vi hemma igen. Vad skönt att slippa åka Sjukresa. Resandet tar alltid dubbelt så lång tid med Sjukresa eller Färdtjänst.

Försenad Christmas pudding...

Latdag. Gick upp sent. Sen middag. Kollade litet på boende i Wales på nätet. Det finns hyfsade hotell, handikappanpassade – till hyfsat pris! Otroligt. Det kanske inte är helt omöjligt att åka över igen någon gång.

Till kvällsfikat åt Mike och jag litet försenad Christmas pudding. James köpte den i Engelska affären i Göteborg före jul. Det blev inte av att vi åt den till jul eftersom Mike inte var hemma.
Har inte ätit Christmas pudding på nästan 25 år. Det var mycket godare än jag minns!
Senast jag åt det måste ha varit julen 88 eller något sådant. Då var jag inte överförtjust i puddingen om jag minns rätt. Men nu smakade det riktigt gott. Konstigt!

"Färdtjänståret" börjar bra...

Första gången jag skriver årtalet 2012. Det gick bra. Får hoppas på ett bättre år i år!
Nya "Färdtjänståret" började bra igår när jag skulle åka till jobbet i Rävlanda. De kom med en liten buss och hämtade mig. Fast jag alltid åker i vanlig bil annars. Jag fick sitta kvar i rullstolen under resan. Hatar det! Man har inget ordentligt rygg/nackstöd – bara rullstolens låg, mjuka ryggstöd. Känns inte bra. Jag är litet rädd om min nacke! Chauffören fällde, av någon outgrundlig anledning, upp tippskydden på rullstolen - utan att fälla ner dem igen. En arbetskamrat frågade varför jag inga tippskydd har, det har hennes pappa. Hon hjälpte mig att fälla ner dem igen. Tack och lov att hon såg att de var uppfällda. Själv kan jag ju inte se om tippskydden är upp- eller nedfällda när jag sitter i rullstolen! Baklängesvolt med rullstol har jag redan prövat en gång. Inget man gör för att roa sig själv. Det kunde lätt hänt igen nu. Duktig chaufför! Heja Färdtjänsten! 2012 börjar bra!