Vilken röra!

I går rev målarna byggnadsställningarna från vår altan. Äntligen! De har stått orört i minst tre – fyra veckor, sedan de blev klara med balkongtaket på balkongen ovanför vår altan. I dag skulle jag köra ut med rullstolen på altanen. Vilken himla tur att jag har kompakta däck! Altanen var full med spik, skruvar, små träbitar, tjärpappsbitar, färgflagor, cigarettfimpar... en fruktansvärd röra.
En spik eller skruv hade lätt kunnat punktera mina däck om jag haft vanliga däck. DET hade inte varit roligt. På övriga uteplatsen låg: Tjärpapp/plastrullar, färgfläckiga skynken, träbitar, spikar, brädor... Det ser för djäkligt ut. Har skickat mail till Förbo och påtalat att JAG inte tänker städa upp efter byggarna/målarna.
Tränade i vardagsrummet idag. Var ganska duktig, tycker jag. Gick utan stöd fyra gånger sex meter ungefär. Som längst gick jag ungefär tio meter utan stöd. DET tycker jag är bra!
Till middag lagade jag en skinkstek med rostade rotfrukter och lök. Det blev väldigt gott. Och väldigt mycket – så nu har vi middag i morgon också. Bra jobbat!

Makalös föreställning!

I går var jag ute och roade mig kungligt! Var på en föreställning med Maia-ensembeln och Sven Bertil Taube på Kulturhållplats Hindås (Hindås station). Vilken föreställning!
En serenad till Astri, heter den och berättar i ord och toner om Astri Bergman Taube och hennes liv tillsammans med Evert Taube.
I snart 50 år har jag väntat på att få lyssna på Sven Bertil live. Den som väntar på något gott och allt det där...Det var han som var det stora dragplåstret för min del, men jag måste säga att Maia-ensembelns föreställning var makalöst bra. De förmedlade en känsla av närhet till Astri som gjorde henne levande i allra högsta grad. Efter pausen äntrade Sven Bertil scenen och höll, tillsammans med Maia-ensembeln, publiken i sin hand. När föreställningen var slut blev det stående ovationer från publiken. Det var inte bara jag som var mer än nöjd!
För en fattig människa, som jag, är det litet dyrt att gå ut och roa sig, men föreställningen jag såg igår var värd varenda krona.

När jag kom hem hade James lagat middag som vi avnjöt med ett glas rött till. Mycket bättre än så här kan det knappast bli.

Kungälvs sjukhus revisted...

I tisdags promenerade Mike upp till församlingshemmet. Med stöd av sin rullator och en tjej från Hemtjänsten. Det gick bra, även om han blev jättetrött. Promenerat dit upp har han inte gjort sedan innan han opererade knät första gången för snart tre år sedan. Vilken milstolpe! Det är inte så långt att gå, cirka 400 meter, men det är väldigt mycket uppför hela vägen. Innan han gick upp till församlingshemmet gick vi till parkeringen för att kolla om han kunde lägga in min rullstol i bilen. Detta för att jag skulle kunna köra honom till Kungälvs sjukhus i dag, då han skulle på återbesök för sitt knä. Det gick bra att lägga in rullstolen i bagaget och rullatorn i baksätet. Han har ju gjort detta förut, men efter den här inflammationen på nervsystemet (som de tror att han haft) har balansen blivit ännu sämre än tidigare. Det krävs ju att man har hyfsad balans för att kunna lyfta i och ur rullstolen. Nu kan vi ge oss ut och köra igen. När vi får en chans att ha bilen!

Jag körde Mike till Kungälv vid tolvtiden. Det gick bra. Svårt med parkeringsplats eftersom de bygger om vid sjukhuset – men där fanns en ledig handikapparkering. Jippie! Ibland har man tur som en tokig. Det hade vi däremot inte när vi kom in. Mike skulle först röntga knäna. Han hade en tid till klockan ett. Vi var där ungefär 20 minuter i. Fem minuter i två fick han äntligen komma in på röntgen. Han hade tid hos läkaren till klockan två, men de ringde till ortopedmottagningen och talade om att de var sena på röntgen. Så det gick bra ändå. Inne hos läkaren vid tre ungefär.
Hon tyckte att allt såg bra ut på röntgenplåtrna. Inga tecken på någon infektion eller så... att knät inte fungerar så bra kan hon inte göra något åt. I alla fall inte de närmaste åren. Hon förklarade hur den här protesen växer fast i benet. Skulle man byta ut den kan de betyda att själva benet bryts loss när man ska ta ut den. Inget kul scenario!
Jag talade om, litet tyket tyckte Mike efteråt, vad jag tyckte om deras sätt att sköta det här med Mikes knäoperation, infektion och ny protesoperation. Jag bara kände att jag måste få ur mig vad jag gått och retat mig på i snart två år!
Mike blev besviken över att doktorn inte vill chansa att operera igen. Han tror alltid att det ska finnas en genväg, en kvickfix, för att slippa träna och anstränga sig. Ny operation tror han är lika med att knät blir jättebättre utan att han anstränger sig!

Efter välbehövligt fika i cafeterian körde vi hem över Jordfallsbron för att undvika köerna på E6 i rusningstrafik. Det var ett dåligt beslut! Mycket vägarbeten är det. Den här gången fick man köra ett par km åt fel håll för att komma ut på 45an mot Göteborg. Men vi tog oss hem utan att köra fel en ända gång. Mycket impad av mig själv blev jag!

Äntligen - Tranströmer!

Idag har jag jobbat i Hindås. Fick åka med en bil från TaxiGöteborg för ovanlighetens skull. Den kom i tid! Fick veta att TaxiGöteborg inte kommer att köra sjukresor i fortsättningen. Det innebär att man inte kommer att komma i tid till läkarbesök/sjukvård heller i framtiden. Toppen!

James och Mike kom upp till församlingshemmet för att äta soppa vid ettiden. Under lunchen kollade James nyheterna i mobilen och talade om att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur. Äntligen! Det var en väldigt trevlig överraskning i höstrusket. Och sicket höstrusk. Det regnade inte bara, det fullkomligt vräkte ner och blåste som bara den. Det har inte varit ljust någon lång stund idag.
Oktober börjar på ungefär samma sätt som större delen av september – med en väldig massa nederbörd. På vägen utanför skolans gympasal hade det bildats en smärre sjö av regnvatten.
Nu är det swimmingpölar litet varstans.

Tredje gången gillt!

I går hade jag tjejträff här hemma. Det var trevligt så klart. Det brukar det vara.
På förmiddagen jobbade jag litet hemifrån – jag stod inte ut med tanken att behöva bråka med Färdtjänst igen, när James kunde köra mig upp till Församlingshemmet när det var dags för Öppet hus. Åkte upp och fikade och sedan körde James mig hem innan han åkte till jobbet klockan 2.

Vid halv fyra lade jag ner jobbet för dagen och satte igång att förbereda för tjejträffen.
Det tog ett par timmar. Då hade James hjälpt mig att göra i ordning i vardagsrummet så att vi skulle kunna sitta där och äta. I vanliga fall är matbordet belamrat med datorer, papper, block, tidningar, kläder...men nu var där rent och snyggt med prydlig duk och finporslinet framdukat. Så borde det jämt se ut. Snyggt och prydligt menar jag.




Lagade en god kycklingsoppa (receptet hade jag fått av Gertrud – en soppa som hon lagat till Öppet hus i Hindås församlingshem för ett par veckor sedan). Det blev också läcker äpplekaka till kaffet. Mums! Vid hade några trevliga timmar tillsammans. Det var ett tag sedan vi träffades. I våras blev träffen inställd för att en av tjejerna inte mådde bra. För en månad sedan fick jag ställa in eftersom Mike blev sjuk och åkte in på sjukhus. Nu var det alltså tredje gången gillt! Och allt gick som smort. Härligt att det funkade den här gången.
Sjukgymnasten var här och tränade med Mike mitt i alla matförberedelser – och lämnade vardagsrummet litet rörigare än det var när hon kom, men det fixade sig trots allt ganska lätt.

Hedvägen 1 i Rävlanda finns inte!

Hedvägen 1 i Rävlanda finns inte! Jag åker dit och arbetar en till två gånger i veckan, men vägen finns inte. Inte konstigt att Färdtjänst aldrig hittar dit!
När jag skulle hem efter jobbet idag kom bilen – så klart – inte klockan 15 som det var sagt. 15.10 ringde jag Trafikledningen. De kontaktade chauffören som ringde upp mig på min mobil. Jag frågade var han var. ”På Hedvägen 1 – var ä do?”
”Jag är på Hedvägen 1 i Rävlanda – och här är du inte! Är du säker på att du är i Rävlanda?” ”Jaaa, jaaa.” ”Jag knacka på dörr här do inte här – var do?”
Efter tjatande fram och tillbaka om att han var på Hedvägen och jag frågat honom minst fem gånger om han var i Rävlanda sade han: ”Jaa, jaa, allt bra. Hejdå. Jag ringer senare.”
Och där satt jag på parkeringen utanför församlingshemmet i Rävlanda, snopen och frusen, med mobilen i handen och ilskna tårar rinnande. Vad gör man?
Ringer Trafikeldningen igen! Som lovar att ringa chauffören. Efter fem minuter återkommer damen från Trafikledningen: ”Jag pratar inte med honom mer. Jag ska ringa TaxiKurir så får de guida honom till dig och så ringer de dig.” Häpp! Femton minuter senare har TaxiKurir inte hört av sig. Ringer Trafkiledningen för tredje gången! Så småningom återkommer tjejen från Trafikledningen. Chauffören har varit på Hedvägen 1 – i Partille!!! Hallå eller. ”Det dröjer nog fem – sex minuter till innan han kommer. Du behöver inte betala din egenavgift i alla fall.” ”Nej det hade jag verkligen inte tänkt göra!”
Efter en dryg kvart kommer bilen. Chauffören visar mig var Hedvägen 1 ligger – i Partille.
Han förklarar att Hedvägen i Rävlanda inte finns. Den finns inte i GPS:en, men det vet jag redan. Men. Den finns inte i Taxis kartbok heller! Finns den överhuvud taget undrar man då?
Vart åker jag och arbetar? Varför kommer posten till församlingen fram när det står Hedvägen 1 Rävlanda på kuvertet? Frågorna hopar sig. Spänningen stiger. Mystiken tätnar. Finns jag? Eller inbillar jag mig bara att jag finns och åker till Hedvägen 1 i Rävlanda för att arbeta? Vadan och varthän?