En bra dag...

En strålande dag! Solen skiner. Några minusgrader. Jag har tränat duktigt. Både ben, balans och promenerat inomhus. Det känns bra. Sytt i hankeband på ett antal handdukar (nyköpta!). Köpte sex stycken. På fyra av dem har banden ramlat av. Bra kvalitet på Jysk!
På eftermiddagen, efter hemtjänsten varit här och hjälpt Mike att träna, gick vi ut. Mike gick med rullatorn och jag körde rullstol runt gården. Det kändes fantastiskt att se Mike gå så bra!
Efter väl förrättat värv, då vi fick både solljus och frisk luft, festade vi loss på ett halvt äpple var. Vi är inte noga vad vi kostar på oss! Sedan unnade vi oss en liten vilostund på sängen.
Det blev en väldigt bra lördag!

Fin avslutning på en jobbig dag...

Idag åkte vi hemifrån 20 över 9 – för att vara hos sjukgymnasten i Mölnlycke klockan 11. Buss tillbaka var beställd till 12.15. Eftersom vi fick vänta en hel timma innan vi kom in till sjukgymnasten hade vi tagit med oss frukost som vi dukade upp i stora entrén på vårdcentralen. Tomteservetter och allt. Vi är inte riktigt som andra – men det måste man ju inte vara heller. Efter frukost tränade vi och var väldigt duktiga, både Mike och jag, i minst 40 minuter. Ganska jobbiga pass. Vid tolvtiden var vi klara och rullade ut för att vänta på transport hem. 25 minuter över tolv kom en liten skåpbil med taxiskyltar. Vi glodde på varandra och insåg att vi inte skulle kunna åka i den med varsin rullstol.
Chauffören som kom för att hämta oss hade bara beställning på en person med rullstol! Ringde Västtrafik som hade en bokning på TVÅ personer med varsin rullstol. Chauffören sade att hans chef på Göteborg Buss är en chanstagare. Ibland funkar det. Idag gjorde det inte det. Bilen han skickat ut på uppdraget var helt fel. Västtrafik fick skicka en annan buss. Eftersom det är ont om bussar fick vi alltså vänta två timmar på att bli hemkörda.
Det är inte klokt att Göteborgs Buss får köra för Västtraik med en sådan attityd mot kunderna. På grund av schabblet missade jag ett möte på jobbet klockan 15.
Hann slänga i mig en kopp kaffe och en macka innan James körde mig till jobbet i Rävlanda.
Lyssnade på föreläsning av Tomas Sjödin, för medarbetarna i församlingen, på eftermiddagen och sedan en annan föreläsning av Tomas för allmänheten på kvällen. Båda mycket intressanta och tankeväckande stunder. Mycket folk på kvällen. Och många gamla bekanta som det var trevligt att se och prata litet grand med. En fin avslutning på en tidigare jobbig dag.

En dröm om vår...

Idag åkte Mike och jag åt varsitt håll i varsin sjukresetaxi nästan samtidigt. Eller bitvis åkte vi samma väg. Jag till vårdcentralen i Landvetter han på återbesök till Kungälvs sjukhus för sitt knä. Mitt blodtryck var bra och doktorn var väldigt nöjd med Mikes knä. Nästa gång (om två månader) vill doktorn se honom gåendes in till henne. Ingen rullstol alltså – men rullator får han använda. Tror jag.
När jag kom hem igen körde James mig upp till församlingshemmet i Hindås där vi först fikade och jag sedan jobbade några timmar. Hem vid halv fem ungefär, då James hämtade mig. Snart kan jag köra själv – om vi inte får mer snö. Men det får vi säkert. Körde rullstolen ut till vändplatsen hemma och det var barmark! Halleluja. Det kändes som vår. Ja, ja, jag vet det är en lång vinter kvar – men drömma kan man väl få göra.

Telia tar betalt för något de inte levererar!

Idag har Mike åkt till Sahlgrenska för att kolla upp sin struma som förmodligen kommer att behöva opereras. Alltid är det något!

Har haft ett ”trevligt” samtal med Telia, som vi gjorde slut med i december. Man blir litet trött på Telias sätt att sko sig.Vår nya teleoperatör meddelade Telia den 27 december att de skulle ta över oss som kund. 10 januari i år skedde övertagandet. Men Telia vill så klart ha betalt till och med sista mars för abonnemanget. Det finns uppsägningstider på bredband och digital-tv också. Jag vet. Men där kan man utnyttja servicen tills uppsägningstiden är slut. Här har en annan operatör tagit över från 10 januari och Telia har ingen koppling (!) till vår fasta telefoni alls – men betalt ska de ha! Vi får betala dubbel avgift för abonnemang i tre månader. Schysst.
Inte klokt att det får vara så. Ta betalt för något som inte levereras. Tänk om alla företag gjorde så. Det skulle nog inte accepteras, men Telia/Felia gör som de vill.

Det tog två timmar (!) för Mike att åka sjukresa hem från Sahlgrenska till Hindås. Dessutom fick han vänta nästan två timmar när han ringde och beställde för att de inte hade några bussar. Bra jobbat Västtrafik! Han åkte hemifrån tio i elva på förmiddagen och kom hem halv sex. För ett sjukhusbesök som tog sammanlagt 50 minuter! Tur att han är en tålmodig man.

Ekonomisk panik och körglädje...

I torsdags kom glädjebrevet: Pensionsbesked för Mike. Vi visste att hans pension skull bli låg – men inte sååååå låg. Enligt prognosen 2010 skulle han få 8 300 kronor i månaden – före skatt. Nu hade pensionen plötsligt sjunkit till 6 700 kronor i månaden – före skatt. Bra va. De är inget vidare på prognoser på Pensionsmyndigheten! Hur vi ska överleva vet inte jag. Speciellt inte med alla utgifter för hemtjänst, sjukvård, mediciner, sjukresor och andra livsviktigheter. Måste nog erkänna att jag drabbades av panik när jag läste brevet från Pensionsmyndigheten. Mike får också en liten pension från Kyrkan och en från AMF på sammanlagt cirka 1 000 kronor före skatt, men det blir inte många kronor att leva på från februari månad. Men. Hejåhå – det måste gå!
I natt har det kommit ytterligare cirka 20 cm snö. Det var jobbigt att köra i morse, tyckte James när han åkte till jobbet strax efter fyra. Det var inte plogat förrän han kom till motorvägen. Tur att det inte var sådant väglag när jag för första gången körde min nya bil igår. Jag körde hem från Högsbo till Hindås. Det gick litet ryckigt i början. Inte bilen men min körning, men när vi kommit ut på landsvägen tog jag mig. James somnade. Ingen dunka dunka musik på hög volym och jag i full kontroll över bilen. Eller? Den var riktigt skön att köra. Jag sitter bra. Har hyfsad sikt, trots min ringa längd och känner att jag nog gillar min Volvo – trots att den inte är en Saab!

Vi minns henne med glädje...

På älskade Kerstins begravning. Det var en väldigt trevlig tillställning. Om man nu får säga så om en begravning – men jag gör det. För det var så det kändes. Jag tror att Kerstin själv skulle gillat den. Begravningsakten i kapellet var ljus och sommrig mitt i vinterkylan.
Efteråt var det samling hemma hos Kerstin på Marklandsgatan.
Jag är övertygad om att hon var med oss under ”festen”. Hennes ande svävade runt oss och jag kunde höra hennes skratt, fast jag vet inte om någon annan hörde henne. Många berättade goa, glada minnen av Kerstin. Hos alla har hon lämnat outplånliga spår av värme, glädje, omtanke. Vi är många, som har haft förmånen att få känna Kerstin, som saknar henne men också minns henne med glädje. Och det är det som är viktigast.

Ett riktigt äventyr...

Vilken underbar dag! James körde mig till Sahlgrenska på förmiddagen. Körde gamla Riks 40 från Landvetter till Mölnlycke eftersom vi trodde vi skulle slänga skräp på återvinningsstationen i Mölnlycke. Där öppnade de inte förrän klockan 11 idag. Det var gudomligt vackert utefter vägen. Låga dimslöjor över sjön, solen gnistrade i snöiga/rimfrostiga träd. Jag gillar inte vintern så värst, men idag var den njutbar i allra högsta grad. Åtminstone från framsätet i min bil.

Tyvärr hade jag bara mobilen med mig. Fotot gör inte skönheten utefter sjön rättvisa.

James hjälpte mig in i Huvudentrén på sjukhuset. Skulle till Blå stråket 6 (Gyn). Blå stråket vet jag är vid Huvudentrén. Fast inte blå stråket 6. Det är på andra sidan gården informerades jag av informationen. Kul. James hade åkt. Hur sjutton skulle jag ta mig över en gård full av is och snö? Det fanns bara en sak att göra. Kulvertarna! De är nästan som mitt andra hem efter många rullstolsträningspass där nere när jag låg på ryggmärgsskadeenheten 2008. Men att hitta därnere, utan hjälp av min kära arbetsterpeut, är en annan femma! Dåligt skyltat är det och jag hade inte tid att köra fel. Skulle vara på Gyn klockan 11 och kom ner i kulvertarna 6 - 7 minuter i 11. Det blev hårdkörning. Som tur var träffade jag på folk att fråga om vägen. Mina armar gick som pistonger. Kände nästan för att tjuta tuuuut tuuuut som ett gammalt ånglok. Tårarna rann (av ilska över att jag blev tvungen till denna jobbiga rullstolskörning). Svetten lackade. Men jag kom fram bara fem minuter för sent! Inte illa. Efter undersökningen skulle jag tillbaka till Huvudentrén. Tror ni jag hittade? Då känner ni inte mig. Jag har inget lokalsinne alls. Vet inte om det skulle hjälpa i kulvertarna, men efter en hel del frågor, kom jag till slut rätt. Ja, se detta var ett riktigt äventyr. Sedan unnade jag mig en kopp kaffe och en god macka efter väl förrättat värv!

Lagen om alltings djävlighet...

Igår hade min pappa blivit 100 år – om han levat. Han var född på trettondagsafton 1911.
Ett vinterbarn som älskade sommar och värme. Han hade inte gillat den här vintern!

Trettondagen.
Ännu en innesittardag. Ännu en dag när vi sitter och glor ut på snön som singlar mot marken – ibland vräker ner. Snart har det gått två månader sedan vintern anlände till Hindås. Det börjar bli tjötigt! Och då är vi bara i början på januari. Det här kan bli hur jobbigt som helst.
Vi har inte haft några ”riktiga” vintrar på många år, men så fort jag hamnar i rullstol blir det vinter i kvadrat – två år i rad. Lagen om alltings djävlighet! Ingen vet om det stannar vid två det kanske blir många fler sådana här vintrar. Jag måste träna som sjutton – kanske kan jag lura ”den som bestämmer” – så att jag kan klara mig med rullator kortare sträckor, som till affären och så där. Rullator kan man köra hyfsat även om det har snöat. Och om jag ändå kan ta mig ut ur lägenheten finns det ju ingen anledning att ge oss dessa jobbiga vintrar. För alla som inte älskar arktisk vinter 3-4 månader på året: Jag lovar jobba på detta! Kanske inte fixar det till nästa vinter, men så småningom – får vi hoppas.

Animerad diskussion

Idag har jag gått en match med sjukresekontoret i Göteborg. Eller match. En något animerad diskussion snarare. Jag fick tillbaka mina sjukresekvitton som jag skickat in. Jag borde ha skickat med besökskvitton också. Men de sitter inklistrade i mitt lilla gula kort där man samlar kvitton för att få frikort i sjukvården. Och när man väl fått frikort får man inga besökskvitton! Damen jag pratade med förklarade att jag kunde ringa de mottagningar vi besökt (Mikes taxikvitton är också på väg in) för att få besökskvitton. Sagt och gjort. Ringde vårdcentralen i Landvetter, sjukgymnastiken i Mölnlycke, Kungälvs sjukhus samt Ortopeden på Mölndals sjukhus. Man hamnar ALLTID i telefonkö! På Mölndals sjukhus får jag vänta till i morgon eftersom man bara kan ringa dit före tolv på dagen. Då hade jag ännu inte pratat med sjukresekontoret eftersom posten med mina taxikvitton ännu inte anlänt vid denna tid.
De andra inrättningrna var vänliga och tillmötesgående och skulle hjälpa oss lösa vårt problem. Jag får skicka in mitt gula kort, som damen på sjukreseenheten lovade att de skickar tillbaka när de tagit en kopia på det. Man får hoppas att det funkar.

Idag har Mike varit jätteduktig. Han har gått utan rullator från köket till badrummet. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för oss (Mike först och främst så klart) är det ett enormt framsteg!

Bra början...

Nytt år! Nya möjligheter, säger en del. Eller gamla möjligheter som man dammar av för sjuhundrafemtielfte gången. Som det här med vikten till exempel. Den har jag dammat av ett antal gånger. Det har inte gått så bra. Men nu dammar vi av den igen! Hejåhå så bra det ska gå!
I natt var vi ute på parkeringen och tittade på alla fantastiska raketer som folk med pengar sköt upp. Det var ett äventyr! Parkeringen var som en skridskobana. Försök att stuffa runt på den i skor med lädersulor. Det är ungefär så bra det funkar att köra rullstol på is. Men sonen hade bestämt sig att mor och far skulle med ut och kolla på raketer och inte sitta inne i den goa stugvärmen. Sagt och gjort. Jag har litet bättre kontroll när jag kör rullstol än vad Mike har. Inte för att jag vill skryta – men köra rullstol det kan jag! Klarar mig hyfsat – även när det är halt. Fast motlut klarar så klart inte ens jag. Mycket motlut var det. Även minsta motlut blir ett oöverstigligt hinder när det är halt. Men sonen är både stark och envis så han lyckades baxa oss både ut och in med både bubbeldricka och champangeglas! Ute på parkeringen stötte vi ihop med några av grannarna och det är alltid trevligt. Det blir inte så mycket nu på vintern eftersom vi mest sitter inne.
Inne igen slängde vi oss över den sista godispåsen för året. Eller, det blev ju den första på det nya året förstås. Året då vi inte ska käka så mycket godis. Detta börjar bra!
Kom i säng vid halv tre i morse. Och sonen var uppe igen vid 6-tiden eftersom han skulle börja jobba klockan 7. Mike och jag låg däremot länge. Ingen hemtjänst som kom och väckte oss som det brukar vara. Det var skönt att få klara av morgonbestyren själva i vår egen takt. Se där en bra början på det nya året!