Uppkopplad...

I tisdags var jag på årsmöte i Handikappkommittén i Härryda kommun. Blev vald till styrelsesuppleant – och vald till styrelsesuppleant i Handikapprådet i kommunen också. Ett något tyngre uppdrag eftersom rådet också består av politiker och tjänstemän. (Där har man större chans att påverka direkt).

Första mötet i Handikapprådet i torsdags, missade jag eftersom jag var uppkopplad från torsdag middag till fredag middag. Inte mot internet utan mot en monitor på MIVA (Medicinsks intensivvårdsavdelning) på Mölndals sjukhus. Laga förfall alltså.
Mådde inte så bra, med smärtor i bröstet och svettningar. Åkte in till akuten och de beslutade att behålla mig på sjukhuset över natten. Blodtrycket var högt när jag kom in – hade väl lyckats jaga upp mig rätt bra.
I mitt rum på sjukhuset fanns två monitorer, en där alla patienters kurvor visades (rumsnummer – inte namn så klart) och en som bara visade min kurva. Det var som att ligga och titta på tv. Om jag gjorde fottramp i sängen steg pulsen – när jag slutade sjönk den till cirka 70 igen. Det höll jag på med en stund för att roa mig själv. Kollade envist på kurvorna på skärmen. En del kurvor såg väldigt konstiga ut. På någon gick alla stolpar neråt, på någon annan såg det ut som om det var väldigt långa hopp mellan stolparna. Min kurva såg jämn och fin ut – tills den plötsligt började hacka. Genast kände jag mig dålig. Inbillningens makt är stor. Det visade sig vara en elektrod någonstans på kroppen som lossnat. Häpp!
På fredagens rond sade läkaren att jag kunde åka hem. Med allra största sannolikhet hade mina besvär inget med hjärtat att göra. De hade tagit två blodprover med några timmars mellanrum för att kolla om jag haft en infarkt men det hade jag inte. EKG:t var bra, blodtrycket var ok. Så det var bara att packa ihop och åka hem.
James hämtade mig – så klart.

Önskedrömmen som gick upp i rök...

I går fick jag besked från Härryda kommuns arbetsterapeut att jag inte får någon lättare rullstol. Så gick den önskedrömmen upp i rök! Det var ju bara en chimär från början till slut. Egentligen insåg jag väl det, men hoppet levde ändå tills beskedet kom.

Än kan jag kontakta försäkringskassan och försöka få min bil anpassad så att jag på något enklare sätt kan få in min rullstol i bagaget på bilen. Men efter att jag fyllt 65 tar kommunen över helt och hållet och då får man tänka sig andra alternativ till att köra själv. Färdtjänst till exempel – sade arbetsterapeuten! Som om DET är något alternativ. De kommer nästan aldrig i tid. Det kostar mycket pengar för kortare sträckor. Jag kan bara åka inom Härryda kommun – och angränsande kommuner. Kan alltså inte ens åka till Borås, till exempel, om jag skulle vilja det. Det är väldigt mycket begränsningar, men det skiter väl kommunen i.
För mig att hålla på att åka Färdtjänst är inget billigt alternativ för kommunen heller i långa loppet. På ungefär fyra månader har de tjänat in min (dyrare) lättare rullstol om jag skulle utnyttja alla mina färdtjänstresor per månad. Se där litet för ekonomerna att bita i.

Från 1 mars är jag inte längre medlem i Journalistförbundet. Att bli pensionär känns toppen. Att lämna Journalistförbundet efter nästan 45 års medlemsskap - DET känns konstigt!

Man klarar mer än man tror...

I förra veckan utsågs Jan Eliasson till FN:s vice generalsekreterare. Om det tycker jag! Bättre man på rätt plats hittar man inte.

I måndags, när vår favvopräst Ola var här och hälsade på, ramlade min tillfälliga framtand ut. Hur kul var det då? Vi hade väldigt trevligt när Ola var här i alla fall. Han är inte riktigt som andra präster jag känner, men är en vänlig, empatisk och humoristisk människa.

I går fick jag ny snabbtid hos tandläkaren. James hjälpte mig dit – och hem. (Det är litet svårt att ta sig in med rullstolen själv). Tandläkaren satte dit en ny tillfällig framtand, som jag hoppas ska sitta längre än en vecka! Jag behövde i alla fall inte betala 750 kronor till. Det kostade gratis. Tack och lov!

Jag har börjat mitt pensionärsliv med att försöka komma igång med träningen. Fyra av de senaste fem dagarna har jag tränat och det känns väldigt bra. Litet benträning. Uppresningar utan stöd, armträning och balansträning. Gåtränar utan stöd. Korta, stapplande pingvinsteg med armarna utåt, bakåt för att försöka hålla balansen. Går/stapplar mellan rullstolen och trädgårdsbordet på altanen. Bara litet drygt en meter åt gången, men nu fixar jag 10 – 15 gånger per träningspass. Det är jag ganska nöjd med.
Efter att ha följt tv-programmet Mot alla odds – där ett gäng människor med olika funktionsnedsättningar tar sig 150 mil genom Afrikas djungler och öknar – inser man att man faktiskt kan klara mer än man tror. I går visades sista programnmet. Tårarna rann på mig när de äntligen var framme vid Skelettkusten och kunde kasta sig i havet efter väl förrättat värv. Vilket imponerande gäng!