Glädjeämne!

Nu har jag haft min nya ramp, från altanen ner i trädgården på baksidan av lägenheten, i en vecka. Tack vare ett nytt intyg från min arbetsterapeut – och ny handläggare på kommunen (?) fick jag äntligen min ramp. Efter flera överklaganden. Snygg blev den också. Killen som skulle fixa rampen var helt inne på min linje, så det blev en träramp från träaltanen ner på gräset.
En fantastisk känsla att kunna ta sig ner i trädgården och rensa rabatter (om man av någon outgrundlig anledning skulle få för sig att göra det) Att kunna komma åt bärbuskarna är förstås också ett stort plus och att ha möjlighet att känna gräset under fötterna. Man får ta vara på alla små glädjeämnen i livet. Barfotafötter i gräset är ett sådant glädjeämne!

Mästerdetektiven Hörle slår till

I går hittade Mikes borttappade mobiltelefon hem. Förra måndagen tappade han den i sjukresetaxin, när han åkte till Sahlgrenska. Jag ringde till Västtrafik för att få veta vilken taxi han åkt med. De ringde chauffören som lovade kolla när han fick tid att stå still en stund med bilen. Efter en och en halv timma hade ingen från Västtrafik ringt, fast de skulle återkomma om en halvtimma. Mästerdetektiven Hörle slog till. Ringde Mikes mobil. Chauffören svarade. Mobilen var hittad i alla fall. Han kunde eventuellt lämna in den på tillbakavägen från Falköping. Ingen bil – eller mobil – dök upp.
Ett par dagar senare ringde jag Västtrafik. Fick veta att de inte tar hand om upphittade grejor, det gör varje taxibolag för sig. Ringde taxibolaget. Kemmy Cabs. Jo, det hade lämnats in en telefon. Han kunde skicka den på måndag. Detta var i onsdags.
Igår ringde det på vår dörr. Utanför stod en taxichaufför med en mobil i handen och började förklara. Han hade haft en körning åt det här hållet så han tog med sig telefonen och lämnade in den till oss. DET kallar jag service. Kunde kysst honom i pannan. Heja Kemmy Cabs! Åtminstone den här chauffören.

Tur som en tokig...

I går fick jag en trevlig överraskning. Vi var i församlingshemmet på det sista Öppet Hus för terminen. Hade telefonen avstängd. När jag satte på den hade jag ett missat samtal. Ringde upp och hamnade hos en kille på Hisingen.
Det visade sig att de jobbar med bostadsanpassningar i Härryda kommun. Jag skulle få en ramp till min altan. Gissa om jag blev överraskad. Har fått avslag vid två tidigare tillfällen, senast i höstas när de äntligen bytte ut min gallerramp vid ytterdörren mot en i durkplåt. Då bad jag igen om ramp från altanen ner i trädgården. Nej. Det kunde jag inte få. Jag kunde ju ta mig ut på altanen. Det fick jag vara nöjd med! Att jag inte kan nå mina rabatter eller bärbuskar bryr sig inte biståndshandläggaren om. Nu är hon barnledig och den nya handläggaren ansåg att jag borde få en ramp.
Ett nytt intyg från min arbetsterapeut gjorde också susen antar jag. Hon var här i ett annat ärende och tittade ut på vår altan. Tyckte att vi hade det fint, vilket vi ju har. Jag förklarade att det enda som inte funkar är att komma åt mina rabatter och bärbuskar. Talade om att jag fått avslag på min ansökan om ramp där två gånger.
”Det ska du inte nöja dig med.” ”Jag kan skriva ett nytt intyg.”
Intyget fixade hon på stört. Två dagar senare hade jag det i brevlådan. Hon skickade det också till kommunen.
Och nu, några veckor senare, är min ramp på gång. När det är sommar och allting. Inte klokt. Ibland har man tur som en tokig!