Så galet det kan bli...

Idag har James och jag farit runt och uträttat ärenden och handlat så att vi ska klara oss utan alltför stora problem medan han är bortrest på semester i tio dagar.
Vi avslutade med bankärende och handling i Landvetter. James gick till banken och jag satt och väntade i entrén till ICA Kvantum. In kommer en äldre dam med rullator. Hon parkerar rullatorn snett bakom mig, tar en kundvagn och är på väg in i affären när hon vänder sig om mot sin rullator och säger: ”Jag kommer snart”.
Jag fick myrkrypningar i hela kroppen och tänkte: ”Stackars människa. Hon har inte alla hästar hemma!”
En liten stund senare vände jag mig om så att jag kunde se rullatorn. I korgen satt en liten hund! Det var den hon pratat med, inte med rullatorn. Skönt! Så galet det kan bli.
I morgon bitti flyger James till Storbritannien. En vecka i Skottland och ett par dagar i London. Skönt för honom att komma iväg och få koppla av både från oss och från jobbet.

Noll förtroende för Vatikanen!

I går tittade jag på en dokumentär om pedofilskandalen inom katolska kyrkan. Väldigt bra – men fruktansvärt skrämmande – program.
Trots upprepade påtryckningar och rapporter till Vatikanen valde de att mörklägga alltihop under flera decennier. Det var viktigare med kyrkans image än alla de offer som råkade ut för pedofilprästerna. Katastrof!
Först bestämde man sig för att det ”bara” var något som inträffade i USA och Kanada. Tills bomben briserade och det visade sig att det pågick i stort sett överallt. Förre påven Ratzinger var den som, under tiden han var kardinal, tog emot alla anmälningar om övergrepp. Ändå visste han ingenting, påstod han, förrän helt nyligen. Inte undra på att han valde att avgå till slut!
Man blir förtvivlad, förbannad och ledsen. Och misstänksam. Mörkläggningen har katastrofalt minskat människors förtroende för kyrkan. Tyvärr inte bara för den katolska kyrkan.