Depparedag!

Annandag jul. Depparedag. Inget känns roligt. Trött på att sitta inomhus och glo ut på all snö. Inte ens ett trevligt samtal från en av mina fantastiska systersöner piggade upp mig tillräckligt för att ta mig över tycka-synd-om-mig-själv-tröskeln. (Det är inte så särskilt ofta jag tycker synd om mig själv – men det händer. Idag till exempel). Jo, just då funkade det utmärkt. Pigg och glad blev jag. Men det räckte med att komma ut i köket för att äta frukost och titta ut så försvann glädjen ut genom det stängda fönstret.
Efter en stund vid datorn insåg jag att det var bättre att tycka synd om mig på sängen. Så jag lade mig och tyckte synd om mig. Väldigt synd om. Efter ett par timmar var det dags för lunch. Ut i köket och till min oerhörda glädje hade det börjat snöa! ”FAN vad trött jag blir på detta." Från vardagsrummet hörs Mike: ”Vänta så kommer jag ut och piggar upp dig!” Detta från mannen som vid frukostbordet varit ännu mer deppig än jag över vår situation!
Jag började skratta så tårarna rann. Så på sätt och vis lyckades han ju! Som tur var hade jag en nyöppnad hushållsrulle på köksbordet som jag kunde torka näsa och ögon med. Mycket tårar blev det och näsan rann som en kran, men att skratta är aldrig fel. Framförallt inte när man är deppig.

Ingen kattvinter...

Juldagen börjar vi ganska sent. Gick inte upp förrän halv elva! Det blev sent i natt. James kom hem vid halv tolv och sedan satt vi uppe till klockan ett innan jag övermannades av trötthet och gick till sängs.
Jag vet inte hur den pojken bär sig åt. Han är en ovanlig karl. Han minns vad man önskar sig – och köper det i present! Sådant är i alla fall inte jag bortskämd med.
I höstas hade en keramiker, som jag skrev om i församlingsbladet, utställning i Hindås. Jag ville så gärna köpa en mugg, men kom aldrig iväg till utställningen. Trots att den ligger vägg i vägg med oss nästan. Men det är omöjligt att ta sig in där utan assistans när man sitter i rullstol. James hade köpt två underbara muggar som jag fick i julklapp! Och då kom tårarna förstås. Hemskt vad blödig jag är nu för tiden.




När vi äntligen kommit upp i förmiddags skuttade katten glad i hågen iväg till ytterdörren. Stretchade litet innan jag hann fram för att öppna dörren och jag såg hur belåten hon var över att komma ut och leka litet. Tills det isande vinddraget från den öppna ytterdörren träffade henne som en smäll på käften. Hon vände sig besviket om och glodde på mig, precis som om jag beställt det här vintervädret! Det finns trots allt en stor fördel med den här vintern. Katten vill inte gå ut 3-4 gånger på natten och då behöver jag inte stappla upp med mitt betastöd för att släppa ut och in henne. Inget ont som inte har något gott med sig!

Uppskattat julbesök

GOD JUL!!
Jul, jul strålande jul...James jobbar från 8 på morgonen till 10 på kvällen, så Mike och jag får fira julafton själva. I morgon firar vi en julafton till. Då jobbar James från 4 på morgonen till 12 på dagen och sedan är han ledig till Annandagen. Är det tänkt. Men det hinner ändra sig igen. Idag skulle han egentligen ha jobbat till klockan 6 i kväll, men så blev det ju inte.
Igår ringde både Lasse och Dan för att önska god jul. Sådant är trevligt. Alltid lika roligt att prata med de gamla kompisarna.
Igår var vi läskigt duktiga – igen! Städade (jag tvättade allt kaklet i köket bland annat. Bara det ett stort projekt). Klippte Mikes hår och skägg, gjorde brynkål. Städningen tar litet längre tid och är definitivt jobbigare från rullstol, men det går. Om man ger sig fan på det. Fast rätt mycket svordomar blir det. Det får Vår Herre ha överseende med en sådan dag. Det tror jag han har också. Hoppas i alla fall. James jobbade till 10 igår kväll. Sedan åkte han till Ica Kvantum i Landvetter och handlade. Klockan hann bli 2 på morgonen innan jag kom i säng.

Idag på förmiddagen kom Jan (en av mina fantastiska systersöner) med underbara dottern Kajsa och hälsade på med en julblomma. Han kommer varje julafton. Det har han gjort de senaste 20 åren – om han är hemma i Hindås. Jag älskar honom för det. Hans julbesök betyder jättemycket för mig.
Han fick en julklapp. Den enda jag köpt i år, förutom litet kläder (kalsonger och andra nödvändigheter) till Mike och James. Det var en cd-skiva. Karlsson på taket. När Jan var fem år gammal var vi i stan och tittade på Karlsson på taket på bio. Förutom Jan, hans mamma, pappa, storebror, storasyster och jag. Lillebror var för liten och fick stanna hemma hos mormor. Hela vägen från bion sjöng Jan: ”Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson...” Det var ungefär vad som fastnat av texten och den upprepade han som en trasig grammfonskiva. Jag kan höra honom än i dag sjungades Karlsson med ett belåtet smil och när jag råkade rulla förbi en disk med cd-skivor där Karlsson låg kunde jag inte låta bli att köpa den till honom. När han var liten hade han den på LP-skiva (vet någon idag vad det är?) Den brukade gå varm hemma hos familjen Thyselius. Kanske hade han den redan som cd – men det är ju tanken som räknas. Eller?

Härligt med jul (förberedelser)!

Idag har vi varit så rediga så vi nästan spräckt livstycket. Det började med sjukgymnastik och slutade med kakbak. Eller dagen är inte riktigt slut än – men det är vi.
Vi fick en charmerande chaufför som kom 25 minuter för tidigt och som var väldigt irriterad över att vi inte var färdiga. Visst 10 minuter, en kvart, fine. Men 25 minuter för tidigt, då har vi inte hunnit halvvägs i förberedelserna. Dessutom blev han arg för att vi var två som skulle åka. Det var bara bokat för en. Fick ringa Västtrafik, som inte hade någon bokning för två. Trots att jag bokat för både Mike och mig redan igår eftermiddag. Jag fick tillåtelse att åka med ändå och så skulle hon ändra hemresan så att vi kunde åka båda. Hon skulle återkomma på min mobil. Det gjorde hon så klart inte. När jag skulle betala chauffören och bad att få två kvitton (ett var så att vi kan skicka in till sjukresekontoret och så småningom få frikort på sjukresor) svarade han: ”Av mig får du bara ett kvitto!” Hur blir det då? Undrade jag. ”Du betalar bara 60 kronor för det står så här.” Jag har hållt på och åkt Färdtjänst/sjukresor i snart tre år och aldrig råkat ut för en så otrevlig chaufför förut. Jag hoppas att han bara hade en dålig dag, så att han inte är sådan här för jämnan.
När vi, i god tid, kom fram till sjukgymnasten ringde jag Västtrafik igen. Återresan var bokad för två. Sedan tränade vi duktigt i en dryg halvtimma och väntade nästan en timma på återresan.
När vi kom hem var det dags för mig att försöka köra rullstol till affären – där fiskbilen stannar. Det var ett äventyr i snön. Rätt som det är gräver framhjulen på rullstolen ner sig och det blir tvärstopp. Drivringarna blir hala av snö och hela ekipaget bara slirar och kommer varken fram eller tillbaka. Djäkligt blöt och kall om händer och armar blir man också. Men. Eftersom jag är så himla redig lyckades jag ta mig till fiksbilen – och tillbaka – ändå. Fick handlat min senapssill som är ett måste på julbordet! Eftersom sonen jobbar till klockan 6 och fiskbilen åker hem halv 6 var jag så illa tvungen att göra ett försök. Att köra till fiskbilen och tillbaka blev träningspass nummer två idag.
Sedan blev det kakbak. Minityrkladdkakor och knäckflarn. Och efter det är vi som sagt rätt så slut. I morgon står städning på schemat. Visst är det härligt med jul!?!

Behöver de ens fråga?

Idag är jag väldigt nöjd med mig själv. Har arbetat hårt hela förmiddagen med att ringa/skriva till olika myndigheter. Har överklagat ett beslut från Patientskadeförsäkringen, där de inte vill ersätta mina besöksresor till Mike när han låg på Kungälvs sjukhus.
Var också i kontakt med Försäkringskassan, denna underbara följetongsgrundande institution.
Ville veta om de fått in pappren för Mikes ansökan om pension. Jo, de hade fått dem. Och hans ansökan om sin brittiska pension. Men den hade de inte skickat iväg till Storbritannien ännu! Eftersom han får ganska låg svensk pension är det ju bra om han kan få sin brittiska pension i tid så att säga. Damen undrade om vi ville att hon skulle skriva in i hans journal att vi vill att de ska skicka iväg pappren till Storbritannien så fort som möjligt!?! Behöver de ens fråga?
Vidare har jag ringt Härryda kommun i ett antal ärenden. Bland annat angående de käcka trottoarkanter de byggt upp till vår parkering. Vi hade ett långt samtal, damen på kommunen och jag. Hon vill gärna träffa mig ute i naturen så att hon själv kan se hur det fungerar. Visst det går la bra – när vädret tillåter så att jag kan ta mig ut!

Och vintern tänker inte ge med sig en millimeter. När man tror att det inte kan bli mycket värre, blir det plötsligt 20 minusgrader i stället för ”bara” -16. Det är inte särskilt svårt att hålla sig för skratt numera.

Sorgebud

Kerstin på 90-årsdagen.

Sorgebud. Älskade Kerstin har gått bort – 93 och ett halvt år gammal. Bästa vännen Pia ringde i morse och talade om att hennes mamma dött. Kerstin var en länk till min egen mamma, som dog för många år sedan. De var bästa vänner, precis som deras döttrar är bästa vänner. Så fint kan det vara ordnat ibland. Vi har barndomen gemensam, Pia och jag, och känner varandra och våra gemensamma mammor väl. Hennes mamma var min mamma och min mamma var också Pias mamma. Nu har vi inga mammor kvar. Jag kommer sakna Kerstin och hennes glada skratt och rättframma sätt. Ibland litet väl rättframma kanske. Hon hymlade inte. Och var aldrig rädd för att säga vad hon tyckte och tänkte. Hon var full i sjutton som få, nyfiken på allt, full av liv och med ögon som glittrade som skogstjärnar när hon var på det humöret.

Kerstin hade ett hejdundrande kalas när hon fyllde 90 och dansade till glad dragspelsmusik. Det var släktingar och vänner från Sverige, Italien och USA som samlats för att fira henne då. En fantastisk fest helt i Kerstins anda.
Ibland, när hon hade problem med datorn, ringde hon James för att få litet hjälp med problemlösning. Han var hemma hos henne flera gånger för att visa henne hur hon skulle göra. Alltid uppskattade besök.
Senast i förra veckan pratade jag med henne. Hon skulle egentligen ringa till Bertil, men hade råkat slå mitt nummer. Vi pratade och skrattade en lång stund och hade ett väldigt trevligt samtal. Jag är glad att vi hade det där samtalet så nyss. Ytterligare ett glatt minne av Kerstin. Gud vad jag kommer att sakna henne!

Fel på elementen - så klart...

Idag hörde de av sig från Förbo angående värmen i lägenheten. Äntligen! Sedan kom de två stycken. Av någon outgrundlig anledning jagar de alltid i par, Förbovärdarna. Det verkar nästan som om de är rädda att träffa hyresgästerna om de är ensamma.
Vi fick en lektion i att gardiner som hänger framför elementen (även väldigt tunna gardiner) hindrar värmen att cirkulera i rummet. Problemet är bara att det inte finns någon värme på elementen, som kan cirkulera! Efter genomgång av elementen kom de fram till att det trots allt var något som var fel (!!!). (Det måste så klart finnas en anledning till att det bara är 18 grader i lägenheten på morgonen när vi går upp). De skulle kontakta en rörmokare, som förhoppningsvis kan fixa det hela. Vi tyckte så klart att det var vansinnigt roligt att det faktiskt var fel på elementen och att vi inte inbillar oss att det är kallt i lägenheten. Förbovärdarna såg något snopna ut får man väl säga. De var proppfulla med argument om att det inte var något fel på elementen när de kom – och så var det fel. Hurra!

På kvällen kom min fantastiska hårfrisörska hem och klippte mig. Det kallar jag service! Nu är jag nyklippt och fin inför julhelgen. Skönt.

Dyrköpt värk...

Ringde tandläkaren i morse – och fick tid direkt. Har en tand som varit till besvär ett längre tag. Nu är den inte till besvär längre! Efter 50 minuter i tandläkarstolen är jag en tand och 1785 kronor fattigare.
Han fick jobba hårt för sina pengar tandläkaren. Det tog säkert minst 40-45 minuter av hårt slit för att dra ut en hysteriskt ovillig tand. Den klamrade sig fast allt vad den orkade och var definitivt ingen push-over. När tandläkaren äntligen lyckats dra ut tanden fick han förklaringen till varför den var så svår att dra ut. Det var en liten klump nederst på roten som gjorde den svårbemästrad. Men nu är den borta och jag har en djäkla värk i käken, som inte är att leka med. Men det går väl över tills i morgon – hoppas jag.
Det var inget billigt tandläkarbesök precis. Men det räknades som akutbesök (sååå akut var det inte, jag hade kunnat vänta några dagar till) och så togs röntgen och så tog det extra lång tid. Men jag fick 150 kronor rabatt! Man kan få 150 kronor per år i tandvårdsbidrag för att sänka sina tandvårdskostnader, förklarade tandläkaren. Han var fullkomligt allvarlig när han vidarebefordare denna information. Det är nästan lika roligt som det besked jag får varje år om vad jag kommer att få i pension från AMF, eller vad det är. 74 kronor per år!

Som tur var var James hemma i morse och kunde hjälpa mig ner till tandläkaren – och hem igen. Snöröjning betyder något helt annat i min bok än i deras som sköter denna uppgift. Mycket snömodd är det och fullständigt omöjligt att själv ta sig fram med rullstol. Roll on springtime!

Besiktigad och klar att köra!

Idag var det bara 18 grader plus när vi gick upp. Det är inte särskilt varmt tycker jag. James åkte iväg vid 10-tiden för att slänga skräp och få den nya bilen besiktigad. Han ringde hem när besiktningen var klar. Ett påpekande om en framlykta som var litet lågt inställd annars var allt ok. Killen som besiktigade bilen var förvånad att vi inte gett mer än 71000 kronor för den. Han trodde att vi gett minst 120000 för bilen. Det känns skönt att allt var ok. Visst, det finns en del småskavanker som behöver fixas till, men det var inga allvarliga fel i alla fall.
Mike och jag blev så inspirerade av att bilen var ok att vi bestämde oss för att städa – och så hjälper det ju till att hålla värmen uppe. Så nu är lägenheten ren och vi hyfsat varma. Tillfälligtvis i alla fall.

På eftermiddagen lade vi oss en stund för att vila. Efter en timma var vi genomfrusna - trots att vi låg under varsin filt! Det var bara att pallra sig upp och sätta på elelementet för att få upp värmen åtminstone i vardagsrummet. Nu har det krupit upp till 22 grader där och det börjar bli uthärdligt.

Nya bilen - äntligen!

Idag var det 18,5 grader varmt i lägenheten när jag gick upp vid halv 9. Helst vill man ligga kvar i den goa sängvärmen, men det går inte alltid. Skulle till Landvetter vårdcentral för att få litet blodprover tagna bland annat. Det skulle vara fasteprover vilket innebär att man inte får äta eller dricka efter klockan 8 kvällen innan.
Det smakade bra med kaffe och en macka när jag kom hem igen vid halv tolv.
Kvart i tre på eftermiddagen kom James hem och hämtade mig och han, Freddy och jag åkte till Kvarndammen i Kungälv för att hämta min nya bil. Den ser fin ut, det man kunde se i mörkret. Skön att sitta i, men förstås mindre än Saab 95:an. Får se om det går att få in rullstolen vid sidan av mig i framsätet. Annars får man hitta på något annat sätt att få med mina hjul när jag ska ut och köra bil. Freddy körde vår Saab hem och James och jag åkte i nya bilen.
Mike satt hemma och tittade ut genom köksfönstret och väntade spänt som en barnunge som väntar på tomten på julafton. Han sken som en sol när han öppnade ytterdörren för oss och fick en första glimt av bilen. James hjälpte honom att komma ut så att han kunde titta litet närmare på underverket. I morgon ska James låta besiktiga bilen i Mölndal. Hoppas allt är OK.

Hejdå Telia!

Nu har vi gjort slut med Telia! Vårt långvariga förhållande är över. Eller nästan i alla fall. Vi har dock fortsatt gemensam vårdnad om ett mobilt bredband till september 2012 och mobiltelefonabonnemang. Idag, den 1 december, stängde Telia/Felia av vårt bredband och digitaltv:n. Hejåhå.Vad snabba de var och så fel det blev. James hade tagit över bredband och digitaltv och fått bekräftelse på det och då även förlängt abonnemanget ett år. Men tydligen, hade förlängningen inte registrerats hos Telia, som klippte av alltihop i ett nafs. Så efter ett ganska ilsket samtal med Telia har vi nu minimal kontakt med detta bolag. Skönt. Under dagen bytte vi också leverantör av den fasta telefonin. Sedan åkte vi till församlingshemmet och käkade god gulaschsoppa, som värmde gott i kylan. Trevligt lunchsällskap. En god kopp kaffe avslutade en alltigenom njutbar lunch.
Mike kommer hem från Kungälvs sjukhus idag. De kunde inte hitta något fel på honom. Det är ju i och för sig bra – men man undrar litet över varför knät var så svullet och varmt. De har gjort ultraljud på benet och röntgat lungorna, men hittade inga proppar. Tack och lov! Ortopedläkaren har tittat på hans ben och tyckte inte det var så farligt svullet – men det tyckte hon ju inte under det ett och ett halvt år som han for in och ut på Kungälvs sjukhus efter första knäprotesoperationen heller. Han ska på vanligt återbesök till ortopeden nästa torsdag så vi hoppas att hon då har kommit på vad som kanske var fel!