Konstig julafton...

Det blev en konstig julafton i går. Ingenting var klart när det borde varit klart. Köttbullarna stekte jag efter Kalle Anka. Sedan åkte James och jag in till Sahlgrenska för att hälsa på Mike. Hade med hans julklappar (från släkten i Wales) och godis samt en bit kaka som grannen Harrys fru bakat och gett oss. Vilka snälla grannar! Harry kom över med kakan på eftermiddagen och beklagade igen hur tråkigt det var att Mike hamnat på sjukhus – ”till jul och allting...”.
T-shirtarna från Mikes syster i Wales var för små förstås – det brukar de vara. Mike talar om för henne varje år att han behöver minst XXL och nästa jul skickar hon XL igen!
Men hon får väl hållas. Det känns som litet onödiga pengar bara.
Det kändes tungt att lämna Mike på sjukhuset när vi åkte hem vid åttatiden. Men han var vid förvånansvärt gott humör ändå.
James och jag åt vid niotiden på kvällen. Delade ut våra för små kläder från släkten i Wales och tittade på TV. Vi skulle gått på julnattsmässa i Hindås kyrka, men James fick ett extrapass på jobbet och skulle börja jobba halv fem idag så det blev inget med den mässan. Synd!
Älskade systersonen Jan tittade ner en stund i går. Det brukar han göra varje julafton om han är hemma i Hindås. Jag blir lika glad varje gång. Den här gången var hans yrväder Kajsa, snart fem år, inte med. Hon hade för mycket att göra hemma!

I dag har jag mest ägnat mig åt att tycka att det mesta är pest, klämt en och annan tår (ganska många) och försökt övertala mig själv att ta hand om disken. Än har jag inte lyckats!
Nu ska jag göra i ordning en kopp kaffe och smaka på kakan vi fick av grannen. Det blev aldrig av i går.

Mike på sjukhuset - igen!

Vilken sketdag detta blev då! När Mike gick upp i morse var han litet mer yr än vanligt. Jag tog inte så allvarligt på det. Efter frukosten skulle vi städa var det tänkt. Mike gick in i vardagsrummet för att hämta dammsugaren såg stod där. Plötsligt hörs ett enormt brak! Mike hade ramlat omkull på golvet. Jag fick larma hemtjänsten som kom och hjälpte honom upp. Tack för det tjejer! Tur att de finns. De frågade om han ville gå in och lägga sig och vila litet, men Mike var rätt så uppskakad och kände att han ville in till sjukhuset.
Ringde 112 och de lovade skicka en ambulans. Efter ett tag hörde jag tutandet, men det var bara Hindås räddningstjänst som kom med blåljus och hela kittet. Räddningstjänsten åker ut på sjuklarm här ute i obygden därför att det kan dröja ett tag innan ambulansen kommer. De har defibrillator, syrgas, och litet annan viktig utrustning med sig. De kollade blodtryck och syresättningen. Det var OK.
Efter en halvtimma kom ambulansen och tog med sig Mike till Sahlgrenska. Först hade jag ett litet argument med en av ambulansförarna. Jag undrade om de skulle köra Mike till Sahlgrenska. ”Det får vår neurolog avgöra,” svarade kille surt. OK. Jag säger bara vad de sade till mig på Sahlgrenska sade jag. ”Alla papper finns på Sahlgrenska blir han dålig ska han köras till akuten där.”
”Alla papper finns i datorn”, blev svaret. ”Neurologen får avgöra”.
Mike gick själv ut till ambulansen, som blev stående en bra stund utanför. Efter ungefär tio minuter kom killen tillbaka och meddelade att de skulle köra Mike till – ja just det – Sahlgrenska. Hoppsan!
De for iväg och jag försökte ringa James, men fick inte tag på honom. Mike fick ta min mobiltelefon med sig eftersom hans inte var laddad. Efter några timmar ringde han. Då hade de gjort en ny datortomografi. De hittade inga fel. Mike är fortfarande yr och svagare i vänster ben och arm. Han försökte ringa mig tre gånger innan han kom på att han ju hade min telefon. Det var den han ringt till, det var därför det tutade upptaget hela tiden! När han äntligen ringde hemnumret kom han fram så klart.
Fia kom in en sväng för att önska god jul. Vi drack en kopp kaffe och pratade innan hon skyndade hem för julförberedelser.
Jag diskade och städade och försökte hålla mig sysselsatt tills jag var så trött att jag fick gå och lägga mig och vila litet. Läste Journalisten en stund, men somnade till. Vet inte om det är ett bra betyg åt Journalisten!

Finbesök mitt i matstöket...

I dag har jag jobbat hemifrån. Har bland annat försökt få ihop en artikel till nästa församlingsblad. Artikeln om mig själv! Hur sjukt är inte det? Det blir en kortis om mina 25 år i ”församlingens tjänst”. Sista mars 2012 blir jag pensionär så nästa församlingsblad blir mitt sista. Jag överlämnar med varm hand producerandet av församlingsbladet till andra krafter. Litet konstigt känns det att, efter ett kvarts sekel, lägga av med det här vid-sidan-av-jobbet.

På eftermiddagen fick jag finbesök av min bror som kom och hälsade på en sväng för att önska god jul. Han kom mitt i mitt matstök. Jag höll på med ett av mina storkok. (Rostbiff, potatismos, grönsaker...) men jag tog en paus för en pratstund med lillebror.

Redan vid sjutiden på kvällen kom sonen hem full av förkylning och allmänt dålig. Egentligen skulle han ha jobbat till klockan 21, men fick ge sig på upploppet. Han kom hem till mor och far som pysslade om honom med tea med honung och rostat bröd. Typisk förkylningsförtäring.

Sjukresa med förhinder...

Mike mår inte så bra efter helgens besök på Halmstads sjukhus dit han skickats efter ett återfall med dubbelseende och känselbortfall. I går kom han tillbaka till Spenshult. Nu vill han åka hem. Det går inte att åka sjukresa därifrån!!! Han får betala hela kalaset själv. Det är väl några tusen kronor kan jag tänka mig. Det kostar ju 600 spänn bara att åka från Göteborg till Hindås. (Pengar som han så klart inte har.) Det går inte att ringa sjukreseenheten nu heller. Telefontider: 9 -11 och 13 - 15. Hurra för Myndighetssverige!
Man tror inte det är sant. Det finns samarbete över länsgränserna när det gäller sjukvård/rehab, men inte när det gäller att ta sig fram och tillbaka! Är det klokt eller?
James har jobbat hela dagen – och ska ta ytterligare ett extrapass i morgon – men på något vis måste vi ju få hem Mike. Så det blir väl att sätta sig i bilen och köra ner till Halmstad (Spenshult) och hämta honom! Jag blir så trött på alltihop så att jag mår illa.
Men. Vem har sagt att livet ska vara lätt? Hur skulle det se ut?
Försöker man kravla sig upp på alla fyra klubbas man brutalt ner igen. Här ska du inte sticka upp! Vet din plats!

”...som din dag, så skall din kraft ock vara..."

I går var James och jag och käkade julbord i fritidslokalen i vårt bostadsområde. Laila hade som vanligt snickrat ihop ett jättefint julbord till oss alla. Litet fler människor där än förra året tror jag. Mitt i maten ringer Mike. Han har fått tillbaka sitt dubbelseende och känselbortfall på vänster sida. Genast knyter magen sig och jag börjar må illa. Det är svårt att höra vad han säger eftersom folk pratar runt omkring mig. Säger att jag ska ringa när vi kommer hem igen.
Ringer Mike vid fyratiden när vi är hemma igen. Han har blivt körd till akuten på Halmstad sjukhus! Där ligger han nu och väntar på läkaren. Litet senare ringer han tillbaka. Han blir kvar över natten. De har gjort datortomografi och kollat blodtryck, hjärta och så vidare. De hittar inget fel. Precis som förra gången vet de inte vad som orsakar problemen!
Luften går ur oss totalt. Hur länge ska man orka?

”Blott en dag ett ögonblick i sänder,
vilken kraft vad än som kommer på,
allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då...”

”...som din dag, så skall din kraft ock vara...”
Sv.Ps 249

Det känns litet tveksamt för tillfället. Just nu känns det inte som om min kraft kan matcha min dag!

I natt röjde James i köket och vardagsrummet eftersom målarna ska komma på måndag för att tapetsera och måla. Det var tur att han gjorde det i natt. Vid niotiden i morse ringde hans enhetschef på jobbet och undrade om han kunde komma in och arbeta. Det kunde han så klart! Som tur är jobbar han bara till klockan 19 ungefär. Han får ta tag i resten när han kommer hem. Bokhyllorna i vardagsrummet måste tömmas så att han kan flytta dem in i lilla sovrummet. Köksbordet står nu i vårt sovrum. Mikes säng är full med grejor och jag ser inte fram emot två till tre dagars husarrest i sovrummet! Bara det blir bra när det är färdigrenoverat så får man stå ut. Och. Tack gode Gud för James!

Katten vill inte heller gå ut...

Har ägnat förmiddagen åt att köra rullstol från ytterdörren till altandörren och tillbaka igen. Om och om och om igen. Katten behövde gå ut men ville inte i stormen. Till slut gick en mycket motvillig katt ut på altanen. Tre minuter senare stod hon på fönsterbläcket och jamade hysteriskt för att hon ville in igen. Jag förstår henne!
Det är ett djäkla stormande här. Väntar bara på att något av alla halvruttna träd på gården ska blåsa omkull, men än så länge står de bi.
James jobbar till halv tio i kväll, Mike är i Spenshult på rehab och katten och jag får roa oss själva bäst vi kan. Hon roade sig med att motvilligt gå ut och kissa. Frågan är om hon var så särskilt road. Det såg inte så ut när hon stod och gallskrek och försökte klamra sig fast på fönsterbläcket efter uträttat ärende. Hon blev så chockad av sin ”nära-döden-upplevelse” att hon sovit i sin favoritfåtölj sedan dess. Hon har inte ens tjatat om mat – då är hon i chocktillstånd!
Nu har jag kokat vatten till termosen tre gånger. Första gången var vid halv nio i morse, sedan vid tolvtiden och så nu igen. Det är en ståltermos som håller värmen väldigt bra, men det är lika bra att byta ut till nykokt vatten medan strömmen finns kvar. Ficklamapn står på bordet bredvid mig...I am prepared!

Läste i veckans Härryda Posten att anställda vid vuxenutbildningen i Härryda kommun ska åka på studieresa till Bangladesh för att ”få en mer ödmjuk attityd till elevernas bakgrund och kultur”. Kan man inte skaffa sig det på hemmaplan? Hur många elever har man från Bangladesh? Kanske hade det varit bättre att åka på studieresa till något land som har många elever i kommunens vuxenutbildning. Somalia? Irak? Iran? Kroatien? Men det är väl inte lika kul! Heder åt kommundirektören dock, som åker med men betalar sin resa själv och dessutom tar ut semester!
Självklart är kommundirektören en kvinna!

På äventyr med GPS:en...

I onsdags körde James och jag Mike till Spenshult. Han ska vara där på rehab i tre veckor. Stort fint ställe. När vi körde hem hade James ställt in GPS:en på kortaste vägen. Det var det kanske. Men sicken sketväg. Ibland var det nästan som off-road-driving. Rena rama skosvägarna bara. Ett äventyr som heter duga. Men fram kom vi, fast knappast snabbare än vägen vi körde dit. I Kållered stannade vi på Ikea och käkade julbord bland alla pensionärerna. Matmässigt var det helt OK även om ljudnivån och miljön påminde mer om bamba, som James uttryckte saken. Vi passade också på att titta till pappa, som ligger på kyrkogården i Kållered, med utsikt över bostadsområdet där Dag och Jennie och barnen bor. Så Gregor har barnbarn och barnbarnsbarn nära inpå sig. Trevligt.
I går jobbade jag i Hindås. James körde mig upp vid 8-tiden på morgonen och jag skulle åka Färdtjänst hem halv tre. Var litet nervös att strömmen skulle gå. När strömmen är borta funkar inte dörrdosan och då tar jag mig inte in hemma. Det blåste och regnade som bara den. Men bilen kom i tid, strömmen fungerade och jag tog mig in hemma utan problem.
I dag har jag varit på Landvetter vårdcentral på hörselkontroll. Det låter som om man var fem år gammal! James körde mig dit. Färdtjänst hem. Och en ilsken kvinnlig taxichaufför. Hon skällde på mig för att jag klagat hos Färdtjänst en gång när hon kom för att hämta mig och hon inte körde in på gården för att däcken tog emot kantstenarna! Hon hade fått klagomål den gången – och det var så klart mitt fel!!! En del chaufförer är hur fräcka som helst. Tror de att man ska ta vilken skit som helst – utan att klaga??? Då känner de inte mitt ”nya jag” – Bumsi the Terrible!