Färdtjänsten - igen!

Mike kom upp till Öppet Hus i församlingshemmet för att käka soppa. God soppa. Trevligt folk. Och så Färdtjänsten då. Inte så trevligt! Mike hade beställt en bil som skulle hämta honom och köra hem honom klockan 14.30. 14.45 hade ingen bil kommit. Ringde. Nej, de visste inte vart chauffören tagit vägen. De skulle återkomma när de visste. Efter ytterligare 20 minuter ringde jag igen. Det visade sig att chauffören inte hittat adressen, han hade en körning till och då sket han i att leta efter den adress där Mike satt och väntade! Så kan man också sköta sitt jobb. Beställningscentralen lovade skicka en annan bil som skulle komma om cirka 20 minuter. Ungefär 20 minuter i fyra kom bilen – bara en timma och tio minuter efter avtalad tid! Färdtjänsten blir bättre och bättre – på att komma försent. Man kan inte lita på att man kommer dit man ska eller vid rätt tidpunkt. Det är som ett lotteri. Idag kom du till rätt plats – men inte på utsatt tid. Det får ändå räknas som vinst. Nästa gång kommer du inte till rätt plats – men i rätt tid. Det är också en vinst. För ibland kommer man varken till rätt plats eller på rätt tid. Det är ingen vinst!
Färdtjänsten skulle man utan vidare kunna skriva en tegelstensroman om, med nya hysteriska incidenter i varje kapitel. Men vem skulle vilja läsa den?

Lång dags färd mot natt...

Igår tillbringade Mike i stort sett hela dagen och kvällen på akutmottagningen på Mölndals sjukhus. Han åkte hemifrån vid kvart över ett och kom hem ungefär halv elva på kvällen! Lång dags färd mot natt... Han hade känt att det var litet tungt att andas på morgonen. Det satt i några timmar och då bestämde han sig för att åka till akuten. Tur att att det inte var mer akut än det var! Med tanke på hur länge han fick vänta. De gjorde i alla fall en ordentlig undersökning av lungor och hjärta. Kollade syresättning av blodet och tog blodprover, men hittade inget fel. Läkaren trodde att det kunde vara nerverna som spökade. Litet panikångest kanske.

När Mike äntligen kom hem var det för sent för hemtjänsten att komma och vi fick larma för att han skulle få hjälp att komma i säng. Det tog bara en och en halv timma innan det kom personal och hjälpte honom att lägga sig. Med påföljd att jag inte heller kom i säng förrän klockan var en bra bit över ett på natten. Gissa om jag är trötter i dag!

Idag ska min handläggare på AF återvända från sin semester - men jag får till svar på mitt mejl att han återkommer från semester den 27 september! Är inte det idag?
Behöver få förlängt kontraktet med taxi så att jag kan åka till jobbet, eftersom jag fortfarande inte fått köpt någon bil. Det tar sin lilla tid att hitta någon bra, inte för gamma bil, för den summa pengar jag har till mitt förfogande. Trollerikonstnär skulle man varit!

Skam den som ger sig!

I måndags kom beskedet från Förvaltningsrätten (Länsrätten) i Göteborg angående mitt överklagande av kommunens beslut att inte ge mig en ny, mer lättkörd, ramp. Fick avslag så klart! Vad trött jag blir... Men skam den som ger sig. Idag har jag skrivit ett brev till Kammarrätten med överklagan av Förvaltningsrättens domslut. Rättshaverist – javisst!
Har varit i kontakt med arbetsterpeuten på Rehab för att få ett nytt, mer utförligt intyg, om att jag behöver en mer lättkörd ramp. Ska också skicka med läkarutlåtande från Ryggmärgsskadeenheten på Sahlgrenska som de skrev 2008. Det kanske kan hjälpa.
På dom bara. Hugg! Att det ska vara så svårt att se brukaren (lilla jag) i det hela. Det är JAG som får ont i armar och axlar av att köra upp för rampen vi har idag. Lita på att JAG vet vad som funkar bäst för MIG. Hur svårt kan det vara? Det är väl en kostnadsfråga kanske. Fast ännu mer en PRINCIP-fråga. Kommunen brukar köpa sådana här ramper. Basta. Rampen jag har idag kan återanvändas av någon annan brukare. Någon som kanske har elrullstol eller som blir knuffad upp och inte behöver använda hand/armkraft för att ta sig upp.

Var på sjukgymnastiken igår. Det är svettigt värre – men härligt. Det känns underbart att ha kommit igång igen och känna att det kanske går att komma tillbaka. Sjukgymnasten är fantastitskt bra! Det känns tryggt.

Mike på Kungälvs sjukhus idag på inskrivning inför knäprotesoperationen den 7 oktober.
Provtagningar, samtal med narkosläkare/läkare, information och så vidare. Han åkte hemifrån vid kvart över nio på morgonen och kom hem strax före fem. En lång dag.

Poltisk baksmälla

Jaha. Sicken baksmälla! Det sket sig totalt - valet alltså. Hur kan man välja in ett parti som SD i riksdagen? Och jag kan inte påstå att mitt så kallade utanförskap minskat de fyra senaste åren med Alliansregeringen. Snarare tvärtom. Och nu kommer det väl att öka ännu mer. Som arbetande arbetssökande kommer mina ekonomiska ramar att minska ytterligare. Vad då? Ja just det, arbetande arbetssökande. Gratisarbetande arbetssökande. För mig blir ingenting, absolut ingenting bättre i Alliansens Sverige. Jag får fortsätta arbeta gratis på min praktikplats. Eller gratis - jag får ju Aktivitetsstöd på 343 kronor per dag, fem dagar i veckan - medan arbetsgivaren får 225 kronor per dag för att jag är där och arbetar gratis för dem. Missförstå mig rätt - jag gillar mitt jobb/praktikplats, men tycker kanske att jag kunde få någon krona extra per månad när jag arbetar 75 procent. Men så fungerar det inte i Alliansens Sverige. Där ska lata arbetssökande/sjukskrivna sättas åt och arbetsgivarna måste få hjälp så att de kan göra plats för litet gratisarbetare! Så kan man också se på människor.
Även arbetssökande är människor. Hör och häpna! Även arbetssökande behöver pengar till mat, kläder, mediciner, läkarbesök, telefon, TV-licens, (en del av oss lata arbetssökande är så korkade att vi, till skillnad från ett antal ministrar/tidigare ministrar i Alliansregeringen, betalar vår TV-licens), försäkringar, A-kassa, resor till sina praktik/utbildningsplatser och så vidare. Vem kunde anat det? Tänk vad litet politikerna vet - eller så skiter de helt enkelt i folk som inte har vett på att skaffa sig ett jobb antingen de varit arbetssökande under en längre tid, är för gamla för arbetsgivarna eller sjuka/sjukskrivna. De får väl för fan hålla sig friska! Det gör vi politiker och det funkar ju bra. Eller hur.

Glädjestund!

Idag har vi haft storfrämmande. Eller småfrämmande mer korrekt uttryckt. Teo, snart två och ett halvt och Stina snart ett halvår, med föräldrar. Gissa om vi blev på gott humör. Vem kan låta bli efter att ha sett Teo in action, när han driver med sin mamma. Två år och så full i sjutton att man häpnar. Jenny försöker få honom att tala om vad han heter mer än Teo. ”Vad heter du?” ” Teo. ”Ja men vad heter du mer, Inge...” ” Teo.” Han drar på smilbanden och ögonen glittra som två skogstjärnar i solsken. Jenny försöker igen: ”Vad heter du mer, Ingema...” ”Teo,” svarar Teo och skrattar högt nu, ett kluckande, smittande skratt. Vi var glada hela dagen, efter besöket.
Gick och röstade och gjorde min medborgerliga plikt. Inte så väldigt tillgängligt. Röstbåsen var inte gjorda för folk i rullstol precis. Försök att namnkryssa en valsedel när ”skrivbordet” är i ögonhöjd. Tröskeln in i lokalen var också litet trixig att ta sig över, men det gick.
En kvinna utanför röstlokalen undrade varför det var två röstställen. ”Får det fina folket rösta i skolan och vi andra, som bor i utkanten av samhället, här”? Kunde inte hålla tyst förstås utan sade: ”Jag är jättefin och jag bor i lägenheterna här i centrum – och jag får också rösta här”! Så det så.

Ryggan som pumpgömsle...

Igår ringde Mike mig på jobbet, glädjestrålande, och talade om att han fixat att byta byxor själv när han kommit hem från Öppet Hus i församlingshemmet. Jag förstår att det kändes bra. Det är sådana små framsteg som gör livet litet roligare. Det behövs inga bergsbestigningar för att man ska känna sig duktig!
Idag har jag varit ute och åkt. Var iväg till Hjälpmedelscentralen för att få hjälp med rullstolen. Ena fotplattan hade tappat en fjäder som gjorde att fotplattan inte stannade i uppfällt läge. Det i sin tur gjorde att den slog mig på benet så fort jag skulle resa mig ur eller sätta mig i rullstolen. Och hur kul är det? När jag ändå var där tittade de också på min sittdyna som behövde pumpas. Gav dem min pump. De kom tillbaka efter 20 minuter, med en väldigt hårdpumpad dyna. Fötterna nådde inte ner till marken när jag satt mig. Fick försöka släppa ut litet luft.
Åkte från Hjälpmedelscentralen i Mölndal till sjukgymnastiken i Mölnlycke, där jag hårdtränade i 40 minuter. Sedan åkte jag sjukresa hem. Väl hemma upptäckte jag att jag inte fått med mig pumpen hem. Trodde jag i alla fall. Genomsökte ryggan minst tre gånger. Ingen pump. Ringde hjälpmedelscentralen. Killen var säker på att han lagt pumpen i rullstolen och jag var lika säker på att jag inte sett pumpen – eller satt mig på den. Han lovade skicka en ny pump. Vid fjärde genomgången av ryggsäcken hittade jag den förbaskade pumpen, som gömt sig i ett skrymsle. Behöver någon en pump till en rullstolsdyna? Det går bra att låna min – ena!

Kort-kort kusinträff...

Kusinträff i Göteborg. Var med på Rosenkaféet i Trädgårdsföreningen. En liten miss i planeringen. Det var dukat till oss på övervåningen – vilken är svår att ta sig till med rullstol. (Läs omöjlig att ta sig till). Några kusiner och jag satt där nere, resten där uppe. Det innebar att jag bara träffade dem och sade hej och sedan hejdå, men det var trevligt att i alla fall se dem. De skulle sedan vidare och åka Paddan, vilket också hade varit en omöjlighet för mig, och senare skulle de ut och äta.
Själv köpte jag med mig varsin morotskakebit till Mike och mig till ett fullkomligt hutlöst pris. Hade jag vetat hur mycket de kostade hade jag struntat i att köpa dem. Men de var goda.
Satt bara cirka tio minuter i regnet och väntade på Fädtjänsten. Jag bad chauffören hålla morotskakan medan jag satte mig i bilen. Han tittade litet suget på kakbitarna och sade att han kunde äta upp dem också. Sedan åkte vi en liten sväng till Öjersjö, med en tant som satt i baksätet när jag lastades in i bilen.
Vid femtiden var jag hemma igen. Resan kostade 160 kronor fram och tillbaka, 20 kronor i inträde till Trädgårdsföreningen och fikat på Rosenkaféet 50 kronor plus den hutlöst dyra morotskakan då – 72 spänn. 302 kronor sammanlagt! Tur att man inte är ute och slår runt så ofta.

Sjukgymnastiken revisited

Ledig idag. Hemtjänsten ringde och väckte oss halv 8 för att fråga om Mike var hemma! De hade hört att han åkt in till sjukhuset i går kväll. De kom som vanligt vid halv 10 för att hjälpa Mike med veckoduschen och klä på honom. Frukost och sedan satte jag mig litet vid datorn Och glömde totalt bort tiden. Klockan tolv kom jag på att jag ju skulle vara på sjukgymnastiken i Mölnlycke klockan ett. Beställde sjukresa som tidigast kunde komma 12.35 – men jag hann ändå.
Fick en bra sjukgymnast. Min underbara Anna Maria är ju inte kvar längre, men den här tjejen är också jättebra. Det känns tryggt.
Det var skönt att komma igång igen – men visst känns det att jag slarvat med träning de sista 8 – 9 månaderna. Men nu blir det andra bullar.
Fick åka med en av mina gamla favvochaufförer hem. Riktigt kul att träffa honom igen. Och han var glad att se mig också. Som vanligt tjattrade vi som uppspelta apor under hela resan och han var nyfiken på vad jag gjort sedan han körde mig till Samhall några gånger i våras.
Satt ute en stund när solen sken.
James och jag gick till affären och handlade – det blev litet shopping även i fiskbilen på hemvägen.

Sicken sketdag!

Sicken sketdag! Strul hela dagen med att anmäla ett fel på jobbdatorn. Minneskortläsaren funkar inte. På en helt ny dator. Blev skickad fram och tillbaka mellan Advance och HP. Fick inte uträttat något vettigt. Satt i telefonsamtal i stort sett hela arbetsdagen. Till slut gav jag upp. Huvudet kändes som om det skulle sprängas i bitar. Får ta tag i det på fredag igen.
Skulle på möte i Handikappkommittén i Mölnlycke. Och gissa hur bra det gick? Inte alls. FÄRDTJÄNST kom inte 15.25 som utlovat. När jag ringde sade de att chauffören kört till fel kommun! De skulle skicka en ny bil som skulle komma efter 25 minuter. Efter 35 minuter hade den inte kommit och jag ringde igen. Chauffören hade fastnat i trafiken! Och skulle dröja en kvart till. Då bad jag dem strunta i alltihop. Mötet i Mölnlycke började klockan fyra och jag skulle tidigast kunna vara där klockan 5 – snart dags att åka hem igen med FÄRDTJÄNST – och det vet ingen människa hur länge jag skulle få vänta då. Åkte hem i stället. Uppjagad och ilsken som ett bi.

Mike hade mer ont i sidan idag (där han haft ont några dagar efter att ha lutat sig litet hårt mot armstödet på rullstolen i lördags) och vid halv 8 på kvällen bestämde han sig för att åka till akuten på Mölndals sjukhus. Strax efter tio ringde han. Då hade han varit på primärvården och redan varit hos läkaren. Det visade sig vara ett spräckt revben!
Sicken sketdag!

Det är inte synd om mig!

Igår var James och jag och tittade på bil. Volkswagen Golf. Den såg jättebra ut. Men när jag skulle testa att lyfta i rullstolen bredvid mig till passagerarsätet funkade det inte så bra. Vågade inte trixa för mycket heller av rädsla att skrapa bilen. Så vi struntade i det. Får testa att lyfta i rullstolen i Saaben – funkar det där så funkar det kanske i Golfen också Det behövs kanske litet träning för att få den rätta knixen...

Häromdagen träffade jag på en äldre kvinna. Vi har träffats en del tidigare men nu var det ett tag sedan sist jag såg henne. Hon böjde sig ner och nästan väste i örat på mig: ”Är du rullstolsbunden hela tiden nu?” Jag sade att jag för längre sträckor får förlita mig på rullstolen, även om jag kan gå litet grand med betastöd. ”Staaa-ckaaars dig!” Jag höll på att trilla ur rullstolen. Det är första gången någon uttryckt ett sådant oförblommerat medlidande med mig och det kändes väldigt läskigt. Jag förstår att det var väl menat – men det gjorde mig obehaglig till mods. Jag kände mig fullkomligt tillplattad och reducerad till ett ingenting i rullstol. Visst, ibland har jag ett stort medlidande med mig själv och tycker ruskigt synd om mig. Men inte precis för att jag sitter i rullstol. Visst är det krångligt att dammsuga från rullstolen. Visst händer att jag gråter en skvätt när allting djälvas med mig. Visst behövs det mer planerande innan man ger sig ut någonstans så att man har koll på tillgängligheten (som ofta inte är så mycket att hurra över). Visst svär jag ibland över färdtjänsten – eller Härryda kommun, som vägrar att byta ut min ramp så jag inte behöver anstränga mig så förskräckligt och få så ont i axlar och armar när jag kör upp för den, men på det stora hela fungerar livet ungefär som vanligt. Ungefär. Och det är inte synd om mig!

Solen skiner idag och Mike och jag har suttit ute och njutit av solens värmande strålar. Riktigt skönt, även om det inte är någon sommarvärme så här på höstkanten.

Skattefri inkomst...

September. Höst. Inte bara vädermässigt. Sommaren är slut.
Igår var Mike på Kungälvs sjukhus. Infektionsprovet var litet högre än förra gången 11-12 i stället för 6. Men operationstid är inplanerad till 4 eller 7 oktober. OM inget tillstöter. Det känns skönt med en bortre parantes. (Uttryck lånat från politikerna när det gäller a-kassa och sjukskrivningar. Användbart.)

På möte i vår lilla hanikappprojektgrupp. Vi höll till på Hindås campings cafeteria, som fungerade alldeles utmärkt – trots att jag valde fel toalett och pressade mig in på den vanliga fastän det fanns, visade det sig senare, en handikappanpassad toalett! Som den som inte behöver en anpassad toalett använde. Så galet det kan bli. Men dörrarna var inte märkta.
När jag skulle hem fick jag vänta nästan en timma över avtalad tid på färdtjänst. Trafikledningen skickade chauffören till Boråsvägen 3 – i Rävlanda! Trots att jag sagt att jag ville ha en bil till Hindås camping i Hindås, Boråsvägen 3. Jag ringde tre gånger för att fråga vart chauffören tagit vägen. Till slut kom han äntligen. Superstressad, genomsvett och full av ursäkter. Han hade blivit dirigerad till Rävlanda två gånger! Samma sak när jag skulle åka till mötet. Jag sade att jag skulle till Hindås camping, Boråsvägen i Hindås. Lik förbannat hade de bokat resa till Boråsvägen i Rävlanda. Hallå eller. Jag slapp i alla fall betala hemresan som kompensation för en timmas försening! Där tjänade jag mig 40 kr i timman. Skattefritt. Eller?