Färdtjänstresa med förhinder

Skulle åka och hälsa på Mike på Ekdalagården. När jag ringde Färdtjänst fick jag inte boka någon resa! Damen i andra änden påstod att jag inte hade tillstånd. Antingen har man en manuell rullstol eller också en som går att fälla ihop.
En manuell rullstol trodde jag var en rullstol som man driver med handkraft I vilket fall som helst så kan man inte ha en rullstol som man flyttar över från och som läggs (hel) i bagaget på en kombi. Det finns ingen ruta för detta att kryssa i! Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat detta för min färdtjänsthandläggare som
pustar och stönar och säger att någon sådan ruta finns inte! Men fixa det då. De kunde flyga till månen för över 40 år sedan, då borde man väl kunna fixa till en ruta i ett formulär i datorn – eller?
Damen i andra änden skulle fråga sina kollegor om råd. Hon återkom och meddelade med eftertryck att hon INTE kunde boka någon resa. Jag fick tala med kommunen!
Efter klockan 13 på en Valborgsmässoafton? Troligt. Jag föreslog att vi skulle säga att rullstolen är hopfällbar. ”Men det går ju inte, den är ju inte det!”, skrek Damen i falsett. OK.
Vi lade på. Jag ringde Färdtjänsten igen och fick tala med en annan bokare som hette Laila. Laila kunde fixa en resa. Hon hade bokat resor åt mig förr. Men hon var tvungen att fixa till ett tillfälligt tillstånd först. Det gjorde hon på direkten. Det tog en halv minut att fixa. Och 20 över två kom det en buss och hämtade mig. Pust. Jag brukar åka i en vanlig bil – en kombi – rullstolen läggs (hel) i bagaget och den tar upp hela bagaget så det får inte plats med en rullstol till eller en rullator. Detta förklarar jag vid varje tillfälle när jag beställer färdtjänst eller sjukresa. För det mesta fungerar det. Fast ibland inte alls, som idag. Men jag fick i alla fall åka till slut.

Bitchig ska man vara...

Idag har jag fått ett mail från Plantagen, Askim, dit James och jag åkte för att köpa litet plantor. Hade sett en annons om penséer – en tiopack för 29.90 och en annan sort för 9.90 som var väldigt fin, små, ljusblå blommor med ett femtontal blommor och en massa knoppar. Det fanns la inte när vi kom till affären. Vi åkte dit efter att ha hälsat på Mike, så vi var ändå ute och spände bensin så att säga. Och jag hade räknat ut att för under en hundralapp skulle vi få plantor både till framsidan och mina krukor på baksidan av lägenheten – det hade jag råd med, eller inte egentligen men skit samma. Några sådana blommor fanns förstås inte i affären. , Nu för tiden irriterar jag mig på saker som jag aldrig lagt energi på att göra något åt förr. När vi kom hem sade jag till James att jag skulle skicka ett mail till Plantagen. ”Ja, det är bra. Hugg bara!”
Och så gjorde jag det. Idag kom ett mail från Plantagen där de tackade mig för att jag uppmärksammat dem på att det blivit fel i annonsen – bilderna hade förväxlats – och de hade skickat mig en presentcheck på 200 kr som de hoppades att jag skulle utnyttja och ge dem förtroendet att handla hos dem igen. Hejåhå. Bitchig ska man vara...Jag har alltid varit litet av en push-over, men det har jag äntligen, vid 63 års ålder, insett att man inte kommer någonstans med. Så i fortsättningen ska jag jobba på att hugga först och prata sedan. Det lönar sig bäst!

Patetiskt var ordet!

Till Arbetsförmedlingen idag. På Härryda-Posten först och blev intervjuad angående tillgängligheten på AF. I stället för att publicera min insändare ville de göra ett reportage. Reportern följde med mig till Arbetsförmedlingen och fick med egna ögon se hur illa det fungerar att som rullstolsburen ta sig in på AF. Hon plåtade mig när jag försökte nå upp till nummerlapparna. Sedan ville hon prata med chefen, som inte var där.
Senare måste hon ha fått tag i chefen, för på kvällen kom ett mail med hennes artikel. Den var bra. Och chefen skulle genast ordna så att nummerlappshållaren blev nedflyttad. Entréerna skulle åtgärdas och allt skulle bli så bra. Plötsligt. När media rycker ut går det att ordna sådant som var stört omöjligt att ordna bara ett par veckor tidigare. Patetiskt var ordet.
Litet märkligt känns det ändå att efter nästan 40 år som journalist upptäcka medias makt och hur den kan påverka sakernas tillstånd! På gräsrotsnivå så att säga.