Om jag vore rik...

Detta är en Segway enligt Hjälpmedelscentralen i Mölndal. Försök sitt eller stå på det lilla hjulet mellan de båda stora hjulen och åk omkring på det.

Idag ringde arbetsterpeuten. Jag hade informerat henne om den superkäcka prylen SmartDrive (en liten, lätt och behändig hjälpmotor som man kan sätta på rullstolen och på så sätt få litet körhjälp, så man inte behöver ta i så mycket när man kör rullen). Hon hade aldrig hört talas om den tidigare.
Nu hade hon varit i kontakt med Hjälpmedelscentralen i Mölndal (VG-regionen) där hon fick veta att SmartDrive räknas som en segway (???) och därför kan man inte få den som hjälpmedel! Den lilla motorn med hjul kan man varken stå eller sitta på för transport, den måste monteras på en rullstol, men den räknas som en segway enligt HMC och då är det inte ett hjälpmedel. Inte i Västra Götaland i alla fall. I Västmanland kan man få den som hjälpmedel tydligen. Kanske på fler platser, men VG regionen är väldigt återhållsam när det gäller hjälpmedel. Nejvisst ja, den är ju inget hjälpmedel. Så dum jag är.
Litet snopet kändes det, men nu ska vi gå vidare med ansökan om två rullstolar. En med emotionhjul för utomhusbruk och en med vanliga hjul eftersom jag inte själv kan byta hjul. Tror att det blir minst lika dyrt som om jag haft EN rullstol med hjälpmotor, men huvudsaken är att jag som brukare inte ska tro att jag får bestämma vad som är bäst för mig. Hejåhå.
Om jag vore rik skulle jag köpa mig en SmartDrive-segway och åka omkring på.

Inte billigt vara sjuk

Idag har jag varit en vända till handkirurgen på Sahlgrenska igen. Läkarbesök à 300 kr. Jag fick träffa en av läkarna som opererade mig. Han tyckte att handen verkade bra. Var rätt så nöjd med hur tummnerven tydligen växt ihop och repat sig efter den oavsiktliga kapningen av den under operationen.
Jag klagade litet på att styrkan i handen – och tummen – inte är som innan, men läkaren förklarade att det kan ta upp till ett år innan handen repat sig. Som jag minns det funkade den andra handen bra redan efter ungefär fyra veckor, men det är sex och ett halvt år sedan den operationen så minnet kan ju svikta…
Efter besöket kostade jag på mig en fika medan jag väntade en timma och en kvart på sjukresetaxin.
Det är inte billigt att vara sjuk. Sammanlagt har återbesöken efter handoperationen kostat 1 240 kronor, inklusive sjukresorna, den senaste månaden. Två läkarbersök à 300 kronor och två besök hos sjukgymnast à 80 kronor. Plus resorna då, 480 kronor. Men jag har i alla fall inte värk i min hand längre…
Igår kom räkningen för Mikes vistelse på korttidsboendet. 2500 kronor. För 16 dagar. Så det blir väl nästan lika mycket till nästa månad.
Sammanlagt för Mike och mig blir det nästan 4000 kronor extra att punga ut med den här månaden. Som sagt inte billigt att vara sjuk.

Tur man är pensionär

Första vårmånadens första dag inleddes med snöstorm. Heja, heja. Nu är det dock snötomt igen.
Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att försöka komma i kontakt med någon på Ortopeden i Mölndal. Det är inte lätt! Vi behöver ett läkarintyg, med en diagnos för Mike och hans knä, som ska skickas till försäkringsbolaget. Och så blir man kopplad till Kontaktpunkten, som är det mest befängda påfund jag varit med om. Stoppkloss.
Människan jag pratade med var i och för sig vänlig och efter att ha hört vår story kopplade hon mig till Akuten. Trodde jag. Jag hamnade hos växeln på Sahlgrenska där jag drog hela historien för växeltelefonisten som försökte koppla mig till - Kontakpunkten. Då fick jag ett spel. Den stackars killen blev litet upprörd. Fullt förståeligt. Jag trodde jag pratade med någon på Akuten och han visste inte vad det var för en stollig tant han hade på tråden. Vi redde ut missförståndet och han kopplade mig till Ortopeden. Nej, det var inte deras bord. Jag var tvungen att prata med, just det, Akuten! Fick i alla fall hjälp att få reda på vilken läkare som behandlat Mike. En protesläkare. Vad det nu hade för betydelse. Kopplades till en sekreterare hos protesavdelningen. Hon skulle lägga en lapp till doktorn så att han kunde diktera ett intyg. Som en liten brasklapp sade hon: ”Vi har mycket att göra. Doktorn har mycket som han ska diktera och vi har mycket att skriva ut, så du kan inte räkna med något intyg inom de närmaste två veckorna.”
Inte hade jag trott att det skulle gå så fort som två veckor. Jag har varit i kontakt med den svenska sjukvården förr. Hejåhå. Intet är som väntans tider…
Tur att man är pensionär och har hela dagen på sig att sitta i telefon och telefonkö.

Mike har i alla fall fått förlängd vistelse på korttidsboendet, men rehaben är fortfarande inte mycket att hurra för. Nu ska han vara där till nästa fredag. Får hoppas han hinner få litet rehab innan han ska åka hem.