Åtta år går fort...

Åtta år går fort. Femtonde maj idag. Det är exakt åtta år sedan jag vaknade upp på Sahlgrenska efter en drygt fem timmar lång operation under natten. Kom in akut med ambulans tidigt på morgonen den 12 maj, undersöktes med magnetkamera den 13 maj, natten mellan 14 och 15 operation av diskbråcket i nacken som trängt in mot ryggmärgen och gjort mig i stort sett förlamad från bröstkorgen och ner.
Den trasiga disken plockades ut och ersattes av ett implantat som fästes med fyra skruvar. Sedan började den långa rehabresan.
Först låg jag några dygn på Neurokirurgen sedan flyttades jag till Ryggmärgsskadeavdelningen, gamla Tolvan, där jag var kvar i sju veckor. Sedan var det sommar och vi patienter portionerades ut till olika inrättningar för fortsatt rehab. Jag kom till Dagrehab på SÄS (Södra Älvsborgs sjukhus) i Borås. Där var jag kvar i fem veckor. Sedan ansågs jag tillräckligt bra för att klara mig själv…
Under hösten var jag dock på ytterligare fyra veckors rehab på Treklöverhemmet i Ljungskile.
Sedan dess har jag fått klara mig själv, med litet hjälp av vårdcentralens rehabmottagning där man får gå hos sjukgymnast tio gånger och sedan måste ha minst ett halvårs uppehåll innan man får komma tillbaka.

Med tanke på hur jag mådde när jag kom in till Sahlgrenska, är mina framsteg enorma, även om jag inte kan gå utan stöd och väldigt litet med stöd. Men jag har blivit bra på att köra rullstol i alla fall! Och jag har tuffat till mig i kampen mot myndigheter och sjukvård.