Idag körde vi ett ordentligt pass i kulvertarna. Och jag fixade Djävulsbacken! Fan vad jag är duktig. Det tyckte AT också. Han blev rätt impad tror jag över att jag klarade det. Det blev jag själv också. Och jag förstår precis varför den här backen kallas Djävulsbacken. Den är rent djävulsk. Brant, lång, seg som tusan – och svårbemästrad. Men vem fixade att rulla upp där? Just det JAG!
Nu är jag inne på min sista vecka här. Det känns konstigt. Någon gång under veckan ska sjukgymnasten göra en ny undersökning av mina förmågor – och oförmågor. Den här gången har jag många fler förmågor, det är jag övertygad om. Har gåtränat en hel del med rullatorn, men gillar inte att med gå med den. Det känns som om den ska rulla ifrån mig. Förmodligen sitter alla fall jag hade innan diskbråckoperationen fastetsade i hjärnan och spökar och gör att jag är rädd för att ramla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar