Firande i dagarna tre...

Idag är det min födelsedag! Kära syster Pia i förskingringen (Stockholm) ringde vid halv tio och hurrade så att det stod härliga till. Hon hade funderat ett tag om hon skulle ringa vid halv sju då hon själv var uppe, pigg och nyter, men insåg att det inte var någon bra idé. Så hon höll sig ända till halv tio. Inte illa. Storasyster ringde också frampå dagen – hon vet så klart också att jag inte är någon early bird. Eftersom hon inte var hemma idag skulle hon komma ner en annan dag och gratta mig. Gamle kompisen Christer från Borås ringde också för att gratta – sådana överraskningar är alltid trevliga. För att inte tala om grannen Doris som kom och uppvaktade med en flaska vin – trevligt!
Till och med min styvfar kom ihåg att det var min födelsedag och kom och uppvaktade med en påse skorpor (ifall vi inte hade något hemma till kaffet antar jag). Det hör inte till vanligheterna att han uppvaktar mig på födelsedagen precis.
Lillebror ringde också på kvällen.
Igår hade lillasyster varit här med en blomma och en bok, medan James och jag var i stan och spenderade en massa pengar i The English Shop i Göteborg. Där kan man köpa allt möjligt engelskt. Tea, marmelad, engelska såser, Branston pickles, kex i hundra olika varianter, bacon (English cut – som är mycket köttigare än svenskt/danskt bacon) mint sauce (ett måste till lammsteken) och till jul kan man så klart köpa Christmas pudding och Mince pies.



Födelsedagsfirandet började egentligen redan i tisdags, då min blommig käpp, som jag köpt mig själv i födelsedagspresent, anlände med posten. Så nu har jag firat i dagarna tre...

Kylslaget...

Idag har Mike varit på Landvetter vårdcentral – igen. Förra helgen brände han sitt pekfinger på kokande vatten. Riktigt illa. Det blev jätteblåsor på fingret. I måndags var han i Landvetter och en läkare punkterade blåsorna. I onsdags var han där på återbesök och för omläggning av fingret och idag var han alltså där igen. De vill se honom på måndag igen. Brännskador är inte att leka med.

I lägenheten är det inte särskilt varmt – igen! Det har varit ett par ganska kalla veckor. Väldigt många hyresgäster i området fryser i sina lägenheter och Förbo slår ifrån sig och höjer värmekostnaden! Som om det skulle hjälpa. (Nu betalar vi 633 kronor i månaden för värme som inte levereras.) Plötsligt har en massa hyresgäster på Stationsvägen i Hindås blivit väldigt frusna av sig. Samtidigt. För något fel på värmen är det inte enligt Förbo. Trots detta har de grävt upp gatan utanför ett av husen för att hitta felet som inte existerar. Hoppas det blir vårvärme snart så vi slipper frysa!
I veckan fick vi ett nytt Förbovärdsblad (information till hyresgästerna). Där finns en artikel som handlar om sotare som börjar så här: Ingen som bor hos Förbo behöver bära in ved för att få upp värmen i lägenheten... Något ironiskt med tanke på hur kallt vi haft det i vinter. Vi hade varit glada om vi kunnat bära in ved och elda för att få litet värme i lägenheterna!

Otäck upplevelse...

I morse hade Mike – och jag – en läskig upplevelse. Mike ramlade i sovrummet! Han skulle ställa sig och dra upp byoxorna, blev litet yr och snubblade fram mot fönstret. Trots att det står en stol där lyckades han inte hålla sig på benen utan kasade ner på golvet. Väl där var det inte lätt att ta sig upp igen. Jag är ju inte precis till mycket hjälp. Försökte få honom att komma upp i min rullstol genom att lyfta sig upp från sittande på golvet till sittande i rullstolen, men han orkade inte. Till slut fick han vända över på knäna och kasade, hasade, släpade sig upp på sin säng. Han var helt utpumpad och skakade i hela kroppen när han äntligen kommit upp. Taxin som skulle köra honom till ortopedtekniska kom dessutom några minuter tidigt, men han hade lugnat ner sig såpass att han kunde gå ut till bilen i alla fall.
På kvällen var det opererade benet svullet och varmt – får se om han måste åka till Kungälv i morgon för att få det undersökt.

Jag har idag beställt min blommiga käpp! Hoppas jag kommer att ha stor användning för den – den är inte billig nämligen.

Because we are worth it!

Vilken fantastisk dag! Och då tänker jag inte i första hand på det underbara vädret.
Det började bra redan vid frukostbordet, då jag såg årets första citronfjäril fladdra förbi köksfönster. En stund senare ringde bäste kompisen Dan. Eftersom han är göteborgare ut i fingerspetsarna tjötade vi en en lång stund. En dryg timma blev det säkert. Om det var telefonsamtalet från Dan eller den hoppingivande fjärilen vet jag inte, men jag kände mig väldigt inspirerad när det var dags för träning i vardagsrummet. Och jag vågade plötsligt kasta mig ut i det okända när jag beslutade mig för att gå från matbordet till soffbordet. Knappt två meter – men utan något att ta tag i. Det gick bra!
Sedan bestämde jag mig för att tänja gränserna ännu mer och gick, helt utan stöd, från diskbänken i köket, ut i hallen och vidare in i sovrummet till min säng! Mike gick efter med rullstolen, för säkerhets skull, men det gick galant. Det är första gången någonsin, sedan jag blev sjuk, som jag går utan att ha något att kunna grabba tag i. (Bord, bänk, barr...) Jag hade nog klarat att gå tillbaka också – men varför överdriva. Ett steg i taget. Men känslan när jag satte mig på sängen efter den lilla promenaden går inte att beskriva. Den måste upplevas. Och då måste man ju först hamna i min situation, med förlamning, operation, rehab på rehab och rullstolsburen under ett par år – och vem vill genomgå det bara för att uppleva denna fantstiska känsla. Men. Jag garanterar att den känslan jag hade idag är värd rätt så mycket jobbigheter.
Sedan blev det fika på altanen, där vi fick sällskap av både Doris och, så småningom, Kerstin (närmsta grannarna). Mycket prat blev det.
Till middagen fick vi, för ovanlighetens skull, vin. Because we are worth it! Det är vi värda!
What a wonderful day.

Tänk efter före...

Idag har jag varit ute och demonstrerat för Trafikingenjören i Härryda kommun hur dumt det blir när man inte tänker färdigt innan man genomför förändringar i utemiljön.
Den här tjejen är dock inte ansvarig för de dumheter man byggt till vid ombyggnad av Stationsvägen i Hindås centrum. Hon arbetade inte ens i kommunen när besluten om ombyggnad av vägen (och vår parkering) togs. Idag upptäckte jag också att det är en ganska stor håla mitt i trottoaren i backen ner mot vägen. Tur att jag inte kört ner i den för då hade jag garanterat vält med rullstolen igen – och roligare kan man ha. Ingenjören fotograferade, både trottoarkant och håla, för dokumentationen om vårt möte. Hon skulle sammanställa en rapport och sedan höra av sig till mig så småningom. När det blir vet ingen människa, men det känns bra att ha fått lufta sina åsikter om det idiotiska i att bygga trottoarkant upp till en inte särskilt livligt trafikerad parkering. Det är en boendeprakering med 7-8 parkeringsplatser och tio garage. De flesta som har garage tar ut sina bilar ett par tre gånger i veckan. Under en hel dag kanske det kommer ett tiotal bilar som kör in eller ut från den parkeringen. Jag är övertygad om att det även i fortsättningen hade fungerat utmärkt utan fartsänkande (?) trottoarkant. Det fungerade definititvt bättre att köra rullstol/rullator till parkeringen innan kanten kom till!

Besök på Spinalhälsan...

Idag har Mike och jag varit ute på äventyr igen. Jag skulle till Spinalhälsan på Sahlgrenska för att kolla om de har några bra förslag på en lättare rullstol. Arbetsterapeuten var så klart sjuk just idag, men jag fick prata med en sjukgymnast. Som jag, by the way, kände igen från avdelning Tolv (Ryggmärgsskadeenheten) på Sahlgrenska. Numera har Tolvan bytt namn till avdelning 28, tydligen. Vi pratade en stund och han föreslog att jag skulle beställa tid för att träffa min gamla arbetsterpeut från Tolvan. Han tog mitt namn och telefonnummer så att AT kan ringa upp mig och bestämma tid. Det kanske blir någon gång nästa vecka han ringer.
Det var fina lokaler de hade på Spinalhälsan. Nya tydligen, de huserade tidigare i Centralkomplexet, men bor numera i samma hus som apoteket.
Vi fick till och med fika! Sånt uppskattas. Efter en kopp kaffe och ett äpple återvände vi till landet, efter väl förrättat värv. Och jag känner mig SÅ duktig när jag klarat av en sådan här resa.
Förhoppningen är att jag ska kunna lasta i rullstolen i bagaget och sedan gå fram till förarplatsen och sätta mig. Rullstolen jag har nu är dock litet tung. Och det funkade inte att lasta i den vid sidan av mig i framsätet heller. Hoppet står nu till teamet på Sahlgrenska.