Vilken fantastisk dag! Och då tänker jag inte i första hand på det underbara vädret.
Det började bra redan vid frukostbordet, då jag såg årets första citronfjäril fladdra förbi köksfönster. En stund senare ringde bäste kompisen Dan. Eftersom han är göteborgare ut i fingerspetsarna tjötade vi en en lång stund. En dryg timma blev det säkert. Om det var telefonsamtalet från Dan eller den hoppingivande fjärilen vet jag inte, men jag kände mig väldigt inspirerad när det var dags för träning i vardagsrummet. Och jag vågade plötsligt kasta mig ut i det okända när jag beslutade mig för att gå från matbordet till soffbordet. Knappt två meter – men utan något att ta tag i. Det gick bra!
Sedan bestämde jag mig för att tänja gränserna ännu mer och gick, helt utan stöd, från diskbänken i köket, ut i hallen och vidare in i sovrummet till min säng! Mike gick efter med rullstolen, för säkerhets skull, men det gick galant. Det är första gången någonsin, sedan jag blev sjuk, som jag går utan att ha något att kunna grabba tag i. (Bord, bänk, barr...) Jag hade nog klarat att gå tillbaka också – men varför överdriva. Ett steg i taget. Men känslan när jag satte mig på sängen efter den lilla promenaden går inte att beskriva. Den måste upplevas. Och då måste man ju först hamna i min situation, med förlamning, operation, rehab på rehab och rullstolsburen under ett par år – och vem vill genomgå det bara för att uppleva denna fantstiska känsla. Men. Jag garanterar att den känslan jag hade idag är värd rätt så mycket jobbigheter.
Sedan blev det fika på altanen, där vi fick sällskap av både Doris och, så småningom, Kerstin (närmsta grannarna). Mycket prat blev det.
Till middagen fick vi, för ovanlighetens skull, vin. Because we are worth it! Det är vi värda!
What a wonderful day.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar