I tisdags promenerade Mike upp till församlingshemmet. Med stöd av sin rullator och en tjej från Hemtjänsten. Det gick bra, även om han blev jättetrött. Promenerat dit upp har han inte gjort sedan innan han opererade knät första gången för snart tre år sedan. Vilken milstolpe! Det är inte så långt att gå, cirka 400 meter, men det är väldigt mycket uppför hela vägen. Innan han gick upp till församlingshemmet gick vi till parkeringen för att kolla om han kunde lägga in min rullstol i bilen. Detta för att jag skulle kunna köra honom till Kungälvs sjukhus i dag, då han skulle på återbesök för sitt knä. Det gick bra att lägga in rullstolen i bagaget och rullatorn i baksätet. Han har ju gjort detta förut, men efter den här inflammationen på nervsystemet (som de tror att han haft) har balansen blivit ännu sämre än tidigare. Det krävs ju att man har hyfsad balans för att kunna lyfta i och ur rullstolen. Nu kan vi ge oss ut och köra igen. När vi får en chans att ha bilen!
Jag körde Mike till Kungälv vid tolvtiden. Det gick bra. Svårt med parkeringsplats eftersom de bygger om vid sjukhuset – men där fanns en ledig handikapparkering. Jippie! Ibland har man tur som en tokig. Det hade vi däremot inte när vi kom in. Mike skulle först röntga knäna. Han hade en tid till klockan ett. Vi var där ungefär 20 minuter i. Fem minuter i två fick han äntligen komma in på röntgen. Han hade tid hos läkaren till klockan två, men de ringde till ortopedmottagningen och talade om att de var sena på röntgen. Så det gick bra ändå. Inne hos läkaren vid tre ungefär.
Hon tyckte att allt såg bra ut på röntgenplåtrna. Inga tecken på någon infektion eller så... att knät inte fungerar så bra kan hon inte göra något åt. I alla fall inte de närmaste åren. Hon förklarade hur den här protesen växer fast i benet. Skulle man byta ut den kan de betyda att själva benet bryts loss när man ska ta ut den. Inget kul scenario!
Jag talade om, litet tyket tyckte Mike efteråt, vad jag tyckte om deras sätt att sköta det här med Mikes knäoperation, infektion och ny protesoperation. Jag bara kände att jag måste få ur mig vad jag gått och retat mig på i snart två år!
Mike blev besviken över att doktorn inte vill chansa att operera igen. Han tror alltid att det ska finnas en genväg, en kvickfix, för att slippa träna och anstränga sig. Ny operation tror han är lika med att knät blir jättebättre utan att han anstränger sig!
Efter välbehövligt fika i cafeterian körde vi hem över Jordfallsbron för att undvika köerna på E6 i rusningstrafik. Det var ett dåligt beslut! Mycket vägarbeten är det. Den här gången fick man köra ett par km åt fel håll för att komma ut på 45an mot Göteborg. Men vi tog oss hem utan att köra fel en ända gång. Mycket impad av mig själv blev jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar