En arbetsdag på Sahlgrenska...

Idag har Mike varit på Sahlgrenska hela dagen. Tre läkarbesök hos tre olika läkare. Skönt att han håller sjukvården i Göteborg sysselsatt. Man får dra sitt strå till stacken så gott man kan.
Det började klockan nio i morse med besök på neuromottagningen hos en, för Mike, helt ny neurolog. Ingående i det så kallade NPH-teamet (normal pressure hydrocefalus). På svenska: De som jobbar med folk som utreds för vattenskalle. Läkaren var inne på att det är vattenskalle Mike lider av.
Läkaren på akuten, som tidigare i maj månad, skickade hem Mike för att hon ansåg att han hade kräksjuka, hade skickat remiss till NPH-teamet. God bless that doctor! (Som vi tidigare tyckte var en idiot). Äntligen halkade någon ur hjulspåret Stroke.
Nu ska de gå vidare med undersökningar för att konstatera om det är vatttenskalle och om det är det ska de operera in en shunt, som avleder överflödig vätska från hjärnan.

Efter neurologbesöket var Mike hos urologen (mycket loger är det) klockan tio. Läkaren var mycket nöjd. Såret efter testikeloperationen har läkt väldigt bra. Det finns inte längre någon blödning i magen. Mage och bröst, som undersöktes med datortomgrafi några veckor efter operationen, var helt ok. Frid och fröjd alltså.

Kvart i två hade Mike tid till neurolog numero två. Strokeläkaren. En rakt-på-sak-and-skip-the-crap-doktor. Även han var inne på att det var dags att överge ”stroke-spåret” och trodde att det kunde vara vattenskalle. Och så sade doktorn till Mike att han var för fet. Rakt på så där.
”Hur mycket väger du?”
”115”
”Hur mycket skulle du vilja väga?”
”85 – 90”
”Varför väger du inte det då?”
Ja, det är sådant vi också undrar över. Tänk att bara kunna önska sig en vikt och så vips får man den vikten. DET vore en nåd att stilla bedja om.

Efter en mycket tröttande – och omtumlande – dag kom Mike äntligen hem vid fyratiden. Åtta timmar efter att han åkte hemifrån. Ett helt arbestpass.