Magister Bruno

I går var James och jag på begravning i Hindås kyrka. Min gamle lärare och vår granne sedan många år, Bruno, begravdes. Mer fantastisk lärare får man leta efter. Jag hade honom från fjärde till sjätte klass. Han lärde mig, bland mycket annat, hur viktigt det var att sätta kommatecken på rätt ställe. Livsavgörande kan det vara.
En man som var dömd till döden i USA hade begärt nåd av guvenören. Strax innan avrättning skickade guvenören följande telegram till fängelsedirektören: Uppskjut, ej avrättning. Telegrafisten som skickade telegrammet skrev: Uppskjut ej, avrättning.
Mannen avrättades. Så kan det gå om kommatecknet placeras fel.
När jag gick i skolan, på stenåldern, skulle man sjunga upp varje termin för att läraren skulle kunna sätta betyg i musik. Första gången jag skulle sjunga upp grät jag, eftersom jag absolut inte ville sjunga (visste redan då hur illa det lät). Magistern satt vid orgeln. Han spelade och jag sjöng inte. Till slut frågade han: Vill du inte sjunga, Elisabet? Skakning på huvudet, hopknipen mun, tårar rinnande… Nej då struntar vi i det. Det får bli B- i betyg.
Varje termin upprepades proceduren. Magistern och jag i klassrummet. Vill du sjunga, Elisabet? Nej. Då struntar vi i det. Det blir B-. Blir det bra?

Det var aldrig tråkigt att gå i skolan när man hade magister Bruno. Han gjorde skolarbetet roligt och han hade en fantastisk förmåga att göra även tråkiga saker intressanta.
De senaste femton – tjugo har vi bott grannar med honom och hans fru. Han har alltid haft tid för en stunds prat, några vänliga ord. Varit uppriktigt intresserad av hur vi har det och hur vi mår. Nu finns han inte mer. Nästan 91 år gammal blev han.
Vi kommer sakna honom.