Redo att rycka ut...

Nu har vi suttit ute och ätit middag på altanen två dagar i rad. Underbart!
I förrgår fick vi besök av Anton, världens underbaraste unge, som bor på vår gård. Han tittade litet förvånat på oss och sade: Vad gör ni, äter ni mat ute?!?
”Ja”, svarade vi.
Han studsade upp på altanen och kollade in våra tallrikar.
”Det är faktiskt min älsklingsmat ni äter”, sade han förhoppningsfullt och fortsatte stirra längtansfullt på köttfärsröran på tallrikarna. Ett fint sätt att tala om att han var redo för en inbjudan.
Anton är sex år och väldigt gullig, snäll, omtänksam, tystlåten men ändå pratsam… Mig kallar han för Jamesmamma, trots att han vet att jag heter Elisabet. Och James är ju inte någon mer eller mindre jämngammal kompis, utan en vuxen man på snart 31 år. Men ändå ser Anton honom som en kompis. Härligt.
För några veckor sedan fick Anton en ny cykel. Blå. Fin. Ganska stor. Mike och jag stannade och beundrade hans nya cykel. ”Det är en utryckningscykel”, berättade han förtroligt för oss.
”När larmet går rycker jag ut”.
Skönt att veta att Anton står redo om något skulle hända.