Idag mådde Mike hyfsat bra så att vi äntligen kunde åka till Borås och hälsa på vår favvopräst Ola på SÄS/Borås sjukhus.
Det kändes gott i själen att äntligen få träffa Ola. Han har ju varit på sjukhus ganska länge nu. Först Sahlgrenska och sedan Borås.
När vi kom låg han, men fick hjälp att komma upp i rullstolen och ut i matsalen för att fika.
Vi pratar om litet allt möjligt. Berättar bland annat att James fått nytt jobb. I Jönköping. Ola lyssnar intresserat och vi får anstränga oss för att höra vad han säger, eftersom hans röst är ganska svag.
Plötsligt frågar Ola om vi går i kyrkan nu.
”Nej, det har inte blivit så mycket med det”, svarar vi.
”Jag vet att det inte ska ha någon betydelse vilken präst det är, men för mig har det betydelse”, säger jag.
Ola: ”Det är viktigt med predikan. Jag brukar också titta vilken präst som ska predika.”
Och så plötsligt, med den där vanliga glittrande glimten i ögonen: ”Och är det jag, kommer jag gärna.”
”Tyvärr är det inte du, Ola”
”Nej, jag börjar bli väldigt sällsynt”, säger han med både skratt och vemod i ögonen.
Det är en underbart befriande känsla att höra honom skoja precis som vanligt. Trots en fruktansvärt jobbig situation är hans humor intakt. Det inger hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar