Ibland ska man drabbas av litet tur också...

Det har varit en nervös – och rätt så händelserik vecka.
I fredags (24 juli) bestämde vi oss för att ringa Her Majesty’s Passport Service i Great Britain. Eftersom vi inte hört något från dem sedan vi skickade in Mikes Birth Certificate, för nästan två veckor sedan, tyckte vi att det var läge att kolla om de fått brevet.
Lättare sagt än gjort. I mailet vi fått från dem tidigare fanns ett telefonnummer man kunde ringa om man hade frågor. Det hade vi ju.
Det var bara det att de flesta frågor vi ställde kunde de inte svara på, av sekretesskäl! A dead end, kan man säga. Mannen vi pratade med lovade skicka ett mail till berörd avdelning, som skulle höra av sig till oss senast onsdag.
Vi fick också rådet att man via sin ambassad kan få Emergency Travel Documents. Då kostar det drygt 1100 kronor till plus resa fram och tillbaka till Stockholm då. Man måste nämligen infinna sig personligen för att ansöka om dessa dokument.
Vi började inrikta oss på att det nog inte skulle bli någon resa för vår del. Snopet. Som vi sparat och gnetat. Alla hotell vi bokat och betalt för som man inte skulle få tillbaka pengar för…
James sade till mig att chilla, ta det lugnt, allt löser sig… Bla, bla, bla. Tänkte jag och fortsatte jaga upp mig. Han fick rätt – som vanligt.
I tisdags morse ringde det på dörren kvart över nio.
– Väldigt vad tidig hemtjänsten är idag då, sade jag.
De brukar komma vid kvart i tio – tio på tisdagar och fredag.
Utanför stod en kvinna från DHL med ett gult stort kuvert. Mike fick skriva under att han mottagit försändelsen. Den visade sig innehålla hans pass!
Gissa om vi blev glatt överraskade. Passet var utfärdat den 24 juli. Alltså samma dag som vi ringt. Hade vi inte ringt hade det väl inte blivit något pass än på ett bra tag. Mike ringde sin moster i Wales och berättade att passet kommit. Varvid hon sade: ”Då hade ni tur för nu har pass-folket gått ut i strejk här.”
Häpp! Ibland ska man drabbas av litet tur också…