Tur man är pensionär

Första vårmånadens första dag inleddes med snöstorm. Heja, heja. Nu är det dock snötomt igen.
Idag har jag ägnat en stor del av dagen åt att försöka komma i kontakt med någon på Ortopeden i Mölndal. Det är inte lätt! Vi behöver ett läkarintyg, med en diagnos för Mike och hans knä, som ska skickas till försäkringsbolaget. Och så blir man kopplad till Kontaktpunkten, som är det mest befängda påfund jag varit med om. Stoppkloss.
Människan jag pratade med var i och för sig vänlig och efter att ha hört vår story kopplade hon mig till Akuten. Trodde jag. Jag hamnade hos växeln på Sahlgrenska där jag drog hela historien för växeltelefonisten som försökte koppla mig till - Kontakpunkten. Då fick jag ett spel. Den stackars killen blev litet upprörd. Fullt förståeligt. Jag trodde jag pratade med någon på Akuten och han visste inte vad det var för en stollig tant han hade på tråden. Vi redde ut missförståndet och han kopplade mig till Ortopeden. Nej, det var inte deras bord. Jag var tvungen att prata med, just det, Akuten! Fick i alla fall hjälp att få reda på vilken läkare som behandlat Mike. En protesläkare. Vad det nu hade för betydelse. Kopplades till en sekreterare hos protesavdelningen. Hon skulle lägga en lapp till doktorn så att han kunde diktera ett intyg. Som en liten brasklapp sade hon: ”Vi har mycket att göra. Doktorn har mycket som han ska diktera och vi har mycket att skriva ut, så du kan inte räkna med något intyg inom de närmaste två veckorna.”
Inte hade jag trott att det skulle gå så fort som två veckor. Jag har varit i kontakt med den svenska sjukvården förr. Hejåhå. Intet är som väntans tider…
Tur att man är pensionär och har hela dagen på sig att sitta i telefon och telefonkö.

Mike har i alla fall fått förlängd vistelse på korttidsboendet, men rehaben är fortfarande inte mycket att hurra för. Nu ska han vara där till nästa fredag. Får hoppas han hinner få litet rehab innan han ska åka hem.