I går kväll tvättade Mike och jag själva! Delvis i alla fall. Ut till tvättstugan i varsin rullstol. Mike med tvättkorgen i knät. Hur han bar sig åt vet inte jag, fast han har ju långa armar, men han lyckades låsa upp och öppna dörren till tvättstugan, sittandes i sin rullstol. Med gemensamma krafter fyllde vi tvättmaskinerna och fick i tvättpulvret. Sedan körde vi hem igen. James skulle tvättat, som han alltid gör, men hade tagit ett extrapass på jobbet och vi behövde rena kläder alla tre. Mike och jag lyckades också ta hand om tvätten när den var färdigtvättad. In i torktumlare och upp i torkskåp…
Strax före tio kom James hem och tog över ansvaret för resterande tvätt och för intransport. Det kändes skönt. Och det kändes skönt att trots allt ha fixat det vi gjorde.
Idag när jag satt vid min dator i vardagsrummet hörde jag ett klampande utanför, på altanen. Jag öppnade bakdörren och fick syn på en liten kille som gick (klampade) omkring där ute. Jag kände en lätt irritation. Pojken är rätt så nyinflyttad i området och verkar vara litet av ett frö…
De har hela gården och lekplatsen att vara på och behöver inte nödvändigtvis leka på min altan. Tyckte jag. (Sände en tanke till älskade Kerstin i sin himmel. Hon tyckte jag var grinig när jag sade till ungarna att inte cykla över min ramp på framsidan och nästan välta omkull henne när hon var på besök hos mig). Jag sade till honom att han inte fick vara på min altan och leka. Att de fick leka på lekplatsen.
”Men här är litet fint”, blev det avväpnande svaret. Ooops! Vad säger man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar